Påskvänner!
Elisabeth Sandlund ger oss något att bita i den här helgen. Och jag påminns om den pyttelilla utmaning Agne Nordlander gav oss som lyssnade på sommarhemmet i Backen försommaren 2003: "Läs Bibeln och lyssna till vad Gud vill säga dej åtminstone 5 minuter om dagen!" Anders Sjöberg påminde i Furubergskyrkan om en undersökning där de romerska katolikerna nuförtiden leder "bibelläsningsligan" - också en positiv utmaning till oss lutheraner inför reformationsjubliéet!
5 minuter! Det är ju i stil med tandborstningen! (För den som vill läsa lite till har Bibelskolan.com en ganska ambitiös bibelläsningsplan). Jag tänker lite på Fredrik Wislöffs på sin tid mycket lästa andaktsbok "Vilen eder litet" - hans betraktelser tog som regel max 2 minuter att läsa - högt. Någon EFS-are tyckte att man istället borde läsa C O Rosenius Husandaktsbok - nu även längst ner till högre på EFS hemsida! - och kallade den "Vilen eder mycket!" Men någonstans måste man ju börja - det är som med bönen. Jag har i det fallet haft stor hjälp av Per Bäckmans tips: "Gud, låt oss göra den här dagen tillsammans!" Och Arne Selanders ännu kortare: "Jesus, hjälp!"
Påminnelser är bra och nyttiga (lagens tredje bruk!). Men rent prestationstänkande kan förstöra "den ringa begynnelsens dag." Jag tänker på den gamle broder Lorens kloka och roliga ord (fritt efter minnet): "Jag försökte länge bli en bra bedjare. Sedan förstod jag att jag alltid skulle vara en dålig bedjare. Och då gick det plötsligt mycket lättare!" ;o).
Visar inlägg med etikett Elisabeth Sandlund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elisabeth Sandlund. Visa alla inlägg
lördag 8 februari 2014
fredag 7 december 2012
Adventssamlingarna, skollagen och Dagens adventsupprop
Påskvänner!
Ibland skriver man mer (kanske för mycket) på andra håll, särskilt när kommentarsfunktionen någon gång står öppen på tidningen Dagen. Jag klipper in några kommentarer här angående adventssamlingarna och skollagen, som kanske har visst intresse även för oss EFS-are (även som EFS-are).
Först en kommentar till muslimska ledares kommentarer:
Sedan en kommentar till Elisabeths Sandlunds (på många sätt fina) ledarartikel inför "andra advent":
Sist och slutligen en kommentar till Daniel Grahns (också läsvärda och på många sätt tänkvärda) artikel om kyrkans roll som byfåne i debatter och TV-soffor, där jag uttrycker mina sympatier för den kämpande ateisthumanisten Camilla Grepe som vill att den icke-konfessionella kommunala skolan ska vara just icke-konfessionell (precis som jag kämpar för att de icke-konfessionella politiska partierna ska vara just det och lämna Svenska kyrkan ifred):
Ibland skriver man mer (kanske för mycket) på andra håll, särskilt när kommentarsfunktionen någon gång står öppen på tidningen Dagen. Jag klipper in några kommentarer här angående adventssamlingarna och skollagen, som kanske har visst intresse även för oss EFS-are (även som EFS-are).
Först en kommentar till muslimska ledares kommentarer:
Ja, där slog muslimska företrädare hål på myten att det inte är några problem för muslimer med att delta i kristna högtidssamlingar. Och det är bra. Jag fattar inte hur Dagen kunde hamna så fel med sitt adventsupprop - inför 200-årsminnet av Kierkegaards födelse och allt. Vi kan inte ha och ska inte ha en folkkyrka, en medborgarreligion, ett halvkristligt eller i värsta fall multireligiöst hopkok ("Jag tror på en Gud som är helig och varm" kan kanske även muslimerna sjunga). Det är inget fel på skollagen alls och såväl studiebesök vid advents- (eller ramadan-) firande som information av lärare eller inbjudna andliga ledare är fullt tillåtna.
Vill inte skolan fira Domssöndagen ihop med kyrkan, så varför ska vi tillsammans fira oförarglighetsadvent med åsnekungen - inte han som ska komma på himmelens skyar, väl? - och oförarglighetsjulen med julkrubbsjesus som firande av barnaoskuld och Gud i varje barnaöga? Jag litar inte alls på att särskilt många vare sej präster eller lärare informerar barnen om Guds dom över synden eller frälsningen genom Jesus (som inte stannade i krubban), blodet som utgjuts till våra synders förlåtelse, omvändelse och nyfödelse genom den helige Ande, eller Jesu återkomst (ens vid samlingar andra advent).
Det hade varit bättre om kyrkorna, som t.ex. Ragnar Persenius försiktigt föreslog för tio år sen, för länge sen agerat mer proaktivt och gjort som i Ö Broby med särskild inbjudan från kyrkan (som rektor inte behöver ta ställning till) där man är helt fri att utforma samlingen till en gudstjänst om man så vill.
Sverige är inget kristet land. Frågan är om det någonsin har varit det. (Tvångskristet, möjligen).
Sedan en kommentar till Elisabeths Sandlunds (på många sätt fina) ledarartikel inför "andra advent":
Fint skrivet, bra predikoutkast, entusiasmerande rent av. Och ändå - får vi verkligen berätta om Jesu återkomst, den där som Jakob skriver om, när barnen samlas till folkkyrkoreligiös högtid i kyrkan vid adventstid? Är det inte bara åsnekungen och julkrubbsjesus som accepteras - domssöndags- och andraadventjesus (se första årgångens evangelietext) får vackert hålla sej undan. Jag tror att Camilla Grepe och humanistateisterna har alldeles rätt: den Jesus kyrkan verkligen tror på är lite - eller mycket - förskräckande och farlig också, beroende på var man befinner sej i relation till honom och hans vilja. (Jfr Narniaböckerna om Aslan: "Farlig? Visst är han farlig. Men han är god").
Nu kan man säga att julbudskapet just handlar om att Gud "tonar ner sej" för att komma nära. Men, men. Det är ändå Gud. Det är ändå samme Jesus som på Domssöndagen. Och muslimska företrädare visar ju att det inte alls är så oproblematiskt för dem med kyrkliga advents- och julsamlingar som vi brukar hävda (när vi skyller problemen på ateisterna). Och jag är rädd att advents- och julsamlingar som redan sker och i framtiden ska ske med rektorers och myndigheters goda minne (med eller utan ändrad skollag) blir så urvattnade (det finns ju något som heter självcensur också) att det snarare riskerar bli en vaccination MOT evangeliet. (Ni vet det där som handlar om synd och nåd, dom och frälsning, tid och evighet).
Kyrkan ska stå på sej (annars gör någon annan det), men symbiosen med skolan och flera av de politiska partierna måste upphöra 2013 (DÄR har vi stoff till ett ännu mer spännande upprop!!!).
Sist och slutligen en kommentar till Daniel Grahns (också läsvärda och på många sätt tänkvärda) artikel om kyrkans roll som byfåne i debatter och TV-soffor, där jag uttrycker mina sympatier för den kämpande ateisthumanisten Camilla Grepe som vill att den icke-konfessionella kommunala skolan ska vara just icke-konfessionell (precis som jag kämpar för att de icke-konfessionella politiska partierna ska vara just det och lämna Svenska kyrkan ifred):
lördag 31 mars 2012
Drabbad av det oväntade
Läste häromdagen - för första gången, faktiskt - Elisabeth Sandlunds självbiografiska bok Drabbad av det oväntade. För mej som norrbottning är det ju lite kul att hon växte upp i rosvikstrakten där norröver (när hon satt med dottern vid bok- och tidningsbordet på Pite havsbad i fjol var det alltså helt nära hembygden) och jag kan inte - med anknytning till föregående bloggpost - låta bli att konstatera att det gör henne till en alldeles ovanligt äkta ros-enian (namnet Rosenius lär vara taget efter Ros-vik).
Men viktigare, mycket viktigare, är att hon faktiskt är kristen, och att hon blev det i en ålder då både vi själva och kyrkliga evangelisationsstrateger - som ju med all rätt brukar betona barna- och ungdomsårens betydelse - ofta givit upp hoppet om folk. "Finns det hopp för mej, finns det hopp för alla" brukar jag visserligen helt uppriktigt tänka utifrån hur jag ibland misslyckats så kapitalt med "helgelseprojektet" att inte minst ens egna barn måste undra hur det är med pappas tro egentligen. Men vi har en Frälsare vars fiender gav honom det underbara öknamnet "syndares vän". Och det är lite - nej mycket! - roligt att se att även en person som, bortsett från några kusiner och en fröken i småskolan, inte vuxit upp med gudstjänstliv och husandakt, så tydligt och genomgripande kan "drabbas av det oväntade" som Guds tilltal och Guds Andes livsavgörande ingripande innebär.
Sen är det också givande att se "processen". Själv hade jag nog uppfattat upplevelsen vid dotterns konfirmation som den egentliga "frälsningsupplevelsen", medan mottagandet i S:ta Clara kyrka - med förbön och tillsägelse av evangeliet - i boken framställs som ännu mer avgörande. Men varför gradera och vikta, när båda erfarenheterna var så genomgripande och när den ena liksom gav den andra! Tack Gud för att du aldrig tröttnar på att söka oss och tack Elisabeth för att du delat med dej av så mycket (även av fortsatta erfarenheter från det kristna livets smala men goda väg)!
//: Låt oss dela den glädje Herren ger ://
Ja, i tillbedjan ser
vi nu solen som ej går ner,
o Jesus, ge oss din frid.
Men viktigare, mycket viktigare, är att hon faktiskt är kristen, och att hon blev det i en ålder då både vi själva och kyrkliga evangelisationsstrateger - som ju med all rätt brukar betona barna- och ungdomsårens betydelse - ofta givit upp hoppet om folk. "Finns det hopp för mej, finns det hopp för alla" brukar jag visserligen helt uppriktigt tänka utifrån hur jag ibland misslyckats så kapitalt med "helgelseprojektet" att inte minst ens egna barn måste undra hur det är med pappas tro egentligen. Men vi har en Frälsare vars fiender gav honom det underbara öknamnet "syndares vän". Och det är lite - nej mycket! - roligt att se att även en person som, bortsett från några kusiner och en fröken i småskolan, inte vuxit upp med gudstjänstliv och husandakt, så tydligt och genomgripande kan "drabbas av det oväntade" som Guds tilltal och Guds Andes livsavgörande ingripande innebär.
Sen är det också givande att se "processen". Själv hade jag nog uppfattat upplevelsen vid dotterns konfirmation som den egentliga "frälsningsupplevelsen", medan mottagandet i S:ta Clara kyrka - med förbön och tillsägelse av evangeliet - i boken framställs som ännu mer avgörande. Men varför gradera och vikta, när båda erfarenheterna var så genomgripande och när den ena liksom gav den andra! Tack Gud för att du aldrig tröttnar på att söka oss och tack Elisabeth för att du delat med dej av så mycket (även av fortsatta erfarenheter från det kristna livets smala men goda väg)!
//: Låt oss dela den glädje Herren ger ://
Ja, i tillbedjan ser
vi nu solen som ej går ner,
o Jesus, ge oss din frid.
lördag 19 september 2009
För sent att ändra sej för den som röstat - men inte för sent för oss andra att rösta
Påskvänner!
Det blev ett sakfel i mitt förra inlägg. Man kan tydligen inte, som i kommun-, landstings- och riksdagsvalen, rätta till sitt röstande på ordinarie valdag (imorgon den 20 september). Röstat är röstat, är tydligen vad som gäller beträffande Svenska kyrkans förtidsröstning.
Men du som ännu inte röstat - gör som jag och Elisabeth Sandlund säger och rösta opolitiskt! Frimodig kyrka, Posk och Öppen kyrka är tillräckligt heltäckande alternativ. Speciellt vill jag vädja till dej som brinner för könsneutrala äktenskap att rösta på Öppen kyrka istället för på t.ex. C eller S - eller FiSK; som folkpartist skäms jag förfärligt över att vår blåklint släpats in i ett kyrkoval).
PS. I går kväll fick vi tillbaka den kraschade datorn - reparerad. Det skulle ta 1-2 veckor, men blev över 2 månader. Hmm... Men vi fick en massa CD-skivor som plåster på såren, och den ofrivilliga "datorfastan" har kanske inte varit bara dålig ;o). DS.
Vi ska nå vårt mål,
vi ska nå vårt mål,
vi ska nå vårt mål en dag.
Ja, djupt inom mej (inom mej)
tror jag och vet:
vi ska nå vårt mål en dag.
vi ska nå vårt mål,
vi ska nå vårt mål en dag.
Ja, djupt inom mej (inom mej)
tror jag och vet:
vi ska nå vårt mål en dag.
torsdag 23 juli 2009
Katastrof i Bollnäs? - timslång klockringning mitt i natten
Påskvänner!
Det låter ju faktiskt lite lustigt med timslång nattlig klockringning i södra Bollnäs - särskilt för oss som bor så pass långt ifrån (vi bor vid norra infarten) att vi inte stördes.
Men kyrkklockor uppfattas nog, när de ringer så länge i varje fall, som en slags larmsignal. Själv skulle jag nog undra om krig eller liknande brutit ut ifall jag väcktes av så långringande klockor. Så nog förstår jag om kringboende blev oroliga.
Fast så här i efterhand förefaller det ju - återigen - mest vara lite lustigt. Särskilt att ingen begriper ur klockorna gick igång. Var det åskan?
Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund berättar att hon på sin franska semesterort gladdes över klockringning klockan 7 på morgonen och ilade åstad till bykyrkan för, som hon hoppades, en uppbygglig morgonmässa. Men där ringde man tydligen sedan gammalt bara för att markera morgonstunden. "Kuckeliku, klockan är sju", typ.
Själv tänker jag i sammanhanget på Agnestigs Vi spelar piano del 1, där "Klockorna ringer till julottesång" var det första stycket med baskomp. Jag tror att det enda vänsterhanden behövde göra var att i varje takt anslå lilla C resp. G. Men ett genombrott i min musikaliska utveckling var det likväl! Och som regel ringer ju klockorna till gudstjänst, inte för något annat.
Give då Gud, var än vi är,
alltid när klockorna ljuder,
att vi går dit och delar där
glädjen som Herren oss bjuder.
Det låter ju faktiskt lite lustigt med timslång nattlig klockringning i södra Bollnäs - särskilt för oss som bor så pass långt ifrån (vi bor vid norra infarten) att vi inte stördes.
Men kyrkklockor uppfattas nog, när de ringer så länge i varje fall, som en slags larmsignal. Själv skulle jag nog undra om krig eller liknande brutit ut ifall jag väcktes av så långringande klockor. Så nog förstår jag om kringboende blev oroliga.
Fast så här i efterhand förefaller det ju - återigen - mest vara lite lustigt. Särskilt att ingen begriper ur klockorna gick igång. Var det åskan?
Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund berättar att hon på sin franska semesterort gladdes över klockringning klockan 7 på morgonen och ilade åstad till bykyrkan för, som hon hoppades, en uppbygglig morgonmässa. Men där ringde man tydligen sedan gammalt bara för att markera morgonstunden. "Kuckeliku, klockan är sju", typ.
Själv tänker jag i sammanhanget på Agnestigs Vi spelar piano del 1, där "Klockorna ringer till julottesång" var det första stycket med baskomp. Jag tror att det enda vänsterhanden behövde göra var att i varje takt anslå lilla C resp. G. Men ett genombrott i min musikaliska utveckling var det likväl! Och som regel ringer ju klockorna till gudstjänst, inte för något annat.
Give då Gud, var än vi är,
alltid när klockorna ljuder,
att vi går dit och delar där
glädjen som Herren oss bjuder.
tisdag 10 februari 2009
Ulfvebrand, Spong och 2 Joh. 9-11
Påskvänner!
Läs din bibel och be till Herren. Först. Sedan kan du ta del av charlatanbiskopen John Shelby Spongs hemsida. Läs i hans Calendar, rubrik Europe, vad han ska göra 19-21 april i år och vem som bjudit in honom. Läs också hans beskrivning av sitt förra besök i Sverige och sina svenska vänner. Läs också Rune Imbergs klarsynta text med anknytning till Klas Klättermus. Då förstår du också att Erik Johansson i Örebro har alldeles rätt när han talar om två religioner i Svenska kyrkan. Läs även vad stiftschef Koskinen i Visby skriver på Svenska kyrkans hemsida och fundera på om EFS idag hör till den lilla men högljudda "gammalkonservativa" grupp inom kyrkan som Koskinen talar om. (För han syftar väl inte på barn som tror att Gud sitter på ett moln?). Ja, vad ska man tro?
Försoningens kraft som Erik Johansson skriver om kan inte innebära att de två religionerna förenas som genom ett under - då vinner i realiteten den falska - utan måste innebära allas vår omvändelse till den sanna tron (hur föga postmodernt detta än klingar). Så hoppas och tror jag att också Erik menade. Sker inte detta måste Svenska kyrkan splittras - ju förr, desto hellre. Och jag minns att Elisabeth Sandlund i en kommentar på Dagens ledarsida ifrågasatte om en sådan boskillnad verkligen vore så farlig. Fast frågan är väl bara om inte kyrkan då går sönder i fler än två bitar...
I kvällen lys oss med den helga flamman
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess låga klar oss föra samman,
vi vet att mörkret ej fått makt därmed.
Läs din bibel och be till Herren. Först. Sedan kan du ta del av charlatanbiskopen John Shelby Spongs hemsida. Läs i hans Calendar, rubrik Europe, vad han ska göra 19-21 april i år och vem som bjudit in honom. Läs också hans beskrivning av sitt förra besök i Sverige och sina svenska vänner. Läs också Rune Imbergs klarsynta text med anknytning till Klas Klättermus. Då förstår du också att Erik Johansson i Örebro har alldeles rätt när han talar om två religioner i Svenska kyrkan. Läs även vad stiftschef Koskinen i Visby skriver på Svenska kyrkans hemsida och fundera på om EFS idag hör till den lilla men högljudda "gammalkonservativa" grupp inom kyrkan som Koskinen talar om. (För han syftar väl inte på barn som tror att Gud sitter på ett moln?). Ja, vad ska man tro?
Försoningens kraft som Erik Johansson skriver om kan inte innebära att de två religionerna förenas som genom ett under - då vinner i realiteten den falska - utan måste innebära allas vår omvändelse till den sanna tron (hur föga postmodernt detta än klingar). Så hoppas och tror jag att också Erik menade. Sker inte detta måste Svenska kyrkan splittras - ju förr, desto hellre. Och jag minns att Elisabeth Sandlund i en kommentar på Dagens ledarsida ifrågasatte om en sådan boskillnad verkligen vore så farlig. Fast frågan är väl bara om inte kyrkan då går sönder i fler än två bitar...
I kvällen lys oss med den helga flamman
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess låga klar oss föra samman,
vi vet att mörkret ej fått makt därmed.
lördag 10 januari 2009
Svar till Elisabeth Sandlund om Åke Bonniers avhopp
Påskvänner!
Domprost Åke Bonnier i Stockholm lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen den 2 maj 2009. "I samtal med Lennart Möller som är ordförande för Jesusmanifestationens ledningsgrupp", skriver Åke B. på sin blogg, men det är tydligen ingen i ledningsgruppen som krävt hans avgång utan andra.
Under rubriken "Åke Bonniers avhopp gör mig ledsen" skriver Dagens nätredaktör Emanuel Karlsten om sin sorg och besvikelse. Elisabeth Sandlund skriver under rubriken "Inget oväntat avhopp" att Åke Bonniers avhopp i själva verket kan bidra till en framgångsrik manifestation 2009.
Följande skrev jag som kommentar till Elisabeths text:
Jesusmanifestationen 2008 var en manifestation för Jesus Kristus, inte emot vare sig kontroversiella konstutställningar, Pridefestivaler... Ja, så framställde Stanley Sjöberg och Dagen saken i förväg - och klagade över den bristande uppslutningen från Svenska kyrkan.
I efterhand har Stanley Sjöberg klargjort att Jesusmanifestationen VISST riktade sej mot diverse profaneringar eller falska jesusbilder - samt klagat över att en så teologiskt undermålig präst som Åke Bonnier anslutit sej till Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Jag får det inte att gå ihop. Jag har aldrig inbillat mej att man kan säga ja till sanningen utan att säga nej till lögnen, men då borde man heller aldrig ha låtsats om något annat.
För en EFS-are som jag (och du Elisabeth) torde knappast romersk-katolska kyrkans särläror helt kunna betraktas som "perifera". Men jag erkänner: jag delar din bedömning att vi på bibelns och de fornkyrkliga bekännelsernas grund hellre kan bekänna Jesus som Herre och Frälsare tillsammans med romersk-katoliker, ortodoxa, pingstvänner och livetsordare än med åtskilligt folk i ledande ställning inom Svenska kyrkan. Tragiskt men sant.
Fast efter Åke Bonniers ärliga försök kan vi i varje fall inte detta år återigen anklaga Svenska kyrkan i Stockholms stift för bristande vilja till uppslutning. Ett försök till närmande gjordes, men det togs inte väl upp. Den nye domprosten avvisades - tillräckligt tydligt för att han skulle uppfatta det och avgå från ledningskommittén. Avvisandet skedde måhända på goda grunder, men det är likväl viktigt att rättvist konstatera att det i detta fall inte var Åke Bonnier som gick till storms mot en fundamentalistisk eller heteronormativ ledningsgrupp, utan att drivande personer bakom jesusmanifestationen (inte nödvändigtvis de i själva ledningskommittén) ogärna såg att han stannade kvar.
Domprost Åke Bonnier i Stockholm lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen den 2 maj 2009. "I samtal med Lennart Möller som är ordförande för Jesusmanifestationens ledningsgrupp", skriver Åke B. på sin blogg, men det är tydligen ingen i ledningsgruppen som krävt hans avgång utan andra.
Under rubriken "Åke Bonniers avhopp gör mig ledsen" skriver Dagens nätredaktör Emanuel Karlsten om sin sorg och besvikelse. Elisabeth Sandlund skriver under rubriken "Inget oväntat avhopp" att Åke Bonniers avhopp i själva verket kan bidra till en framgångsrik manifestation 2009.
Följande skrev jag som kommentar till Elisabeths text:
Jesusmanifestationen 2008 var en manifestation för Jesus Kristus, inte emot vare sig kontroversiella konstutställningar, Pridefestivaler... Ja, så framställde Stanley Sjöberg och Dagen saken i förväg - och klagade över den bristande uppslutningen från Svenska kyrkan.
I efterhand har Stanley Sjöberg klargjort att Jesusmanifestationen VISST riktade sej mot diverse profaneringar eller falska jesusbilder - samt klagat över att en så teologiskt undermålig präst som Åke Bonnier anslutit sej till Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Jag får det inte att gå ihop. Jag har aldrig inbillat mej att man kan säga ja till sanningen utan att säga nej till lögnen, men då borde man heller aldrig ha låtsats om något annat.
För en EFS-are som jag (och du Elisabeth) torde knappast romersk-katolska kyrkans särläror helt kunna betraktas som "perifera". Men jag erkänner: jag delar din bedömning att vi på bibelns och de fornkyrkliga bekännelsernas grund hellre kan bekänna Jesus som Herre och Frälsare tillsammans med romersk-katoliker, ortodoxa, pingstvänner och livetsordare än med åtskilligt folk i ledande ställning inom Svenska kyrkan. Tragiskt men sant.
Fast efter Åke Bonniers ärliga försök kan vi i varje fall inte detta år återigen anklaga Svenska kyrkan i Stockholms stift för bristande vilja till uppslutning. Ett försök till närmande gjordes, men det togs inte väl upp. Den nye domprosten avvisades - tillräckligt tydligt för att han skulle uppfatta det och avgå från ledningskommittén. Avvisandet skedde måhända på goda grunder, men det är likväl viktigt att rättvist konstatera att det i detta fall inte var Åke Bonnier som gick till storms mot en fundamentalistisk eller heteronormativ ledningsgrupp, utan att drivande personer bakom jesusmanifestationen (inte nödvändigtvis de i själva ledningskommittén) ogärna såg att han stannade kvar.
torsdag 14 augusti 2008
Om att pröva allt och behålla det goda
Påskvänner!
Jag rekommenderade häromveckan hittillsvarande EFS-pastorn K-G Larssons sommarblogg på Dagen. Utan att hålla med honom i allt tyckte jag att den var intressant och välskriven. (Utmärkt initiativ med dessa sommarbloggar, Dagen - nästan som sommarpratsinstitutionen i radio. Jag rekommenderar även en prenumeration på denna fina tidning med dess fina chefredaktör, EFS-aren Elisabeth Sandlund).
Nu måste jag faktiskt erkänna att jag även fascineras av Linda Berglings sommarblogg. Hon ger ett historiskt perspektiv på sin verksamhet och bloggen innehåller många goda lärdomar. T.ex. om att pröva allt och behålla det goda - vilket ju även gäller hennes egen blogg och hennes egen verksamhet på Arken i Kungsängen. Men Gud och Linda förlåte mej - jag blev alldeles vansinnigt fnissig åt hennes bloggtextrubrik "Är det bibliskt att slå människor under förbönen?" Nog är det märkliga tider vi lever i när den frågan alls ska behöva ställas! Den besvarar sej själv på något sätt, tycker jag ;o).
När jag hörde henne här i bollnästrakten i påskas tyckte jag nog att förbönen var väl mycket riktad till typ cancern: ungefär "vi befaller dej, cancer, att vika i JESU namn" och reagerade ganska negativt på det (det lät mest som exorcism vilket förvisso kan ha sitt berättigande men kanske inte för jämnan - "jag befaller dej feber att gå ner"?).
I rättvisans namn måste jag säga att jag inte hörde så mycket av efterföljande predikan - den var också mest självbiografisk så långt jag hörde den men blev kanske mer jesus- och påskcentrerad efterhand. Den tidning hon gratiserbjöd (helande löv nånting) hade en typiskt överdriven tungotalsundervisning där det nästan verkade som att man kunde skaffa sej tungotal genom att följa tidningens manual. Men men...
I vilket fall: intressanta och mestadels goda reflexioner tycker jag att hon haft den här veckan - senaste inlägget mycket aktuellt med tanke på den arme Bentley i Lakeland. Gud kan verkligen använda vem som helst ("jag ber för sjuka och de blir friska ändå" som nån ödmjukt sa ;), men det finns också ett stort allvar i detta med tjänst och efterföljelse. Många falska profeter ska ju uppträda i Jesus namn och förvilla många. Många Herrens tjänare bygger på rätt grund men med hö och strå i stället för guld och ädla stenar - då ska verket brinna ner, men under över alla under: "själv ska han(hon) dock bli frälst, om än såsom genom eld." Och som Jesus sa: "Gläds inte över att andarna är er underdåniga utan gläds över att era namn är skrivna i himmelen." (Om de nu är det).
Tag mej då, Herre, upp till ditt barn,
lös mej från alla frestarens garn.
Lär mej att leva, leva för dej,
glad i din kärlek, offrande mej.
Jag rekommenderade häromveckan hittillsvarande EFS-pastorn K-G Larssons sommarblogg på Dagen. Utan att hålla med honom i allt tyckte jag att den var intressant och välskriven. (Utmärkt initiativ med dessa sommarbloggar, Dagen - nästan som sommarpratsinstitutionen i radio. Jag rekommenderar även en prenumeration på denna fina tidning med dess fina chefredaktör, EFS-aren Elisabeth Sandlund).
Nu måste jag faktiskt erkänna att jag även fascineras av Linda Berglings sommarblogg. Hon ger ett historiskt perspektiv på sin verksamhet och bloggen innehåller många goda lärdomar. T.ex. om att pröva allt och behålla det goda - vilket ju även gäller hennes egen blogg och hennes egen verksamhet på Arken i Kungsängen. Men Gud och Linda förlåte mej - jag blev alldeles vansinnigt fnissig åt hennes bloggtextrubrik "Är det bibliskt att slå människor under förbönen?" Nog är det märkliga tider vi lever i när den frågan alls ska behöva ställas! Den besvarar sej själv på något sätt, tycker jag ;o).
När jag hörde henne här i bollnästrakten i påskas tyckte jag nog att förbönen var väl mycket riktad till typ cancern: ungefär "vi befaller dej, cancer, att vika i JESU namn" och reagerade ganska negativt på det (det lät mest som exorcism vilket förvisso kan ha sitt berättigande men kanske inte för jämnan - "jag befaller dej feber att gå ner"?).
I rättvisans namn måste jag säga att jag inte hörde så mycket av efterföljande predikan - den var också mest självbiografisk så långt jag hörde den men blev kanske mer jesus- och påskcentrerad efterhand. Den tidning hon gratiserbjöd (helande löv nånting) hade en typiskt överdriven tungotalsundervisning där det nästan verkade som att man kunde skaffa sej tungotal genom att följa tidningens manual. Men men...
I vilket fall: intressanta och mestadels goda reflexioner tycker jag att hon haft den här veckan - senaste inlägget mycket aktuellt med tanke på den arme Bentley i Lakeland. Gud kan verkligen använda vem som helst ("jag ber för sjuka och de blir friska ändå" som nån ödmjukt sa ;), men det finns också ett stort allvar i detta med tjänst och efterföljelse. Många falska profeter ska ju uppträda i Jesus namn och förvilla många. Många Herrens tjänare bygger på rätt grund men med hö och strå i stället för guld och ädla stenar - då ska verket brinna ner, men under över alla under: "själv ska han(hon) dock bli frälst, om än såsom genom eld." Och som Jesus sa: "Gläds inte över att andarna är er underdåniga utan gläds över att era namn är skrivna i himmelen." (Om de nu är det).
Tag mej då, Herre, upp till ditt barn,
lös mej från alla frestarens garn.
Lär mej att leva, leva för dej,
glad i din kärlek, offrande mej.
onsdag 13 augusti 2008
Skriv brev till Elisabeth och önska en staty!
Påskvänner!
Jag har som historielärare alltid tyckt att vi svenskar slöat till på statyresandets område. (Är det jantelagen som spökar?). I Norge, jantelagens hemland, verkar det ju dock vara mycket vanligare än här att framstående kommunpolitiker eller kulturpersonligheter får en staty eller byst i hembygden även i modern tid. Och då ska naturligtvis även kvinnor kommas ihåg. Att t.ex. järnvägshotellgrundaren Wilhelmina Skog ännu inte fått en staty här i bollnästrakten - trots flitiga propåer - är mer eller mindre skandalöst, tycker jag.
Men nu har tidningen Amelia startat ett upprop - eller uppror - för fler statyer föreställande svenska kvinnor (endast 10% av de svenska statyerna över historiska, påklädda personer föreställer kvinnor), och tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har hakat på. Jag också. (Med reservation för den minst sagt fjantiga idén att förse alla "manliga" statyer med ett rosa pärlhalsband. Egen "utsmyckning" av offentlig konst är inte något man bör uppmuntra, tycker jag som själv plockat bort en ölburk ur näven på biskop Frans Michael Franzén i Härnösand. Till plastkonen på Esaias Tegnérs huvud i Lund nådde jag inte upp :o).
Vilken svensk kristen kvinna vill DU se som staty? Skriv till Elisabeth på adressen elisabeth.sandlund@dagen.se
Själv skrev jag ett mejl till henne med förslagen att
I) Maria Elisabet (Maja-Lisa) Söderlund (1794-51), evangelist och andlig mor till C O Rosenius, bör få en staty/byst vid Solviks folkhögskola i Frostkåge,
II) Amelie von Braun (f. 1811) söndagsskolpionjär och resetalare, staty/byst i Karlshamn,
III) Märta Jansson ("Svegs Märta", 1829-1920), evangelist i Härjedalen och Hälsingland samt fångskjutsåkare innan konventikelplakatet avskaffades, staty/byst i Sveg eller Segersta,
IV) Maj-Lis Palo (1939-2007), förste vice ordförande i kristdemokraterna, matriark inom östlaestadianska väckelsen och flitig skribent, staty/byst i Sattajärvi, Pajala eller Luleå.
Men mejlet hackades av någon kines (det dök i alla fall upp en massa kinesiska skrivtecken!) och gick inte att återskapa, så nu skriver jag den här bloggposten istället. Hoppas att Elisabeth läser den och att många fler skickar in tips till henne. Ni får också gärna kommentera här på bloggen!
Stor är skaran av kvinnor som bådar glädje.
Jag har som historielärare alltid tyckt att vi svenskar slöat till på statyresandets område. (Är det jantelagen som spökar?). I Norge, jantelagens hemland, verkar det ju dock vara mycket vanligare än här att framstående kommunpolitiker eller kulturpersonligheter får en staty eller byst i hembygden även i modern tid. Och då ska naturligtvis även kvinnor kommas ihåg. Att t.ex. järnvägshotellgrundaren Wilhelmina Skog ännu inte fått en staty här i bollnästrakten - trots flitiga propåer - är mer eller mindre skandalöst, tycker jag.
Men nu har tidningen Amelia startat ett upprop - eller uppror - för fler statyer föreställande svenska kvinnor (endast 10% av de svenska statyerna över historiska, påklädda personer föreställer kvinnor), och tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har hakat på. Jag också. (Med reservation för den minst sagt fjantiga idén att förse alla "manliga" statyer med ett rosa pärlhalsband. Egen "utsmyckning" av offentlig konst är inte något man bör uppmuntra, tycker jag som själv plockat bort en ölburk ur näven på biskop Frans Michael Franzén i Härnösand. Till plastkonen på Esaias Tegnérs huvud i Lund nådde jag inte upp :o).
Vilken svensk kristen kvinna vill DU se som staty? Skriv till Elisabeth på adressen elisabeth.sandlund@dagen.se
Själv skrev jag ett mejl till henne med förslagen att
I) Maria Elisabet (Maja-Lisa) Söderlund (1794-51), evangelist och andlig mor till C O Rosenius, bör få en staty/byst vid Solviks folkhögskola i Frostkåge,
II) Amelie von Braun (f. 1811) söndagsskolpionjär och resetalare, staty/byst i Karlshamn,
III) Märta Jansson ("Svegs Märta", 1829-1920), evangelist i Härjedalen och Hälsingland samt fångskjutsåkare innan konventikelplakatet avskaffades, staty/byst i Sveg eller Segersta,
IV) Maj-Lis Palo (1939-2007), förste vice ordförande i kristdemokraterna, matriark inom östlaestadianska väckelsen och flitig skribent, staty/byst i Sattajärvi, Pajala eller Luleå.
Men mejlet hackades av någon kines (det dök i alla fall upp en massa kinesiska skrivtecken!) och gick inte att återskapa, så nu skriver jag den här bloggposten istället. Hoppas att Elisabeth läser den och att många fler skickar in tips till henne. Ni får också gärna kommentera här på bloggen!
Stor är skaran av kvinnor som bådar glädje.
onsdag 18 juni 2008
Hann förmedla den största nyheten
Påskvänner!
Ingela Agardh avled samma dag som SVT sände en intervju med henne i programmet "En bok - en författare", som en tid framöver kan ses här.
Ingela Agardh - eller Motander som hon hette som yngre - har följt mej i rutan med sin sköna, alltmer avslappnade stil alltsedan min familj skaffade TV i början av 1980-talet. Under sina sista år upptäckte hon Den största nyheten och blev, liksom kollegorna Elisabeth Sandlund och Göran Skytte, en gärna kallad talare i många andliga sammanhang, men sågs också i TV:s morgonsoffor och många tidningsintervjuer.
Hon nämndes ibland tillsammans med nyss nämnda personer, halvt på skämt och halvt på allvar, som exempel på en "journalistväckelse" (liksom även bl.a. Göran Greider efter hans omtalade Jesusvision). Nu har hon, efter lång tids sjukdom, lämnat TV-studio, församlingshem och konferenser för gott.
Vila i frid.
...och jag stryker ur pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
Ingela Agardh avled samma dag som SVT sände en intervju med henne i programmet "En bok - en författare", som en tid framöver kan ses här.
Ingela Agardh - eller Motander som hon hette som yngre - har följt mej i rutan med sin sköna, alltmer avslappnade stil alltsedan min familj skaffade TV i början av 1980-talet. Under sina sista år upptäckte hon Den största nyheten och blev, liksom kollegorna Elisabeth Sandlund och Göran Skytte, en gärna kallad talare i många andliga sammanhang, men sågs också i TV:s morgonsoffor och många tidningsintervjuer.
Hon nämndes ibland tillsammans med nyss nämnda personer, halvt på skämt och halvt på allvar, som exempel på en "journalistväckelse" (liksom även bl.a. Göran Greider efter hans omtalade Jesusvision). Nu har hon, efter lång tids sjukdom, lämnat TV-studio, församlingshem och konferenser för gott.
Vila i frid.
...och jag stryker ur pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
lördag 10 maj 2008
Jesusmanifestationen och Pride
En annan sak är att Elisabeth Sandlund har fullständigt rätt i att det är konstigt, mycket konstigt att Svenska kyrkans ledning och Stockholms stift förhöll sej så distanserade till Jesusmanifestationen. Medan det anses fullkomligt självklart att vara närvarande på Pridefestivalen.
Som Elisabeth Sandlund generöst konstaterar är det i teorin inget som hindrar att kyrkan är närvarande på bägge ställena. Men om kyrkan - troligen och förhoppningsvis - inte ställer sej bakom allt som kommer till uttryck i en Pridefestival och ändå tycker sej kunna vara med där, så är det väl konstigt om en skeptisk inställning till vissa av Jesusmanifestationens uttryck ska förhindra biskopar och andra i kyrkans ledning att ta aktiv, offentlig del av en så rent och uttryckligt positiv manifestation?
Vi svenskkyrkliga och EFS:are har i varje fall anledning att tacka Gud för Hakon Långström. Och för EFS:aren Elisabeth Sandlund.
Som Elisabeth Sandlund generöst konstaterar är det i teorin inget som hindrar att kyrkan är närvarande på bägge ställena. Men om kyrkan - troligen och förhoppningsvis - inte ställer sej bakom allt som kommer till uttryck i en Pridefestival och ändå tycker sej kunna vara med där, så är det väl konstigt om en skeptisk inställning till vissa av Jesusmanifestationens uttryck ska förhindra biskopar och andra i kyrkans ledning att ta aktiv, offentlig del av en så rent och uttryckligt positiv manifestation?
Vi svenskkyrkliga och EFS:are har i varje fall anledning att tacka Gud för Hakon Långström. Och för EFS:aren Elisabeth Sandlund.
Vi finns även om vi inte syns
Påskvänner!
Jesusmanifestationen för en vecka sen var en härlig pingstupplevelse, för att inte säga en försmak av himmelen. Folk av alla slag och tungomål. Hakon Långström travesterade Apg 2 så fint i Dagens manifestationsbilaga ("vi må vara... från Enköping eller Enånger"). Glädjen var stor trots ofrånkomliga små arrangörsmissar - bättre nästa gång - och minimsal uppmärksamhet från media.
Ja just det ja. Under rubriken "Smolk i glädjebägaren" skrev Elisabeth Sandlund på ledarplats i Dagen om hur dåligt det är att tidningar och tv rapporterade så lite från Jesusmanifestationen. Men kära nån - vi behöver ju inte tro på den mediala dogmen "syns du inte så finns du inte". Det som hände i Kungsträdgården m.fl. offentliga platser i Stockholm, det hände faktiskt och var oerhört positivt alldeles oavsett längden på rapportinslaget eller förekomsten av reportage i DN.
Vi som tror på att "Jesus finns fast han inte syns, det är sant, ja det är verkligen sant" borde inte behöva hänga upp oss på den mediala rapporteringen. Också vi kristna - även inom EFS - finns faktiskt även om vi inte syns i media. Och vi syns väl på många andra sätt? Både i Stockholm vid Jesusmanifestationen och landet runt på arbetsplatser och i fritidsgemenskap? Ett långsiktigt och uthålligt arbete för Herren och hans minsta bröder KAN inte förbli osynligt.
Och ärligt talat: ÄR det verkligen ur medial synvinkel så oerhört fantastiskt att en rörelse som den kristna med uppskattningsvis en miljon medlemmar i Sverige lyckas samla 12-15000 deltagare i Kungsträdgården? (120000-150000 vore en annan sak ;o) Ur andlig synvinkel var dock gemenskapen kring Jesus med både gamla och nya svenskar helt fantastisk - och det kommer att märkas, också i media. På lite sikt.
Kristus lever - underbara ord,
som förvandlar tungt och sorgset mod!
Jesusmanifestationen för en vecka sen var en härlig pingstupplevelse, för att inte säga en försmak av himmelen. Folk av alla slag och tungomål. Hakon Långström travesterade Apg 2 så fint i Dagens manifestationsbilaga ("vi må vara... från Enköping eller Enånger"). Glädjen var stor trots ofrånkomliga små arrangörsmissar - bättre nästa gång - och minimsal uppmärksamhet från media.
Ja just det ja. Under rubriken "Smolk i glädjebägaren" skrev Elisabeth Sandlund på ledarplats i Dagen om hur dåligt det är att tidningar och tv rapporterade så lite från Jesusmanifestationen. Men kära nån - vi behöver ju inte tro på den mediala dogmen "syns du inte så finns du inte". Det som hände i Kungsträdgården m.fl. offentliga platser i Stockholm, det hände faktiskt och var oerhört positivt alldeles oavsett längden på rapportinslaget eller förekomsten av reportage i DN.
Vi som tror på att "Jesus finns fast han inte syns, det är sant, ja det är verkligen sant" borde inte behöva hänga upp oss på den mediala rapporteringen. Också vi kristna - även inom EFS - finns faktiskt även om vi inte syns i media. Och vi syns väl på många andra sätt? Både i Stockholm vid Jesusmanifestationen och landet runt på arbetsplatser och i fritidsgemenskap? Ett långsiktigt och uthålligt arbete för Herren och hans minsta bröder KAN inte förbli osynligt.
Och ärligt talat: ÄR det verkligen ur medial synvinkel så oerhört fantastiskt att en rörelse som den kristna med uppskattningsvis en miljon medlemmar i Sverige lyckas samla 12-15000 deltagare i Kungsträdgården? (120000-150000 vore en annan sak ;o) Ur andlig synvinkel var dock gemenskapen kring Jesus med både gamla och nya svenskar helt fantastisk - och det kommer att märkas, också i media. På lite sikt.
Kristus lever - underbara ord,
som förvandlar tungt och sorgset mod!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
