Påskvänner!
En favorit i repris:
Och de 10 sämsta invändningarna (det finns bättre, men på sociala medier är dessa otroligt vanliga - och det är trots allt lite kul att det inte BARA är kristna som är lite puckade :-)
Visar inlägg med etikett William Lane Craig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett William Lane Craig. Visa alla inlägg
lördag 22 januari 2022
fredag 11 september 2020
"Gudsbevisen" presenterade som starka argument
Påskvänner!
Många kristna verkar i tron att de tre klassiska s k gudsbevisen på något sätt motbevisats - eller underkänts i fråga om allt argumentationsvärde - ha förlorat både förmågan och viljan att ens argumentera för Guds existens.
William Lane Craig visar att vi inte alls behöver kapitulera så till den milda grad - bara för att inte alla ateister är uppenbara idioter måste man sannerligen inte nödvändigtvis vara idiot för att tro på Gud heller. Tvärtom. "Himlarna förtäljer Guds ära och fästet förkunnar hans händers verk."
Den dryga timme du lägger ner på de 5 "gudsargument" dr Craig presenterar är inte förlorad tid. Liksom det inte är förlorad tid när du tillbringar en timme i bön - eller på söndagens gudstjänst.
söndag 31 mars 2013
William Lane Craig om Jesus´ uppståndelse
Påskvänner!
Solen på himmelen slöt sina ögon
dagen då Jesus, vår Frälsare, led.
Dubbel förmörkelse skedde den fredag
då även solen på korset gick ned.
Men så, på påskdagen, var åter funna
bägge de solar, som syntes försvunna.
Halleluja! Halleluja!
Solen på himmelen slöt sina ögon
dagen då Jesus, vår Frälsare, led.
Dubbel förmörkelse skedde den fredag
då även solen på korset gick ned.
Men så, på påskdagen, var åter funna
bägge de solar, som syntes försvunna.
Halleluja! Halleluja!
lördag 9 februari 2013
Kristen tro vs materialism
Påskvänner!
Om vi bör älska Gud även med vårt förstånd kan det kanske vara en idé att lyssna till följande debatt (it takes two for a tango, så man måste med poeten Bo Setterlind tacka Gud även för Craigs öppenhjärtige kombattant ateisten/materialisten/naturalismen, ja, om man läser verserna före morgondagens episteltext så ska vi ju faktiskt komma ihåg att både be för och tacka för alla människor):
All världens Herre styrde allt,
långt förr än jorden fick gestalt.
När den ur kaos glödde fram,
han inskrev här sitt kunganamn.
Om vi bör älska Gud även med vårt förstånd kan det kanske vara en idé att lyssna till följande debatt (it takes two for a tango, så man måste med poeten Bo Setterlind tacka Gud även för Craigs öppenhjärtige kombattant ateisten/materialisten/naturalismen, ja, om man läser verserna före morgondagens episteltext så ska vi ju faktiskt komma ihåg att både be för och tacka för alla människor):
All världens Herre styrde allt,
långt förr än jorden fick gestalt.
När den ur kaos glödde fram,
han inskrev här sitt kunganamn.
söndag 8 april 2012
Glad Påsk!
Påskvänner!
Först en osentimental "torrgenomgång" av "the hard facts", som visar att även om Jesus´ uppståndelse absolut är fullkomligt fantastisk och i en mening alldeles otrolig - man vore ju dum om man som vuxen människa trodde på den helt utan vidare - så behöver tron på honom och tron på uppståndelsen ändå inte vara så fullständigt galen som vissa ateister ibland framställer det som:
Och sedan Chesterton, naturligtvis, med sin oförbränneliga, sprudlande, frustande påskglädje:
VÅRENS PRÄST
Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - ellervåren för att den infaller under påsken. De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena.D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.
Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel närde t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades medlövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.
Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta motframsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.
Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”
Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gördet så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”
Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudaroch hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”
Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”
Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.
“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.
Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.
G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det.
Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Först en osentimental "torrgenomgång" av "the hard facts", som visar att även om Jesus´ uppståndelse absolut är fullkomligt fantastisk och i en mening alldeles otrolig - man vore ju dum om man som vuxen människa trodde på den helt utan vidare - så behöver tron på honom och tron på uppståndelsen ändå inte vara så fullständigt galen som vissa ateister ibland framställer det som:
Och sedan Chesterton, naturligtvis, med sin oförbränneliga, sprudlande, frustande påskglädje:
VÅRENS PRÄST
Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - ellervåren för att den infaller under påsken. De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena.D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.
Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel närde t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades medlövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.
Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta motframsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.
Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”
Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gördet så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”
Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudaroch hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”
Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”
Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.
“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.
Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.
G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det.
Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
söndag 2 januari 2011
En ateists betyg på William Lane Craig
Påskvänner!
Är inte detta ett ganska fantastiskt betyg på en kristen debattör - från en ateist dessutom! Man får tacka för listan...
Jag tror faktiskt att åtskilliga teologie studerande - och lekmän - inom och utanför EFS borde lyssna till Craig lite mer. Vi behöver inte kunna förklara allting, och även Craig får sina fiskar varma i somliga debatter, men vi behöver inte heller som kristna hamna i rena poesi-fältet. Det går att ge goda skäl för sin tro, om än knappast bindande bevis.
fredag 10 september 2010
Helt rimliga protester
Påskvänner!
Jag har tagit upp ämnet förut, men jag måste göra det igen. Hur tror ni det går för Lejonungen? Jag känner igen varenda ord i hennes reaktion, den var min 1991 och jag förlorade tron helt den gången. Jag hoppas och jag ber och jag har tagit upp saken med Olof för några år sedan, men jag har även bett missionsföreståndarna att ta honom i örat. Man kan inte fara omkring och frimodigt försvara - för det är ju det han gör - vissa av historiens folkutrotningar. Lite grann måste man ha vett att skämmas över vissa saker i Bibeln, Olof! Även om Gud förvisso är outgrundlig. Det är dock milt sagt ganska vågat att antyda att Herren Jesus (som Guds eviga Ord) direkt och rakt beordrade vissa folkutrotningar. (Eller hur?). Och gjorde Han det måste man våga ta debatten - även med Honom! Inte fara omkring och låta som om man faktiskt förstår varför folkutrotningsgreppet måste tas då och då!
Intressant att lyssna till den konservative filosofen William Lane Craig nedan - och hur han på slutet faktiskt nästan erbjuder sej att offra läran om Bibelns ofelbarhet för att "rädda" läran om Guds godhet och rättvisa. Vanskligt, naturligtvis. Men i vilken bemärkelse var utrotningarna ovillkorligen "befallda" (jfr det inhiberade budet om israeliternas utrotning i 2 Mos.) och i vilken bemärkelse var de uttryck för en begränsad men dock uppenbarelse av lagens stränghet och läran om att "syndens lön är döden"? Att "utan blodsutgjutelse ges ingen förlåtelse"? Och hur tolkar vi Joh. 1:17 i det sammanhanget?
(Jodå, de EFS-ledare som inte står för vad Svenska kyrkans bekännelse säger om äktenskapet och vad hela Sveriges Kristna Råd var överens om så sent som 2008, de ska också - bildligen - tas i örat. Men efterlåtenhet i ena fallet är ingen som helst ursäkt för efterlåtenhet i andra fallet).
fredag 5 december 2008
William Lane Craig till trons försvar
Påskvänner!
Har ni läst Stefan Gustavssons böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud - bli människa?" Om inte: gör det. (Obligatorisk läsning särskilt för teologer och blivande präster. Borde vara det i varje fall).
Men har ni hört William Lane Craig? Kolla in honom (skägg på 90-talet, rakad nuförtiden ;o):
William Lane Craig om Guds existens.
Om det kosmologiska argumentet.
Om det genetiska felslutet.
Om frånvaro av gudsbevis som argument för ateism.
Om förklaringars förklaring.
Om fem olika gudsindicier del 1. Del 2.
Om kristendom och islam, om Jesus som Guds Son. Del 2. Del 3. Del 4 (Jawal Badawis svar). Del 5 (Jawal Badawis svar). Del 6 (Jawal Badawis svar). Del 7 (William Lane Craig tillbaka). Del 8 (William Lane Craig igen). Del 9 (Jawal Badawi). Del 10 (William Lane Craig). Del 11 (Jawal Badawi - mycket vore att tillägga, men det är inget dåligt "sista ord". Treenigheten är ett mysterium, och Jesus blev verkligen en människa, lydig intill döden.
Har ni läst Stefan Gustavssons böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud - bli människa?" Om inte: gör det. (Obligatorisk läsning särskilt för teologer och blivande präster. Borde vara det i varje fall).
Men har ni hört William Lane Craig? Kolla in honom (skägg på 90-talet, rakad nuförtiden ;o):
William Lane Craig om Guds existens.
Om det kosmologiska argumentet.
Om det genetiska felslutet.
Om frånvaro av gudsbevis som argument för ateism.
Om förklaringars förklaring.
Om fem olika gudsindicier del 1. Del 2.
Om kristendom och islam, om Jesus som Guds Son. Del 2. Del 3. Del 4 (Jawal Badawis svar). Del 5 (Jawal Badawis svar). Del 6 (Jawal Badawis svar). Del 7 (William Lane Craig tillbaka). Del 8 (William Lane Craig igen). Del 9 (Jawal Badawi). Del 10 (William Lane Craig). Del 11 (Jawal Badawi - mycket vore att tillägga, men det är inget dåligt "sista ord". Treenigheten är ett mysterium, och Jesus blev verkligen en människa, lydig intill döden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
