Har tyvärr drabbats av hosta, halsont och heshet på ett så jobbigt sätt att det blir svårt att delta på distriktsstyrelsemötet i Stockholm på lördag (om än det finns en möjlighet att vara med via länk). Men även om jag knappt har någon röst kvar har jag kunnat lyssna en del, bl a till detta, som jag rekommenderar alla att ta del av. Mycket är smärtsamt men sant - och sanningen ska enligt Frälsaren göra oss fria. Även när den gör ont. Annat är tack och lov också sant, t ex att Jesus lovat vara med oss alla dagar.
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
torsdag 13 oktober 2022
tisdag 5 mars 2019
Nu är det allvar, Andreas!
Påskvänner!
Idag väljs efter all sannolikhet min namne Andreas Holmberg till ny biskop i Stockholms stift. Det är ju roligt att ha en Andreas Holmberg i biskopskollegiet, därtill ett missionärsbarn som själv varit lärare i Tanzania. Men en del saker bekymrar mej dock vad gäller just Andreas´ biskopsroll. Så här skrev jag i en insändare till Kyrkans Tidning för tre veckor sedan (den togs aldrig in, så nu publicerar jag den här istället).
DET ÄR ALLVAR NU, ANDREAS!
I fjol våras hade jag, N Andreas Holmberg, en liten debatt i Kyrkans Tidning med min namne B Andreas Holmberg, stiftsadjunkt i Stockholms stift och nu biskopskandidat med, som det verkar, mycket starkt stöd i stiftet. Diskussionen gällde hur biskoparna ställer sig till företeelser som nätverket "Kristen bortom Gud" och kh Åke Nordströms tes att det är orimligt att försöka få folk att tro på en "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk varelse". Eller tesen att Jesus "gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus". (KT 15/3 2018)
Likaså påtalade jag (KT 19/4) hur domkyrkolektor Sabina Koij i Kyrkoalmanackan för reformationsåret 2017 framställde syndafallet som något positivt. ("De får inte äta, men måste göra just det för att bli sanna människor. [---] Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." Dagbok med Kyrkoalmanacka, Verbum 2017, s 50). Och jag undrade om inte även klassiskt högkyrkliga och laestadianer då måste få bli prästvigda igen. Säga vad man vill om dem - men de är ju i alla fall emot synden och tror på Gud!
Till min glädje höll stiftsadjunkten Andreas Holmberg i sitt svar (KT 17/5) med om att en icke-teistisk kristendom är en orimlighet. Däremot tycktes han mena att det räckte om en biskop i enskildhet förehöll den icke-teistiske kyrkoherden detta. Jag menar däremot att offentligt framställd villolära också måste rättas offentligt - så att ingen som lyssnat blir bedragen.
Så har inte skett, men vad jag kan se sitter kh Nordström ändå säkert i Gustav Vasa. Allt medan t ex teol dr Rune Imberg på Församlingsfakulteten i Göteborg blir avkragad och meningsfränder till sådana svenskkyrkliga profiler som prof Bengt Holmberg och teol dr Bo Brander alls inte kommer ifråga för prästvigning i vare sig Stockholm eller Göteborg.
Om en stiftsadjunkt kan tillåtas sväva lite på målet, måste väl ändå en biskopskandidat kunna ge raka svar: 1) Kan en icke-teistisk kyrkoherde (läs Åke Nordström i Gustav Vasa och hans meningsfränder) få fortsätta verka i vår kyrka? 2) Om så är fallet, försvinner då inte hela legitimiteten hos det prästvigningsförbud från 1994 som drabbat klassiskt troende hög- och gammalkyrkliga, samt lågkyrkliga av laestadianskt och Elm-rosenianskt snitt?
N Andreas Holmberg
Iggesund
Katekesfråga 157: Hur uppstår och växer kristenheten på jorden?
Idag väljs efter all sannolikhet min namne Andreas Holmberg till ny biskop i Stockholms stift. Det är ju roligt att ha en Andreas Holmberg i biskopskollegiet, därtill ett missionärsbarn som själv varit lärare i Tanzania. Men en del saker bekymrar mej dock vad gäller just Andreas´ biskopsroll. Så här skrev jag i en insändare till Kyrkans Tidning för tre veckor sedan (den togs aldrig in, så nu publicerar jag den här istället).
DET ÄR ALLVAR NU, ANDREAS!
I fjol våras hade jag, N Andreas Holmberg, en liten debatt i Kyrkans Tidning med min namne B Andreas Holmberg, stiftsadjunkt i Stockholms stift och nu biskopskandidat med, som det verkar, mycket starkt stöd i stiftet. Diskussionen gällde hur biskoparna ställer sig till företeelser som nätverket "Kristen bortom Gud" och kh Åke Nordströms tes att det är orimligt att försöka få folk att tro på en "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk varelse". Eller tesen att Jesus "gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus". (KT 15/3 2018)
Likaså påtalade jag (KT 19/4) hur domkyrkolektor Sabina Koij i Kyrkoalmanackan för reformationsåret 2017 framställde syndafallet som något positivt. ("De får inte äta, men måste göra just det för att bli sanna människor. [---] Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." Dagbok med Kyrkoalmanacka, Verbum 2017, s 50). Och jag undrade om inte även klassiskt högkyrkliga och laestadianer då måste få bli prästvigda igen. Säga vad man vill om dem - men de är ju i alla fall emot synden och tror på Gud!
Till min glädje höll stiftsadjunkten Andreas Holmberg i sitt svar (KT 17/5) med om att en icke-teistisk kristendom är en orimlighet. Däremot tycktes han mena att det räckte om en biskop i enskildhet förehöll den icke-teistiske kyrkoherden detta. Jag menar däremot att offentligt framställd villolära också måste rättas offentligt - så att ingen som lyssnat blir bedragen.
Så har inte skett, men vad jag kan se sitter kh Nordström ändå säkert i Gustav Vasa. Allt medan t ex teol dr Rune Imberg på Församlingsfakulteten i Göteborg blir avkragad och meningsfränder till sådana svenskkyrkliga profiler som prof Bengt Holmberg och teol dr Bo Brander alls inte kommer ifråga för prästvigning i vare sig Stockholm eller Göteborg.
Om en stiftsadjunkt kan tillåtas sväva lite på målet, måste väl ändå en biskopskandidat kunna ge raka svar: 1) Kan en icke-teistisk kyrkoherde (läs Åke Nordström i Gustav Vasa och hans meningsfränder) få fortsätta verka i vår kyrka? 2) Om så är fallet, försvinner då inte hela legitimiteten hos det prästvigningsförbud från 1994 som drabbat klassiskt troende hög- och gammalkyrkliga, samt lågkyrkliga av laestadianskt och Elm-rosenianskt snitt?
N Andreas Holmberg
Iggesund
Katekesfråga 157: Hur uppstår och växer kristenheten på jorden?
fredag 20 mars 2009
Biskoperi och längtan att få vara med
Påskvänner!
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
lördag 10 maj 2008
Vi finns även om vi inte syns
Påskvänner!
Jesusmanifestationen för en vecka sen var en härlig pingstupplevelse, för att inte säga en försmak av himmelen. Folk av alla slag och tungomål. Hakon Långström travesterade Apg 2 så fint i Dagens manifestationsbilaga ("vi må vara... från Enköping eller Enånger"). Glädjen var stor trots ofrånkomliga små arrangörsmissar - bättre nästa gång - och minimsal uppmärksamhet från media.
Ja just det ja. Under rubriken "Smolk i glädjebägaren" skrev Elisabeth Sandlund på ledarplats i Dagen om hur dåligt det är att tidningar och tv rapporterade så lite från Jesusmanifestationen. Men kära nån - vi behöver ju inte tro på den mediala dogmen "syns du inte så finns du inte". Det som hände i Kungsträdgården m.fl. offentliga platser i Stockholm, det hände faktiskt och var oerhört positivt alldeles oavsett längden på rapportinslaget eller förekomsten av reportage i DN.
Vi som tror på att "Jesus finns fast han inte syns, det är sant, ja det är verkligen sant" borde inte behöva hänga upp oss på den mediala rapporteringen. Också vi kristna - även inom EFS - finns faktiskt även om vi inte syns i media. Och vi syns väl på många andra sätt? Både i Stockholm vid Jesusmanifestationen och landet runt på arbetsplatser och i fritidsgemenskap? Ett långsiktigt och uthålligt arbete för Herren och hans minsta bröder KAN inte förbli osynligt.
Och ärligt talat: ÄR det verkligen ur medial synvinkel så oerhört fantastiskt att en rörelse som den kristna med uppskattningsvis en miljon medlemmar i Sverige lyckas samla 12-15000 deltagare i Kungsträdgården? (120000-150000 vore en annan sak ;o) Ur andlig synvinkel var dock gemenskapen kring Jesus med både gamla och nya svenskar helt fantastisk - och det kommer att märkas, också i media. På lite sikt.
Kristus lever - underbara ord,
som förvandlar tungt och sorgset mod!
Jesusmanifestationen för en vecka sen var en härlig pingstupplevelse, för att inte säga en försmak av himmelen. Folk av alla slag och tungomål. Hakon Långström travesterade Apg 2 så fint i Dagens manifestationsbilaga ("vi må vara... från Enköping eller Enånger"). Glädjen var stor trots ofrånkomliga små arrangörsmissar - bättre nästa gång - och minimsal uppmärksamhet från media.
Ja just det ja. Under rubriken "Smolk i glädjebägaren" skrev Elisabeth Sandlund på ledarplats i Dagen om hur dåligt det är att tidningar och tv rapporterade så lite från Jesusmanifestationen. Men kära nån - vi behöver ju inte tro på den mediala dogmen "syns du inte så finns du inte". Det som hände i Kungsträdgården m.fl. offentliga platser i Stockholm, det hände faktiskt och var oerhört positivt alldeles oavsett längden på rapportinslaget eller förekomsten av reportage i DN.
Vi som tror på att "Jesus finns fast han inte syns, det är sant, ja det är verkligen sant" borde inte behöva hänga upp oss på den mediala rapporteringen. Också vi kristna - även inom EFS - finns faktiskt även om vi inte syns i media. Och vi syns väl på många andra sätt? Både i Stockholm vid Jesusmanifestationen och landet runt på arbetsplatser och i fritidsgemenskap? Ett långsiktigt och uthålligt arbete för Herren och hans minsta bröder KAN inte förbli osynligt.
Och ärligt talat: ÄR det verkligen ur medial synvinkel så oerhört fantastiskt att en rörelse som den kristna med uppskattningsvis en miljon medlemmar i Sverige lyckas samla 12-15000 deltagare i Kungsträdgården? (120000-150000 vore en annan sak ;o) Ur andlig synvinkel var dock gemenskapen kring Jesus med både gamla och nya svenskar helt fantastisk - och det kommer att märkas, också i media. På lite sikt.
Kristus lever - underbara ord,
som förvandlar tungt och sorgset mod!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
