Påskvänner!
Det är ganska intressant att jämföra olika tider och förkunnelser (det är kanske historieläraren i mej som engagerar sej!). Nu sitter jag med ett konfirmandmaterial (Verbum 1968) som heter "Kyrkans lära" (bara titeln säger ju en del!) och är skrivet av biskop Gert Borgenstierna i Karlstad och docent Åke W Ström. Äldre material brukar ju ofta citeras mest som bevis på forna tiders mossighet, och någon kanske tycker att även mina citat är sådana bevis, men jag undrar när Svenska kyrkan slutade stå upp för sin lära. I konfirmandsammanhang men även i förkunnelse och vid biskopsval. Någon gång under min livstid har det uppenbarligen skett, men när?
Hör här Verbums konfirmandbok från 1968:
Apropå andra budet:
En farlig form av lögn och bedrägeri är falsk lära, t.ex. då man påstår, att ödet eller stjärnorna regerar världen, att Gud bara bryr sig om vår själ och inte om kroppen, att alla människor utan undantag får evigt liv vad de än trott på, att allting är gott och väl bara man varit skötsam i människors ögon och gjort så gott man kunnat. Den som påstår att detta är kristendom använder Kristi namn fel. (s. 23).
Apropå femte budet:
Tre sätt att döda behöver man särskilt varna för i vår tid:
Att skada eller döda människor på grund av vårdslöshet i trafiken, t.ex. genom fortkörning, rattfylleri.
Att döda ett litet barn innan det är fött. Det kallas abort och är lika illa som att döda en levande människa (utom i de fall då läkare säger att barnet måste tas bort för att moderns liv skall kunna räddas). Även om några ungdomar brutit mot sjätte budet så att de fått barn innan de är gifta, får de inte göra det onda värre genom att också bryta mot femte budet.
Att döda svårt sjuka eller mycket gamla människor. Det kallas eutanasi (eller numer ofta dödshjälp) och är straffbart. Det är orätt att förkorta någon människas liv, ty Gud ensam skall bestämma hur länge vi ska leva. Varje människas liv är en viktig och oersättlig nådatid, som hon skall använda till att komma närmare Gud och vara till glädje för medmänniskorna.
Apropå de yttersta tingen:
Men hela Nya testamentet lär oss också, att de som under jordelivet avvisat Jesus och inte erkänt hans herradöme, blir straffade. Gud vill ingen syndares död, och han släpper ingen, förrän han uttömt sina möjligheter att i kärlek vinna människan till sig. Men han tvingar ingen, och den som inte vill följa hans kärleks kallelse och ta emot hans frälsning, rår Gud inte på. Just den frihet Gud gett oss för med sig risken att för alltid komma bort från Gud (Joh. 12:48).
Och då är frågan: vilket kyrkomötesbeslut, vilket biskopsmötesbeslut, vilken deklaration över huvud taget har förändrat Svenska kyrkans (inte Kyrkans!) lära så, att det nu är fullständigt comme il faut att även som biskop öppet lära allas slutliga frälsning. Det där som i våra bekännelseskrifter och i en konfirmandbok från 1968 stämplas som falsk lära? Det där som är helt OK som hopp och som bön - i enlighet med Guds egen vilja - men som (förekommer det även inom EFS?) som förkunnelse är lika farlig, ja, ännu farligare än motsvarande "allt-står-väl-till-lära" i klimat- och kärnvapensammanhang.
Reclaim the church! Reformation 2017!
Visar inlägg med etikett Johan Dalman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johan Dalman. Visa alla inlägg
onsdag 11 mars 2015
lördag 7 mars 2015
Dalmans bönbok
Påskvänner!
Nu har det blivit mycket av blåslampa efter Johan Dalman, och jag tror tyvärr att det behövs. Biskopsämbetet är - eller ska i varje fall inte vara - någon sinekur, och värnar ämbetsinnehavarna inte läran som det är tänkt är risken stor att de istället, som exempelvis K-G Hammar, börjar använda den offentliga och mediala posten till att sprida livsfarliga villoläror land och rike runt. Vad Antje Jackelén skulle bli ärkebiskop för begriper jag inte alls - lyssna på den nygjorda "söndagsintervjun" med henne och hur hon mot slutet av intervjun försöker dribbla bort Martin Wicklins relevanta frågor med hänvisning till Dalai Lama(!) och hans enligt henne utmärkta uppmaning att gräva där man står religiöst istället för att byta religion. Kristna ska alltså bli "bättre kristna" och, får man förmoda, buddhister ska bli bättre buddhister och därigenom ska alla mötas på djupet och nå den eviga glädjen. Eller hur ska man annars tolka det hon säger? (Försök själv!) Att Jesus skulle ge en sannare bild av Gud än Muhammed ger har det ju aldrig gått att få över hennes läppar, trots att många försökt. Men "för oss kristna" är det Jesus som är vägen. Och för de andra då? Det är som jag länge misstänkt: Svenska kyrkans mission är nedlagd inte bara till namnet utan också till gagnet. Missionsföreståndaren är ovanligt skarp (bra!) på sin blogg nu: "Så blev bistånd viktigare än omvändelse".
Dock: en riktigt fin sak som Dalman (inte Dalai! ;o) spridit land och rike runt, och som han själv helt förståeligt var glad och stolt över från sin tid på Verbum, är Bönboken tradition och liv (Verbum 2003) som han var medredaktör för. Den fick en ganska fin recension t.o.m. i Kyrka och Folk, kommer jag ihåg (vilket inte vill säga lite). I den ekumeniska helgonkalender som ingår i boken kan man t.ex. på dagens datum läsa: 7 CAMILLA Milla Clemensdotter (född 1814) var samekvinna. Hon hade hört Brandell (1 aug) predika och kom att starkt påverka Laestadius´ (10 aug) andliga utveckling. Därmed band hon samman 1800-talets två största andliga rörelser i Norrland. Och följande bön (nr 276) av prosten Anders Blomquist (i Jönköping, tror jag) kan gärna få följa oss under fastan. (Vi kan f.ö. gärna prova att som Dalman be en halvtimme vid 6-tiden varje morgon, även om han uppriktigt erkände att han inte klarat av att göra det under åren som småbarnsförälder). I alla fall, hur vi än har det med Gud och vårt böneliv får vi be med Anders och Johan:
För oss, för att vi skulle få frid, blev straffet lagt på dig, o Jesus.
Din lidandesvecka blev vår stilla vecka.
Dina vandringar mellan det vänliga hemmet i Betania och den fientliga staden blev till vår stilla kyrkogång.
De skärande missljuden från korsfästrop och hädelse blev till våra stilla passionspsalmer.
För oss, före oss har du varit i Getsemane och på Golgata, för att vi i vår ångest och våra kval aldrig skulle vara ensamma.
För oss lät du löftet om uppståndelsen lysa genom lidandesveckan.
Från graven gick du före de dina till Galileen, och från den synliga världen gick du före oss in i själva himmelen för att bereda oss rum och evig härlighet.
Pris vare dig, o Jesus.
Nu har det blivit mycket av blåslampa efter Johan Dalman, och jag tror tyvärr att det behövs. Biskopsämbetet är - eller ska i varje fall inte vara - någon sinekur, och värnar ämbetsinnehavarna inte läran som det är tänkt är risken stor att de istället, som exempelvis K-G Hammar, börjar använda den offentliga och mediala posten till att sprida livsfarliga villoläror land och rike runt. Vad Antje Jackelén skulle bli ärkebiskop för begriper jag inte alls - lyssna på den nygjorda "söndagsintervjun" med henne och hur hon mot slutet av intervjun försöker dribbla bort Martin Wicklins relevanta frågor med hänvisning till Dalai Lama(!) och hans enligt henne utmärkta uppmaning att gräva där man står religiöst istället för att byta religion. Kristna ska alltså bli "bättre kristna" och, får man förmoda, buddhister ska bli bättre buddhister och därigenom ska alla mötas på djupet och nå den eviga glädjen. Eller hur ska man annars tolka det hon säger? (Försök själv!) Att Jesus skulle ge en sannare bild av Gud än Muhammed ger har det ju aldrig gått att få över hennes läppar, trots att många försökt. Men "för oss kristna" är det Jesus som är vägen. Och för de andra då? Det är som jag länge misstänkt: Svenska kyrkans mission är nedlagd inte bara till namnet utan också till gagnet. Missionsföreståndaren är ovanligt skarp (bra!) på sin blogg nu: "Så blev bistånd viktigare än omvändelse".
Dock: en riktigt fin sak som Dalman (inte Dalai! ;o) spridit land och rike runt, och som han själv helt förståeligt var glad och stolt över från sin tid på Verbum, är Bönboken tradition och liv (Verbum 2003) som han var medredaktör för. Den fick en ganska fin recension t.o.m. i Kyrka och Folk, kommer jag ihåg (vilket inte vill säga lite). I den ekumeniska helgonkalender som ingår i boken kan man t.ex. på dagens datum läsa: 7 CAMILLA Milla Clemensdotter (född 1814) var samekvinna. Hon hade hört Brandell (1 aug) predika och kom att starkt påverka Laestadius´ (10 aug) andliga utveckling. Därmed band hon samman 1800-talets två största andliga rörelser i Norrland. Och följande bön (nr 276) av prosten Anders Blomquist (i Jönköping, tror jag) kan gärna få följa oss under fastan. (Vi kan f.ö. gärna prova att som Dalman be en halvtimme vid 6-tiden varje morgon, även om han uppriktigt erkände att han inte klarat av att göra det under åren som småbarnsförälder). I alla fall, hur vi än har det med Gud och vårt böneliv får vi be med Anders och Johan:
För oss, för att vi skulle få frid, blev straffet lagt på dig, o Jesus.
Din lidandesvecka blev vår stilla vecka.
Dina vandringar mellan det vänliga hemmet i Betania och den fientliga staden blev till vår stilla kyrkogång.
De skärande missljuden från korsfästrop och hädelse blev till våra stilla passionspsalmer.
För oss, före oss har du varit i Getsemane och på Golgata, för att vi i vår ångest och våra kval aldrig skulle vara ensamma.
För oss lät du löftet om uppståndelsen lysa genom lidandesveckan.
Från graven gick du före de dina till Galileen, och från den synliga världen gick du före oss in i själva himmelen för att bereda oss rum och evig härlighet.
Pris vare dig, o Jesus.
Gymnastikläraren som blev domprost och biskop i Strängnäs
Påskvänner!
Ja, det är inte Johan Dalman jag talar om nu. Och han var inte främst gymnastiklärare, även om han under åren i Örebro på 1840- och 1850-talen tidvis även försörjde sej som sådan. Snart återvände han dock till födelsestaden Strängnäs, då som ordinarie läroverksadjunkt. (Känd som visdiktare var han sedan studietiden)
I 40-årsåldern började han läsa teologi och prästvigdes 1863 (43 år gammal). Redan året därefter blev han kyrkoherde och domprost i Strängnäs, en befattning som han hade i 16 år, och där han var flitigt anlitad och uppskattad som konfirmandlärare. Sedan blev han pastor primarius vid Storkyrkan i Stockholm (1880), men redan året därpå återvände han till Strängnäs, nu som biskop (inte bara stiftschef - det här var på den tiden då man fortfarande sjöng biskopsvigningspsalmen Väktare på Sions murar).
Någonstans i början av sin biskopstid skrev han sin allvarspsalm för Tredje söndagen i fastan (Oculi), den vi ska fira imorgon. Rubriken var den både skrämmande och trygga JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL. Och psalmen kom in i både 1937 års psalmbok och 1986 års (nr 536), men spelas tyvärr ofta alltför släpigt i den mån den alls sjungs längre. Sedan den i och för sej välmotiverade agalagen 1979 har ju själva ordet "aga" även i sin vidsträcktare bemärkelse tyvärr blivit obrukbart (jfr ordspråket "den agalös lever och lagalös, han ärelös dör"), och det torde hämma användningen av psalmen avsevärt i vår tid, särskilt som den som vill vårt eviga väl sägs komma till "henne" (visserligen själen, men i vår tid lätt missförstått som syftande på just kvinnor) med "tuktan och aga".
Så jag har gjort en bearbetning av vers 1 och då får vi följande psalm för Tredje söndagen i fastan (ja, du Johan Dalman, du får mer än gärna skriva en ny med käckare text och melodi men samma allvarliga och för söndagen adekvata innehåll!):
Alt. koral:
JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL
(Luk. 11:14-28) OBS att även vv. 27-28 om den saliga jungfrun ingick i evangelietexten på den här tiden, vilket syns på psalmens fjärde strof!
1. Två väldiga strider om människans själ,
att helt på sin sida den taga.
Den ene vill människans eviga väl,
men kan inte alltid behaga.
Den andre vill se henne fången och snärd,
förvillar med smicker och lockar med flärd
och tänker blott på att bedraga.
2. Den ene den gode Guds Ande är,
som bjuder oss frid och försoning.
Vår Hjälpare är han, som syndaren lär
i Kristus att vinna förskoning.
I synd och i mörker den andre går fram,
han börjar i lögn och han slutar i skam.
Förbannelse heter hans boning.
3. Så välj nu, o människa, välj, medan tid
du äger att än dej besinna.
Slut aldrig med synden och frestaren frid,
vad skulle du därpå väl vinna?
Den icke betänker sitt eviga väl,
men binder i stoftet sin fattiga själ,
skall aldrig till himmelen hinna.
4. Men salig är den som vill höra Guds ord
och vet att dess salighet gömma.
För henne blir nåden i evighet spord,
när Herren all världen skall döma.
Guds helige Ande, mej mana och lär
att söka av hjärtat det ovantill är
och aldrig min Frälsare glömma.
1. Vi har en evig klippa
där trygga vi kan stå,
vi har en evig sanning
som aldrig ska förgå.
Vi har försvar och vapen
i varje kamp och strid,
vi har som skyn omkring oss
Guds härlighet och frid.
2. Vi har en himmelsk föda
som världen inte vet,
vi har en ljuvlig skugga
när solen stiger het,
vi har en härlig källa
som aldrig torkar ut,
vi har en kraft att be om
som aldrig ska ta slut.
3. Vi har en som oss tröstar,
så full av tålamod,
vi har en som oss hjälper,
så kärleksfull och god,
vi har en inre glädje
som ingen från oss tar,
vi har en ton från himlen
med klang så underbar.
4. Vi har en säker tillflykt
i varje storm och nöd,
vi har fått rikedomar
som räcker bortom död,
vi har en nåd och frälsning
som är var morgon ny,
vi har en vän så trogen
att fienden får fly.
5. Vi har Guds rika fullhet
alltsedan Jesus kom,
vi har ett arv i himlen
som vi får ut en gång,
vi har en salig framtid
som väntar oss till sist,
vi har fått allt för evigt
i dej, o Jesus Krist!
Text: Gottlob Lachenmann (v. 1), Hedvig von Redern (v. 2-5)
Musik: Gottlob Lachenmann
Ja, det är inte Johan Dalman jag talar om nu. Och han var inte främst gymnastiklärare, även om han under åren i Örebro på 1840- och 1850-talen tidvis även försörjde sej som sådan. Snart återvände han dock till födelsestaden Strängnäs, då som ordinarie läroverksadjunkt. (Känd som visdiktare var han sedan studietiden)
I 40-årsåldern började han läsa teologi och prästvigdes 1863 (43 år gammal). Redan året därefter blev han kyrkoherde och domprost i Strängnäs, en befattning som han hade i 16 år, och där han var flitigt anlitad och uppskattad som konfirmandlärare. Sedan blev han pastor primarius vid Storkyrkan i Stockholm (1880), men redan året därpå återvände han till Strängnäs, nu som biskop (inte bara stiftschef - det här var på den tiden då man fortfarande sjöng biskopsvigningspsalmen Väktare på Sions murar).
Någonstans i början av sin biskopstid skrev han sin allvarspsalm för Tredje söndagen i fastan (Oculi), den vi ska fira imorgon. Rubriken var den både skrämmande och trygga JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL. Och psalmen kom in i både 1937 års psalmbok och 1986 års (nr 536), men spelas tyvärr ofta alltför släpigt i den mån den alls sjungs längre. Sedan den i och för sej välmotiverade agalagen 1979 har ju själva ordet "aga" även i sin vidsträcktare bemärkelse tyvärr blivit obrukbart (jfr ordspråket "den agalös lever och lagalös, han ärelös dör"), och det torde hämma användningen av psalmen avsevärt i vår tid, särskilt som den som vill vårt eviga väl sägs komma till "henne" (visserligen själen, men i vår tid lätt missförstått som syftande på just kvinnor) med "tuktan och aga".
Så jag har gjort en bearbetning av vers 1 och då får vi följande psalm för Tredje söndagen i fastan (ja, du Johan Dalman, du får mer än gärna skriva en ny med käckare text och melodi men samma allvarliga och för söndagen adekvata innehåll!):
Alt. koral:
JESUS UTDRIVER EN DJÄVUL
(Luk. 11:14-28) OBS att även vv. 27-28 om den saliga jungfrun ingick i evangelietexten på den här tiden, vilket syns på psalmens fjärde strof!
1. Två väldiga strider om människans själ,
att helt på sin sida den taga.
Den ene vill människans eviga väl,
men kan inte alltid behaga.
Den andre vill se henne fången och snärd,
förvillar med smicker och lockar med flärd
och tänker blott på att bedraga.
2. Den ene den gode Guds Ande är,
som bjuder oss frid och försoning.
Vår Hjälpare är han, som syndaren lär
i Kristus att vinna förskoning.
I synd och i mörker den andre går fram,
han börjar i lögn och han slutar i skam.
Förbannelse heter hans boning.
3. Så välj nu, o människa, välj, medan tid
du äger att än dej besinna.
Slut aldrig med synden och frestaren frid,
vad skulle du därpå väl vinna?
Den icke betänker sitt eviga väl,
men binder i stoftet sin fattiga själ,
skall aldrig till himmelen hinna.
4. Men salig är den som vill höra Guds ord
och vet att dess salighet gömma.
För henne blir nåden i evighet spord,
när Herren all världen skall döma.
Guds helige Ande, mej mana och lär
att söka av hjärtat det ovantill är
och aldrig min Frälsare glömma.
Text: Adam Theodor Strömberg 1883 (?), bearb. A.H. 2008
Musik: Burkhard Waldis (sjung snabb tretakt!) alt. folkmelodi ("Nu stunden är kommen, o saliga fröjd")
För den som vill höra en rättfram och ocensurerad predikan även på Tredje söndagen i fastan kan jag ju tipsa om väckelseprästen Lars Linderots klassiska Kristna församlingens frid och salighet. Med Linderot var det ju så, att man aldrig behövde befara att han strök syndaren medhårs för att vinna fördelar i befordringsväg. (T.o.m. biskopinnan i Göteborg sägs ju ha kommit i så allvarliga själsbekymmer av hans predikan att han höll på att få efterräkningar för det - då en Gamaliel-klok person framkastade att den som åstadkommit bekymren kanske också kunde vara den bäst skickade att skingra dem, vilket också sägs ha skett).
Vi behöver ju enligt Rosenius och Var jag går "stundom varning, stundom tröst". Och följande tyska psalmen av Hedwig von Redern och Gottlob Lachenmann (vilket uppmuntrande namn!) kan, liksom Luthers Vår Gud är oss en väldig borg och spiritualen Vi ska inte rubbas, vara ett gott komplement till biskop Strömbergs fortsatt mycket viktiga och sjungvärda psalm. Fröjd i Herren ska vara vår styrka, står det ju i Skriften, och det gäller ju även, och inte minst, i kampen mot ondskan:
För den som vill höra en rättfram och ocensurerad predikan även på Tredje söndagen i fastan kan jag ju tipsa om väckelseprästen Lars Linderots klassiska Kristna församlingens frid och salighet. Med Linderot var det ju så, att man aldrig behövde befara att han strök syndaren medhårs för att vinna fördelar i befordringsväg. (T.o.m. biskopinnan i Göteborg sägs ju ha kommit i så allvarliga själsbekymmer av hans predikan att han höll på att få efterräkningar för det - då en Gamaliel-klok person framkastade att den som åstadkommit bekymren kanske också kunde vara den bäst skickade att skingra dem, vilket också sägs ha skett).
Vi behöver ju enligt Rosenius och Var jag går "stundom varning, stundom tröst". Och följande tyska psalmen av Hedwig von Redern och Gottlob Lachenmann (vilket uppmuntrande namn!) kan, liksom Luthers Vår Gud är oss en väldig borg och spiritualen Vi ska inte rubbas, vara ett gott komplement till biskop Strömbergs fortsatt mycket viktiga och sjungvärda psalm. Fröjd i Herren ska vara vår styrka, står det ju i Skriften, och det gäller ju även, och inte minst, i kampen mot ondskan:
1. Vi har en evig klippa
där trygga vi kan stå,
vi har en evig sanning
som aldrig ska förgå.
Vi har försvar och vapen
i varje kamp och strid,
vi har som skyn omkring oss
Guds härlighet och frid.
2. Vi har en himmelsk föda
som världen inte vet,
vi har en ljuvlig skugga
när solen stiger het,
vi har en härlig källa
som aldrig torkar ut,
vi har en kraft att be om
som aldrig ska ta slut.
3. Vi har en som oss tröstar,
så full av tålamod,
vi har en som oss hjälper,
så kärleksfull och god,
vi har en inre glädje
som ingen från oss tar,
vi har en ton från himlen
med klang så underbar.
4. Vi har en säker tillflykt
i varje storm och nöd,
vi har fått rikedomar
som räcker bortom död,
vi har en nåd och frälsning
som är var morgon ny,
vi har en vän så trogen
att fienden får fly.
5. Vi har Guds rika fullhet
alltsedan Jesus kom,
vi har ett arv i himlen
som vi får ut en gång,
vi har en salig framtid
som väntar oss till sist,
vi har fått allt för evigt
i dej, o Jesus Krist!
Text: Gottlob Lachenmann (v. 1), Hedvig von Redern (v. 2-5)
Musik: Gottlob Lachenmann
onsdag 4 mars 2015
Inte ärkebiskop - men biskop blev han i alla fall
Påskvänner!
Jag har svårt att tänka mej en trevligare person än domprost Dalman, nu vald till biskop i sitt Strängnäs. Extra trevlig är han så klart i intervjusituationer där han inte blir pressad på allvar (jfr hur proffsjournalisten Anna Hedenmo pressade Ulf Ekman i går kväll!), som i t.ex. ovanstående trivsamma biskopskandidatutfrågning eller den likaså trivsamma ärkebiskopskandidatutfrågningen (som inte längre går att se via Svenska kyrkans hemsida - hoppas den går att få tag i vid förfrågan åtminstone). Eller i den närmast underdåniga intervjun i Dagen i vid det här laget högst traditionell stil - vågar tidningen inte riskera de framtida relationerna till kyrkliga potentater, eller vad är det som gör att frågorna närmast blir fjäskande och den berömmande ledarkommentaren på gränsen till servil? Det kan möjligen passa vid bemärkelsedagar eller dödsfall (om än med tvekan även där), men inte när en person just valts till ett så maktpåliggande ämbete som biskopsämbetet, jfr wallinpsalmen Väktare på Sions murar.
Men vi andra vanliga kyrkbänkskristna som - i ärkebiskopskandidatintervjun i Gottsunda 2013 - faktiskt hörde Dalman öppet redovisa sin syn att alla oavsett relation till Jesus blir evigt saliga (bara de dör, så klart), tycker kanske att den frågan är större än i princip alla andra frågor och borde (för-) följa honom till döddagar, ungefär som varje intervju med Antje Jackelén naturligtvis bör innehålla en fråga om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger (hon kan ju faktiskt komma att ändra sej!). Det är något som fattas i det journalistiska drivet - eller det andliga omdömet - när frågan inte följs upp, ungefär som ingen tycktes komma på tanken att vid ärkebiskopsvalet 2013 fråga biskop Ragnar om han stod fast vid sin äktenskapssyn från 2009 (sensationen hade ju varit ungefär lika stor om han gjort det som om han ändrat sej; just nu vet ingen var han står eller orkar inte bry sej).
Så nu är det bara att - som vi väl gärna gör - hoppas och be att alla Dalman lurat faktiskt också blir evigt saliga. Eller att alla människor ö.h.t. blir det (d.v.s. att han har rätt och inte lurat någon alls). Annars har han ju gjort sej skyldig till det kanske värsta tänkbara av alla bedrägerier.
Men det här måste redas ut ordentligt - för finns det ingen risk att gå evigt förlorad bör Dalman och kyrkoledningen i övrigt sätta åt de sadistiska (eller oupplysta) präster som fortfarande antyder en sådan risk. Finns det verkligen ingen journalist eller tidning som går att sätta på det här spåret?
OBS - för tydlighetens skull - jag hoppas alltså att Dalman har rätt! Men har han stöd hos Jesus för sin lugnande förkunnelse? Ambitionen att vara trevlig - en fin sak i sej - får inte bli den främsta ambitionen, vare sej för en förälder, statsminister eller biskop. Eller för en undersökande journalist.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
