Lettlandsföredrag och söndagsgudstjänst

Påskvänner!

För nio dagar sedan höll jag ett föredrag om S:t Franciskus på församlingsgården i Iggesund. För fem dagar sedan höll jag ett föredrag på Efs i Njutånger om min lettlandsresa i augusti (kan berätta mer sen). Imorgon blir det gudstjänst kl 11 på Efs i Njutånger, och alla är hjärtligt välkomna. Jag varken spelar, predikar eller leder gudstjänsten, men är, som jag brukar säga, med i "stora allsångskören". Vår diakon Magdalena Olsson predikar och vår kantor Ingrid Svensson spelar. Stina Borgström leder mötet. (Triss i damer!).

Glad påsk, kan man faktiskt säga. Inte bara för att varje söndag är en liten påskdag, eller för att vi är påskvänner, utan för att 16 söndagen efter Trefaldighet brukar kallas just "Höstens påsk" eller "Lilla påsken", då alla tre årgångarnas evangelietexter handlar om hur Jesus väcker upp en död person till jordelivet igen. 

Evangeliet om hur Jesus väcker upp synagogföreståndarens 12-åriga dotter från döden - som vi läser imorgon - hade även stor betydelse för Efs "mamma", prästdottern Lina Sandell, som vid 12 års ålder steg upp från sin sjukbädd under hösten (den 17 november 1844) efter att ha läst om Jairus´ dotter i kyrkopostillan medan övriga familjen var i kyrkan. Hon upplevde att Jesus´ ord: "Lilla flicka, jag säger dej: stå upp!" var riktade direkt till henne, och benen bar igen efter en lång sjukdomsperiod (till följd av tyfus). När familjen kom hem från kyrkan stod hon vid dörren och tog emot dem.

Glad påsk! Kristus lever - underbara ord!

Korsmäss

Påskvänner!

S:t Franciskus bön

Vi tillber Dig, allraheligaste Herre Jesus Kristus, här och i alla Dina kyrkor över hela världen, och vi lovprisar Dig, för att Du med ditt heliga kors har återlöst världen. Amen.

Jag förstår verkligen att vår förste lutherske ärkebiskop Lars Persson (Laurentius Petri) avskaffade Korsmässohelgen i 1571 års kyrkoordning (i almanackan fanns den visst kvar till 1901). Reformatorerna hade ju insett att det knappast var Frälsarens "riktiga" kors som återfunnits och återbördats till Golgata många hundra år tidigare och att firningsdagen ur den synvinkeln knappast var motiverad.

Men helgdagens fortsatt starka ställning i folkmedvetandet (bl a skulle man helst ha tagit upp potatisen till Korsmäss!) är intressant. Och som Efs-are tycker jag verkligen att vi borde glädjas åt att inte bara på våren (Långfredagen) utan även på hösten kunna ha en dag med korset som särskilt tema. S:t Franciskus' bön (den äkta!) är så fin och vittnar om att han är ett sant helgon, rättfärdig genom tron på Jesus och det han gjorde för oss på korset. Och den danske lutherske prästen S:t Mortens 1500-talspsalm är lika aktuell och tänkvärd än idag, liksom S:t Niklas'  Spikarnas lovsång:

DET HELIGA KORS

1. Det heliga kors vår Herre själv bar,
hans blodiga sår och död för envar,
den bittra pina som han fick lida,
därav allena allt gott vi får bida.
Vi blir inte saliga på annat vis.

2. Ja, S:ta Maria, Frälsarens mor,
och alla de helgon i himmelen bor,
av idel nåd har saliga blivit
för Kristi skull, som för oss sej utgivit.
Vi blir inte saliga på annat vis.

3. Ja, människor alla, lyssna och vet
att hela Skriften vittnar om det,
att om ni vill himmelens salighet vinna,
för Kristi skull endast kan ni den finna.
Vi blir inte saliga på annat vis.

4. Guds helige Ande, du sanningens tolk,
uppliva och upplys din kyrka, ditt folk,
och led oss alla på ljusets bana
från självgjord vishet och syndig vana.
Vi blir inte saliga på annat vis.

5. All ära och pris ske Herren, vår Gud,
som sände sin Son med fridens bud.
I nåd han lede oss allesamman
att frukta och älska honom. Amen.
//: Vi blir inte saliga på annat vis ://

Text: Morten Hegelund, sv övers A.H.

SPIKARNAS LOVSÅNG

Text: Niklas Hallman

LYFT KORSET HÖGT

Möta påven den 31 oktober?

Påskvänner!

Reformationsjubileumsåret (det 500:e året efter de 95 tesernas publicering) börjar i Lund/Malmö den 31 oktober med besök av påven Franciskus. Lutherska Världsförbundet och Sveriges Kristna Råd kommer att vara representerade. Men de mer specifikt "bekännelsetrogna" lutheranerna har ingen särskild delegation. Borde inte EFS, ELM-BV, Kyrkliga Förbundet, Laestadianerna o.s.v. gemensamt söka något slags företräde hos påven?

Det kanske anses lite sent med tanke på ett redan fullspikat program, men jag tror absolut att den sociale påven skulle uppskatta att få möta några "riktiga" lutheraner också. (Även om några av dem fortfarande skulle se honom som antikrist, har väl ingen av dem kallat honom för "satan" som Jesus gjorde med Petrus?).

Jag tänker i varje fall boka biljett. 100 kr låter billigt och går till ett gott ändamål. Han skulle kunna få en "Reformationspsalmbok" i pappersform på svenska. (Ja, jag tror rent av att jag ska tillägna honom den).

Vila

Påskvänner!

Nu har jag vilat från bloggeriet en vecka med rena högsommarvärmen och bad mest varje dag. I lördags kom väderomslaget: åskväder med kraftigt sjunkande temperaturer - kvicksilvret föll ungefär 10 grader.

Så nu kan jag skriva lite om retreaten på Breidagård. Det bästa skrev jag nog i "Apelsinlundens" gästbok (jo, rummet hette så!), men jag ska försöka återge huvudtankarna någorlunda även här.

För mej blev det rätt mycket fysisk träning i det vackra försommarvädret - jo, sommaren kom de här dagarna och häggen slog ut. Första dagen (fredagen) anlände jag några timmar före de andra och då passade jag på att lustvandra de 8 kilometerna till och från Funbo kyrka som fanns föreslagna på den inplastade kartan man fick låna. Vägen ledde förbi Marielunds järnvägsstation och herrgård.

Därefter försökte jag lämna leden och traska fritt rakt ut i beteshagarna (med grinden ordentligt stängd efter mej förstås), men efter någon kilometer såg jag en respektingivande hop kor som betade vid Funboån (där jag tänkt passera), så jag vände om samma väg som jag kom. Vid Funbo kyrka, strax nedanför landsvägsbron, tog jag så ett dopp i Funboån som fortfarande var rejält uppsvullen efter vårfloden. Kallt men härligt, härligt (ca 12 grader bedömde jag). Badplatsen syns på detta foto från Wikipedia, men det var rejält mycket grönare och skönare när jag badade där!



Då var jag ungefär halvvägs och tog god tid på mej - skönt med en rejäl rast för apostlahästarna! Ett tag trodde jag att jag överskattat min förmåga och skulle komma försent till den inledande middagen, men Gud ske lov hann jag fram i tid för att få prata lite (sedan skulle vi ju vara tysta tillsammans hela helgen!). Jag satt bredvid f. Bertil och systrarna Rask, och det var mycket trevligt alltsammans.

Men sen rullade det stora vemodet in, när vi efter information om de olika meditationerna och andakterna (m.m.) tillhölls att vara tysta. Exakt när vi skulle börja "tysta leken" rådde viss osäkerhet om, så när jag tog vad jag trodde var sista chansen att säga ett vänligt ord blev jag bryskt nerhyssjad, men jag hörde föreståndaren säga ett tydligt "tack" när jag höll upp dörren för honom. Bäst att gå och lägga sej, tänkte jag efter att ha hämtat en bok av John Ortberg i biblioteket (dock inte hans bästa: "Alla människor är normala tills man lär känna dem").

Att på lördagsmorgonen väckas av Bertil Murrays solosång "I öster stiger solen opp" och efter uppdragen rullgardin kunna konstatera att det stämde var en av helgens höjdpunkter! Men att sitta mol tyst under frukosten kändes verkligen ovänligt - det är inte det att jag under långa ungkarlsår missat upplevelsen att sitta tyst under en frukost, men att göra det tillsammans!!! Usch nej.

Däremot var det fint att sitta tysta tillsammans under de långa bönestunderna i kapellet under föreståndarens ledning. Men att man bytt namn från "kristen djupmeditation" till "tyst meditation i zazen-anda" tyckte jag inte var bra. Det är skillnad på att sitta tyst och "sola sej i Guds kärlek", som det sades att vi skulle göra, och att sitta tyst och uppnå "intet" eller "samhörighet med alltet" eller vad det nu är man uppnår i zazen-meditation. Den påstådda anknytningen var sittställningen, och där är jag beredd att lära mej av vem som helst (ungefär som jag vad gäller påskspelen med alla dess scenbyten med orgelspel emellan fick tipset om att strippor använder slitsar och kardborrband för att lättare kunna lätta på klädseln). Men att på en stiftsgård ha "meditation i zazen-anda" för att man sitter på en lutande pall är ju som att kalla det "meditation i sunnimuslimsk anda" för att man på slutet kröp ner på mattan, böjde ryggen och sträckte ut sina händer mot golvet i klassisk arabisk stil.

Det om det. Men så till korset jag lagt ut på bloggen i en vecka nu: Det var kring detta kors Bertil Murrays andakter kretsade, kring personerna på eller vid korset. Jesus naturligtvis, först och sist, men också den romerske soldaten, Jesu mor Maria, lärjungen Johannes samt några lustiga figurer som sticker upp sina huvuden längst ner (de kunde tänkas föreställa oss själva!). Jag är mycket tacksam över att just Bertil var retreatledare, med sin koncentration på och klara blick för kristendomens differentia specifika. Och jag är glad åt det fina konstverk av anonym målare som vi nu fick se i storformat, om än inte lika stort som det i San Damiano (idag hänger där en kopia av originalet):



Hemma i mitt barndomshem hade vi ett precis likadant kors, skänkt av tyska släktingar men i mini-miniatyr, så att jag inte upptäckte de små figurerna runt själva korset.

Det är också gripande att känna till bakgrundshistorien, hur Franciskus just vid detta kors i San Damiano-kapellet upplevde Frälsarens kallelse att "bygga upp min kyrka". Något som Franciskus enligt traditionen först trodde betydde att reparera det förfallna kapellet men sedan insåg den djupare betydelsen av. Franciskus är ju också känd som "den rike ynglingen som inte gick bedrövad bort" när han erfor kallelsen att "sälja allt han ägde och ge till de fattiga", utan tvärtom enligt alla vittnesbörd blev en alldeles ovanligt glad människa tills han dog 1226 i min egen ålder (44 år). Och jag kom att tänka på den alldeles äkta och evangeliska Franciskus-bön som finns bevarad:

”Vi tillber dig, Herre Jesus Kristus, i alla dina kyrkor som finns på hela jorden, och vi välsignar dig, för att du genom ditt heliga kors har återlöst världen.”


Och när jag under lördagen i strålande solsken paddlade omkring på sjön Trehörningen (ca 8 km) ville jag  verkligen stämma in i omkvädet till Franciskus´ solsång (SvPs23):

Tack för alla dina under! 
Halleluja, halleluja, halleluja!

Evangelium För Skapelsen

Påskvänner!

Under tisdagen var hela familjen på Furuvik i Gävle och tittade på djur. Särskilt aporna gjorde oss lyckliga med sin härliga klätterglädje och energi.

Barnen har ju kallat vår familj för "Förskolan Apan" - vi bor på APelvägen, klättrar i träd och käkar bananer, och det här året när jag varit hemma med tre barn (OK, Hanna på lekskola 15 timmar i veckan) har namnet ofta känts träffande. Inte bara, som så ofta när vi pratar om apor, i något slags nedsättande bemärkelse, utan framför allt när det gäller osinlig rörelseenergi, härmnings- och upprepningsförmåga. Fast ibland också, det ska erkännas, när det gäller skrik och tjut och slagsmål om förstaplatsen.

Apor är ju lite känsliga jämförelseobjekt just för att de är så lika oss. Att jämföra någon med ett lejon är inga problem, inte heller att jämföra någon med en örn eller en lax. Men när de - som i Furuviks djurpark - presenteras som så nära släktingar till oss att artskillnaden nästan verkar upphöra, eller när man genom blotta iakttagelser kan konstatera många fysiska likheter, så blir det ju lätt så att man uppfattar aporna som nån sorts ovanligt fjantiga kusiner. Vilket är synd. Apor är apor, och just som sådana så fantastiskt fina och beundransvärda. Att många av dem är utrotningshotade känns verkligen skam-ligt.

Är inte evangelium ett evangelium också för skapelsen (Mark. 16:16)? Vi behöver kanske inte - som Franciskus påstods ha gjort - predika för djuren. Men vi kan åtminstone försöka se dem med Guds skaparögon, respektera dem och värna deras återstående livsmiljöer. Frälsningen sträcker sej till hela skapelsen, och på den nya jorden finns det nog gott om glada apor. Då kan de väl få plats här också?

Alla EFS-are och deras vänner rekommenderas ett djurparksbesök i sommar!

Fröjdes djuren,
all naturen,
han har botat Adams fall!

Den enkla men svåra vägen - en upprättelse av den pietistiska linjen

Påskvänner!

Jag funderar mycket på Shane Claiborne och "Den oemotståndliga revolutionen" dessa dagar (en vecka efter hans medverkan vid Göteborgsmötet). Liksom på hans kommunitet "The Simple Way" - den enkla vägen.

Det är ingen tvekan om att vi här ser en återupprättelse av många av 1700-talspietismens och 1800-talsväckelserörelsernas ideal (ofta förhånade och övergivna under 1900-talet): ett frivilligt avstående från lyx och flärd för att kunna betjäna sina medmänniskor (inkl. de allra fattigaste) desto bättre och satsa tydligare på Gudsrikestanken.

Claiborne nämner också Amish-folket med stor respekt - visserligen lika mycket för deras ickevålds-ideal som för deras enkla livsstil. Vem kunde på 1900-talet tro att dessa extremt "nördiga" personer på 2000-talet skulle framstå som verkligt klar- och framsynta?

Intressant nog pekar de nya insikterna i miljö- och klimatproblemen lika mycket som insikterna i Nya Testamentets värderingar mot ett återupprättande av enklare livsformer. "Jag ärar Herren genom att leva enkelt", sa en mej närstående person i den äldre generationen. Ska vi sena tiders barn till slut behöva ge våra fäder och mödrar (eller kanske snarare farfarsfäder och mormorsmödrar) och bibeln rätt i att "har vi föda och kläder, så låt oss nöja med det". Eller förstå Guds röst genom profeten att vi har satsat så hårt på våra egna hus att hans hus - församlingens gemensamma - står mer eller mindre tomt?

Det svåra är ju att den här insikten behöver växa inifrån för att inte urarta till dömande och moralism. Shane Claiborne har fått välja "den enkla vägen" själv. Det är kanske svårare att växa upp som barn till en Franciskus-människa - där går ju revolten gärna åt andra hållet.

Ja, det finns mycket mer att säga om den här frågan. Återkommer. Nu ska vi ut och grilla i trädgården (frun har ledig dag och det är härligt att få vara tillsammans från morgon till kväll).

I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.