Ja, var går skamgränsen?

Påskvänner!

Man behöver alls inte vara högkyrklig eller något hängivet Dag Sandahl-fan (det finns som bekant sådana) för att finna hans fråga Var går skamgränsen högst relevant när det gäller prästerlig trolöshet mot allt som ens påminner om Svenska kyrkans bekännelse. (Dessutom är hans blogginlägg faktiskt en god liten kortkurs om Augustana). Med tanke på de skarpa reaktioner som brukar drabba inte bara s.k. kvinnoprästmotståndare utan även de stackare som döpt om sej, kan man ju undra om det inte finns några andra viktiga läror i kyrkan än ämbetsfrågan och barndopsfrågan.

Sanningen att säga kan man inte längre veta ens om präster eller biskopar tror på Gud i någon vedertagen bemärkelse av ordet. Har ni inte hört floskler som "Gud finns inte - jag tror på honom?" (Det är Tunström, inte NT ifall ni undrade). Alternativt: "Gud är energi och rörelse" eller (min favorit) "Gud är ett verb", vilket ju helt skulle omintetgöra den judisk/kristna bekännelsen "Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en!"

Som sagt: Var går skamgränsen? Allas vår Hans Lindholm (gammal EFS-förlagschef, Lötenkyrkopräst m.m.) reagerade ju skarpt när en Dagen-läsare på 90-talet undrade varför man skulle kräva kristen tro av kyrkans vaktmästare, när man inte krävde det av kyrkans ärkebiskop. Jag tyckte däremot att frågan var högst relevant.

Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.

Pinsamt, K-G

Påskvänner!

Men ursäkta, mycket ska man läsa innan öronen faller av. (Jag blev kvar en stund i Spira och dess förtjänstfulla arkiv, som ni märker). Har denne K-G Hammar verkligen varit vår ärkebiskop och hur blev han det? (Kan det möjligen ha ett samband med problemet som diskuteras i föregående bloggtext?).

En av mina sökande kurskompisar på Svenska kyrkans grundkurs hade varit i Ålidhemskyrkan den här omskrivna helgen i mars och tagit till sej Hammars visdomsord som evangelium. Jag frös invärtes när jag hörde hans entusiasm men fnös inte - Hammar och kära kurskompisar ska man ta på allvar.

En sak har K-G, denne både intelligente och intressante toppakademiker, definitivt rätt i: om någon frågar oss ifall vi tror på Gud bör vi absolut motfråga: Vilken Gud?

Att K-G Hammar, liksom John Shelby Spong, inte (längre) i någon rimlig mening tror ens på första trosartikeln blir dock alltmer uppenbart. Göran Tunströms credo "Gud finns inte - jag tror på honom" blir allt mer spritt även bland teologer. Om det åtminstone varit analogt med utropet "Jag tror - hjälp min otro". För vem handlar inte ibland som om Gud inte funnes? Men nu slås det ju fast att Gud inte är ett substantiv utan ett verb (att Gud är mer subjekt än objekt kan jag dock köpa).

Måne och sol,
vatten och vind
och blommor och barn
skapade Gud.
Himmel och jord,
allting är hans,
Herren vår Gud vill vi tacka.
Herre, vi tackar dej,
Herre, vi tillber dej,
Herre, vi sjunger ditt heliga namn.