Visar inlägg med etikett Andreas Lind. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Andreas Lind. Visa alla inlägg

torsdag 10 december 2009

Inte blåst brud utan salt böna

Påskvänner!

Hoppas anspelningen på Elin Risbergs ursprung (Blåsmark) inte tas illa upp. Jättekul att Salt får henne som styrelseordförande efter Andreas Lind! (Och tack Budis som bjussar på intervjun).
Bra att Elin brinner för rättvisa (jfr Jesus adventspredikan i Nasarets synagoga!). Det behövs bl.a. för att inte den politiska högervridningen ska gå för långt - för att undvika statssocialismens jämna plågor - och bli till ett förakt för svaghet som sprids ända in i civilsamhället.
Olof Edsingers utmärkta bok Välsignat givande gav goda signaler om ett förändrat livsmönster. Nasrin Mosavi har på ett föredömligt sätt aktualiserat de etiska problemen - utan alla jämförelser i övrigt - med både fosterfördrivning (människor, nu särskilt i jakten på Downs syndrom) och fabriksuppfödning (djur). Och nu kommer Elin som också har fräscha aspekter på ett liv nära Jesus - det här kan bli riktigt roligt!
Bara att vi kommer ihåg att detta - likaväl som frågor om sexualmoral - lätt blir lagiskt. Det är sannerligen inget skäl mot att ta upp frågorna, vi är inte antinomister och lagen måste förkunnas i hela sin bredd, men vi ska förkunna rättvisefrågorna så att det står klart att Jesus kommit med ett nådens år från Herren. "Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättvis, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet." Då vill vi bli så rättvisa vi kan, eller hur? (Åtminstone rätt visa ;o).
Lagens tredje bruk är dess roligaste och mest välsignade bruk, även om det första och det andra måste komma först för att det ska bli verklighet.
Herren är en, frälsning för alla
vanns på korset en gång.
Vi reser ett tecken, rättvisans tecken,
måltid delad med alla!
Vi smakar den framtid de fattiga hoppas,
tid då murar ska falla.

torsdag 22 maj 2008

Georg Andersson och Olof Edsinger dryftar läget i Svenska kyrkan

Påskvänner!

I en insändare i Dagen igår (21/5) beklagar Georg Andersson att Olof Edsinger i en krönika talat om Svenska kyrkans "förfall". Edsinger svarar på Andersons kritik, och är öppen för att ordvalet kan ha varit olyckligt, men vidhåller att "Svenska kyrkan tenderar att missa sitt huvuduppdrag." Andreas Lind från Salts styrelse ger Edsinger sitt och styrelsens stöd.

Det känns lite grann som om många i EFS i Västerbotten driver sin kyrkolojalitet väldigt långt, längre än grundarna någonsin tänkte sej. Här ska det sittas still i båten, liksom. Men om man funderar på hur profeterna i GT läser lusen av sitt eget folk och prästerskap, eller hur EFS i Västerbotten kritiserar sin egen rörelses ledning, inser man nog den andliga och ofrånkomliga sanningen i uttrycket "den man älskar, den agar man". (En alltför fysisk tolkning bör vi dock se upp för, inte minst för våra barns och kvinnors skull). Samtidigt är ju alltså även Olof öppen för att hans ordval kan och behöver diskuteras.

Läs Olofs krönika som publicerades i Dagen den 2 maj. (Egentligen är det en textutläggning inför söndagen före pingst). Håller du med honom i hans lägesbeskrivning? Eller tycker du att Georg Andersson har rätt i sin kritik av den? Kommentera gärna!

Kanske går det att delvis hålla med bägge två. Poängen i Edsingers krönika är ju att vi inte ska låta oss upptas av allt elände utan se mer på Jesus. Något som jag hoppas och tror att också Georg Andersson var ute efter. Den svåra konsten är väl dock att kunna notera och motarbeta eländet, även inom sitt eget samfund och sitt eget hjärta, utan att förlora fokus på Frälsaren, den enda hjälpen i både den ena och den andra nöden.

Tro inte att Jesus är borta,
tro inte att Jesus är död,
han lever och ger oss att äta
av livets bröd.