EFS utan statsbidrag - vad är lösningen?

Påskvänner!

Bertil Murrays förslag i Svensk Pastoraltidskrift att Svenska kyrkan kompenserar Efs för det föreslagna bortfallet av statsbidrag är förstås välment och bussigt av en högkyrklig broder. Han har en poäng i att "den lätta" lösningen som tydligen föreslås av myndigheten, nämligen att Efs registrerar sej som ett eget trossamfund, skulle strida mot Efs´ idé att vara just en rörelse inom Svenska kyrkan och därmed blir en omöjlig "väg ut" (om rörelsen inte av andra skäl, t ex teologiska, känner sej nödsakad att lämna Svenska kyrkan). Och visst håller jag med Bertil om att Efs förtjänar att uppmuntras mer av "moderkyrkan", det vore inte mer än rätt.

Likväl är det kanske tveksamt hur beroende Efs ska göra sej av de politiska partier som styr också Svenska kyrkan (Efs styrs redan alltför mycket av dessa). Finns det ingen livskraft i Efs och ingen missionsglädje i givandet lär det hursomhelst snart gå som för t ex Svenska Frälsningsarmén och andra organisationer som tappat styrfart. Så tack, Bertil, för ditt förslag, och fy för regeringens förslag, men utan särskilda bidrag från vare sej staten eller statskyrkan kan Efs tuffa till sej väsentligt - särskilt om humlan visar sej ha bärkraft trots allt.

Carl Adolf Murray - ett levande mirakel

Påskvänner!

Har ni fördomar om 98-åringar? För två veckor sedan satt jag och EFS-Margit och många fler i stiftsgården i Undersvik och lyssnade till Carl Adolf Murrays högintressanta 80-minutersföredrag om textilarbeten (bl.a. Skog- och Överhogdalstapeterna). Skogtapeten (eller -bonaden) upptäcktes samma månad som Carl Adolf föddes (sept. 1912) och beskrevs med särskilt intresse. Själv tyckte jag nog att talaren var det mest intressanta. En helt otrolig vitalitet. Ett vardagsmirakel. Tänkte skriva om det redan då, men det blev inte av förrän nu. Fattar inte att inte fler (nåja, vi var väl ett 100-tal i a f) vallfärdade till stiftsgården. Massor av turister far till Kemi gamla kyrka för att se en död präst som mest ser ut som en potatis, men en levande och både fysiskt, intellektuellt och andligt vital präst som Carl Adolf känns faktiskt betydligt mer upplivande och trosstärkande! Hans och släktens motto är: "Med kroppens och själens spänst / i livets och kärlekens tjänst." Själv behöver jag nog ta till mej av båda delarna. Stanley Sjöberg tar upp saken ur flera aspekter i Dagen idag.

Sonen Bertil har jag lyssnat till på S:t Ansgars i Uppsala under 1990-talet. En mycket god predikant och teolog. Med fler stiftsadjunkter och präster som han och fadern hade Svenska kyrkans framtid sett ljusare ut. Jodå, jag gillar även Magnus på stiftsgården och många fler, men det hjälps inte; nu är det storkris och det måste upprepas. Även av EFS och dess ledare. Fast i konstruktivt syfte. Det duger inte att mörka eller bagatellisera. Men inte heller att sura och deprimera. För att travestera Tage Danielsson: "Se här din svåra roll: / att inse kyrkans stora kris / med glädjen i behåll".

För åkrarnas gröda,
för dryck och för föda,
för vila och möda
vi tackar dej, Gud.

För vindar och vatten,
för dagen och natten,
för leken och skratten
vi tackar dej, Gud.