Anders Wiberg 200 år igår

Påskvänner!

Det är inte bara C O Rosenius som fyller 200 år i år. Även baptismens banérförare i vårt land, f.ö. god vän med Rosenius, fyller 200. (Det är Anders Wiberg från byn Vi i Rogsta utanför Hudiksvall).

Igår firades hans minne på hans födelsedag med en gudstjänst vid minnesstenen i Vi kl 15 och med föredrag i Ingsta kapell kl 17. Du kan läsa föredraget här. Och en kortare beskrivning av Wiberg tillsammans med fina foton på Equmeniakyrkans hemsida. Tack Magnus Lindvall!

Säga vad man vill om baptismen: onödig och schismatisk ur de äldre samfundens perspektiv; dess doplära (men inte de själva!) fördöms av vår kyrkas bekännelseskrifter; och bemöts på ett överraskande "katolskt" sätt av frikyrkomannen Waldenström. Men glöm aldrig vad kristenhet och samhälle fått genom personer som John Bunyan och Martin Luther King!

[Tillagt 3/8: Eller genom den baptistiska pingstväckelsen. F.ö. kan baptismens reaktion mot spädbarnsdopet nog för inlevelsens skull tåla att jämföras med vår reaktion mot ortodoxa kyrkans spädbarnsnattvard. Eller med många trogna lutheraners reaktion mot den i vår kyrka nya seden (oseden?) att ge barn nattvarden redan före konfirmationsåldern. Men å andra sidan blir det ju rätt fånigt när baptistiska samfund klagar över att romerska katoliker och andra underkänner deras nattvard - de underkänner ju själva i de flesta fall dessas dop!].

Också berättelsen om Anders Wiberg är kyrkohistoriskt intressant och ett led i utvecklingen av religions- och yttrandefriheten i vårt land, som kommit även romerska katoliker och ateister till godo. På den väldiga minnesstenen över Anders Wiberg i Vi står bibelorden Matt. 28:19-20 (dop- och missionsbefallningen) samt Hebr. 13:7 (tänk på era ledare som har talat Guds ord till er).

Ur den ekumeniska psalmboksdelen (nr 69) hämtar jag följande psalm (som tyvärr inte sjöngs under den högtidliga jubileumsdagen):

Glad jag städse vill bekänna: 
jag är döpt i Jesu namn! 
Ingen tillflykt är som denna, 
öppen står min Faders famn. 
Ringa jordens skatter väga 
mot det ena, att få äga, 
klädd i dopets helga skrud, 
nåd och barnaskap hos Gud. 

Synden skall mig ej fördöma: 
jag är döpt i Jesu namn. 
Fadern all min skuld vill glömma, 
föra till den trygga hamn 
där mitt hjärta rening vinner 
och min själ hugsvalan finner. 
Mig i Jesu dyra blod 
skänkes frihet, kraft och mod. 

När jag frestas, vill jag svara: 
jag är döpt i Jesu namn. 
Honom vill jag trogen vara, 
vill ej ryckas ur hans famn. 
Han från synden ren mig tvagit 
och mig till sin egen tagit. 
Honom jag, som han mig bjöd, 
följa vill i liv och död. 

Dopets nåd mig ger i tiden 
stöd och fäste för min tro, 
skänker hopp att efter striden 
i Guds himmel finna ro. 
När min blick, mitt hjärta brista, 
vill jag säga i det sista: 
Jag är döpt i Jesu namn. 
Fader, tag mig i din famn.

Baptister och missionare närmar sej EFS

Påskvänner!

Vad innebär det egentligen att baptister och missionare och metodister (som det ser ut) bildar ett nytt, gemensamt samfund om kanske 4 år (2012 är det tänkt)?

Ja, en sak verkar tydlig av den dokumentation kring de teologiska samtalen som presenterades vid Göteborgsmötet: Baptisterna har börjat acceptera - om än kanske inte gilla - dop av även mycket små barn. I varje fall kan man numera vara medlem av en baptistförsamling och erkännas vara döpt även om man döptes som mycket liten. S.k. "omdop" undviks och dopbekräftelse erbjuds istället för den som på nytt vill lämna sitt liv åt Gud. Frågan är ju hur förenligt detta är med själva den baptistiska profilen, som ju redan från början starkt betonade vikten av att dopet skulle vara ett vuxet, medvetet val (annars ogiltigt). Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.

Missionskyrkan, vad har då den "offrat på enhetens altare"? Jo, den har blivit tydligare med att dop och församlingsmedlemskap hör ihop. Tidigare var dopet (som allt annat) lämnat åt den enskildes samvete, så ifall man hade en kväkaraktig inställning till sakramenten - som något man kan ha och mista, ungefär - kunde man ändå vara medlem i en missionsförsamling. (Tro på Jesus som Herre är ju det enda som krävts). Att nu faktiskt börja kräva att den som vill bli medlem också ska vara eller bli döpt, ja, det innebär ett avsteg från Missionskyrkans församlings- och frihetsprincip. Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.

Man kan fundera på om det inte byggs in ganska kraftiga teologiska spänningar i det nya samfundet. Gamla baptister får liksom inte längre ge uttryck för en strikt "baptistisk" övertygelse - måste de gå till pingst eller EFK? - och gamla missionare måste gå med på krav som skulle ha fått Waldenström att rysa av obehag. (Att ett förnekande av steg 2 i Waldenströms försoningslära (den från 1875) redan skrivits in i Missionskyrkans konstitution är ju också remarkabelt men ur lutherskt synvinkel positivt - det anges nämligen där att Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej själv!).

Metodisterna - ja, de kommer nog lindrigare undan rent teologiskt, trots att de är färst. Men hur som helst - hur det här ska lösas får väl sägas vara de berörda samfundens sak. Att förhandlingarna hittills snarast inneburit ett närmande till EFS´ och Svenska kyrkans syn på dopet tycker jag i alla fall står klart. Och bör noteras med viss tacksamhet.

Jag är döpt i Jesu namn! På min mästares befallning
jag i dopet lades ner med honom i hans grav.
Och med honom fick jag uppstå, han som döden övervann,
allt det gamla är förgånget - se, ett nytt liv växer fram!