Waldenström i kyrkomötet 1908

Påskvänner!

Dessa tänkvärda ord yttrade Missionsförbundets ledare Paul Peter Waldenström i kyrkomötet 1908:

Jag är ingen katolik. Men det finns vissa drag i den katolska kyrkan, inför vilka den protestantiska kyrkan kunde ha anledning att djupt blygas - eller ännu bättre att fatta mod och stå upp och göra sig lös från de band som gör henne till en trälinna åt staten.

(Cit efter R Tomson: En hövding, Svenska Missionsförbundets förlag 1938, s 183).

Om att höra Guds röst i skogen

Påskvänner!

Idag talar Rosenius ren och skär tröst på ett ganska dråpligt sätt. Om en som går i skogar, berg och dalar och till en början hör Guds röst som ett eko!

Ingen som läst Luther och Rosenius (eller Betty Ehrenborg-Posse) kan gärna påstå att Waldenström var först med att måla Guds faders- (och moders-) kärlek för svenska folkets hjärtan. Det som var bra hos Waldenström (och det är ganska mycket, se t ex hans skrift om dopet) var inte så nytt, och det som var nytt var inte så bra.

Men nu ska jag inte skriva för mycket om Waldenström. Jag ville bara rekommendera er som inte redan gjort det att läsa Rosenius!

Och, vill jag gärna tillägga: att sjunga Paul Gerhardt - som här så fint anknyter till dagens tema:

 

Dopet av små barn komprometteras också - men kan försvaras väl

Påskvänner!

Simon och Kenneth i Kustkyrkan, Jävre är igång med sin pastorsblogg igen. De diskuterar nu, som de flesta andra, äktenskapsfrågan. Annars är ju dopfrågan ständigt aktuell i en hybridförsamling som deras, och har den offentliga diskussionen stillnat för fridens skull, så sprids nog ändå antingen en evangelisk-katolsk eller en baptistisk dopsyn i det tysta.

Svenska kyrkans lättsinniga behandling av bibel och bekännelse komprometterar nu nästan allt som Svenska kyrkan står för, även det goda. Inte minst dopet av små barn - som ju även Metodistkyrkan och delar av Missionskyrkan praktiserar - framstår i den (ännu) politikerstyrda kyrkans sammanhang ofta mer som sunkig medlemsvärvning än som en implementering av Kristi död och uppståndelse och vår begravning och uppståndelse med honom.

Därför vill jag hänvisa till den nu fullbordade internät-upplagan av en spännande dialog om dopet. I den här frågan är jag definitivt waldenströmare ;o). Rättare sagt: i den här frågan är Waldenström evangelisk-luthersk. Men oavsett om man håller med honom eller inte, så är det bibliska och kyrkohistoriska material han aktualiserar ett fantastiskt gediget samtalsunderlag, som både EFS-are och EFK-are kan ha stor nytta av i samtal både med varandra och med nykristna!

Dopets nåd mig ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
När min blick, mitt hjärta brista
vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn,
Fader, tag mig i din famn.

Döpta i molnskyn

Påskvänner!

Just nu medan regnet skvalar på söndagen med temat Vårt dop - den regnigaste och kallaste juni vi haft på 50 år! - kommer jag att tänka på Paulus´ ord om att Israels folk blev "döpta i molnskyn" ;o). Till Moses, visserligen. Men de följdes av en andlig klippa, med livets vatten, som är Kristus. (1 Kor. 10).

Och då kommer jag att tänka på en vers av Rosenius, som definitivt borde ha kommit med även i "kortversionen" av Med Gud och hans vänskap (som v. 3, före slutversen O Jesus, bliv när oss, bliv när oss alltfort):

Den molnstod oss höljer

och leder vårt tåg,

den klippa oss följer

med springkällans våg

är Kristus, hans kärlek

och renande blod.

Där lever vårt hjärta,

där lever vårt hjärta,

där fröjdas vårt hjärta,

där livas vårt mod!

PS: Läs gärna Waldenströms Dop och barndop under söndagseftermiddagen. Det är ju ändå så regnigt och kallt ;o) och boken ger en positivare bild av Waldenström än vi är vana vid - åtminstone för en evangelisk-luthersk bekännare. DS.

Internetupplagan av "Dop och barndop"

Påskvänner!

Så här mellan de stora dophelgerna Påsk (fornkyrkan) och Pingst (urkyrkan i Apg. 2) kan det vara på sin plats att aktualisera det stora ämnet Dopet, som ibland mest verkat som ett tvistefrö men som ändå är något som Jesus själv instiftat till vår frälsning och eviga glädje.

Nu är jag klar med första halvan av internetupplagan av P P Waldenströms utmärkta skrift Dop och barndop, där han i dialogform sammanfattar både de skriftställen som berör dopet och de argument kring dessa som framfördes på hans tid (många av "Timoteus" yttranden är direkt hämtade ur samtida skrifter av baptister som Wiberg och Lagergren). Naturligtvis är skriften partisk, i det att "Natanael" som på denna punkt företräder en evangelisk-katolsk uppfattning (vad ni än tror om Waldenström!) vanligen får sista ordet och ibland kan te sej lite dryg, men samtidigt utgör den som sagt en utmärkt sammanfattning av både Skrift och tradition. (De åtta kapitel jag ännu inte hunnit publicera berör mera den senare). Frågan torde vara aktuell även för EFS idag.

Dopets nåd mej ger i tiden

stöd och fäste för min tro,

skänker hopp att efter striden

i Guds himmel finna ro.

När min blick, mitt hjärta brista

vill jag säga i det sista:

Jag är döpt i Jesu namn.

Fader, tag mej i din famn.