Men vem vill vara Simon från Cyrene?

Påskvänner!

En 30-årig dansk skrev texten och en 26-årig dansk komponerade melodin. I senaste danska psalmboken skulle den egentligen inte komma med, men det var så många som protesterade att den fick vara kvar. Och nog är det något speciellt med Christian Richardts passionspsalm (hans mest kända psalmer är annars "Altid freidig når du går" och "Du som freden meg forkynder"). Här kommer den på svenska i tolkning av veterinären och psalmdiktaren Gustav Thorsell, något bearbetad av undertecknad.

Jag kommer ihåg hur predikanten och riksdagsmannen Tore Nilsson under flera påskläger på 80-talet citerade den här psalmen från predikstolen, särskilt versen: "Ja, korset skiner över land och bölja, / och vem vill inte Jesu intåg följa / och svinga palmer kring den ende rene. / Men vem vill vara Simon från Cyrene?"

1. Ett kors, det är det sista, hårda läger 

som himlens kung i jordelivet äger. 

Ja, hat som stack och hån som bittert brände 

fick han till vilobädd, som synd ej kände. 

2. Nu vajar korsmärkt flagg mot himlens skyar 

och över städers larm och tysta byar 

mot tornens kors sej bryter aftonsolen 

och korsets ära sjunger predikstolen. 

3. De som på skilda vägar har fått vandra 

i kyrkans korsgång möter än varandra, 

och korsets ord från dop och nattvard stiger, 

det livet signar och till döden viger. 

4. Ja, korset skiner över land och bölja, 

och vem vill inte Jesu intåg följa 

och svinga palmer kring den ende rene - 

men vem vill vara Simon från Cyrene? 

5. Det är så lätt att lägga kors på andra. 

Det är så tungt att själv med korset vandra.

Men vill hans famn i kvällens frid du bida, 

i middagshettan håll dej vid hans sida!

Text: Christian Richardt 1861 (30 år) övers. Gustav Thorsell (1887-1935), ngt bearb 2009
Musik: Andreas Peter Berggreen 1828 (26 år)

Efs och mariadagarna

Påskvänner!

I romanen "Fåvitsk jungfru" (Efs-förlaget 1975) slår den lågkyrklige läsaren Ove lite oväntat ett slag för Morsmäss, firandet av jungfru Marias födelsedag den 8 september. Han är nog åtminstone just där tolk för författaren Tore Nilsson (1919-98), som i flera sammanhang, bl a i några dikter, gav uttryck för en luthersk mariafromhet som alls inte ville göra sej urarva i fråga om mariaminnena.

Att Maria (och Gud sej förbarme, i något fall även Luther) stundom gjorts till något hon dock inte är och aldrig var tänkt att vara hindrar ju inte att vi med glädje får - ja, ska! - minnas henne och prisa henne salig. Salig är hon som trodde. Salig är hon som hörde Guds ord och tog vara på det. Salig är hon som blev Herrens mor.

Idag på Morsmäss gjorde jag en travesti på Bellmans sympatiska visa om Joachim uti Babylon. (Enligt traditionen hette ju även Marias far Joachim).

VISA PÅ MORSMÄSS

(fritt efter C M Bellman)

Joachim uti Nasaret

hade en hustru, a Anna!

Böj din panna, böj din panna

när du henne sett!

Joachim var en genomärliger man,

frun lika ärliger också som han,

hustru Anna, hustru Anna

många hjärtan vann!

Joachim och hans kära fru

fick så en dotter, Maria!

Låt oss fira, låt oss fira

hennes födsel nu!

Dottern hon blev en dag vår Frälsares mor,

tänk att vår Herre blev vår köttslige bror!

O Maria, o Maria,

vad Guds nåd är stor!

Tore Nilssons 100-årsdag

Påskvänner!

Ja, Tore Nilssons 100-årsdag skulle förvisso ha infallit igår. Men det är ju inte för sent att uppmärksamma den ändå. Så här skrev jag i en "minnesruna" inför sångkvällen i Byske kyrka förra lördagen:

Som historieintresserad med visst sinne för siffror och årtal är det roligt att anknyta till predikanten. författaren och riksdagsmannen Tore Nilssons födelseår 1919: Året för den sedan så hårt kritiserade Versailles-freden. Året då katekesen avskaffades som lärobok i folkskolorna. Året då den med 1819 års psalmbok jämnårige kyrkoherden Petrus Brandell i Nordingrå avled på sin 100-årsdag. Året då även domprosten och roseniusforskaren Per-Olof Sjögren föddes, liksom den frispråkige lektorn Erik Petrén i Gävle.

Tore Nilssons författarskap var mångsidigt. Förutom de tre diktsamlingarna Reseskildring, På genomresa och Kungsled - och många, många fler dikter, även tonsatta - skrev han en hel mängd romaner, där särskilt "Såsom-sviten" (där alla titlar började med ordet "Såsom") väckte uppmärksamhet. "Fåvitsk jungfru" är en gisslande vass satir över den moderna kristendomen, medan särskilt "Båtlänningen" och "Jag har din boning kär" är ömsinta skildringar av historiska kvinnoöden. "Spåret mot polstjärnan" och "Bastun - om mannen som gick bort" visar också på en sällsynt inlevelse i tider som gått och i livets och människans gåtfullhet.

I Sionstoner 1972 återfinns hans sånger "Jag ser din rikedom", "Blodröd synd hos mig du ser", "Jesus har offrat allting för mig", "Här har du mig, Herre", "Så länge jag är till" och "Vi tacka, Herre, för det skimmer". Men eftersom ELS (på 70- och 80-talen LBS) använde en äldre upplaga av Sionstoner fick jag paradoxalt nog aldrig sjunga hans sånger under min uppväxt, om inte möjligen på någon EFS-samling i mammas eller pappas hembygder. "Kring vår Frälsares panna" minns jag dock som "gubbkörsång" på Yttersfors ibland. Och det hände att någon av Tores dikter deklamerades, dock vad jag minns aldrig av honom själv.

Framför allt var det predikanten Tore jag mötte, och även om jag inte, som en av mina bröder, trodde att det var han som var Martin Luther, påverkades jag starkt av hans förkunnelse. Han talade likt sin ojämförlige Mästare med makt och myndighet, men den var inte Tores egen utan "i kraft av Kristi ord". Tron kommer ju bara av den predikan som hämtar sin makt och myndighet i detta ord, och det var därför det var så viktigt för Tore att hålla sig till Skriften. Men inte bara Skriftens sakinnehåll utan även dess språkdräkt och bilder återspeglades i hög grad i Tores förkunnelse. Hans rena innantilläsning var en upplevelse i sig. Någon gång kunde den bibeltrogne Tore rent av citera ett bibelord fel, med följdfrågan: "Står det så"? Man märkte att varje bibelord var viktigt, någon gång återgivet enligt Karl XII:s bibel eller på engelska för pregnansens skull.

Mycket mer vore att säga, men jag stannar här. Vill gärna få avsluta med orden i Hebreerbrevet 13:7-8: "Tänk på era lärare som har talat Guds ord till er. Se hur de slutade sin levnad och efterfölj deras tro. Jesus Kristus är densamme, i går, idag och i evighet.

Katekesfråga 223: Vilka nådegåvor får vi genom dopet i den treenige Gudens namn? 

Dikt på Bebådelsedagen

Påskvänner!

Frågan är väl om inte Efs-predikanten Tore Nilsson är den som skrivit den vackraste dikten någonsin om Maria och Elisabet? (Mel. SvPs 164)

Din milda hälsning klingade
i Sakarie hus.
Elisabet den bringade
visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade
i Juda ljuva berg.
Du kom med blod som brusade
och kinden bar dess färg.

På ängelns hälsning stavande
till fränderna du for.
Elisabet, själv havande,
såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,
en doft av Edens ros.
Din fränka strax den bådade
vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig
och delade dess fröjd,
och lät av Anden föra sig
till ljusa sångers höjd!

Katekesfråga 164: Vad är det eviga livet?

Kristlig aftonbön på Jungfru Marie bebådelsedag

Påskvänner!

Jag tycker inte om den romerska seden att låta completoriet (aftonbönen) avslutas med en Maria-antifon, en åkallan av Maria, lika lite som jag gillar bruket att avsluta mässan med en lovsång riktad till Maria. Men vi ska naturligtvis inte fördenskull utveckla något slags Maria-fobi. Dagens gudstjänst i Njutångers bönhus gav Maria sin rätta plats: vi prisar henne salig, men det är Herrens storhet vi lovsjunger med henne. Jfr psalmen Tack, Herre, för din jungfrumor.

(Efter gudstjänsten och våffelfesten for vi till Njutångers kyrka och stängde altarskåpet, läste första årgångens evangelietext för Femte söndagen i fastan, bad en kyrkobön och Fader vår samt sjöng Jesus för världen till avslutning).

Lage Eklövs bok "Den heliga familjen" (EFS-förlaget 1985), som jag läste på en resa till svärmor i Gävle igår, är, trots några frånstötande faktafel (Maria är t.ex. inte ens enligt påvlig mariologi någon med-återlöserska), en mycket intressant och uppbygglig bok, inte minst så här på Vårfrudagen. Eklöv återger bl.a. EFS-predikanten Tore Nilssons (1919-98) undersköna dikt "Min Herres moder":

Din milda hälsning klingade
i Zakarie hus.
Elisabet den bringade
visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade
bland Juda ljuva berg.
Du kom med blod som brusade
och kinden bar dess färg.

Med ärende som hastade
till bergen Gud dig sänt,
och skimmer kring dig kastade
mysteriet du känt.

På ängelns hälsning stavande
till fränderna du for.
Elisabet - själv havande -
såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,
en doft av Edens ros;
din fränka strax den bådade
vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig
och delade dess fröjd
och lät av Anden föra sig
till ljusa sångers höjd.

Och även följande kvällsbön, upptecknad i såväl Småland, Östergötland som Uppland, återges i Eklövs bok. Den är ju också den riktigt, riktigt fin - rent av bättre än den berömda, likaledes uråldriga "Det går en ängel kring vårt hus":

Jungfru Maria satt och sang,
hon hade en bok uti sin hand.
Hon hade Jesum på sitt knä.
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare stad och land!
Gud bevare kvinna och man!
Gud bevare större och indre!
Jesus vare nu härinne!

Med en lätt bearbetning går den ju rent av att sjunga som aftonpsalm, förslagsvis till denna fina finska folkmelodi:




1. Mor Maria satt och sjöng,
hon Guds ord i hjärtat gömt,
hon höll Jesus på sitt knä.
Gud bevare folk och fä!

2. Gud bevare stad och land!
Gud bevare kvinna, man!
Gud bevare stora, små!
Jesus vare här också!

God natt!

Bearbetningar av några Sionstoner 1972-sånger

Påskvänner!

Vissa sånger döms ut eller glöms bort p.g.a. några petitesser. "Här har du mig, Herre, din ringaste man" var en av de vackraste nyförvärven i Sionstoner 1972, och följde t.o.m. med in i EFS-tillägget 1986, men mönstrades ut 2003, förmodligen mest p.g.a. maskuliniteten i termerna "din ringaste man" och "människoson" (förf. Tore Nilsson var ju man, åtminstone enligt de könsbegrepp som gällde fram till 2013). Ska alla, även församlingens kvinnor och döttrar, frimodigt sjunga med, och ska sången ö.h.t. överleva på 2000-talet, behövs kanske några enkla ingrepp. Rättsinnehavarna får gärna protestera (så tar jag bort dem), men det här är mitt förslag:

Här har du mej, Herre, den minste du fann,
den svagaste kämpen i skaran.
Jag ber om en plats där jag tjäna dej kan,
och följer du räds jag ej faran.

Här har du mig Herre - jag tror dig, Guds Son,
fast lätt jag förtvivlar och syndar,
men rustar med kraft du mig ovanifrån
till strids för ditt rike jag skyndar.

Här har du mig, Herre - du känner mitt jag
som aldrig vill bli vad du menat.
Men ta mig att tjäna och kämpa idag,
ja, sänd mig, när helt du mig renat!

Här har du mig, Herre, ett barn av den jord,
vars ande det timliga binder.
Men möter jag dig och ditt kallande ord
blir världen ej mera ett hinder.

Jag själv är ju intet. Men ge mig din glöd,
med tjänandets kärlekseld tänd mig
och låt mig få strida din strid till min död.
Här har du mig, Mästare, sänd mig!

(ST 1972 nr 468, förf. var 26 år när sången skrevs)

Den andra sången, också den av Tore Nilsson, har drabbats av "stig/mig"-rimmets upphörande ("Jesus har offrat allting för mig / när han i kärlek gick smärtornas stig"). Jag föreslår:

Jesus har offrat allting för mig,
när han i kärlek tog skulden på sig.
Korset som tyngde, gisslet som slog,
törnet som sargade ödmjukt han tog.

Vem vill då offra allt på hans bud,
vem går med budet från levande Gud?
Jesus stod tyst vid smälek och slag,
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Herre, här är jag, livet jag ger,
följer dej glad under korsets banér.
Jag som är ung vill börja idag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Skulle jag tveka, ställ för min blick
Smärtornas man, då han korsvägen gick.
Han är min styrka, själv är jag svag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

(ST 1972 nr 611, förf. var 23 år när sången skrevs, ngt bearb.)

Nya verbformer och viss förkortning kanske skulle rädda den undersköna norrlandssommarpsalmen om "vita nätters härlighet":

Vi tackar, Herre, för det skimmer
som gjuts kring väna ängars blomst.
En sommardag vår själ förnimmer
ditt ljusa rikes återkomst.

Vår bygd i sol och sunnan blommar
med vita nätters härlighet,
och fylld av doft och rikedomar
är varje fattig lid och vret.

Var när oss, Herre, dessa stunder
och oss den stora nåden giv
att skåda mer av dina under,
tills du blir livet i vårt liv.

När solen sedan vänder åter
och dagen långsamt kortas av
en vila du oss finna låter
i dig, som också hösten gav.

Du gav oss, Herre, detta rike,
du gav ett jordiskt paradis!
Din kärlek känner ej sin like,
dig vare ära, lov och pris!

(ST 1972 nr 669, förf. var 22 år när sången skrevs, ngt bearb)

En liten prepositionsförändring "mot dej" istället för "när dej" kunde kanske bli bra i den vackraste av Tore Nilsson-psalmer - och kanske man också kunde pröva "släckt" istället för "stäckt", samt "om än" i stället för "om ock":

Jag ser din rikedom
trots törnet i din krona.
Du kläder markerna i blom
och vaggar fågelbona.

Du sydde liljans dräkt
och matar korpens ungar
och vårdar jordens hela släkt
av tiggare och kungar.

Åt mej du också skänkt
allt gott som du har kunnat
och mer än här jag drömt och tänkt
i himmelen mig unnat.

Var morgon du mig väckt,
var kväll hos dig jag slutar
och när vart jordiskt hopp är släckt
mot dig jag tryggt mig lutar.

Om än min sång är spröd
och ofta här försvagas,
den stiger dock ur natt och död
tills evigheten dagas.

(ST 1972 nr 20, förf. var 31 år när sången skrevs, ngt bearb.)

EFS i Bollnäs hade eget möte på söndagseftermiddagen

Påskvänner!

Jag firar påsklov i Lule just nu. Men jag måste bara få berätta om söndagseftermiddagens speciella EFS-möte i Bollnäs (mycket EFS på fastlagssöndagen, således). I en lägenhet med fastlagslila gardiner och fastlagsmässigt festfika - dock utan semlor - läste vi Per Harlings berättelse om bakgrunden till Olov Hartmans psalm "För att du inte tog det gudomliga", bad och tackade vår Herre - och tittade på nya riktlinjer för EFS:s missionsarbete. Samt tog in medlemsavgifter och valde folk till distrikts- och årskonferenser. Innan det var dags för gofikat, men jag gick faktiskt före tårtan efter att ha högläst Tore Nilssons originella fastlagsdikt "Här i fastlagens is och snö / går du, Herre, bort för att dö".

Jag fick förtroendet att bli föreningens ombud till årskonferensen i Piteå i början av juni - senast jag var ombud (då för Ume-Ersmarks EFS) var för nio år sedan, då konferensen också ägde rum i denna sommarstad vid Norrbottens riviera. Det ska bli mycket intressant och jag hoppas att jag får möjlighet att ta med mej barnen. Vad tycker ni förresten att man ska motionera om? Att EFS ska ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013? (Det kan väl i varje fall inte vara mer opassande än om Socialdemokraterna gör det?).

Men till årskonferensens sommar, en förebild till evighetens glädje, är det långt. Först har vi vårvinterns fastetid och sedan vårens påsktid. "Till paradis den vägen bär - men en smärtornas väg det är", som seminarierektorn Carl Gotthard Liander i Bollnäs skrev om

VIA DOLOROSA

("Jesus vandrar i vår bygd")

Här i fastlagens sol och snö
går du, Herre, bort för att dö.
Vintrigt väller från isig fors
brus kring dig och ditt kors.

Ännu tiger vårens trast,
ännu blommar ej videts kvast,
men snart slår dock törnet ut,
ej i blom men som vassa spjut.

Buller från smedjor hör väl du.
Spikar smider vårt folk ännu.
Tecknas ett gissel nu i kvällens sken
av en vriden dvärgbjörksgren?

Öppen laddörr som ett gap
ropar om grav och främlingskap.
Ensam går du och oförstådd,
utestängd och fegt förrådd!

Över älven går du isens bro.
Skaren klirrar under din sko.
Jorden är frusen, tom och död-
Brinner din hjärteglöd?

Ja, den tvingar rosor slå ut
under törnekvistarnas spjut.
Genom fastlagens snö och is
banar den väg till paradis.

(Tore Nilsson 1919-98)

Fastlagstider

Nu är det ju inte bara karneval i största allmänhet - vi firar under fastlagen Guds kärleks väg. Att Jesus valde den svåra vägen till korset för vår skull. Det är verkligen värt att fira - för, som den danske studentledaren Leif Andersen påpekade, grät Jesus för att vi skulle få skratta. Även om all kärlek medför ett mått av lidande (jfr Ekelöf-dikten Att lida är svårt-att älska är svårt), blir det fel om vi tror att all kärleks väg är samma svåra väg som Jesus gick. Han gjorde något alldeles speciellt. Guds kärleks väg var en smärtans väg långt tyngre än vår kärleks väg, hur mycket av kors och lidande vi än får erfara. Smärtans väg - Via Dolorosa - beskrivs så fint omsatt till västerbottensmiljö av poeten och riksdagsmannen Tore Nilsson, Vännäs (1919-1998), i följande dikt med underrubriken "Jesus vandrar i vår bygd": 

VIA DOLOROSA 

Här i fastlagens sol och snö 

går du, Herre, bort för att dö. 

Vintrigt väller från isig fors 

brus kring dig och ditt kors. 

Ännu tiger vårens trast, 

ännu blommar ej videts kvast, 

men snart slår dock törnet ut, 

ej i blom men som vassa spjut. 

Buller från smedjor hör väl du. 

Spikar smider vårt folk ännu. 

Tecknas ett gissel nu i kvällens sken 

av en vriden dvärgbjörksgren? 

Öppen laddörr som ett gap 

ropar om grav och främlingskap. 

Ensam går du och oförstådd, 

utestängd och fegt förrådd! 

Över älven går du isens bro. 

Skaren klirrar under din sko. 

Jorden är frusen, tom och död 

- brinner din hjärteglöd? 

Ja, den tvingar rosor slå ut 

under törnekvistarnas spjut. 

Genom fastlagens snö och is 

banar den väg till paradis.