Rosenius gästbloggar igen

Påskvänner!

Det är verkligen svårt att skriva bättre än Rosenius. Modernare, ja, men bättre? Läs och reflektera och fundera på varför vi så sällan vågat rekommendera bibelläsning och gemensamt helgfirande på allvar. Är det verkligen bara något "yttre" som vi andliga människor lika gärna kan vara utan?

"Ditt ord håller oss uppe då vi får det; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)

Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att tala om denna sak som vi bör, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möter, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bli seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!

Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat använda Guds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.

Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kort sagt, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

Roseniusbakelse?

Påskvänner!

Ser att C O Rosenius' födelsedag, den 3 februari, blivit utkorad till Morotskakans dag. Betyder det att morotskakan nu byter namn till Roseniusbakelse (jfr Runebergtårtan på måndag)?

Rosenius gästbloggar om ett rätt påskfirande

Påskvänner!

S:t Rosenius´ betraktelse för den 5 mars hör till det skarpaste han skrivit. Få av oss kommer undan i denna hjärterannsakande text. Den mer än antyder en nådegåva att skilja mellan andar och är särskilt väl värd att läsas nu under påskfastan:

"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)

Bland de många föreskrifterna om påskalammets ätande i gamla förbundets tid fanns även den, att det helt skulle ätas upp, och att inget av det fick lämnas till morgondagen. Om något blev över, skulle detta brännas upp.

Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren därmed vill säga dej? Du får inte ta bara vad dej behagar av Kristus; du ska anamma honom hel och hållen, sådan han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.

Här hjälper inte att själv välja ut, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har bara att höra och hörsamma. Den som inte vill fira påsk slipper; men den som vill ska göra det så som det är skrivet — och lammet får inte styckas, det ska ätas helt.

Somliga styckar sönder Lammet så, att de tar Kristus bara till visdom, till profet, och njuter av hans dråpliga lärdomar, men — inget mer! De behöver honom inte själva till något egentligt gagn; de är varken i syndanöd, så att de behöver ta emot hans försoning till rättfärdighet — de behöver honom inte till överstepräst — inte heller får han bli deras konung och regera över dem, eller bli dem till helgelse och förlossning. Dessa är de som filosoferar över kristendomen och har allt bara i huvudet, i klara, väl ordnade  begrepp och insikter, men aldrig börjar att använda dem på sej själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, så förskräckligt de gäckas med den helige! Det är till sådana, enbart studerande förståndskristna, Herren en gång ska säga: "Vore ni blinda, då hade ni inte synd, men nu säger ni: 'vi ser', därför förblir er synd."

Andra tar Kristus bara till förebild och helgelse och menar att han därigenom ska bli vår rättfärdighet. Dessa vill ha Kristus bara till konung. De gör endast väsen av hans efterföljelse, av vad de själva ska göra och bli, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. sådant. och har därigenom det största sken, såsom om de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sej en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de också därför aldrig blir rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena får sitt liv och sin tröst, utan om de också efter förståndet regelrätt bekänner trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i vad de själva gör och ska göra, varför också detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — inte den sången, som sjungs av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår förebild och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består i det som är verkat hos dem, inte i det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad ska man säga därom? Det måste man säga: denna er allvarlighet och gudaktighet är väl goda och berömliga saker; men skada bara att de inte går lite djupare, nämligen därhän att ni blir till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lär, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.

För det tredje finns också några, som väl vill hava Kristus till försoning, men inte till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna håller till godo att höra detta ljuvliga, hur inga synder fördömer oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men inget vill höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorrar och klagar, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De tar", såsom Luther säger, "bara skummet av evangelium" och kan mycket tala om nåden och tron, men när de är ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då lever de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. Dessa är de grenar i Kristus, som inte bär frukt och inte rensas, böjs och kvistas, utan får växa fritt, i vad form de helst vill anta. Kristus är inget rättesnöre för dem. Vad ska man säga till dem? Jo: ert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älskar ni inte tuktan? Är inte även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; så att en Guds människa ska bli fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."

Hör, Lammet får inte styckas, det ska ätas helt. Men alla dessa felar däri, att de mer tänker än hör, att de inte väl ger akt på ordet. Märk därför: Lammet ska ätas helt.

Så skall oss Herren mer och mer framföra
till hemlighetens uppenbarelse:
Blott Kristus för oss - att rättfärdiggöra,
blott Kristus i oss - all vår helgelse.

Rosenius gästbloggar (forts.)

Påskvänner!

Naturligtvis måste S:t Paulus (och S:t Rosenius) få tala till punkt. Detta sker i dagbetraktelsen för den 12 december (Luciamässoafton) som lyder så här (men läs förra bloggposten först!!!):

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Rosenius gästbloggar i advent

Påskvänner!

S:t Rosenius (200 år den 3 februari) gästbloggar idag utifrån ett Guds ord genom S:t Paulus - i en underbar och hjärtevärmande betraktelse för just den 11 december (min farfar S:t Gustavs födelsedag):

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 3:28)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att Han ock vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle Han då inte också ge oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att Han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

Rosenius gästbloggar

Här kommer ett aktuellt gästblogginlägg av Carl Olof Rosenius (1816-68):

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom ock första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan icke begripa det, men jag kan icke heller komma ifrån det. Mina tankar snärjas såsom uti ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn skola vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son skall vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag icke kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mig denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om Honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt bortkasta den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men vilken Gud dock gjorde till en hörnsten, skall ock jag försöka att bortkasta honom?

Eller kan jag bortkasta, blott vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortkasta allt, vad jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känna Honom ju, och det blott såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om ock alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi icke kunna begripa den, d. ä. att vi icke hava en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud bevare oss för att hava en Gud, som icke skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat icke kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sig en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjerta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sig in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag icke mer veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock hava den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag intet mer! Guds Son är en människa. Då skall med allting bliva  väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tro; då måste det icke vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss.

Nu allt är väl, ja, evigt väl! 
Nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl 
en skänk från himlens höjd 
som mer än tusen världar är: 
Guds egen Son, vår broder kär! 
Nu är jag hjärtligt nöjd. 

Nu skall med allting bliva väl 
trots alla jordens kval 
om mig försmäktar kropp och själ 
i tidens jämmerdal 
har jag på himlens tron en bror 
då blir allt väl – min tröst är stor: 
Jag är av hjärtat nöjd. 

Som barnen hade kött och blod, 
så skulle han det ha. 
Han blev oss lik, fast ren och god, 
en verklig människa. 
Vi hör till samma syskonlag, 
Guds Son är människa som jag! 
Nu är jag hjärtligt nöjd!  

Se, det var evighetens råd, 
försoningsgåtan stor! 
Ack, under utav evig nåd: 
Guds Son blir mänskors bror 
och sina bröders löftesman! 
Uti hans död min synd försvann 
och jag är hjärtligt nöjd. 

Jag är i mig en bunden träl, 
i Kristus är jag fri. 
Min gamle Adam gör min själ 
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mig 
blir människa och offrar sig, 
då är jag hjärtligt nöjd. 

Då vågar jag ej låta bli 
att tro och vara nöjd! 
Då vågar jag ej se förbi 
försoningsvärdets höjd! 
Ty är den stor, min syndaflod, 
långt större Lammets död och blod! 
Jag är av hjärtat nöjd. 

Nu allt var mänska heter, kom 
till denna julfröjd ren! 
Fast icke du är ren och from 
du likaväl är en 
av dem, som Gud till broder fått, 
i himlens arv du har en lott. 
Så var av hjärtat nöjd! 

O, stäm nu in med salig fröjd 
i änglaskarans ord: 
Pris, ära Gud i himlens höjd 
och frid uppå vår jord 
och människorna välbehag! 
Jag sjunger till min sista dag: 
jag är av hjärtat nöjd.

Den romerske katoliken kan sin Rosenius

Påskvänner!

Säga vad man vill om utantillärning av psalmer - där gjorde Per Harling och Övik en intressant insats på 90-talet! - men nog kan den romerske katoliken och patern Anders Piltz sin Rosenius, alltid! Frånsett det faktum att strofen i Rosenius originalversion faktiskt lät som följer (vem som hittade på det otympliga "leva i salighet" vet jag inte, kanske var det ecklesiastikminister Arthur Engberg från Hälsingland?):

O, vilka under helgonen äro! 
Äro så saliga, sucka så tungt, 
äro så höga, se det så föga, 
äro i borgen, men sällan ha lugnt.


(Ser nu att jag själv föreslagit slutraden "äro så trygga, men sällan ha lugnt" - eftersom ju psalmbokskommittén ändrade "äro i borgen" till "bo i Guds borg" med hänvisning till att det inte är så lugnt att ha gått i borgen för någon - men Rosenius´ anaforiska "äro" bör dock av stilistiska skäl genomgående få vara kvar. Och jag tror faktiskt egentligen att en genomsnittligt begåvad sångare förstår att det är vår Gud som är borgen Rosenius skriver om).

Hur gammal får en missionsföreståndare vara?

Påskvänner!

Apropå ett förslag om att välja Hans Lindholm till missionsföreståndare skrev jag följande på Facebook:

Ja, Hans är bra, men då är vi inne på det här med ålder. Om man numera inte förväntas sitta som missionsföreståndare fram till pensionsåldern - som 39-årige Nils Dahlberg gjorde - kan man ju å andra sidan ifrågasätta om man måste avgå som missionsföreståndare omedelbart vid 65.

Jag och några till nämnde Agne Nordlanders namn vid förra föreståndarvalet, men då var han redan 62 och ansågs för gammal (andra invändningar att förtiga). Men om man gör som i Finland vid valet av Borgåbiskop (Gustav Björkstrand) och låter pensionsåldern vara lite mer flexibel - uppåt 67 eller 68 - så hinner ju även en äldre missionsföreståndare göra en vettig insats innan det är dags att gå.

Jag förespråkar inte att man gör som romerska kyrkan och väljer en 78-åring på livstid. Men kanske kunde vi ibland göra som Amerikas Förenta stater gör ibland och välja också en gammal person till ett högt ämbete för en tidsbegränsad period. Det förutsätter förstås att missionsföreståndarämbetet förväntas innebära ett andligt ledarskap snarare än ett administrativt (det senare icke att förakta, men här måste ju stödresurser kunna sättas in - jfr den amerikanske presidentens stora stab).

Det är ju inte länge sedan det fanns en åldersgräns på 65 år för att få sitta i EFS styrelse. Att den togs bort tycker nog de flesta är rimligt. Det bör gälla även missionsföreståndarposten, anser jag. Jag ser visserligen gärna att mitt förslag på en i 40-årsåldern går igenom. Men jag blir inte heller ledsen om det blir en gudfruktig och skärpt "halvpansjo" som lever med i sin tid. Varför ska det vara otänkbart i just den lutherska kyrkan och EFS - liksom i nästan hela svenska samhället f.ö. - att någonsin kunna ha en Moses, Churchill, Adenauer eller Mandela - eller en Ratzinger - som ledare?

Eller för den delen - med tanke på dem som nominerat Olof Edsinger - en Jesus Barjosef, Lars Persson eller Calle Rosenius? (Alla tre i 30-årsåldern när de framträdde som stora andliga ledare för sitt folk, utan all jämförelse i övrigt).

Gamla, unga, må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
prisa Anden som vid handen
leder oss till salighet.

Biskopar i lekmannarörelse?

Påskvänner!

Det finns naturligtvis många invändningar att göra mot mitt "biskopsresonemang" i föregående stycke. EFS är en lågkyrklig lekmannarörelse kan man hävda, och exempelvis Henrik Johansson i Gran har ju ofta uttryckt skepsis mot "toppstyrning" och liknande.

Nåväl - det är alldeles riktigt att EFS inte precis är högkyrkligt eller har någon särdeles utvecklad ämbetssyn. Men jag menar nog att också en aldrig så löst organiserad rörelse behöver goda ledare - reella biskopsfunktioner om än inte biskopstitlar. Se bara på våra distriktsföreståndare! Sen ska ledarna inte vara auktoritära utan lyssnande och ödmjuka - men får gärna, ja, bör rentav vara auktoritativa, d.v.s. utöva en både personlig och andlig auktoritet på bibelns och bekännelsens grund. (Jfr Maja-Lisa Söderlunds, C O Rosenius´ och Lina Sandells livslånga ledarskap). Annars är kristet ledarskap, det håller jag med om, direkt skadligt.

Tack och lov är det inget som hindrar Anders Sjöberg från att fortsätta utöva ett informellt men dock starkt ledarskap även som bibellärare och författare. Hoppas bara att det kan ske i samspel med den blivande missionsföreståndaren. Så att det inte skär sej.

Kristus, du som fört oss samman
till en helig syskonrund,
låt i oss den helga flamman
brinna till vår sista stund.
Låt din kärlek ständigt verka
i vårt liv och sätta spår,
så att världen klart kan märka:
vi är dina, du är vår!

Gud ger växten

När det gäller både egen och annan frälsning kommer jag att tänka på det själavårdande brev som Rosenius skrev till en ung kvinna som höll på att knäckas av sina anhörigas ovilja att ta emot Jesus. Rosenius påminde om bibelordet "Jag, jag är Herren - och förutom mig finns ingen frälsare." Och han bad henne vila vid detta - att när hon gjort vad hon kunde, bett för de anhöriga och berättat vad Jesus betydde för henne, så måste vi kasta också den här bördan på Herren. Som ensam kan frälsa och bevara.

Sen är det en annan sak att vi inte får svara dem som har nöd för andras frälsning med samma överlägsna attityd som William Careys samfundssyskon när han ville satsa mer på missionen: "Unge man, om Gud vill frälsa hedningarna, så gör han det oss förutan." Den attityden måste vara att fresta Herren, som uppmanat oss att predika evangelium för hela skapelsen. Vi får absolut plantera och vattna, som Paulus skriver, och som passar så bra den här årstiden! Vi är rent av ålagda att så gott vi kan sprida det utsäde som kallas "Guds levande ord som förblir."

Men det är Gud som ger växten.

Herdesöndagen

Kära påskvänner!

Den gångna söndagens tema är ju ibland lite omdiskuterat i vår tid. Kan vi behålla bilden av Jesus som "den gode herden" eller måste vi byta till "den gode coachen" eller liknande?

Fram till det tidiga 1900-talets "getarpojkar" kunde vilken svensk som helst identifiera sej med en herde eller åtminstone ha tydliga bilder av fårskötsel. Idag räknas ju herden eller herdeliknande sysslor inte till det som medelsvensson begriper.

Å andra sidan: att ha hand om djur och leva i en nära relation med djur är fortfarande en viktig erfarenhet för många unga och gamla. Och när Jesus väljer att använda herdemotivet i sin undervisning är det inte för att förklena sina efterföljare. Snarare vill han lyfta fram skapelsen på ett positivt sätt och djurens förmåga att skilja på den rätte herdens röst och andra röster.

Rosenius lyfter ju i sina sånger fram herdemotivet på ett tydligt sätt: "Var jag går...följer mig en vän, jag hör hans röst...det är Herden god. Väl var han döder / men han lever i all evighet." Och "oss följer ju herden, oss följder ju herden, den trofaste herden, vi känner hans röst."

Jag tror inte att vi behöver släppa det i EFS idag heller. Möjligen förklara det lite mer och jämföra med nutida djurskötare (med alla likheter och skillnader som finns).

Sen pratar vi ju faktiskt fortfarande om kyrkoherdar. Den förste biskopen i Luleå, Olof Bergquist, fick dock under sin tid som kyrkoherde i Gällivare ett brev adresserat till "tjur- och koherden O Bergquist". Men det var nog ett avsiktligt missförstånd...

Rosenius´ villolära

Om det har funnits en viss "roseniuskult" inom EFS och närstående kretsar, kan detta kanske förklara varför en yngre (nu medelålders) reaktion blivit "roseniusless" och närmast ironiska i sitt förhållande till Carl Olof. "Vad skulle Rosenius ha sagt och tänkt om utvecklingen i EFS?" har blivit ett konservativt mantra som, om än i och för sej tänkvärt, gjort många yngre (nu medelålders) halvt vansinniga. En ännu yngre generation - Olof Edsingers - har i och för sej nyupptäckt pionjärerna, t.ex. Rosenius och Sandell, men spänningen mellan en rätt idealiserad och en rätt dammig roseniusbild torde bestå inom åtskilliga EFS-föreningar.

Själv uppskattar jag teologen och språkbrukaren Rosenius mycket. Han hade genom sitt eftertänksamma men ändå spänstiga skriv- och predikosätt en oerhörd pondus, och jag har alltid undrat om Waldenströms försoningslära haft en chans att slå igenom i väckelsen om Rosenius hade levat till 1888 istället för 1868, d.v.s. blivit 72 i stället för 52 år. Nåväl - Rosenius kunde faktiskt också ta fel. (Hörde ni hädelsen? :o). Följande stycke i ett mej tillsänt utdrag (från 1857) ur hans Samlade skrifter är utan tvekan en villolära:

Eller är du så blind, att du icke ser, vad blotta förnuftet plägar se, att allt, som är skapat på jorden, är gjort för människan? Att icke en sten eller ett träd eller ett strå där finnes, som icke är ämnat till människans tjänst? Ty hela mängden av de övriga djuren är ju ock för människan; hon tager ju alla djuren i sin tjänst.

Förutom den intressanta formuleringen "de övriga djuren" från tiden före Darwins genombrott i Sverige (jfr Rutströms "När andra djur bli glädjens tolk, ska vi som varit dödens trälar och nu av nåd är Herrens folk" o.s.v.), som jag här inte vill anmärka på, måste man ju konstatera att "blotta förnuftet plägar se" att det finns många stenar, träd och strån som inte verkar ämnade till människans tjänst. Liksom det finns mängder av djur - i de stora havsdjupen t.ex. - som knappast heller är "för människan".

Här har alltså själve Rosenius trillat i fällan att lämna Skriftens klara ord (om jag nu inte har missat något viktigt bibelspråk) och förkunna en på 1800-talet allmän men för den övriga skapelsen och vårt bruk av den fördärvlig tro, att skapelsen egentligen inte främst har ett egenvärde som Guds beundransvärda verk, utan främst är till för "kronan på verket", nämligen människan.

Nu var Rosenius vad jag vet ingen miljödåre - förutom hans frekventa tobaksbruk då - men så som alla villoläror får denna konsekvenser som förkunnaren själv inte alltid anar. Från 1857 och de följande 150 åren har människans miljöpåverkan nått obeskrivliga nivåer, och vi verkar totalt ha glömt andra ledet i skapelseuppdraget: att bruka och bevara jorden.