Krigen i Gamla testamentet

I dagens Budbäraren intervjuas Olof Edsinger om sin nya bok Krigen i Gamla testamentet (Credoakademins förlag, 2007). Debatten kring den boken har ju pågått en tid på Facebooks EFS-grupp (som rekommenderas), men Olof har även haft vänligheten att på denna blogg kommentera min debattartikel i Dagen som jag återgivit tidigare under rubriken "Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar" och som berör samma tema som hans bok.

Jag har fått hans tillstånd att från kommentarlänken lyfta fram hans genmäle hit in i själva bloggen, så det följer här nedan. Jag lyfter även in min "replik på repliken" och rekommenderar återigen Facebooks EFS-grupp för den som vill debattera frågan vidare och lättare nå författaren som är Facebook-medlem. Men man får naturligtvis även gärna diskutera med mej på denna blogg. Alltså - ordet först till Olof (29 november):

OLOF EDSINGER: Mycket som står här är enligt min mening både sympatiskt och korrekt. Men några blinda fläckar menar jag mig ändå kunna identifiera:

1) Inte bara frälsningen, utan också domen, är i Bibeln något gott - nämligen ett uttryck för den gode Gudens vrede över synden. I sin nåd dröjer Gud därför så länge han kan med domen, men när den väl är oåterkallelig är det ändå rätt att den faller. I kanaaneernas fall uttrycks detta genom att Gud säger till Abraham att det ska komma en dag då "amoreerna har fyllt sina synders mått" (1 Mos 15:16). Alltså: på Abrahams tid var folket inte "moget" för Guds dom, men på Mose och Josuas tid var de det.

2) Det finns verkligen skillnader mellan GT och NT, och dessa skillnader är i sig själva förklaringen till att Gud handlar olika i de båda förbunden. Enkelt kan det uttryckas som att Israel i GT var en politisk stat med geografiska gränser och fysiska fiender, medan Guds rike är ett andligt rike med andliga fiender. Detta får konsekvenser även för synen på krigen. För att citera Dietrich Bonhoeffer: "[Krigen i GT] var Guds krig emot avgudarnas värld. Jesus fördömer inte denna fiendskap, för i så fall skulle han ju ha fördömt hela historien där Gud handlar med sitt folk. Han bejakar det gamla förbundet. Också för honom handlar det om att övervinna fienden, om Guds församlings seger. Men med sitt bud [om fiendekärlek] frigör han på nytt sin lärjungaskara från Israels folk i dess politiska gestalt. I och med detta finns det inte längre något troskrig, och Gud har lagt löftet om seger över fienden i budet om kärleken till denne."

3) Argumentet i Mose förbön om att skona israeliterna när de avfallit är att ett utrotande av folket skulle leda till att Guds namn och löften blev släpade i smutsen (se 2 Mos 32:11-14). Han ifrågasätter alltså inte det rätta i att utrota folket, bara att det skulle få alltför sorgliga konsekvenser. Senare i Israels historia kan vi dock se att israeliternas synd når sådana bottennoteringar att Gud låter hednafolken ge sig på först Israels nordrike och senare Israels sydrike. Domen faller alltså till slut ändå. Därmed förstås inte sagt att inte Mose i sin vädjan om barmhärtighet från Guds sida är en god förebild även för oss! Bara vi kommer ihåg att samme Mose bejakade Guds rättvisa dom och även vid flera tillfällen fick fungera soom Guds instrument för att utföra denna dom.

/Olof Edsinger

den 29 november 2007 00:39

ANDREAS HOLMBERG: Tusen tack för din kommentar, Olof!
Det är gott att få mötas till samtal så här, i brist på geografisk närhet.

1) Ja, domen (Guds dom) är enligt bibeln något gott. I en bemärkelse åtminstone. Sant. Jag vill inte neka till det. Därför står jag helhjärtat på din sida mot dem som i teori eller praktik rensar ut talet om Guds dom i både GT och NT.
Uppenbarelsen genom Moses, d.v.s. framför allt lagen och dess domar, ÄR viktig. Jag tror också, som jag skriver, att folkutrotningarna verkligen var en del av eller snarare följd av "uppenbarelsen genom lagen". Men, och detta är viktigt: totala folkutrotningar kan inte på något vettigt sätt beskrivas som en analogi till a) den yttersta domen (som du jämfört med och som vi ju alla tror och hoppas ska bli verkligt Rättvis) eller b) till kampen mot nazityskland (som din "vapenbroder" Stefan Gustavsson jämfört med i tidigare debatt). I det första fallet ska ju barnen verkligen inte straffas för sina fäders missgärningar, och någon total utrotning av en viss folkgrupp, oberoende av individens aktiva motstånd, blir inte aktuell. I det andra fallet, där barn och ungdomar ju verkligen och oundvikligen drabbades, var det ju ändå inget krigsmål att utrota alla tyskar. (Vilken part som då bedrev utrotningspolitik vet vi ju alla).

2) Skillnaden mellan GT och NT är verkligen viktig att betona. Jag vill inte säga att du missar den, tvärtom berör du viktiga aspekter, men jag tycker inte att du gör full rättvisa åt den heller. (Joh. 1:17 har mer och mer strålat fram för mej - vad menas med att sanningen i bestämd form och med stort S kom först genom Jesus och tillsammans med Nåden?). I den mån Jesus måste antas ha accepterat och t.o.m. direkt stått bakom försöken till folkutrotningar (inte bara "fiendskapen" mot avguderiet) har jag förstås fel. Men då tror jag också att vårt förtroende för Jesus påfrestas alltför hårt. Det är intressant att du citerar Dietrich Bonhoeffer, som jag själv mycket uppskattar - men han hade trots sin konservativt lutherska teologi en ur ur konservativ synvinkel enormt "liberal" bibelsyn (läs t.ex. hans bok om Psaltaren - Jesu bönbok - och hur han, liksom C S Lewis, distanserar sej mycket skarpare från Psalt 137 i dess ursprungliga kontext än vad du gör i din bok - Bonhoeffers poäng är ju att det bara är genom den korsfäste Jesus vi kan och får läsa hämndepsalmerna).

3) Jo, hebréernas avfall får konsekvenser ändå. Det är sant. Men domen sker indirekt, genom brödrafolkens fiender, och innebär ingen utrotning, "bara" deportation. Och den aktiva, omedelbara och totala (så när som på Mose och hans familj) dom som proklameras i anslutning till guldkalvshistorien ställs in (så när som på de tusentals som ändå dödas med svärd). Ska man se detta bokstavligt har alltså Moses´ förbön räddat folket från Guds vrede. Ska man göra rättvisa åt Guds rättvisa, måste man, menar jag, se det som att Mose här slås av lagens dom i all dess ohygglighet - inte ens egendomsfolket har rätt att leva och syndens lön är döden - men inte av Guds "egentliga" vilja med Israel som han också påminner Herren om. (Evangeliets löften, om man så vill). När det gäller amalekiterna kunde han och Samuel t.ex. ha påmint om evangeliets löften till Abraham - ("I din säd ska ALLA folk på jorden bli välsignade") - och begränsat vedergällningen för överfallen mot Israels eftertrupp under ökenvandringen.

Ja, det finns mycket att samtala om i det här ämnet. Tack för vad du skriver! Jag välkomnar fler att höra av sig men känner att det är vi "konservativa", på många sätt "dina egna", som måste distansera sej från dej nu, Olof, för att rädda det som räddas kan. Sådana som Anders Sjöberg måste tala ur skägget, om han nu inte direkt sympatiserar med din framställning, annars kommer ALL vilja att bevara GT som Guds ord till oss idag och ALL vilja att förkunna lagens och domens ord att misstänkliggöras som gräsligt folkutrotningsförsvar.

Men Gud välsigne oss allesammans, som Lille Tim sa i Dickens´ julsaga. / Andreas H.

den 2 december 2007 12:23