Jenny Lind fyller 200 år den 6 oktober (som blev Jenny-dagen efter henne). Men jag har hittills glömt att uppmärksamma en annan 200-åring med stor betydelse (även för Efs): läraren och diktaren Fanny Crosby! Tillsammans med Charles Wesley den internationella metodismens största psalmdiktare. Hon föddes redan den 24 mars 1820, men även så här ett halvår senare tål hennes liv att begrundas. Soli Deo Gloria!
Visar inlägg med etikett Metodistkyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Metodistkyrkan. Visa alla inlägg
fredag 2 oktober 2020
onsdag 11 juni 2008
Baptister och missionare närmar sej EFS
Påskvänner!
Vad innebär det egentligen att baptister och missionare och metodister (som det ser ut) bildar ett nytt, gemensamt samfund om kanske 4 år (2012 är det tänkt)?
Ja, en sak verkar tydlig av den dokumentation kring de teologiska samtalen som presenterades vid Göteborgsmötet: Baptisterna har börjat acceptera - om än kanske inte gilla - dop av även mycket små barn. I varje fall kan man numera vara medlem av en baptistförsamling och erkännas vara döpt även om man döptes som mycket liten. S.k. "omdop" undviks och dopbekräftelse erbjuds istället för den som på nytt vill lämna sitt liv åt Gud. Frågan är ju hur förenligt detta är med själva den baptistiska profilen, som ju redan från början starkt betonade vikten av att dopet skulle vara ett vuxet, medvetet val (annars ogiltigt). Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Missionskyrkan, vad har då den "offrat på enhetens altare"? Jo, den har blivit tydligare med att dop och församlingsmedlemskap hör ihop. Tidigare var dopet (som allt annat) lämnat åt den enskildes samvete, så ifall man hade en kväkaraktig inställning till sakramenten - som något man kan ha och mista, ungefär - kunde man ändå vara medlem i en missionsförsamling. (Tro på Jesus som Herre är ju det enda som krävts). Att nu faktiskt börja kräva att den som vill bli medlem också ska vara eller bli döpt, ja, det innebär ett avsteg från Missionskyrkans församlings- och frihetsprincip. Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Man kan fundera på om det inte byggs in ganska kraftiga teologiska spänningar i det nya samfundet. Gamla baptister får liksom inte längre ge uttryck för en strikt "baptistisk" övertygelse - måste de gå till pingst eller EFK? - och gamla missionare måste gå med på krav som skulle ha fått Waldenström att rysa av obehag. (Att ett förnekande av steg 2 i Waldenströms försoningslära (den från 1875) redan skrivits in i Missionskyrkans konstitution är ju också remarkabelt men ur lutherskt synvinkel positivt - det anges nämligen där att Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej själv!).
Metodisterna - ja, de kommer nog lindrigare undan rent teologiskt, trots att de är färst. Men hur som helst - hur det här ska lösas får väl sägas vara de berörda samfundens sak. Att förhandlingarna hittills snarast inneburit ett närmande till EFS´ och Svenska kyrkans syn på dopet tycker jag i alla fall står klart. Och bör noteras med viss tacksamhet.
Jag är döpt i Jesu namn! På min mästares befallning
jag i dopet lades ner med honom i hans grav.
Och med honom fick jag uppstå, han som döden övervann,
allt det gamla är förgånget - se, ett nytt liv växer fram!
Vad innebär det egentligen att baptister och missionare och metodister (som det ser ut) bildar ett nytt, gemensamt samfund om kanske 4 år (2012 är det tänkt)?
Ja, en sak verkar tydlig av den dokumentation kring de teologiska samtalen som presenterades vid Göteborgsmötet: Baptisterna har börjat acceptera - om än kanske inte gilla - dop av även mycket små barn. I varje fall kan man numera vara medlem av en baptistförsamling och erkännas vara döpt även om man döptes som mycket liten. S.k. "omdop" undviks och dopbekräftelse erbjuds istället för den som på nytt vill lämna sitt liv åt Gud. Frågan är ju hur förenligt detta är med själva den baptistiska profilen, som ju redan från början starkt betonade vikten av att dopet skulle vara ett vuxet, medvetet val (annars ogiltigt). Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Missionskyrkan, vad har då den "offrat på enhetens altare"? Jo, den har blivit tydligare med att dop och församlingsmedlemskap hör ihop. Tidigare var dopet (som allt annat) lämnat åt den enskildes samvete, så ifall man hade en kväkaraktig inställning till sakramenten - som något man kan ha och mista, ungefär - kunde man ändå vara medlem i en missionsförsamling. (Tro på Jesus som Herre är ju det enda som krävts). Att nu faktiskt börja kräva att den som vill bli medlem också ska vara eller bli döpt, ja, det innebär ett avsteg från Missionskyrkans församlings- och frihetsprincip. Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Man kan fundera på om det inte byggs in ganska kraftiga teologiska spänningar i det nya samfundet. Gamla baptister får liksom inte längre ge uttryck för en strikt "baptistisk" övertygelse - måste de gå till pingst eller EFK? - och gamla missionare måste gå med på krav som skulle ha fått Waldenström att rysa av obehag. (Att ett förnekande av steg 2 i Waldenströms försoningslära (den från 1875) redan skrivits in i Missionskyrkans konstitution är ju också remarkabelt men ur lutherskt synvinkel positivt - det anges nämligen där att Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej själv!).
Metodisterna - ja, de kommer nog lindrigare undan rent teologiskt, trots att de är färst. Men hur som helst - hur det här ska lösas får väl sägas vara de berörda samfundens sak. Att förhandlingarna hittills snarast inneburit ett närmande till EFS´ och Svenska kyrkans syn på dopet tycker jag i alla fall står klart. Och bör noteras med viss tacksamhet.
Jag är döpt i Jesu namn! På min mästares befallning
jag i dopet lades ner med honom i hans grav.
Och med honom fick jag uppstå, han som döden övervann,
allt det gamla är förgånget - se, ett nytt liv växer fram!
onsdag 20 februari 2008
Frötallar och slutförvaring
Jag måste bara få påminna om förre missionsföreståndaren Bertil Johanssons härliga bildspråk i lovtalsboken över kyrkans lekfolk Hittills obegagnade krafter. Där talar han så underbart om det 150-åriga EFS som en möjlig frötall - d.v.s. om EFS inte överlever så länge till så kanske rörelsen i varje fall har en funktion som frötall innan den slutligen ramlar omkull.
Nej, Bertil dömde inte ut EFS, tvärtom. Men bilden är så fin, för det är just så man måste se det, tycker jag. Inget samfund och ingen organisation är sej själv nog eller evig som organisation betraktad. (Kyrkan som organism är däremot evig, men det är en annan sak).
Metodistkyrkan har här i Sverige tjänstgjort just som frötall. Den har lämnat frön till både EFS och pingströrelsen. Och skulle Metodistkyrkan i Sverige (i USA är den ju jättestor), som det ser ut just nu, dö ut eller "försvinna" in i ett nytt samfund, så har den ändå fyllt en historisk mission.
Jag är inte ett dugg rädd för en sådan framtid för EFS heller. Det jag är rädd för är att kristen tro ska dö ut i vårt land, inte för att en eller annan organisation klappar ihop.
En annan fin liknelse Bertil använde var den om "slutförvaring för utbrända Herrens tjänare", vare sej det nu handlar om metodister eller EFS-are. Den är (i motsats till förvaringen av utbränt kärnbränsle, min anm.) betryggande ordnad, skrev han i sin fina lilla bok. Ja, om vi inte själva överger Herren ska ingenting kunna skilja oss från hans kärlek. Ingenting.
Nej, Bertil dömde inte ut EFS, tvärtom. Men bilden är så fin, för det är just så man måste se det, tycker jag. Inget samfund och ingen organisation är sej själv nog eller evig som organisation betraktad. (Kyrkan som organism är däremot evig, men det är en annan sak).
Metodistkyrkan har här i Sverige tjänstgjort just som frötall. Den har lämnat frön till både EFS och pingströrelsen. Och skulle Metodistkyrkan i Sverige (i USA är den ju jättestor), som det ser ut just nu, dö ut eller "försvinna" in i ett nytt samfund, så har den ändå fyllt en historisk mission.
Jag är inte ett dugg rädd för en sådan framtid för EFS heller. Det jag är rädd för är att kristen tro ska dö ut i vårt land, inte för att en eller annan organisation klappar ihop.
En annan fin liknelse Bertil använde var den om "slutförvaring för utbrända Herrens tjänare", vare sej det nu handlar om metodister eller EFS-are. Den är (i motsats till förvaringen av utbränt kärnbränsle, min anm.) betryggande ordnad, skrev han i sin fina lilla bok. Ja, om vi inte själva överger Herren ska ingenting kunna skilja oss från hans kärlek. Ingenting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
