(Ordagrant återgivet efter tidskriften INGÅNG 1-4/2023 s 66-107, här till 100-årsminnet av TN)
Jag vill först beklaga, att utskriften av mitt föredrag dröjt. Anledningen är närmast, att det är ett rätt tidskrävande företag, och Styrelsen vet bäst, att jag är tjänstledig för en bestämd uppgift och jag har haft svårt att sätta den å sido för att ägna några dagar åt att skriva ut detta föredrag.
Ett tag funderade jag på att förkorta det - då det är så enormt långt - men fann vid närmare eftertanke, att det inte var klokt. Då skulle Styrelsens ledamöter kanske på en eller annan punkt kunna sätta åt mig och fråga: Vad sa du egentligen om det eller det? Därför har jag nu direkt skrivit ut det från mitt handskrivna manus.
Likaså har det också hänt mig, som det brukar, att jag efteråt upptäckt att mycket hade kunnat sägas bättre och motiveras bättre, men av samma anledning som jag nyss nämnt har jag föredragit att skriva ut det som det hölls, med alla brister.
Däremot nämnde jag ju i mitt anförande, att jag med hänsyn till tiden var tvungen att hoppa över vissa avsnitt, t ex. II:6 om författarskapsfrågorna. Likaså fick jag lov att återge II:5 delvis ur minnet, eftersom några blad ur manus blivit kvar hemma.
De enda tillägg som gjorts i förhållande till originalmanuskriptet är följande:
Några stycken som satts inom parentes. Det framgår direkt att de utgör efterhandskommentarer. Däremot inte parenteser inne i styckena. De tillhör originalmanuskriptet.
Jag har ändrat översättningen av Brights ord om Simson - rogue - från "lymmel" till "orosande", inte för att jag vet om den översättningen är bättre, men den är mildare.
Tre meningar i näst sista stycket av föredraget har tillkommit, dä rjag kort omnämner inspirationen. Detta skedde efter ett samtal med förlagschef Allan Hofgren, som mycket riktigt påpekade, att jag gärna borde ha sagt något om detta. Jag har emellertid med ovan angiven motivering inte velat utöka föredraget med en utförligare behandling av inspirationsfrågan.
För att ge ett intryck av vad som kan anses vara utmärkande för huvudlinjen i dagens svenska bibelforskning infogas prof Birger Gerhardssons radioföredrag "Vet vi något om Jesus eller tror vi bara?" Det är nämligen ur flera synpunkter mycket informativt.
Jag vill till sist än en gång uttala mitt tack till Styrelsens ledamöter för den utomordentliga saklighet och goda atmosfär, i vilken diskussionen i denna viktiga fråga kunde föras. Vad det inte gäller är: Ska Bibeln vara vår högsta auktoritet? Vad det gäller är: Hur ska Bibeln som Guds Ord och som församlingens högsta auktoritet i allt som leder till liv och salighet kunna hävdas i en ny tid och under nya förutsättningar?
Med hälsning
Torsten Nilsson
25.7.67
Den historisk-kritiska bibelforskningen och den problematik den skapat:
1) Historisk återblick
Det problem, som vi i dag tar upp, är ingenting nytt, varken i kyrkans historia i stort eller i EFS:s historia.
Vad kyrkan som helhet beträffar, föreställer man sig ofta, att problemet härstammar från 1800-talet och den liberala teologien. I själva verket är det mycket äldre. Ett nyligen på tysk autkommet arbete visar, att problemet om Bibelns förhållande till vetenskapen öht ingående dryftades erdan på 1600-talet, inte minst av sådana naturforskare som Kepler och Galilei (Schelder: Ursprunge und Probleme der Bibelkritik im 17- Jahrhundert, 1966).
Inom EFS har problemet aktualiserats ff a av tre anledningar:
Vid Svenska Missionsförbundets bildande 1868. Oavsett hur man fördelar orsakerna till SMF:s bildande och låter försoningsfrågan eller församlingssynen vara det avgörande, så ligger i bägge fallen Waldenströms fråga bakom: "Var står det skrivet?" Anklagelsen mot EFS den gången var, att den både i fråga om försoningen och församlingssynen var mer luthersk-ortodox än biblisk och nytestamentlig.
Vid Bibeltrogna Vänner bildande 1911. Detta skedde som en protestaktion därför att Stiftelsens ledning inte tillräckligt energiskt ansågs slå vakt om Bibelns ofelbarhet. BV:s lösen blev "att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara od..." och "bekämpande av all slags otro och förnekelse."
Under striden mot den liberala teologien från 1890-talet och decennierna framöver. Den liberala teologien eller "bibelkritiken" kom ff a via exegetiken, där den tyske bibelforskaren Wellhausen med sina radikala ideer om Gamla testamentet vände upp och ned på alla traditionella föreställningar. I Sverige introducerades den bl. a. av Erik Stave. Verkan kan med Einar Billings ord karaktäriseras som en jordbävning.
I denna strid var Stiftelsens ställning klar. Den såg i den liberala teologien ett hot mot själva kristendomens grundvalar. Till dess främsta bekämpare hörde Stiftelsens då ledande man, Adolf Kolmodin, professor i Nya testamentets exegetik i Uppsala åren 1903-1920. Det måste därför sägas vara en i dubbel mening tragisk händelse, att just han skulle bli anledningen till en ny söndring inom EFS. Han lämnade 1910 sin tjänst inom Stiftelsen på grund av att hans bok "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel" (1908) ansågs besmittad av den liberala teologien, främst på grund av några uttalanden om Gamla testamentet. Man måste, så här långt efteråt, fråg sig, om den halvhjärtade ställning som EFS:S styrelse den gången intog, verkligen befrämjade försvaret av Bibeln som Guds uppenbarade Ord.
Att detta (nämligen försvaret av Bibeln som Guds Ord) varit en av huvudlinjerna i Stiftelsen - även efter 1911 - därom kan ingen tvekan råda. Nämnas kan bara, vilken roll som professor Hallesby både personligen och genom sina skrifter spelat inom Stiftelsen, inte minst som bibeltrons försvarare. Nog är det en ödets ironi, att om han utsatts för samma bedömning som Kolmodin, skulle han inte heller ha hållit måttet. Så har han också vid upprepade tillfällen kritiserats av Axel B Sensson.
Rent praktiskt har den dominerande åskådningen inom EFS varit densamma som inom BV, sedan må Axel B Svensson säga vad han vill. Denna åskådning skulle kunna kallas fundamentalistisk, ehuru det är med tveksamhet jag använder det begreppet, eftersom det dels är amerikanskt till sitt ursprung, dels används rätt lättsinnigt i många fall. I stället kunde man tala om ofelbarhetsdoktrinen. När jag i fortsättningen använder detta senare begrepp (eller ibland "fundamentalism") menar jag följande åskådning:
Bibeln är Guds Ord. Gud är i alla avseenden ofelbar. Alltså måste Bibeln för att vara Guds Ord vara i alla avseenden ofelbar. Bibelns auktoritet som Guds Ord sammanfaller med dess absoluta ofelbarhet. Varje vetenskaplig kritik av Bibeln, som ställer dess absoluta ofelbarhet i tvivelsmål, denna kritik må sedan komma från naturvetenskapen eller den vetenskapliga bibelforskningen, måste därför förkastas. Varje annorlunda uppfattning betecknas som liberal.
Det är därför naturligt, att i varje fall bland den överväldigande majoriteten av Stifelsens missionsfolk rått en utbredd misstro mot universitetsteologien. Och med all rätt! Omfattar man ofelbarhetsdoktrinen,så som den här formulerats, är det svårt att inse, hur någon annan bedömning av universitetsteologien skulle vara möjlig.
Det är bl a mot denna bakgrund, som jag är tacksam att Stiftelsens styrelse känt sitt ansvar på denna avgörande punkt så starkt, att den velat anslå en dag till att begrunda frågan, vad Skriftens auktoritet egentligen innebär. Frågan om Bibeln är ur alla synpunkter församlingens avgörande fråga. Allt annat är följdsatser.
2) Vad har gjort frågan akut nu?
Det är naturligt att ställa den frågan. Om problemet med bibelsynen är av så gammalt datum, som antytts i det föregående, och vi trots allt hankat oss fram, och vår förkunnelse och vår teologiska undervisning vid Johannelund trots allt fungerat någorlunda tillfredsställande, vad finns det då för skäl att just nu röra i en sådan stridsfråga?
Framför allt två skäl:
a) Vår planerade utbildning av förkunnare (präster eller predikanter) i samarbete med teologisk fakultet.
Hittills har vi haft hand om hela utbildningen både av predikanter och - vad beträffar yttre missionen - även av präster. Redan nu utbildas alla missionärer, som ska prästvigas, vid teologisk fakultet, och detsamma gäller ett växande antal av dem som avser att gå i inre missionens tjänst. Att denna utveckling kommer att ytterligare accentueras vid förflyttningen till Uppsala är uppenbart, i all synnerhet som utbildningsgången vid fakulteterna enligt aktuella planer torde stå inför en omorganisation, som gör den lättare att praktiskt användas av oss. Med andra ord: Stiftelsens tjänare kommer i framtiden att få en teologisk skolning, präglad av den historisk-kritiska bibelforskningen.
Men har inte denna forskning under senare tid förändrats så att den nu är något helt annat än den gamla "liberala teologien"?
Ja och nej. Ja, den har förändrats. Inte så, att den exegetiska vetenskapen överallt skulle vara mindre radikal än den gamla liberala. Nere på kontintenten och i Amerika finns riktningar, som i radikalism torde överträffa det mesta som presterades av de liberala teologerna. Däremot är det sant, att vårt land under de sista decennierna den exegetiska forskningen gått i riktning mot ett ökat förtroende för texternas integritet och historiska tillförlitlighet. Om det vetenskapliga underlaget för denna utveckling ger prof. Birger Gerhardssons artikel (se bilaga!) besked. Nämnas kan, att de svenska exegeternas resultat tillvunnit sig berättigat internationellt uppseende.
Nej, den har inte förändrats, så långt som det gäller de allmänna principerna för bibelforskningen. Den vill nu liksom då vara en historisk vetenskap, som med vanliga vetenskapliga metoder vill utforska Bibeln. Metodiken är i princip densamma när det gäller Bibeln, som när det gäller Koranen. Därav följer, att den vetenskapliga bibelforskningen t ex inte kan utgå från att Bibeln är sann, d v s lämnar i alla avseenden korrekta historiska, geografiska et c uppgifter. Forskningsresultaten får visa hur därmed förhåller sig, på samma sätt som om det gällde en historisk urkund vilken som helst.
(Här gjorde teol lic Birger Olsson i debatten det betydelsefulla påpekandet, att den s k liberala teologiens målsättning att vara rent vetenskaplig, i viss mån blev snedvriden genom att man gick till Bibeln, inte förutsättningslöst som man trodde, utan i högsta grad bunden av filosofiska förutsättningar av utpräglad 1800-talsnatur. I detta avseende är den moderna teologien "renare". Påpekandet är viktigt, men förändrar ingenting i mitt principiella resonemang).
Vad man lugnt kan påstå, det är, att varje nu verksam bibelforskare eller teolog överhuvudtaget, knuten till fakulteterna i Lund och Uppsala, står avvisande till ofelbarhetsdoktrinen (eller fundamentalismen). Det är inte möjligt att exemplifiera detta annat än på enklaste och kortaste sätt i ett sånt här föredrag. Jag väljer två representativa forskare, professorerna i NT:s exegetik i Uppsala resp Lund, Riesenfeld och Gerhardsson. Exemplen väljer jag inte ur några lärda skrifter utan ur två allmänt tillgängliga radioföredrag. Riesenfeld yttrade i ett radioföredrag: "Olikheterna mellan de fyra evangelierna är i själva verket oräkneliga". Gerhardsson säger: "Vissa omformningar har skett i traditionerna, det kan vi direkt avläsa i våra evangelier, om vi jämför versionerna av en och samma berättelse. Vi märker i dem olika slag av förändringar, bl a utbroderingar och uppförstoringar av det underbara..." Ur deras vetenskapliga produktion skulle naturligtvis inte mindre representativa citat kunnat hämtas.
Den ende universitetsteolog i vårt land, som uppfattats som närmast fundamentalistisk är Hugo Odeberg under hans senare skede. Detta kan bero på att han tillämpat en s k "immanent bibelforskning", d v s medvetet inskränkt sig till att fråga: "Vad säger texten?" men avstått från att ställa frågan: "Är det texten säger sant?" Hans metod, att utgå från texten så att säga i befintligt skick och utlägga den, har å ena sidan medfört, att hans elever tyckt sig få ovanligt stor behållning av hans undervisning, men å andra sidan medfört att han kommit att stå tämligen isolerad som forskare.
(Var professor Odeberg exakt står i frågan om Bibelns ofelbarhet, vet jag inte. Rektor Agne Nordlander har sagt mig efteråt, att Odeberg inte kan betecknas som fundamentalist, och det är troligt, att det är riktigt. Däremot är det obestridligt att han i vida kretsar kommit att uppfattas så).
Vi kan alltså vänta, att problemet med hur vi ska förhålla oss till den historisk-kritiska bibelforskningen kommer att skärpas väsentligt i och med förflyttningen till Uppsala. Men problemet är egentligen akut redan nu på Johannelund och genom de fågor, som väcks av eleverna, och som varken jag personligen eller någon av de ordinarie lärarna förmår besvara utifrån de "gamla" positionerna, dels genom den lärobokslitteratur, som vi i äxande utsträckning tvingas att utnyttja. Anledningen är, att sådan teologisk lärobokslitteratur, som är förenlig med ofelbarhetsdoktrinen, praktiskt taget inte skrivs längre. Detta gäller i varje fall litteraturen om Bibeln. På engelska utkommer fortfarande sådan litteratur, som skulle kunna betecknas som fundamentalistisk, men den är av lätt förklarliga skäl omöjlig för oss att använda. Som exempel kan jag nämna Israels historia. Där har läroboken i decennier utgjorts av ett stencileerat kompendium av prosten Fröberg. Det användes till dess typerna var utslitna och omtryckning var omöjlig. Att det dessutom som helhet var synnerligen föråldrat säger sig självt. I stället användes nu Kapelrud: "Israel fra de eldste tider til Jesu födsel" (2 uppl 1963). Den är inte radikal. Själv karaktäriserar han sin ståndpunkt som förmedlande. Men på flera punkter är den kritisk till den GT-liga berättelsens historicitet. I NT användes i viss utsträckning Friedrichsen-Lindeskog-Riesenfeld-Stendahl: "Inledning till NT." Den är inte radikal men avviker dock när det gäller datering och författarskapet till de NT-liga skrifterna på flera punkter från vad som hittills varit accepterat hos oss. Både Judasbrevet och 2 Petrusbrevet tillskrivs t ex andra författare.
Tillfogas bör, att huvudboken när det gäller GT:s och NT:s böcker fortfarande är Wiréns "När han öppnade boken", som är solitt konservativ, och som vi bedömer som värdefull, inte minst i framställningen av de olika böckernas huvudtankar.
Men vi befinner oss alltså av de nämnda orsakerna redan nu mitt i vår nuvarande undervisning i en debatt, där konfrontationen med den historisk-kritiska bibelforskningen inte är möjlig att undgå.
Ibland har den tanken framkastats, att vårt institut i Uppsala skulle kunna fungera som en motsvarighet till Menighetsfakulteten i Norge och att vi därigenom skulle ha möjlighet att fortsätta på den traditionella linjen.
Tanken är felaktig. Menighetsfakulteten bevisar raka motsatsen. Den är nämligen alls inte "fundamentalistisk" och har aldrig varit det. Varken Hallesby eller Odland omfattade ofelbarhetsdoktrinen. Odland kunde i en hälsning till det Veslandske Misjonsselskap förklara, att Bibeln innehåller "tusindtals" fel. (Jag har fått denna upplysning genom rektor Agne Nordlander). Och Hallesby räknade - ff a för GT:s del - med felaktigheter av geografisk et c natur. (Tyvärr behandlade Hallesby Bibeln ur denna synpinkt i första delen av sin "Den Kristelige Troslaere - 1. Principplaren" - och den har nästan ingen läst, medan han i del II. Den specielle del, praktiskt taget aldrig berör problemet. Det är del II, som lästs på Johannelund och som de flesta tänker på när de talar om "Hallesbys troslära").
En genomgång av Menighetsfakultetens imponerande studehandbok "Veiledning for det teologiske studium ved Menighetsfakultetet" (Universitetsforlaget 1966), bekräftar att bedömningen är riktig. Litteraturförteckningen skiljer sig inte från den i Uppsala och Lund på annat sätt, än att den är ovanligt fyllig. Redan i den förberedande kursen - som bl a syftar till att ge en förberedande bibelkunskap - ingår den tidigare nämnda boken av Kapelrud. Bland de uppräknade kommentarverken till GT observerar man att om Gunkels kommentarer till 1 Mos. oc hPsalt. sägs, att de "har fremdeles interesse." När de kom ut betraktades de som höjden av liberal teologi. Det mest positiva omdömet får det stora moderna kommentarverket "Blblischer Kommentar", "Metodisk og saklig up to date". Redan utgivarens namn, Martin Noth, säger, att det knappast ens kan kallas särskilt konservativt, långt mindre fundamentalistiskt. "Deutero-Jesaja" behandlas i litteraturförteckningen spexiellt. När det gäller inledningar till GT hänvisas till de vanliga inledningarna, som alla här skulle betraktas närmast som radikala. Däremot nämns inte den enda som skulle kunna kallas fundamentalistisk, t ex Youngs "Introduction". Likaså saknas varje eomnämnande av t ex Möllers "Inledning till GT".
Menighetsfakultetens allmänna position synes var en vetenskapligt motiverad, konservativt färga teologisk åskådning. Däremot inte fundamentalistisk. Den som kommer närmast den beteckningen är prof Carl Fr Wislöff, som emellertid varken är dogmatiker eller exeget utan kyrkohistoriker, inom vilket område ju vårt problem inte är särskilt akut.
Av vissa formuleringar - särskilt i de senaste upplagorna - i "Jag vet på vem jag tror", förefaller det emellertid osannolikt att han skulle omfatta någon ofelbarhetsdoktrin i ovan angiven mening. Skillnaden mellan Menighetsfakulteten och "de vanliga" statsfakulteterna torde närmast bestå i, att vid de senare kan även mycket radikala professorer tillsättas, vilket däremot inte är fallet vid Menighetsfakulteten. För närvarande förefaller differenserna mellan fakulteterna i Oslo, Uppsala och Lund vara relativt ringa. F d docenten i NT:s exegetik i Uppsala, Edvin Larsson, är nu professor i samma ämne vid Menighetsfakulteten, utan att någon torde vilja påstå att han är mer konservativ än sina svenska kolleger i genomsnitt.
Trots att Menighetsfakulteten alltså inte omfattar någon ofelbarhetsdoktrin och alltså skulle kunna kallas fundamentalistisk, kan dess målsättning formuleras på följande sätt: "Menighetsfakultetet ble oprettet som en protest mot en universitetsteologi, som på viktige punkter hadde brutt med den evangelisk-lutherske bekjennelse. Det gjör fremdeles bevisst front mot en teologi som strider mot skrift og bekjennelse." Men - och det är det viktiga - den hävdar denna målsättning, som väl inte borde vara svår för oss att skriva under, inte utifrån fundamentalistiska utgångspunkter utan utifrån vad man anser vara en sund historisk-kritisk bibelforskning.
Därför är alternativet en typ av menighetsfakultet ingen lösning för oss, om vi därmed menar oss kunna fasthålla vid en ofelbarhetsdoktrin. Men däremot kan Menighetsfakulteten vara en vägvisare för oss så tillvida, att den utgör ett exempel på att man kan förena historisk-kritisk bibelforskning med fasthållande av Bibeln som högsta auktoritet och läronorm.
(Att denna teckning av Menighetsfakultetens ställning är någorlunda riktig kan Styrelsens ledamöter nu själva bedöma på grundval av de utsända böckerna, fr a "Bibelsyn och Bibelgranskning", som väl nästan får betecknas som ett halvofficiellt uttryck för Menighetsfakultetens bibelsyn. Tilläggas bör, att jag inte hade läst den boken, när föredraget hölls. Dock vill jag betona, att jag inte är beredd att skriva under allt t ex i Björndalens långa artikel om GT).
b) Utvecklingen i stort, oberoende av den föreslagna utbildningen med anknytning till fakultet.
Man kan lugnt fastslå en sak: den historisk-kritiska forskningen har kommit för att stanna. Att argumentera utifrån förhållanden, som rådde före denna forsknings genombrott, är därför fåfängt. Denna forskning kan vara radikalare eller konservativare, den kan vara rent "naturalistisk" eller allvarligt räkna med en gudomlig uppenbarelse i historien, men i ingendera fallet är den förenlig med ofelbarhetsdoktrinen. Denna forsknings resultat kommer att slå igenom i allt vidare kretsar. Genom det allmänna skolväsendet ställs ungdomen tidigt inför problem, som kommer dels direkt ifrån denna bibelforskning, dels uppstår när de unga ska konfrontera Bibelns utsagor med t ex naturvetenskapliga uppgifter.
(forts. följer)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar