Visar inlägg med etikett Anders Carl Rutström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Carl Rutström. Visa alla inlägg

onsdag 20 mars 2024

En passionspredikan

Påskvänner!

Ur en passionspredikan över Fjärde akten av Vår Herres Jesu Kristi lidande, hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759 av kyrkoherden, teol dr Anders Carl Rutström. En verklig väckelsepräst, som några år senare (1766-70) skulle bli landsförvisad för sin tros skull, och som för sin politiska övertygelses skull och sitt försvar av 1720 års regeringsform dog i slottshäktet på Stockholms slott 1772. I en tid då passionsandakter blivit allt sällsyntare (har vi ens koll på att det är "Matteusserien" i år?) och väckelsebudskapet allt tunnare, kan detta nog vara uppbyggligt och väckande även för "Efs-are idag" att läsa:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen!

Vi behöver inte erinra, att medlaren emellan Gud och människor, människan Jesus Kristus, är vårt antagna ämne till passionsbetraktelser i år. Vi har hört det betraktas på flera dagar under åtskilliga omständigheter. Och vi får ännu höra hur tåligt vår dyre medlare fortsätter i sitt dyrbara medlareämbete, ända intill dess han går in i det allraheligaste och finner en evig förlossning.

Men innan vi gör in i vår i dag tillämnade betraktelse, torde det bli en nödvändig sak att en liten stund fråga efter hur det går med vårt hjärtas upplysning och omvändelse, hur det har varit för våra hjärtan allt vad vi hittills har hört och var vårt hjärtas tankar nu håller till. Om dessa tankar på Jesus uppenbarat för oss Guds mildhet, som lockar syndare till bättring, om de fått upplysa vårt förstånds ögon, om vi blivit varse vår ovärdighet, vår stora fattigdom å vår sida, och Guds outgrundliga nåds rikedomar å Jesu sida, om vi kommit att vila med våra oroliga hjärtan på hans dyrbara medlareämbete och äntligen fått frid i våra samveten, samt om vi har blivit med honom så inplantade till en lika död, att vi också är uppståndelsen lika? De
t vill jag fråga var och en av er på hans samvete. En fråga, som var och en noga höre och betrakte och sedan inom sig själv besvare inför honom, som är en domare över hjärtans tankar och uppsåt.

Ni må besinna att en osalig människa, som står under både syndens dom och syndens träldom, inte är hjälpt med att hon med hopen går till Guds hus, att hon med öronen hör sin medlare omtalas utan att förstå det med hjärtat; ty hon går lika död hem som hit. Allt detta länder till förhärdelse och förtappelse och inte till salighet. Men ändamålet med predikan om Jesus är, att vi må bli rätteligen omvända, rätteligen uppväckta, rätteligen troende, rätteligen pånyttfödda, rätteligen förnyade och helgade i Jesus. Och om sådant skett och fått ske, därom döme var och en av er inför Gud. "Pröven eder, om I ären i tron."

Detta är en anmärkning som jag inte kan undgå att göra, innan passionstiden flutit förbi. Vår tid går bort såsom en ström; vi far såsom en pil till vår dödlighets mål. Tiden är både ond och dyr. Människor ska göra räkning för sin tid, hur de i den hava levat. Ginge det så fort med vårt tilltagande i kristendomen som med våra år, vore det väl. O, att vi skrede Jesus allt närmare och närmare, allt efter som vi nalkas närmare graven och evigheten!

Jag minner er fördenskull på evangelium, som jag predikat för er, så att vår kyrkogång inte må bli ett utvärtes verk, och betraktelsen om Jesus räcka blott i passionstiden. Stackars den som har passionstiden endast några veckor om året och som inte på annat sätt känner honom. Om en ängel av himmelen talade för en sådan människa, och hon inte ville låta den helige Ande hjälpa sig, så vore det med henne lika ogjort, om än passionstiden räckte hela hennes livstid. 

Därför frågar jag ännu en gång, hur det står till med våra hjärtan i anseende till allt, som vi har hört? Står det väl till, så är det väl. Men beklagligt vore det, om vi också denna tid har gått ur glömska i glömska, ur mörker i mörker, ur förhärdelse i förhärdelse, ur död i död, ur fåfänglighet i fåfänglighet, ur flärd, glömska och värld i detsamma; så att man nu inför Herren måste säga: "Och när du mig av nåd till bättring kallat har, / har jag föraktat all den nåd du till mig bar." 

Herren Jesus hjälpe den, som sålunda förnöter sin levnadstid och denna dyra nådetid. Den helige Ande besöke hans hjärta och give honom ett eftertryckligt styng till bättring.

måndag 25 juli 2022

Jakobsmässodagen

Påskvänner!

Evangelietexten idag den 25 juli (Jakobsmässodagen, helgdag här i Sverige i mer än 700 år) är Matteus 20:20-23 - om bönen att få sitta till höger resp vänster om Jesus i det himmelska riket. Tänk att Jakob Sebedaiosson blev den förste av apostlarna att gå hem till Herren - och Johannes Sebedaiosson den siste! Tänk om det verkligen blev så att de tolv sattes i ring allt eftersom de slutade sitt dagsverke på jorden och att bröderna Boanerges på så sätt kom närmast Jesus ändå. Av nåd.
Jag har f ö inte förut tänkt på att bröderna fick tillnamnet Boanerges, Åskans söner, av Herren själv. Har tänkt att det var ett öknamn de fick av övriga lärjungar pga sin önskan att blixten skulle slå ner i huvet på dem som inte ville ta emot dem. Men det är alltså Jesus själv som ger dem namnet, och nog inte bara som klander. Kanske vi denna apostladag får sjunga med väckelseprästen Anders Carl Rutström som dog i Stockholms slottshäkte för i år 250 år sedan: 

"Gör varje präst till tordöns barn, att riva sönder Satans garn!" och: "I herdar, troget ropen, som fören Andans värv, så att den arma hopen må räddas från fördärv!"

 

Vi prisar dej för Jakob
som föll för kungens svärd,
så fick han dricka kalken
du druckit, Herre kär.
Ja, Herre, tämj vår strävan 
att glänsa och stå fram, 
så våra liv och döden 
förhärligar ditt namn.

Tillagt 2023:
Episteltext på Jakobsmässodagen är enligt 1697 års koralbok Romarbrevet 8:28-39 - så härlig text! - Evangelietext är Matteus 20:20-23, om när Sebedei söners moder begär att hennes söner ska få sitta till höger resp vänster om Jesus i hans rike.
Dagens bön: "Herre Gud, himmelske Fader, du som inte har skonat din enfödde Son, utan först givit honom under korset och i döden och sedan låtit honom komma till sin härlighet, och som ville att alla kristna ska i så måtto följa hans fotspår och bli lika honom. Vi är otåliga vid korset och motgången, och lider inte gärna, och därför ber vi din grundliga barmhärtighet att du styrker oss med din Helige Ande, så att vi inte blir klenmodiga och oroliga, utan genom hoppet om den tillkommande härligheten och med en stark tro övervinner all olycka. Amen. 

Föreslagna psalmer i koralbokens psalmvalslista är bl a Jesus allt mitt goda är och Säll är den som sina händer.

torsdag 23 december 2021

Adventskalender lucka 23: Lyssna, alla folk och släkter

Påsk- och julvänner!

Julsångaren Rutström från Luleå (300 år i år) kunde verkligen få till det. Hans rim var väl för roliga för Wallin och dennes psalmbok 1819, men just vid julen tycker jag att psalmerna gärna kan få vara lite gladare och t o m skojigare än annars. Som ängeln sa: "Se, jag bär bud till er om en stor glädje!"

Här kommer en favorit, som egentligen ska sjungas till samma koral som "Hela världen fröjdes Herran" men som jag tycker passar bra till samma melodi som den tyska julvisan "Morgen, Kinder, wird´s was geben":



1. Lyssna, alla folk och släkter,
tungomål och hedningar,
religioner, band och sekter,
hör nu på och redo var:
Herren över himlarna
är nu född till människa!

2. Han som skapat alla himlar,
världar och vad däri är,
vad för allas ögon vimlar,
Gud, vår Gud, är själv nu här:
Ordet har nu blivit kött,
sover i sin krubba sött.

3. Hjärtats barn ur jungfruns sköte,
både Gud och människa,
du med oss i dag stämt möte,
ära, lov, halleluja!
Allt vad mänska är som du
må bli dej till glädje nu!

onsdag 22 december 2021

Adventskalender lucka 22: Nu borde hela jorden

Påsk- och julvänner!

Julens sångare. Det var Rutström i allra högsta grad. Lika mycket som passionstidens i varje fall. Här följer hans, som jag tycker, gladaste och vackraste julsång. 
Jag har som vanligt bearbetat den något, men med nöje behållit ord som "tillförne" och "Symbolum". Kär sång har många melodier (har sett minst tre andra till just den här), men följande koral ("Nu vilar hela jorden") anges i alla fall till texten i Sions Nya Sånger.

1. Nu borde hela jorden
sej fröjda åt de orden
att Gud är människa
och oss till himlen leder.
Kom, visa honom heder:
lov, pris och tack, halleluja!

2. Kom, låt oss fira helgen!
Låt se ni hellre väljer
er själs än kroppens kost!
Med himlen får vi jubla,
men de i mörkrets kula
har ingen jul och ingen påsk.

3. Se nu den stora dagen
som folket under lagen
så länge väntat på!
Se Herren Gud och Lammet
i krubban och i dammet,
ja, kära du, se solen då!

4. Se solen från det höga!
Det blir som världen föga
tillförne sett en sol,
när härlighetens strålar
båd´ berg och dalar målar
med ljus och glans från nådens pol.

5. Nu templet kom till korta:
förbundets ark är borta
och flyttat till ett stall,
som nu är vigt till kyrka,
där vi får Herren dyrka
och böja knä med världen all. 

6. Blott det att Jesus gråter
och liksom barnen låter,
är nådens ord och skri!
Här får vi höra annat
än lagen som förbannat
och ljuder än från Sinai.

7. En röst som alla gläder,
ett sakta ljuvligt väder
för allas öron är.
Den munnen som med orden
har skapat hela jorden, 
nu diar hos Maria här.

8. Kom vänner allihopa!
Hör änglaskaran ropa
och båda evig fröjd!
Min Jesus, när jag tänker
på friden du oss skänker,
så blir jag både glad och nöjd.

9. Tänk, Skaparen är bliven
med kropp och själ omgiven,
liksom ett annat barn!
Den ingen kan omringa
nu låter sej betvinga
och lägges ner bland stoft och skarn.

10. Den änglarna tillbeder
och visar evig heder
för var sin höga lott,
den ingen makt kan rubba
är flyttad till en krubba -
så präktigt är hans dyra slott.

11. Av Isais rot är stammen,
där vi nu allesamman
får bli en fruktbar gren.
Han där vill införliva
den honom sej vill giva,
ja, pånyttföda var och en.

12. Så låt oss aldrig mera
blott gods och guld värdera,
men ständigt fira jul
och sjunga om monarken
som föddes där på marken
för oss bland åsnor i ett skjul.

13. Vår Gud har mänska blivit
för oss att mista livet,
det är vårt Symbolum.
Han är vår morgonstjärna
och Skriftens själva kärna,
ja, liv i Evangelium.

14. Den ene sjunge psalmer, 
den andre bäre palmer
och love himlens prins,
sen svare allesamman
med Hosianna, Amen,
tills jord och himmel sammanbinds!

fredag 17 december 2021

Adventskalender lucka 17: Välsignade dag

Påskvänner!

Både 1757, när han sökte den lediga kyrkoherdetjänsten i Luleå, och 1772, när han låg och försmäktade i Stockholms slottshäkte, gick Anders Carl Rutströms tankar enligt samtidens vittnesbörd till barndomsbygden i norr. Men naturligtvis hände detta oftare än så. Bröllopsvisan Vallbarnens midsommarlek i Resilla bär spår av norrbottniska barndomssomrar bland djur och natur (notera särskilt "åkerbärens blod"!).  
Rutströms tre sommarpsalmer ger också åtminstone mej associationer till de ljusa sommarnätterna däruppe. Idag (se nederst!) kommer den första, som vanligt något bearbetad av mej själv, på det populära versmåttet till von Dalins visa Förblindade värld (en av de vanligaste melodihänvisningarna öht i både Sions Sånger och Sions Nya Sånger!). 
Olof von Dalin är berömd än idag som s k "minor classic" (vid sidan av de "major classics" som Bellman och Lenngren). Honom har litteraturhistorien värnat om. Rutström är i allmänhet bortglömd eller föraktad, fast han uppenbarligen var en av 1700-talets mest betydande, spridda och sjungna diktare (om än så klart i de flestas ögon överglänst av sin elev Bellman).
Men tillsammans med 1600-talsprästen Israel Kolmodin och hans Den blomstertid har 1700-talsprästen A C Rutström för många svenskar i gångna tider, inte minst i Fosterlandsstiftelsens barndom, givit älskade uttryck åt skapelseglädje och sommarkänsla. (Paul Gerhardts I denna ljuva sommartid var inte känd i Sverige förrän mot slutet av 1800-talet, då af Wirsén också skrev En vänlig grönska). 
Rutström togs aldrig in i psalmboken, även om Nathan Söderblom tydligen gjorde ett försök, men hans sånger gavs ju under ca 100 år ut i mängder av upplagor, ja. t o m så sent som 1923 och 1964!
 


1. Välsignade dag
och lustfyllda lag! 
Vi njuter den tid 
då eviga solen 
är jorden så blid 
att plantor kan få 
runt iskalla polen 
så grönskande stå! 

2. Vi gläds också åt 

den härliga låt, 
allt skönt tidsfördriv 
av fåglarnas kvitter, 
ack, lustiga liv! 
och allt som så väl 
i vattnena spritter 
upplivar vår själ. 

3. Se ängar och fält 

som Skaparn dem ställt! 
Du saliga folk, 
se skogen och gräsen, 
de är ju hans tolk. 
Han allting har gjort; 
beskåda vart väsen, 
se litet och stort! 

4. Vår herde, Guds Lamm,
du fostrat oss fram
ett frälsningens år,
så led nu till Saron
de hungrande får.
Vår överstepräst,
du känner, vår Aron,
vad passar oss bäst.

5. Min törstiga mun

vid frälsningens brunn
sin svalka nu har,
din rikedoms källa
allsintet bespar;
jag ser nu hur sällt
den vill övervälla
de blomstrande fält.

6. Kom, frisk eller sjuk

till frälsningens duk,
där sitter en man
att själar sej fästa,
hur mild är ej han!
Kom, bada dej här
i nådens Betesda,
just sådan du är.

7. Här går vår monark

i blomstrande mark!
Följ med dit han går,
han själv är ju vägen
för skingrade får.
Ack, skynda dej hit,
som svalan förlägen,
att få dej en bit!

8. Min Jesus, du vet
att föra på bet,
du känner ditt får,
vad dryck och vad föda
det ständigt åtrår,
vad svalkar vår mun,
den saften som flödar
ur frälsningens brunn.

9. Så stannar vi vid

din hydda i frid,
dej lyssnar vi på,
din ljuvliga pipa
begynner att gå;
ditt kraftiga ord
låt muntra och gripa
i hjärtat din hjord.

10. Gör, eviga fröjd,

din kyrka förnöjd,
vartendaste lamm
ledsaga på fältet
till salighet fram;
i vingarnas bo,
det sällaste tältet,
låt vara vår ro. 

11. Om den lovar Gud 

som inte har ljud, 
som tala ej kan, 
vad gör då ej bruden 
som älskar sin man? 
Lovsjunge nu den 
till bröllops är bjuden 
sin käraste vän: 

12. För kärlekens flod, 

din pina, ditt blod, 
din ångest och nöd, 
din avlelse, födsel, 
din marter och död, 
för nådens bevis, 
för solsken och skötsel, 
dej, Jesus, ske pris! 

torsdag 16 december 2021

5 år gammalt julnummer

Påsk- och julvänner!

Ett 5 år gammalt julnummer från den "herrnhutiska" Brödraförsamlingen i Stockholm ligger ute på nätet och kan fortfarande rekommenderas! Brödraförsamlingens pastor Klas Lindberg skriver där bl a mycket intressant om Rutström (men även om Murbeck och andra "väckelsepräster").  

Även årets julnummer är riktigt bra! Det visar sig där att den första herrnhutiska brödramåltiden i Sverige ägde rum på Anders Carl Rutströms 20-årsdag, den 30 november 1741! (Högst osäkert dock om han var med i den kretsen redan då, förmodligen satt han i Uppsala och pluggade). 

Datumet var knappast någon tillfällighet - S:t Andreas´ dag eller Andersmäss var den helgdag i det dåtida kyrkoåret då evangelietexten handlade om apostlakretsens två brödrapar (Andreas och Petrus respektive Jakob och Johannes) och deras kallelse. Och gradualpsalmen var Spegels text Se huru gott och ljuvligt är / att bröder kunna sämjas, som bygger på psalm 133 i Psaltaren, brödrakärlekens höga visa!

Att Karl XII just detta datum blev skjuten i kamp mot brödrafolket, och att den blivande herrnhutaren Anders Carl Rutström föddes just detta datum tre år senare är nog bara en händelse som ser ut som en tanke. (Eller vad säger vår Herre?).

 

söndag 12 december 2021

Adventskalender lucka 12: Kom, Helge Ande, sanne Gud

Påsk- och pingstvänner!

Lulesonen Anders Carl Rutström, 300 år i år, var framför allt julens och påskens sångare. Men idag på Tredje söndagen i Advent, vill jag presentera hans pingstpsalm, som liksom de tidigare psalmerna är lätt bearbetad av undertecknad. (T o m Wallin har ju ofta bearbetats eller, som han själv sa, "dammats av" i  senaste psalmboken).

Vågar Efs idag stämma in i Rutströms djärva bön: "Kom, Helge Ande, du vår tröst, / och lägg oss intill dina bröst. / Giv spenabarnen, hulda mor, / en droppe av din källa stor!" (Jfr 1 Pet 2:2-3). Strof nummer 2 tycks i alla fall nästan passa bättre så här års än till pingst. Eller också är det andliga läget helt enkelt sådant att vi - nu som alltid - inte "bärgar oss" Guds Andes hjälp förutan.

Lägg även märke till den allkristna ansatsen, typisk för herrnhutismen (jfr SvPs 58).

Melodi: "Det finns en väg till himmelen".


1. Kom, helge Ande, sanne Gud,
Treenighetens sändebud,
vår skrämda själs hugsvalare
och Jesu blods förklarare.

2. Kom, skynda hit, ty utan dej
vår ande aldrig bärgar sej
för mörker, olust, köld och död
- blås upp med nådens vind vår glöd.

3. Kom, Helge Ande, du vår tröst,
och lägg oss intill dina bröst.
Giv spenabarnen, hulda mor,
en droppe av din källa stor.

4. Ledsaga oss, vi dej vill be,
du som är vår förmyndare,
till nådastolen var minut
intill vår korta levnads slut.

5. Förknippa oss och sammansmält,
ja, gör ditt arma husfolk sällt.
Ge oss ett hjärta och en själ,
oss alla låt i dej må väl.

6. Vi har nu alltför länge gått
på var sitt håll och illa mått.
Församla dina fosterfår
kring nådens bord i detta år.

7. Ja, helga duva, låt oss få
inunder dina vingar stå,
och låt oss ha vårt liv i dej
vart våra öden vänder sej.

8. Vi prisar och tillbeder dej,
ja, din församling fröjdar sej.
Gud Fader, Son och helig And´
är ett med oss i blodets band. 

fredag 10 december 2021

Adventskalender lucka 10: Kom lustars träl

Påskvänner!

300-årige Rutströms längsta sång näst efter "Om själens sanna omvändelse" är "Välkommen åter från de döda" i 27 långa strofer. Jag har för över 30 år sedan halverat den och delat upp resten i tre sånger: "En bister natt kring jorden sträcktes" (om syndafallet), "Kom lustars träl" (om Jesu lidande, se nedan) och "Välkommen åter från de döda" om Jesu uppståndelse. Till alla tre har jag komponerat var sin melodi. 

Här kommer "passionspsalmen" i mitten (med mollmelodi från 1988), så här inför Johannes Döparens adventssöndag, han som pekade på Jesus och sa "Se Guds Lamm som borttager världens synd!":



1. Kom, lustars träl, och se hur blodig,
hur sargad, matt och plågad här
din Frälsare för din skull är,
som än i vällust går så frodig
och nu i högmod nöje fått.
Betrakta här vad du bort lida,
och när du ser din Jesus kvida,
så tänk på dina många brott.

2. Nog vet han ont med gott belöna,
ett obegripligt ädelmod!
För dem av ångst han svettas blod
som honom skall med törnen kröna.
Så plågad i varenda lem
av dessa vilddjur sist han lämnas,
han hade rätt, han kunde hämnas
och likväl beder han för dem.

3. Så se nu hur det går på slutet!
Mot kvällen går ju solen ned.
Vår käre stridsman, som så led
att blodet kring hans anlet flutit,
han skyndar nu från världen ut.
Hans själ uppgavs, hans huvud böjdes
och av det enda han förnöjdes
att allting nått ett lyckligt slut.

4. Men rörs ej mänskohjärtan kalla,
då själva jorden fick ett skalv
och solen skylt sej på sitt valv
när Skaparn gav sitt liv för alla?
Ur sina gravar döda går,
då de som lever ej tycks röras;
ack, kunde vi till livet föras
och någon samvetsbävning få!

5. Då skulle vi med dubbel fägnad
se livets sol igen gå opp,
att styrka alla trognas hopp,
ty Jesu vinst är oss tillägnad,
som vår förlust hans egen var.
Så blodröd denna sol går neder,
så härlig åter han utbreder
förnyat sken om tvenne dar!

torsdag 9 december 2021

Adventskalender lucka 9: Minns du, min själ

Påskvänner!

En av Rutströms till formen mest avancerade texter är hans långfredagspsalm Minns du min själ den dyrbara stunden. Versmåttet är hämtat från en dikt av "Herdinnan i Norden", den på sin - och Rutströms - tid mycket hyllade Hedvig Charlotta Nordenflycht. 

Men temat är alltså, som så ofta i den herrnhutiska sångskatten, Kristi försoningslidande. Och liksom tidigare har jag försökt bearbeta texten något för begriplighetens skull. (Ett ord som "gevalt" för makt eller välde är ju t ex inte längre i bruk hos oss). 

Den kommer väl ändå inte in i 2030 års psalmbok. Men vid enskilda "passionsandakter" bör den kunna användas även av Efs:are idag.



1. Minns du, min själ, den dyrbara stunden
när Gud på Sonen synderna lagt?
Medlaren Gud då kände i grunden
Guds vredes makt,
tills han för oss de tusentals punden
hade erlagt.

2. Alla i en och en för alla

dog där till livs på sonandets dag,
smakade äpplets bittraste galla
enligt Guds lag.
Himmel och jord må stå eller falla:
salig är jag.

3. Kristus är min och min är hans smärta,

därför jag synden och döden är kvitt.
Kristus är min och mitt är hans hjärta,
lagen må fritt
dundra, förbanna, sveda och snärta:
Guds blod är mitt.

4. Allt vad man liv och salighet kallar,

det finns att få i Medlarens blod.
Frälsningens källa här översvallar
liksom en flod.

Andens och brudens rop ännu skallar:
var vid gott mod!

5. Törstiga hjort, kom fram hit till källan,

drick både liv och svalka i dej!
Ej något avstånd vare emellan
Jesus och mej!
Vem är väl den som önskade sällan
himmel i sej?

6. Tänk hur han fallet härligt har hämnat,

tänk på hans outgrundliga råd!
Bakom den tempelförlåt som rämnat
finner du båd´
vägen till liv och helgelse lämnad:
eviga nåd!

7. Frälsarens blod ska vara vår lära,

Långfredag lindring vår levnads tid,
korset ett segertecken att bära,
våndan vår frid,
döden vårt liv och livet vår ära,
håll dej därvid!

8. Jesus, vi lär oss orden dina,

sjunger om din prisvärda person,
hur du bar synderna våra och mina,
ser det i tron,
nu består främst i ditt kors och din pina
vår religion.

9. Amen! så säger bruden och Anden,

som oss har målat din smärtas gestalt.
Hjälp oss av nåd att älska varandra
som du befallt.
Bli för oss, var vi än hamnar och landar,
allt uti allt!




tisdag 7 december 2021

Adventskalender lucka 7: Min Jesus ifrån Nasaret

Påskvänner!

Idag blir det en nattvardspsalm av Anders Carl Rutström, som idag fyller 300 år och 7 dagar (psalmen är förstås yngre). Jag har bearbetat den något, men sannerligen inte mycket. Man kan även inför avsjungandet ta del av Rutströms nattvardsundervisning.  

Tycker att Wallin gott kunde ha tagit in Rutströms psalm i psalmboken 1819 - den är ju både renlärig, formsäker (även före min bearbetning) och hjärtinnerlig. Men ytterst få pietistiska och herrnhutiska sånger fann nåd inför Wallins ögon. Därför är 1700-talet alltfort ytterst illa representerat i vår psalmbok jämfört med både föregående och efterkommande sekler. Här dock en god bönepsalm som vi kan bära med oss inför kommande nattvardsgångar:



1. Min Jesus ifrån Nasaret,
min bäste vän i evighet,
som blev för mig på korset död
och friat mig från synd och nöd!

2. Nu går jag på ditt löftesord
till nya testamentets bord.
Så full med tusende besvär
jag kommer till dig, Herre kär.

3. Du är mitt liv, min hälsas Gud,
rättfärdighetens dyra skrud,
min frihet är du, Jesus Krist,
från dödens våld och satans list.

4. Så vet jag intet annat råd
än be om nåd som idel nåd
för mig, den störste syndare,
till syndernas förlåtelse.

5. Upplys mitt mörka själahus
med nådens ord, ditt rika ljus,
som sagt och evigt säga skall
hur du har botat Adams fall.

6. Förändra allt, som inom mig
med viljan din ej passar sig.
En salig del och styrka giv
i din försonings död och liv.

7. Som du
 
är gjord av Gud till min,
så gör mig evigt ock till din!
Du vare all min sol och dag,
din helga vilja mitt behag.

8. Välan, så träder jag nu fram
till hela världens påskalamm,
som blev för
mig och världen död
men nu är livets brunn och bröd.

9. Jag tager, äter, dricker dig
och du förenar dig med mig.
Min Skapare, min Frälserman,
ej större nåd mig hända kan.

10. O vilken höjd av nåd för mig!
Min tankekraft förlorar sig.
Du, Gud och människa, skall ha
ett evigt tack. Halleluja!



Text: Anders Carl Rutström (ur Sions Nya Sånger 1778), ngt bearb.
Musik: Svensk 1697.

måndag 6 december 2021

Adventskalender lucka 6: Lammets folk och Sions fränder

Påskvänner!

Här 300-årige A C Rutströms nog allra mest kända och (även internationellt) spridda psalm: Lammets folk och Sions fränder. Den finns, också, tillsammans med "Kom huldaste förbarmare", ännu kvar i "frikyrklighetens psalmbok", Psalmer och Sånger. Fast då med bara tre av fem strofer. Här alla:


1. Lammets folk och Sions fränder,
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems barn och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,

2. du dig skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt.
Frälsaren, med nåd otalig,
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd.
Sedan är det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.

3. Ljuvligt månde nu oss falla
under livets träd vår lott.
Herren, Herren, allt i alla,
är vårt tempel och vårt slott.
Där har fågeln funnit näste,
svalan funnit har sitt bo,
skrämda flyktingen sitt fäste,
trötta trälen sabbatsro.

4. Tro och älska, det är saken!
Allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den som tror skall salig bliva,
den som älskar livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mig rår!

5. Ja, på denna helga grunden,
nu med dig, min Gud och man,
göre Anden mig förbunden
och oss alla med varann.
Låt, som grenarna i stammen,
oss tillsammans trivas väl.
Jesus, låt i alla lammen
bli ett hjärta och en själ!  


Text: Anders Carl Rutström 1754 (33 år), v 4 1767 (46 år), ngt bearb.
Musik: Okänd


A C Rutström:

fredag 3 december 2021

Adventskalender lucka 3: Ur stoftet blev i Herrens hand en livets källa väckt

Påsk- och adventsvänner! 

Här en lätt bearbetad och kraftigt förkortad psalm av 300-årige prästen, poeten och politikern Anders Carl Rutström. Den går bra att sjunga på Artur Eriksons melodi till Kämpe Gleerups psalm "Så helt förlåter Gud" - en sång som Rutström f ö skulle ha älskat.

 


1. Ur stoftet blev, i Herrens hand,
en livets källa väckt, 
vars ådra sej till alla land 
har droppvis delt och sträckt 
och många tusen ådror sett, 
ja, strömmar än båd´ vitt och brett 
//: och gett oss kropp och själ :// 

2. Jag tänker på det ögonblick, 
ett skäl till fröjd och hopp, 
då jag i moderlivet fick 
en mänsklig själ och kropp. 
Ty då blev verkställt Guds beslut. 
Det var för mig en stor minut 
//: då jag fick kropp och själ :// 

3. Blev stoftet så i Skaparns hand 
förvandlat snart och väl, 
hur mycket mer än stoft och sand 
är nu min kropp och själ, 
sen Faderns kärleks överflöd 
och ende Sonens blod och död 
//: satt värde på min själ :// 

4. Min kropp och själ var aldrig min,
Gud har mej skapt och köpt. 
O Herre, vare jag då din, 
så visst som jag är döpt. 
Så visst som du var död för mej, 
så överlämnar jag åt dej 
//: min ande, kropp och själ :// 

5. O Herre, är det ditt beslut 
att evangelium 
till alla folk ska föras ut, 
så låt mej ej bli stum, 
men skänk mej glädje, kraft och mod 
för dej att offra liv och blod, 
//: ja, offra kropp och själ :// 

6. Pris, ära, lov, halleluja 
och starkhet, Gud, vår Gud! 
Av mun och hjärta må du ta 
ett lovets offer nu! 
Jag tackar dej, min Fader god 
för Andens pant och Jesu blod 
//: och för min kropp och själ ://

onsdag 1 december 2021

Adventskalender lucka 1: Om själens sanna omvändelse

Påskvänner!

Här den längsta sång jag vet, lätt bearbetad av undertecknad (resten av adventskalenderns sånger blir alltså kortare). Lulepojken A C Rutströms (300 år i går) sånger sjungs knappt längre (kanske förståeligt :-) men har haft enorm betydelse för både Rosenius och den evangeliska väckelsen i stort, inte minst på den tiden som ungdomar kunde "dygna" med sångböcker i hand.

Allas erfarenheter av omvändelsen är inte lika och det vore fel att göra alla moment i just Rutströms "obligatoriska". Ändå återspeglar mycket i sången den "nådens ordning" Guds Ande nog behöver låta oss erfara om Jesus ska bli verkligt stor för vårt hjärta. Än som i "gången tid".

Förstå mej rätt: vi behöver inte evangelisera med hjälp av just Rutströms sånger! Ändå tror jag att både Ambrosius, Luther, Rutström och Sandell kan tjäna både som inspiration och korrektiv till en alltför "blodlös" kristen psalmdiktning. Det finns något här som även Efs idag behöver ta vara på.

ANDERS CARL RUTSTRÖM 300 ÅR


OM SJÄLENS SANNA OMVÄNDELSE

1. I Lammets död och smärta
består mitt nådaval,
i hans uppstungna hjärta
och i hans själakval
jag anser mig intagen,
förlossad, friköpt nog
och detta på den dagen 
då han på korset dog.

2. Alltsedan dess jag varit
hans arv och egendom,
fast jag har vilse farit
och föga brytt mig om
den väg jag månde vandra,
om den till livet drog,
ell´ om, med många andra,
jag dödde när jag dog.

3. Så flöt min halva levnad
mig som en ström förbi,
jag fann en usel trevnad
i syndens slaveri.
Jag hissnar, när jag minnes
ett så osaligt liv,
hur jag var nöjd till sinnes
i dödens tidsfördriv.

4. Men mitt i döden sänder
den Evige mig bud,
och mitt i dödens länder
jag flydde bort från Gud.
Jag såg att jag var naken,
ja, spetälsk, stum och döv,
men gick att hjälpa saken
med Adams fikonlöv.

5. Först ut i Moses öken,
där jag min tid förnött
och mig i otrons töcken
på bördan burit trött.
Så fort som jag där hunnit
med många tunga fjät,
så fort har satan spunnit
ett konstigare nät.

6. Den usla tid jag lydde
naturens vilda lag,
jag mej det minsta brydde
om Gud och hans behag.
Sen, väckt ifrån de döda,
tog jag gestalt av träl
och had´ med mycken möda
så när förgjort min själ.

7. Jag ville Gud åkalla,
till nådastolen gå,
när jag ej månde falla
en vecka eller två.
När hjärtat hade känning
av nådens kraft och ljud,
då var min lösepenning
fullt giltig inför Gud.

8. Men var min själ oriktig,
kall eller spridd omkring,
var nåden mindre viktig
och blodet ingenting.
Så for jag fram i villa,
utmattad som en träl,
och mådde ständigt illa
med en förtvivlad själ.

9. Jag kände i min anda
och i mitt kötts begär
de laster allehanda
som ej kan nämnas här.
Jag sökte dem att dämpa,
men livet var förkvavt,
jag hade ej lärt kämpa
i Jesu Kristi kraft.

10. Mitt hjärta var en bölja
som i ett stormigt hav
måst alla väder följa
och rädas gå i kvav.
Av allt det som jag trodde
var intetdera visst,
ty i min anda grodde
förtvivlan, dom och brist.

11. Jag talte nog om trona,
om nådens rika älv.
Jag ropte: "Herre, skona!"
men litte på mig själv.
När jag ej något kände
som sargade mitt bröst,
var det i mitt elände
för mig en hemlig tröst.

12. Mitt hjärta höll för ringa
att Jesus för mej dött,
mot det att kunna tvinga
till helgelse mitt kött.
Att Gud för hela världen
en härlig seger vann,
det såg jag allt i flärden
med mindre aktning an.

13. Men helig bli och salig
var kedjan av mitt liv,
fast under en otalig
naturens bång och kiv.
Ett "Bättra eder!" hördes
igenom märg och ben,
men byggnaden uppfördes
förutan hörnesten.

14. Jag fann för gott att mena,
att Jesu död och blod
blott var för fromma, rena
en helig reningsflod,
men ej för de gudlösa,
som var just så som jag,
det vor´ att nåden slösa
till köttets välbehag.

15. Om allt som var fullbordat
i Jesu blod och svett,
blev även ömkligt ordat,
som vore det väl skett,
men den som ej kund´ fatta
helt riktigt denna tröst,
den vore till att skatta
som aldrig återlöst.

16. Jag sökte saken göra
i Herrens ögon god
och själen min framföra
med tungt och sargat mod;
men aldrig blev tillfyllest
utgråtet vid hans dörr,
och intet hopp om hyllest
gavs mej till Jesus förr.

17. Mitt hjärta stundom kände
av nåd sig genomträngt,
strax trodde jag nu hände
vad jag så länge tänkt:
nu är jag ren och riktig
samt helig överallt
och aldrig mera pliktig
fördärvs och synds gevalt.

18. Knappt var en dag förliden,
jag hade ingen tro,
var strödd, från grunden vriden
och utan samvetsro,
ty frukterna ej priste
den telning hos mig grott
och nogsamt mig beviste
att jag ej hade trott.

19. Jag läst vad Anden skrivit,
men tydde själv det ut,
och vad till livs var givet
blev mej ett dödsbeslut,
ty täckelset det hängde
för mina ögons hus
och Jesus utestängde,
all världens sol och ljus.

20. Än jag mej själv förvitte
och gick mot Gud i krig,
än lika orätt litte
på nåden inom mig,
än ville mig omvända
och gilla Guds förbund,
än hävde överända
den enda livets grund.

21. Jag ville ej medgiva
att Gud var re´n försont,
men att han skulle bliva
när jag ej gjorde ont,
när jag blev sönderkrossad
av lagens dunderslag
samt hel och hållen lossad
från syndens våld och lag.

22. Att Jesus för mig dödde
och allt däri bestod,
att nådens källa flödde
långt mer än syndens flod
för syndare orena,
det stötte mitt förnuft,
fastän det helga ena
bort bli på stunden ljuvt.

23. Så mycket jag förmådde
med tusende besvär
jag gjorde: synden rådde
och allt var lika här.
Sist gav jag mig förlorad
och tänkte i min nöd:
jag kanske är utkorad
av Gud till evig död.

24. Ack, vilken irrig lära,
det största raseri,
att Jesus till vanära
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans evangelium
och helt onödigt hasta
till mörkrets pinorum!

25. Så har jag gått och mördat
min själ, min arma själ,
och nådens ord vanvördat
i teologiskt gräl.
Betänker jag min våda
så blygs jag för mitt grus,
men Gud, som vill benåda,
mig tagit till sitt ljus.

26. Om jag än genomträngde
all annan religion,
mig otron utestängde
ifrån Guds nådatron,
där nåden blott är given
i fridens stora råd
och livets dom är skriven
på nåd, av idel nåd.

27. Se, detta är det främsta
som Gud förkunnat först,
det helga och förnämsta,
av alla saker störst:
apostlar och profeters
båd´ grund- och hörnesten,
ja, alla evigheters
och härlighetens sken.

28. Att tro att blodets värde
ej gäller inför Gud
för dem som satan snärde
i syndens band och bud,
det är, fastän det klingar,
tvärt mot den Helga Skrift,
och själen mordiskt tvingar
likt giftigaste gift.

29. Visst gäller det för alla,
ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,
men innebär pardon
för onda och för fromma;
men den det ej antar
vill ej till bröllops komma
fastän han bjuden var.

30. Guds Lamm blir ock beskrivet
blott såsom lärare
och som av Fadern givet
till bara helgelse.
Helt annat lär oss Paulus
i de korinters brev,
men du, ännu en Saulus,
besinna vad han skrev!

31. En annan Jesus målar
som Faderns kärleks pris,
blott såsom mildhets strålar
samt kärlekens bevis,
men Kristus är utgiven
och dödad för vår skull,
ja, vreden stillad bliven
när han av sår var full.

32. Så kan de fromt förvandla
det dyra fridens råd,
vid nådastolen handla
med usel dygd om nåd.
Den fromhet är avgudisk
som övas utan tron,
fördärvad mer än judisk
och hednisk religion.

33. Gud har ej öst sin vrede
på Adams fallna släkt
sen Sonen stigit neder
och tagit an vår dräkt
och villigt på sig tagit
vad människorna gjort
och allt det straffet dragit
som de har draga bort.

34. Men Lammet är ock slaktat
ifrån begynnelsen
och Adams släkte aktat
samt utvalt långt förrän
all världens grundval lades,
i Jesus Kristus, då
vår sak re´n förehades
och blev beslutad så.

35. Och sedan Gud så sonat
all världens brottslighet,
har han ock henne skonat
för sin rättfärdighet
och kan ej kräva tvenne
betalningar för skuld,
sen han en gång för henne
med blod betalte fullt.

36. Så är då Jesu lydnad 
vår enda sällhets stöd,
hans lidande vår prydnad
som står i liv och död.
Hans kärlek ej fördränkes
av Adams syndaflod,
men den som tror nedsänkes
och renas i hans blod.

37. Om blodet ej klarerat
vår hela skuld för Gud,
om lagen fordrat mera,
om Jesu marterskrud
ej vredens böljor stannat
för alla syndare,
så vor´ hans död ej annat
än ren förgängelse.

38. Vad vore då naturen?
Till skövlings evigt såld.
De döda kreaturen?
I dödens grymma våld,
som själva ej förmådde
sig åter liv att ge,
ty döden evigt rådde
på dem som syndare.

39. Nej, alla Herrars Herre,
vars starka allmaktshand
har skapat större, smärre,
ja, världar mång´ som sand,
om dem ock nådigt lagat
i många tusen år,
han är den som behagat
att dö för sina får.

40. Månn du då ej bör skämmas
som så misströsta kan,
och låter dig så skrämmas,
som han ej varit man
att skulden din betala?
Vad gör du, arma själ?
Kom, låt dig då hugsvala,
här är Immanuel!

41. Kom, tro vad Anden skrivit
i evighet är sant,
att Jesus satte livet
för livet vårt i pant,
att inte längre spordes
i Gud ett vredesmod
när vi rättfärdiggjordes
i Jesu Kristi blod,

42. att synden är borttagen,
missgärningen försont,
att på den stora dagen
blev hela världen skont,
att helga hälsobrunnen
är grävd i Jesu sår
och full förlossning funnen
för alla världens år,

43. att Gud, för Jesu pina,
har hela världen kär,
att Adams synd med dina
i djupet nersänkt är,
att Herren har ett hjärta
som brinner inom sig
av evig kärlekssmärta,
att ej förlora dig.

44. Så läses helga skrifter,
så lyder Andens ord,
där frälsningens bedrifter
kungöres för vår jord.
Jag tror som orden lyder
och vet att Herren vill
att de just så betyder
och varken av ell´ till.

45. En själ som detta hörde
med all uppmärksamhet,
samt därmed ock jämförde
allt vad hon med sig vet,
i Jesu marterspegel
blir varse sin merit
inunder dödens prägel
och lagens stränga nit.

46. All synd, all dom tillfyllest
hon känner i sin nöd.
All nåd, allt liv, all hyllest
hon ser i Jesu död.
Hon tager vad han giver,
av nåden böjd och rörd,
så går det när man bliver
till livs från döden förd.

47. Men ett är det att vara
i Jesus återlöst,
ett annat att erfara 
i själen denna tröst,
ty händer ej det sista,
står dock det första fast;
man står på dödens lista
med Jesu blod till last.

48. Märk, tron är utav nåden,
men nåden ej av tron:
först bringas himlabåden
om nåd till var person,
men sedan följer vakna,
upplysas, böjas, ja,
all egen kraft att sakna
och blott för intet ta.

49. Det ena Jesus gjorde,
och det är en gång gjort,
i himlen och på jorden
har det ock blivit sport,
det andra skall nu hända,
det gör hans Ande, märk!
det är att oss omvända
och verka Andens verk.

50. Kan detta ske ell´ icke,
är nåden given dock,
om vi oss därtill skickar
så har vi gåvan ock,
men vill vi den förskjuta
är gåvan likväl till.
Vill du ej livet njuta,
så dö då - som du vill.

51. Du dör, men ej behöver
att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,
helst du var även döpt.
Du ställer dig helt farligt
i osäll själsgestalt,
sen dör du oförsvarligt
och har förlorat allt.

52. Att nåden oss förvärva,
se, det har Jesus gjort,
samt rättighet att ärva,
och öppnat livets port
för hela mänskosläktet,
se, det är redan gjort,
ja, han har krossat häktet
som visst är mer än stort.

53. Men vad som nu bör göras
är att ta nåden an
och nu sig låta föras 
som bruden till sin man,
att sig hans rätt ikläda,
fast fattig och ej värd,
i tron till arvet träda,
av nåd därtill beskärd.

54. Här finns det tusen tröster,
som vem som vill får ha:
oss alla återlöste
vår Gud på Golgata.
Den detta tror, den bliver
båd´ salig, helig, böjd
och går med munter iver
i liv och död förnöjd.

55. Ja, den som tror han gläder
båd´ Gud och himlens här,
i Lammets vita kläder
han härligt skrudad är.
Men den vars otro övar
mot Jesus avigt mod,
Guds Ande själv bedrövar
och ratar Jesu blod.

56. Han så frivilligt skiljes
från nådavalets ord,
gör satan själv till viljes,
det största själamord
på anden sin den dyra,
det sista syndafall
begår han i sin yra,
det evigt ångras skall.

57. Men den på blodet vilar
har ständigt sol och dag,
står fri för skott och pilar,
för otro, synd och lag,
ty allt vad han bör göra
har Jesus redan gjort
och vill sitt verk utföra
i själen hans alltfort.

58. Var dag nu själen röner
mer nåd, mer tro, mer kraft,
mer lust till lov och böner,
mer liv av livets saft,
mer ljus, mer klarhet, styrka
hon får nu tusenfalt,
att Gud i Kristus dyrka,
ja, helgas över allt.

59. Dock, detta är ej grunden
som hon nu vilar på,
nej, som i första stunden
hon nåd av nåd månd´ få,
så vill hon nu ock njuta
förlåtelse av nåd,
samt liv och räkning sluta
i kraft av fridens råd.

60. Utfattig hon sig kände
i livets första punkt,
när Anden henne sände
ett hjärta svårt och tungt,
men mer och mer hon finner
sitt djupa syndafall,
ju närmare hon hinner
till Jesu fotapall.

61. Den själen står på grunden
som på ett hälleberg,
skall ej i sista stunden
för döden skifta färg,
dess liv är Jesus känna,
vill mer dock känna´n än,
dess levnads lag är denna:
en Guds och mänskors vän.

62. Se, den kan ledigt kämpa
båd´ in- och utom sig,
samt syndens gnistor dämpa
och föra Andens krig
mot själva Leviatan
och hela mörkrets makt,
ty Jesus har ju Satan
i döden nederlagt.

63. Se, den kan sjunga, prisa,
tillbedja Herren Gud,
sig för hans ansikt´ visa
i Lammets bröllopsskrud,
samt utav hela världen
var timme avsked ta
och göra sista färden
förnöjd. Halleluja!

64. Guds Ande, mig bevara
från all min egen tröst,
och lär mig vörda bara
att jag är återlöst,
det dyra ordet höra
till all min själafröjd;
se, det skall evigt göra
min ande i mig nöjd.

65. Är det Guds blod som strömmat
till alla själars väl,
vi må oss högt berömma,
vem har väl mera skäl
än Adams fallna släkte,
som blott för Gud består
i vita silkesdräkter
som vi i blodet får?

66. Ack, ville varje tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så nåddes målet fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!

67. Nu kom, ni mänskor alla
till nådastolen fram!
Bland oss låt evigt skalla:
Halleluja, Guds Lamm!
Ha evigt pris och heder 
av dina köpta får!
Så glädjen ut sig breder:
Guds salighet är vår!

söndag 13 juni 2021

Rutströms inträdespredikan i Hedvig Eleonora 1758


Påskvänner!

Avsatt och landsförvisad för herrnhutiskt kätteri. Stämplad som hyperevangelisk, en representant för "sållningstiden" m m m m. Man blir ju närmast nyfiken: vad var det för hemska villoläror som Anders Carl Rutström från Rutvik i Lule socken meddelade sina åhörare i en ofta fullsatt Hedvig Eleonora kyrka 1758-65? (Han var landsförvisad 1766-70).

Tja, här får ni ett exempel, för just Andra söndagen efter Trefaldighet, då Rutström inträdespredikade som kyrkoherde i Hedvig Eleonora. Vi kan och ska naturligtvis inte använda alla hans ordalag idag. Men det är nog ett faktum, att evangeliska kristna i vårt land skulle ha känt igen denna förkunnelse som "sin" alltifrån Luthers tid och ca 400 år framåt. Dessutom är Rutströms förkunnelse, inte minst genom hans sånger, något som tagits upp i både den rosenianska och den laestadianska väckelsen under mer än halvtannat sekel, där bönen om att Guds Ande enligt löftet skulle "vila i nordanland" ständigt aktualiserades. 

Men något har hänt de sista 50 åren. Och då inte bara med språket. (Jfr dock den roliga och språkligt lätt bearbetade berättelsen från ärkebiskopens visitation i Delsbo februari 1690, 30 år innan Rutström föddes!).

Jag är helt övertygad om att "Efs idag", förutom att arbeta med sina missions- och evangelisationsmetoder, då och då behöver checka om det är samma evangelium vi förmedlar som våra bekännelseskrifter närmast förutsätter. Man blir ju ganska orolig, då man tydligen får fortsätta som präst fast man (eller kvinn) avvisar Agnus Dei och hela offerteologin bakom orden om Guds Lamm som borttager världens synder (se Helene Egnell i antologin "Hon gör allting nytt", Verbum 2003). Man blir inte ens avkragad för sådant nuförtiden, bara för typ engagemang i Missionsprovinsen och liknande, och mycket mindre landsförvisad! (Inte för att jag skulle insistera på det sistnämnda).

Nu till predikan på Andra söndagen efter Trefaldighet,

hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759, då D:r Rutström gjorde sitt inträde

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.  (Mark 16:15-16)
Dessa nådefulla ord äro den heliga befallning, som vår allradyraste Frälsare Jesus Kristus vid sitt uppfarande till himmelen efter det fullkomnade återlösningsverket gav de elva apostlar och tillika med dem hela nya testamentets prästerskap, varefter de hade att förhålla sig vid utövningen av deras apostoliska ämbete intill världens ände. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.
Detta är ett fast profetiskt ord, i all måtto väl värt, att vi akta därpå såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum. Ty hela världen var vid dess uppenbarande icke annat, än ett gräsligt mörkt land, och vars och ens hjärta är efter naturen ännu i dag statt i blindhet och okunnighet. "Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker." Men Jesus, som är rik av ljus, vishet och barmhärtighet, har tänkt uppå oss, förrän vi tänkte på honom, och sänt oss detta herrliga budskap: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. 
Gån ut i hela världen. Alla voro inbegripna i hans dyra medlareämbete, judar och hedningar, därföre skall ock nu hela världen få höra av den salighet, som deras Frälsare dem förvärvat. Tiden var inne, på vilken ock hedningarna skulle höra Guds salighet, medelbalken var nederbruten, och frid skulle förkunnas dem, som när och dem, som fjärran voro (Ef. 4).
Och prediken evangelium. Evangelium betyder i den heliga Skrift såväl läran om nåden i Jesus Kristus, som ock allt Guds uppenbarade råd till vår salighet. Allt detta skola lärarna förkunna. Därför anför evangelisten Matteus i 28 kapitlet: Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.
För alla kreatur. Med dessa ord visar vår milde Jesus nådens allmännelighet. Han säger för kreatur och alla kreatur. Men då torde något spetsfundigt huvud hava gjort därvid den förtydning, att det är mycket att vara en människa, en så dygdig människa, som en vis och ärbar hedning av naturen kan vara, och för dessa borde allena evangelium predikas, men Jesus säger för alla kreatur till ett bevis, att ingen, vare vem han vara må, var utestängd ifrån evangelii underrättelse, alla kreatur, som under himmelen äro. Judarna först, så ock grekerna (Rom 1).
Den som tror och bliver döpt, han skall varda salig. Den som i den helige Andes nådesordning bliver kallad och låter sig kallas, bliver upplyst och låter sig upplysas, lärer känna sitt hjärtas uselhet och elände, samt låter skänka sig nåd och tro i ende Sonens namn, och låter sig döpas, han skall varda salig, få frid i sitt samvete och syndernas förlåtelse, han skall ock upprättas dagligen till hans beläte, som honom skapat haver, och slutligen få evinnerligt liv.
Men den där icke tror, han skall varda fördömd. "De andra ej omtalas, / som det ej kunna nå, / ty de må ej hugsvalas / och ingen glädje få / av den, dem evigt var beredd / av Herren Sebaot."
Älskade åhörare, när jag nu har den nåden av min trofaste förbarmare, att på detta ställe första gången framträda för en talrik och dyr menighet, vilka Guds råd om det fallna människosläktets upprättelse fulleligen angår, vad skulle jag hellre frambära, än detta mitt stora kreditiv, mitt ombetrodda värv? Vad skulle mer fägna ett människohjärta, än att Jesus har befallt, att evangelium skall predikas för alla kreatur? Ett nådens ord, ett rättfärdighets ord går av hans mun, som tillika är ett nådens brev till eder och ett heligt rättesnöre för mig. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. Så lyda orden till min efterrättelse och eder salighet. Den där öron haver till att höra, han höre,
Älskade åhörare, genom dens hand, som allting regerar, äro vi således, I med mig och jag med eder, vordna till ett folk. Och vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud. Vi äro likasom ett hus´ folk under vår välsignade överherde, den allsmäktige regeraren.
Vad jag personligen är, det sade jag nyss, en fattig syndig människa. Det kan var och en av eder veta av sig själv, men jag vet det bättre, och Herren vet det allra bäst. Jag är den förnämligaste ibland alla syndare på jorden, högre tankar har jag icke om mig, men mig är barmhärtighet vederfaren. Och ära vare Gud, jag vet på vem jag tror! Allt annat, som fiender gissa om mig, lånar jag icke en gång mina öron åt, ty Herren är mitt vittne, och den mig känner bor i höjden.
Innan jag nu slutar detta mitt enfaldiga samtal med eder, så låtom oss rådgöra med varandra om några angelägenheter för oss i framtiden. Min ämbetsplikt och min ed förbinda mig att hava Guds ord och min nådiga överhets lag till min dagliga eftersyn. I veten det förut. Men jag nämner det nu i synnerhet för mig. Genom Jesu nåd skall allt Guds ord i hela sin vidd av mig förkunnas, utdelas, höras och föras. Bevare mig milde Herre Gud ifrån något annat. Och vad i övrigt mitt ämbetes noggrannhet angår, så give mig ock Jesus nåd till dess fulla iakttagande, och jag måste bekänna mig för den som, vad lagens allvarsamhet angår, därmed icke kan skrymta eller skämta. Jag torde ock snart få den lyckan, att därför närmare varda känd. Jag håller så före, att med heliga saker är icke att gäckas eller leka, utan bör lag och rätt, kristendom och goda seder, plikt och skyldighet, skick och ordning både hos högre och lägre, som kristendomen väl anstår, på det noggrannaste iakttagas. Och när således var och en sin syssla sköter, så går oss väl evad oss möter.
För övrigt beder jag av allt mitt hjärta var och en av eder, att jag måtte få så mycken tid på mig, att jag må visa det hopp, som i mig är, och min hjärtliga beredvillighet emot var man. Det kan för eder icke bliva svårt att se, vem jag är. Min syssla är i allas ögon här i Herrens hus, de övriga mina ämbetsförrättningar kunna heller icke vara eder fördolda, Jag lever sålunda såsom på en teater inför allas ansikten. Jag har rikt tillfälle att visa min enfaldiga välmening, och I att kristligen döma däröver. Och vill jag icke begära någons ynnest, förrän jag hunnit oförvitligen förvärva mig densamma. Den mig sedan älskar, välsigne Herren. Och den mig utan sak hatar, välsigne ock den tålmodige förbarmaren. 
Sålunda får jag nu nämna ett ord till eder var och en i sitt stånd:
I lärare här vid denna kristliga församling: Herren välsigne eder. I veten bättre, huru här står till, om Jesu tro intagit åhörarenas hjärtan, och om i hela hopen är ett hjärta och en själ, samt om ett rättskaffens väsende i Kristus Jesus är allas prydnad. Låten mig åtnjuta eder kärlek och förtroende. Låtom oss med en anda och en mening bygga upp Sions murar. Låtom ingen tvedräkt vara emellan oss, ty vi äro bröder; låtom oss bära varandras börda, så fullborda vi Kristi lag.
I fäder och mödrar! I ären uti edert hus edert folks ledare. När I hushållen om eder och edert folk, så lindren I edra lärares bekymmer och lätten deras börda. Det är en stor konst att vara en fader i Kristo. Värden har många tuktomästare, men där äro icke många fäder, som giva sina barn förnuftets mjölk och sköta dem såsom de betarva det. Herren Jesus välsigne eder och edra barn mer och mer, att I mån vara och förbliva Herrens välsignade, vilken himmel och jord gjort haver.
I tjänare och tjänarinnor! Herren tänke uppå eder till det bästa och böje edert hjärta till sin kärlek och i Jesu Kristi tålamod. I tycken tilläventyrs, att eder värld är eder för tung, emedan I ären mer tvungna; men om Jesus får göra eder fria, så ären I rätteligen fria. Hans tålamod räknen för eder salighet och given eder med allt hjärta till honom, ty hans ok är lustigt och hans börda är lätt. Hos honom är intet anseende till personen, utan i allehanda folk, den som fruktar Gud, han är honom täck. Gömmen dessa orden uti edra hjärtan. Jesus välsigne eder!
För övrigt alla samtliga, som hör församlade äro och bliva: Herren låte sitt ord göra eder bistånd och salighet och samle eder uti en tro endräkteligen samt låte eder en gång i herrlighetens tempel stå med frimodighet på hans stora dag. Gud, vår Gud välsigne eder; Gud välsigne eder och all världen frukte honom.
Sålunda gå vi nu i Jesu namn till dagens heliga evangelium, det stora ämnet för vår tillämnade betraktelse. Det är visst ett salighetens evangelium för alla syndare. Den Helige Ande vare när oss och läre oss det rätteligen besinna och nu förut i tron bedja:
Fader vår...
EVANGELIUM Lukas 14:16-24
Betraktelse
Evangelium för alla kreatur, vilket somliga icke tro och varda fördömda, men somliga tro och varda saliga.
1) Evangelium för alla kreatur
2) De som icke tro det, och varda fördömda
3) De som tro det och varda saliga.
O du herrlighetens sken,
ljus, av Faderns ljus utgånget,
gör vår håg från mörkret ren,
som vårt hjärta håller fånget.
Styr vårt hjärta, mun och öra
till att rätt vår gudstjänst göra.
Vad är evangelium? Ett ljuvligt och glatt budskap, en tidning därom, att Gud är "oss nådelig, vilka voro döden värda; han haver allom sagt det till, att han barmhärtig vara vill, vad står nu oss till tränga?"
Första delen: Evangelium för alla kreatur
Nu om detta evangelium.
1) Söndagens högmässotext uppenbarar detta vårt herrliga evangelium: Kommen, ty allting är nu redo. Jesus förklarar den i honom givna och förvärvade nåden under liknelse av en stor nattvard, till vilken många bjudas. Jesu tillredda salighet är tillräckligen tillbjuden för alla folk. Si, jag bådar eder stor glädje, vilken alla folk vederfaras skall; detta, säger jag, är sålunda evangelium för alla kreatur.
2) Men vad vill egentligen detta evangelium säga? Vad har det att innebära? Vad bådar och förkunnar det för alla kreatur? Svar:
Evangelium är det, att Gud haver utvalt oss i Kristus Jesus, förrän världens grund var lagd, att vi skola vara heliga och ostraffliga inför honom i kärleken, och haver tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov, genom vilken han haver oss täcka gjort uti honom, som kärkommen är (Ef 1).
Evangelium är det, att i kvinnans säd skulle alla släkter på jorden välsignade varda, vilket var Guds eget muntliga evangelium i paradiset för våra första föräldrar samt för Abraham, Isak och Jakob (1 Mos. 3:22).
Evangelium är det, att då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det han skulle förlossa dem, som under lagen voro (Gal. 4).
Evangelium är det, att Jesus är kommen i världen till att frälsa syndare (1 Tim. 1), att han tagit på sig vår värk och sveda, att han är slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, att Herren kastade allas våra synder uppå honom (Jes. 53).
Evangelium är det, att han var lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2), att då han fullkommen vart, blev han för alla dem, som honom lyda, en orsak till evig salighet (Hebr. 5).
Evangelium är det, att han är gjord till synd för oss, att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder (2 Kor. 5), att han i Guds ögon ansågs såsom den ende syndaren, då han för sitt folks missgärning plågad var, ty han bar deras synder (Jes. 53).
Evangelium är det, att som Jesus är död för alla, så äro de ock alla döda, att Guds Lamm borttager världens synder (Joh. 1), att han nedslagit djävulens gärningar (Joh. 3), att synden är borttagen, missgärningen betäckt, överträdelsen försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd (Dan. 9), att Herren borttagit sitt folks synder på en enda dag (Sak. 13), att han är sålunda Herren vår rättfärdighet (Jer. 3:1), att han är medlaren hos Gud för oss (1 Tim 2), att han beder och manar gott för oss alltid hos Gud (Hebr. 7), att han är uppstånden till vårt liv och för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4), att livets rättfärdning är kommen över alla människor genom Jesus Kristus, som den enda människan är i nåden (Rom. 5), att nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus (Joh. 1), att han har sänt oss den Helige Ande (Joh. 15), att han bjuder alla nåd, en nåd, som är, lik solen, var morgon ny (Psalt. 50), att han vill det hans barn och händers verk hänvisas till honom (Jes. 45), att vi den trösten icke glömma, att vår broder skall oss döma.
Allt detta är evangelium för alla kreatur - som angår alla. Kommen, ty allting är nu redo; den detta icke tror, han skall varda fördömd.

Andra delen: De som icke tro, och varda fördömda.
Texten: De begynte allesammans att ursäkta sig.
När detta förstås om andliga ting, så må man högeligen undra, huru människorna kunna ursäkta sig att emottaga så stora saligheter, som nyss blevo nämnda. De måtte antingen icke begripa, vad Jesus menar, i vilket fall denna världens Gud haver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa evangelii ljus av Kristi klarhet, och är då evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem som förtappade varda; eller måtte det så hänga tillsammans, att de äro för mycket jordiska och akta mera, vad jorden tillhörer, och akta så litet sin fattiga själ, som får dyrt betala synden. Eller ock äro de fiender till Kristi kors och deras ändalykt är förtappelse.
Men till att lära känna en förhärdad syndare, som icke tror och icke anammar nåd till bättring, så
a) växer han ofta upp utan kännedom om Gud och far in i fåfängligheten med kropp och själ. Han frågar icke, var själen skall stanna. Andliga ting och tankar äro besvärliga, ja, förtretiga ting; därföre kan en säker människa mitt i kristenheten vara så okunnig om salighetens grund, medel och ordning, som en hedning. De föraktare i evangelium sätta varjehanda timliga saker framför det att lyda Herrens kallelse. Är det icke en högst beklaglig och bedrövlig sanning, att människorna använda den minsta tiden av hela sin levnad till sin själs räddning? Mig, som är en levande källa, säger Jesus, övergiva de och göra sig usla brunnar, som intet vatten kunna giva (Jer. 2:13): De förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förståndandes, att Guds mildhet lockar dem till bättring, uttan efter sin hårdhet och obotfärdiga hjärta samla de sig självom vrede, på vredenes dag, när Guds rättvisa dom bliver uppenbar. (Rom. 2:4).
b) varav händer, att dylika människor, som längre tid gå under förakt för Guds nåd, ju längre ju mer bliva hårda och obekymrade, bliva till sina sinnen avvanda från Gud och andliga saker, världsligt och syndigt sinnade. leva i vällust och äro levande döda. Ett alltför ömkligt själstillstånd.
c) Man måste noga besinna, att nådens ordning till salighet är en kedja av nådens verk, som, var det första, som är kallelsen, försummas och föraktas, så bliver det sedermera ingenting av med uppysning, bättring, tro, helgelse och salighet. Ingen av de män, som bjudna voro, skall smaka min nattvard.
d) Den där icke tror, han skall varda fördömd. Förskräckliga ord. Vad vore då angelägnare för människorna här på jorden, än att pröva sig granneligen, om de äro i tron? Av dessa ord får ingenting prutas på Herrens stora dag. Antingen vara funnen i Jesus och hava varit delaktig av hans nåd, eller ock vara evinnerligen förlorad.
Text: Då vart husbonden vred. Detta utmärker Guds oföränderliga rättfärdighet, varmed han skall döma jordens krets. Där en syndare icke är under Jesu nåd, så är han under vreden. Det tredje tillståndet gives icke. Den där icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom. Dessa olyckliga människor leva sålunda fram sin usla tid, och det utan åtanka, vart själen skall lända; därföre gå de ock förtvivlade och förlorade in i evigheten. Nåden har i tiden ropat honom och väntat uppå honom; men då skall Herren icke vara honom nådelig, utan då skall Herrens vrede och nit hämnas över den mannen, och uppå honom skall all den förbannelse lägga sig, som i boken skriven är (Upp. 21), och Herren skall utskrapa hans namn under himmelen (5 Mos. 29:20).
Vi gå nu till vår betraktelses
Tredje del: De som tro och varda saliga.
1) Huru de tro. Gack snarligen ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda hav här in,  säger texten. Här se vi, huru de se ut, som komma och anamma nåd. De äro fattiga. Icke så, att ju icke deras naturliga tillstånd har varit som andra syndares i blindhet och hårdhet, men de hava av Herrens förberedande och beredande nåd lärt se sitt djupa syndafördärv. De äro blivna i sin anda, som bönen lyder: Jag fattig, syndig människa. Herrens helighet, vilken hans rättfärdighets lära uppenbarat för dem, är vorden dem uppenbar i deras hjärtan, och de hava fått erfara, huru de utan Jesus äro fördärvade, fattiga och elända; därföre är nåden i Jesus Kristus dem så mycket dyrbarare.
b) Det vore ju det största raseri att föreställa sig, att en människa med stolt och obrutet hjärta kunde anamma nåd. De helbrägda behöva ju ingen läkare, utan de kranka. Kan evangelium skänka nåd åt dem, som icke behöva eller värdera nåd? Kan evangelium för det, att det är en lära om nåd, kalla synd annat än synd? Nej, för de fattiga varder evangelium predikat.
c) Därav tändes trons gnista i fattiga syndares hjärtan, när Jesus för dem målas, när de nådefulla orden höras och den Helige Ande får lägga dem i deras hjärtan, som hungra och törsta, dessa orden nämligen:  Kommen, ty allting är redo. De se i sig själva allsintet och i Jesus allting. I Jesus är all salighet; omfattom hans rättfärdighet. Håll dig med tron till honom fast; han hjälper dig av all din last. En fattig syndare hörer sålunda med glädje, att allting är i Jesus redo: synden förlåten, rättfärdigheten förvärvad, nåd och hyllest hos Gud återvunnen, och det blott allena för Jesu död och lydnad samt uppståndelses skull.
d) Ju mer den Heige Ande får förklara den på korset dödade Jesus för en sådan fattig syndare, ju starkare förtröstan får han därav i sit hjärta, så att det bliver, som D:r Luther säger i företalet till episteln till de Romare: Tron är en livaktig och stadig förtröstning till Guds nåd, så viss, att man tusende gånger dödde däröver. Dock är icke denna tron var mans. Tron kan ock i början vara en innerlig hunger och längtan efter åtnjutandet av den nåd, som i Jesus är given. Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola varda mättade; men med det förbehåll, att i dess anda ingen falskhet är (Psalt. 32).
e) Denna tron lämnar icke hjärtat vid världen, utan omskapar och förändrar en människas hjärta, drager det ifrån de skapade tingen till alla tings Skapare, och gör, att han är hjärtats enda tröst och del (Psalt. 73). Den Helige Ande tugjuter Guds kärlek i deras hjärtan och giver dem nåd att älska alla människor med en uppriktig anda. Kort sagt: tron gör en syndare till en Guds och människors vän, samt kläder honom med ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus.
2) Och dessa varda saliga.
a) De varda saliga redan i tiden, det är: de få frid med Gud genom Jesus Kristus, sedan de rättfärdiga vordna äro av tron. Ty såsom de, som icke tro, redan äro dömda (Joh. 3), så äro ock de saliga, som tro (Matt. 5).
b) De äro även saliga i döden. De hava fått syndernas förlåtelse och lott ibland dem, som helgade äro. Vad de hava fått, har ock den Helige Ande uti dem bevarat intill förlossningens dag. De dö i Herranom, de fara hädan i frid till en bättre stad, vilkens skapare och byggmästare är Gud. 
Du store allsvåldige Gud, som i din Son haver berett en så stor salighet för jordens inbyggare, låt din Helige Ande göra kraftiga nådeverkningar på våra hjärtan. Låt din Sons pina ej förlorad vara och ditt verk det fina ej förfara!

O store Herre Gud! du djuphet av all nåde,
en evig kärlek du båd´ är och blir och var.
Ett nådens nattvardsbord vi nu med undran skåde,
det du i Sonens död för alla tillrett har,
och dina sändebud förordnat här på jorden
att båda syndare till dukta nådeborden.

Gjut neder Anden din utöver man och kvinna,
utöver hög och låg samt barn och barnabarn,
utöver tjänare samt var en tjänarinna,
dem du till evigt liv har löst ur dödens garn.
De äro med din död till livet alla köpta,
de äro till din död, till livet alla döpta.

Låt, Jesu, dem med mig och mig med dem tillhopa
i trone smaka få din nattvards värdighet.
Lär mig på Sions borg därom så troget ropa,
att du därmed är nöjd, men satan har förtret.
Tag i din herdevård båd´ mig och dessa lammen
och låt oss dig, vår Gud, lovsjunga evigt.

Amen.

onsdag 24 februari 2021

Mattias med sitt blida skägg...

Påskvänner!

Har några Efs-are firat aposteln Mattias idag? (Klätt ut sej till matsgubbar eller så?).

Vem är det? säger nån. Varje van bibelläsare vet.

Och i över 700 år var det helgdag denna dag, så då fick även de som inte läste bibeln chansen att höra om Mattias'  lotterivinst. En gång per år. Högmässotexterna var nämligen Apg 1:15-26 och Matt 11:25-30. 

En predikan från 24 februari 1750 (22 år före "Stora helgdöden") finns bevarad. Men håll gärna en ny. Kanske 24 februari 2022?

God natt!

fredag 1 januari 2021

Lule 400 år och Rutström 300 år

Påsk- och julvänner!

Gott Nytt År! Min son Jonatan blir 17 år i år, samma dag (12 juli) som Lule firar 400. Tack vare covid-vaccinet blir det kanske ett ordentligt firande av (mer osäkert om piteborna hinner bli vaccinerade i tid)? Och lagom till den 30 november, Anders Carl Rutströms 300-årsdag, borde man väl kunna resa fritt och träffas i hela landet, t ex i Lule Gammelstad, där han föddes i en kyrkstuga detta datum? Han lärde ju trots allt Carl Michael Bellman att skriva "med en liten pinne med hästhuvud på", som Bellman berättar på äldre dar. 

Men han skrev mycket själv också, framför allt sånger. Jag ser honom som en begåvad och originell poet, lite av kyrkans motsvarighet till Bellman, som iofs också försökte sig på att skriva psalmer. (Vad det nu kan anses innebära av den till Bellman mera skeptiske). En nyårspsalm av Rutström (lätt bearbetad av mej) får inleda årets betraktelser här på Efs idag. En "Rutströms postilla" är också sammanställd av strödda predikningar - mannen blev ju landsförvisad och det kunde nog ett tag vara riskabelt att sprida hans skrifter. Men idag är det fritt fram.

Vi är förresten några som planerar ett trettondagsfirande i mycket liten skala på Efs-bönhuset i Njutånger, men säg det inte till folk. Vi vill ju inte att det ska komma fler :o). Däremot kanske vi spelar in nånting, men då knappast någonting av den gode Rutström - utan något lite nyare. Fler får gärna skriva nyårs- och trettondagspsalmer.

Och imorgon kväll blir det bönemöte med Hans Lindholm över Google Meet. Tack för det! Så kan Efs också se ut idag!



1. Du helga stad, Jerusalem,
i solens land belägen,
du Guds och Lammets sälla hem
som är oss än ur vägen,
vi tänker här med allvar på,
att aldrig ner din sol skall gå,
ej år och tider skifta.

2. Där går en älv som klar kristall
från evighetsmonarken,
som stadens ägor vattna skall
och livets trän i parken.
Guds Lamm, som rikets skuld betalt,
förblir där allt för dem han valt,
i alla evigheter.

3. Men här på jordens nedre krets
allting förvandling lider.
Sig stjärnevärlden likaleds
i ständig vandring vrider.
Skall jorden någonsin få ro,
måst´ Lammet bli dess A och O,
Begynnelsen och Änden.

4. O Fader vår, ske viljan din
som du med oss behagar!
Det nya år som flutit in
att öka nådens dagar
låt bli en nådens period,
och Jesu Kristi dyra blod
upplive Sverige! Amen.

Text: Anders Carl Rutström (1721-1772)
Musik: Wittenberg

A C Rutström:


torsdag 20 juni 2019

Glad sommar!

Påsk- och pingstvänner!

Fride Gustavsson har ju givit oss två underbara sommarsånger: Sommarns dörr står nu på glänt och Nu är det härligt att leva. Ändå ger jag ordet till lulepojken Anders Carl Rutström (1721-1772), vars sommarpsalmer i Sions Nya Sånger hör till det gladaste jag sjungit. Vi sjunger ju Bellman fortfarande (eller?), så varför inte också sjunga Rutström, som faktiskt var den som på 1740-talet lärde Bellman att stava (med en pinne med hästhuvud på - "han älskade mig mycket" skriver Bellman i sina memoarer). Undrar förresten om Bellman bara lärde sig själva stavningen och inte även en del verskonst av sin unge lärare?

Här kommer nu hela två sommarpsalmer av Rutström. Glad (mid-)sommar!

KOM LJUVA RO OCH SOMMARNÖJE 
(mel. Vår store Gud gör stora under)



1. Kom, ljuva ro och sommarnöje,


du härlighetens förebild!
Den tid på denna jord vi dröjer
förljuvar du och gör så mild.
Då sjunger Andens näktergal
i Sarons täcka blomsterdal.

2. Välkommen hit, du Sions konung
och herde god för dina lamm,
som smord med olja, rik på honung
för hela världen träder fram,
ger ljuvlig skugga långt ifrån,
som cedrarna på Libanon.

3. Du är en evig hälsokälla
av nåd och liv, av must och märg,
som aldrig slutar övervälla
de dinas boning, Sions berg.
Du är en outöslig brunn
för varje själ och törstig mun.

4. Vem är då krank och inte dricker,
vem är som hör och ej ger akt?
Vem har en själ och märker icke
vad Herren, Herren själv har sagt:
att han till oss har gott behag,
att nu är salighetens dag!

5. Nu är en sol för oss uppgången,
och vi fått höra nådens röst.
Vår fiende är evigt fången,
var mänskosjäl är återlöst.
Vi i förbund med Herren står,
och ännu varar nådens år!

6. Ni blommor som bekläder jorden,
ni örter utav tusen slag,
du fågelsvärm som kvittrar orden
på vår och eder Konungs dag,
ni träd och fiskars menighet
och allt vad jorden nämna vet,

7. ni stora hav och branta floder,
ni bäckar klara som kristall,
ni hårda berg och marmorstoder,
er enda syssla vara skall
att tala om en evig hand
som råder över alla land.

8. Men hör ni, frälsta mänskosjälar:
när träd och djur blir glädjens tolk,
skall vi som varit dödens trälar
och nu av nåd är Herrens folk
stå stummare än stock och sten?
Nej, stäm nu in här var och en:

*9. Halleluja av hela jorden,
halleluja av den som tror,
halleluja av helgons orden,
halleluja av änglakor,
halleluja av gammal, ung,
halleluja för Sions Kung!

Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H.

Musik: Ur mel till Sions nya sånger, utg av Joël Blomqvist ("Vår store Gud gör stora under")



VÄLSIGNADE DAG
(mel. Förblindade värld)




1. Välsignade dag
och lustfyllda lag! 
Vi njuter den tid 
då eviga solen 
är jorden så blid 
att plantor kan få 
runt iskalla polen 
så grönskande stå! 

2. Vi gläds också åt 

den härliga låt, 
allt skönt tidsfördriv 
av fåglarnas kvitter, 
ack, lustiga liv! 
och allt som så väl 
i vattnena spritter 
upplivar vår själ. 

3. Se ängar och fält 

som Skaparn dem ställt! 
Du saliga folk, 
se skogen och gräsen, 
de är ju hans tolk. 
Han allting har gjort, 
beskåda hans väsen 
i litet och stort. 

4. Vår herde, Guds Lamm,
du fostrat oss fram
ett frälsningens år,
så led nu till Saron
de hungrande får.
Vår överstepräst,
du känner, vår Aron,
vad passar oss bäst.

5. Min törstiga mun

vid frälsningens brunn
sin svalka nu har,
din rikedoms källa
allsintet bespar;
jag ser nu hur sällt
den vill övervälla
de blomstrande fält.

6. Kom, frisk eller sjuk

till frälsningens duk,
där sitter en man
att själar sej fästa,
hur mild är ej han!
Kom, bada dej här
i nådens Betesda,
just sådan du är.

7. Här går vår monark

i blomstrande mark!
Följ med dit han går,
han själv är ju vägen
för skingrade får.
Ack, skynda dej hit,
som svalan förlägen,
att få dej en bit!

8. Min Jesus, du vet

att föra på bet,
du känner ditt får,
vad dryck och vad föda
det ständigt åtrår,
vad svalkar vår mun,
den saften som flödar
ur frälsningens brunn.

9. Så stannar vi vid

din hydda i frid,
dej lyssnar vi på,
din ljuvliga pipa
begynner att gå;
ditt kraftiga ord
låt muntra och gripa
i hjärtat din hjord.

10. Gör, eviga fröjd,

din kyrka förnöjd,
vartendaste lamm
ledsaga på fältet
till salighet fram;
i vingarnas bo,
det sällaste tältet,
låt vara vår ro.

11. Om den lovar Gud 

som inte har ljud, 
som tala ej kan, 
vad gör då ej bruden 
som älskar sin man? 
Lovsjunge nu den 
till bröllops är bjuden 
sin käraste vän: 

12. För kärlekens flod, 

din pina, ditt blod, 
din ångest och nöd, 
din avlelse, födsel, 
din marter och död, 
för nådens bevis, 
för solsken och skötsel, 
dej, Jesus, ske pris! 

Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H.

Musik: Folkmelodi ("Förblindade värld")

A C Rutström:



Katekesfråga 200: Behöver vi be denna bön ("Förlåt oss våra skulder") också efter det att vi blivit benådade av Gud?