Påskvänner!
Det har i vida kretsar spridits en syn, bl.a. av de i EFS "mellanlandade" karlshamnspastorn Mikael Karlendal och bjuråkersvännen Leo Holtter, som ibland även av icke-katoliker nästan erkänns som självklar, nämligen att en kristen som lider av "protestantisk oenighet och splittring" kommer till det oförvanskade "originalet" genom att gå till påvekyrkan.
Men det är ju just det som på mer eller mindre goda grunder bestridits av (mer eller mindre goda) re-formatorer. Ingen ifrågasätter Romersk-katolska kyrkans goda, urkyrkliga rötter (jfr f.ö. på den motsatta polen Sverigedemokraternas dokumenterat dåliga, brunhögerrasistiska rötter), men det som ifrågasatts är ju, precis som i fallet med Svenska kyrkan, hur väl hon förvaltat sitt arv och "den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga". Den som verkligen kan kallas "originalet".
Jag sitter och bläddrar i "Katolska kyrkans i Sverige" psalmbok Cecilia från 1987 - jag älskar Thomas av Aquinos evangeliska nattvardspsalmer! - och kommer fram till psalmavdelningen "Maria" med 20 psalmer (nästan dubbelt så många som avdelningen "Helgonen"), alla riktade till Maria, flera, t.ex. "Du Nordens Drottning" av ren lovsångskaraktär, och väl bara en, nr 477 i Cecilia 1987 "Vi sjunger med Maria", möjlig att ta in i en verkligt krist-lig psalmbok. (Ja, jag skäms inte att frimodigt betrakta t.ex. Fria psalmboken - med åtskilliga psalmer av Ambrosius, Prudentius, Sedulius, Fortunatus m.fl., inkl. fina psalmer om Maria - som läromässigt mer allmänkyrklig, "katolsk", än Cecilia med hennes i ett bibliskt perspektiv alltför många alltför tillspetsade och direkt Maria-åkallande Maria-psalmer).
Och jag inser att jag inte tror ett smack på att det här är originalet eller ens något urkyrkan började med så fort den ödmjuka Maria lämnat "den stridande församlingen." Hon var förvisso inte "ödmjukare" än att hon delgav Lukas sitt möte med Gabriel, sin positivt självmedvetna lovsång ("härefter ska alla släkten prisa mej salig") eller Elisabets hälsning "Min Herres Moder". Men hon var för ärlig och ödmjuk för att inte också berätta om sitt försök att skylla borttappandet av 12-årige Jesus på honom själv eller försöket att hämta hem 30-årige Jesus "eftersom de menade att han var från sina sinnen" (fortsättningen läses i Sv kyrkan nu på söndag). Dogmen från 1854 (och en helt följdriktig psalmboks- för att inte säga lovsångsavdelning riktad till Maria) går inte att försvara - och därmed inte dogmen från 1870 heller - inför vare sej Guds eller människors dom: FÅR man skylla på en erkänt snäll 12-åring när man bara dragit iväg och lämnat honom ensam i storstan?
Men visst känns påvekyrkans ledning bättre än många andra kyrkors just nu. I all synnerhet bättre än Svenska kyrkans. Så jag återförenas gärna. Det är bara det lilla problemet att man som konvertit tvingas tro och bekänna en mariansk syndfrihet som uppenbarligen inte var någon syndfrihet (se även Rom. 3-5) - eller att världens frälsning hängde på en tonårings avgörande - och en påvlig ofelbarhet ex cathedra som bl.a. just av det skälet uppenbarligen inte är någon ofelbarhet. Anders Piltz har därför rätt på den punkten att den som tror, lär och bekänner allt som RKK gör ofördröjligen bör förenas med den. Och han har också rätt i att vi andra inte bör göra det - för våra samvetens skull.
Med Maria kyrkan prisar
Herren för den kärlek stor
som han varje dag bevisar
den som med Maria tror.
Lyft ditt hjärta upp i höjden,
jubla med i änglafröjden,
Herren till den ringa ser
och till jorden stiger ner.
Stora ting han låter ske
när han världen hopp vill ge.
Låt oss alla salig prisa
Jungfrun, Herrens egen mor.
Sjung Marias höga visa:
salig du som löftet tror!
Ifrån släkte och till släkte
genom seklerna sig sträckte
Skaparens barmhärtighet
in i evig härlighet
över dem som fruktat har
den som är och alltid var.
Visar inlägg med etikett Romersk-katolska kyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Romersk-katolska kyrkan. Visa alla inlägg
tisdag 13 oktober 2015
lördag 26 september 2015
Om att kritisera påven - och Svenska kyrkans ledning
Det bloggas friskt i vårt land. Åtskilliga som tillhör kyrkomötesgruppen Frimodig kyrka (ni vet väl om att kyrkomöte pågår?) bloggar friskt, käckt och muntert om vår kyrka och dess onekligen förfärande styrelseskick - där politiska partier, som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, är med och bestämmer t.o.m. i lärofrågor! (Får Sverigedemokraterna majoritet ska Svenska kyrkan alltså bli mer främlingsfientlig, sug på den!). Även dess präster och biskopar, ofta uppenbart villfarande, får sin släng av sleven.
Samtidigt anses det inte, särskilt inte på högkyrkligt håll, ekumeniskt comme il fault att kritisera romersk-katolska kyrkan. Påven kommer i motsats till Antje Jackelén mycket lindrigt undan, även när han häver ur sej konstiga föreskrifter som att även vanliga församlingspräster kommer att få ge absolution till kvinnor som gjort abort - under 2016! (Eller fr.o.m. 8 december 2015 om man ska vara noga). Eller när det i katolska kyrkans katekes står att vi tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" kan slippa en del av de timliga straffen som annars måste avtjänas i skärselden (§1478). Eller när varje mässa och varje aftonbön i princip ska avslutas med att man vänder sej till Maria i lovsång eller bön (om förbön, sägs det, men läser man några Maria-antifoner känns det som betydligt mer än så).
Ändå har ju t.o.m. en medlem i romersk-katolska kyrkan rätt att i många frågor kritisera påven, som ju inte sägs vara ofelbar i största allmänhet, utan bara "ex cathedra", alltså när han officiellt proklamerar någon dogm. Men att romerska katoliker lätt hamnar i en försvarsposition när påven kritiseras utifrån är inte konstigt, ja, att man närmast förutsätter att även det som "ter sej märkligt" har en fullgod förklaring. Jag har ju ibland själv hamnat i en liknande position när jag mött alltför ensidig kritik av Luther (inte bara från romerskt håll utan även från allmänt okunnigt svenssonhåll) - Luther som jag ändå själv gärna har "synpunkter" på mer mellan skål och vägg så där, bl.a. för romersk-katolsk rättfärdiggörelselära och kalvinsk utkorelselära i självaste Romarbrevsföretalet ;o) men för mycket annat också.
Men när inte ens evangelisk-lutherska präster och pastorer vill kritisera påven, eller ge några kritiska synpunkter på entusiastisk konversionlitteratur av nyblivna ultramontanister (som tvärtom ofta rakt av rekommenderas till läsning!), då tycker jag det har gått för långt. Särskilt om de - med all rätt visserligen - synnerligen hårt kritiserar det egna sammanhanget. Resultatet måste ju då bli att folk, som en god vän här i trakterna, rätt snart går över till romersk-katolska kyrkan eftersom gräset utmålas som så mycket grönare där.
Argumentet för en konversion är ju ofta just att villolärorna blivit så mycket värre i Svenska kyrkan än de någonsin varit i den romersk-katolska. Att den romerska kyrkans ledning därmed är "bättre". Må vara, men man talar tystare om att den som konverterar till Rom också är skyldig att acceptera varenda lära som högtidligen utgått ur påvens mun. Medan jag så länge jag står kvar i Svenska kyrkan knappast är förpliktigad att bekänna några ärkebiskopliga heresier. Dessutom kan Svenska kyrkans ledning, så länge den påstår sej företräda en evangelisk-luthersk kyrka, ställas till svars just utifrån den bekännelse kyrkan ändå har (inklusive de tre fornkyrkliga trosbekännelserna) och ropet "Reclaim the church - reformation 2017" kan frimodigt ställas utifrån det reformatoriska sammanhanget. Det är svårare att konvertera till Rom - och sedan yrka på reformation eller korrigering av en lära. Då har man ju redan fått bekänna att man tror allt som den romerska kyrkan tror, lär och bekänner vara uppenbarat av Gud (inklusive dogmen om Marias syndfrihet alltifrån avlelsen och påvens ofelbarhet ex cathedra, varav den förra tydligt motsägs i både teori och biografi av Rom. 3 och 5 samt Luk 2 och Mark 3, liksom - just därigenom - även den senare).
Och på argumentet "sopa först framför egen dörr" (när jag djärvs kritisera påven), svarar jag: Just eftersom jag så frimodigt och länge kritiserat de politiska och liberalteologiska krafter som vill styra och ställa i det sammanhang jag står (och då åsyftar jag inte främst Efs utan det i vårt land större sammanhanget) tycker jag nog att jag kan ha rätt att kritisera en ledare som verkar i ett annat, ännu större sammanhang, som ändå på något sätt står i samband med och påverkar ens eget. (Även den som eventuellt ser större brister hos svensk politisk ledning än amerikansk, har väl all rätt i världen att vid upplevt behov anklagande kritisera t.o.m. Barack Obama - särskilt om han umgås med folk som verkar beundra allt amerikanskt eller åtminstone allt Obama gör till den grad att de börjar emigrera ;)?)
När Svenska kyrkan beskrivs som en tummelplats för politiska partier - och inte som en verklig kyrka som går att reformera - svarar jag: Det är visserligen sant att Oas, Efs, Elm, Kyrkliga Förbundet, Laestadianska fridsförbunden m.fl. inte "är" Svenska kyrkan. Men min poäng är att de politiska partierna och deras avläggare inte är det heller, även om de fortfarande har majoritet i kyrkomötet. En förhoppning inför framtiden är att det relativt snart - snarare om 3 än 30 år! - ska gå att bilda en stor, sekulär opinion (gärna understödd av troende i både SvK och övriga samfund som RKK!) mot politiska partiers inblandning i vilket samfund det vara månde! (Här har nog SD:s förskräckliga framryckningar gett många något att tänka på!). De fortsatta utträdena av icke troende bekymrar mej inte heller så mycket som det bekymrar många andra, det kanske snarare är ett hoppets tecken, ungefär som ALL avfolkning av Lappland inte behöver vara negativ ur samisk synvinkel (jag har själv gått ur Svenska kyrkan en gång). När troende människor lämnar bekymrar det mej däremot mycket; det försvagar "den inre fronten" och ger - om det fortsätter - fritt fram för de obehöriga att "reformera" Svenska kyrkan på ett politiskt-modernistiskt vis (jfr Johanna Anderssons artikel Kyrkovänstern träder fram).
Samtidigt anses det inte, särskilt inte på högkyrkligt håll, ekumeniskt comme il fault att kritisera romersk-katolska kyrkan. Påven kommer i motsats till Antje Jackelén mycket lindrigt undan, även när han häver ur sej konstiga föreskrifter som att även vanliga församlingspräster kommer att få ge absolution till kvinnor som gjort abort - under 2016! (Eller fr.o.m. 8 december 2015 om man ska vara noga). Eller när det i katolska kyrkans katekes står att vi tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" kan slippa en del av de timliga straffen som annars måste avtjänas i skärselden (§1478). Eller när varje mässa och varje aftonbön i princip ska avslutas med att man vänder sej till Maria i lovsång eller bön (om förbön, sägs det, men läser man några Maria-antifoner känns det som betydligt mer än så).
Ändå har ju t.o.m. en medlem i romersk-katolska kyrkan rätt att i många frågor kritisera påven, som ju inte sägs vara ofelbar i största allmänhet, utan bara "ex cathedra", alltså när han officiellt proklamerar någon dogm. Men att romerska katoliker lätt hamnar i en försvarsposition när påven kritiseras utifrån är inte konstigt, ja, att man närmast förutsätter att även det som "ter sej märkligt" har en fullgod förklaring. Jag har ju ibland själv hamnat i en liknande position när jag mött alltför ensidig kritik av Luther (inte bara från romerskt håll utan även från allmänt okunnigt svenssonhåll) - Luther som jag ändå själv gärna har "synpunkter" på mer mellan skål och vägg så där, bl.a. för romersk-katolsk rättfärdiggörelselära och kalvinsk utkorelselära i självaste Romarbrevsföretalet ;o) men för mycket annat också.
Men när inte ens evangelisk-lutherska präster och pastorer vill kritisera påven, eller ge några kritiska synpunkter på entusiastisk konversionlitteratur av nyblivna ultramontanister (som tvärtom ofta rakt av rekommenderas till läsning!), då tycker jag det har gått för långt. Särskilt om de - med all rätt visserligen - synnerligen hårt kritiserar det egna sammanhanget. Resultatet måste ju då bli att folk, som en god vän här i trakterna, rätt snart går över till romersk-katolska kyrkan eftersom gräset utmålas som så mycket grönare där.
Argumentet för en konversion är ju ofta just att villolärorna blivit så mycket värre i Svenska kyrkan än de någonsin varit i den romersk-katolska. Att den romerska kyrkans ledning därmed är "bättre". Må vara, men man talar tystare om att den som konverterar till Rom också är skyldig att acceptera varenda lära som högtidligen utgått ur påvens mun. Medan jag så länge jag står kvar i Svenska kyrkan knappast är förpliktigad att bekänna några ärkebiskopliga heresier. Dessutom kan Svenska kyrkans ledning, så länge den påstår sej företräda en evangelisk-luthersk kyrka, ställas till svars just utifrån den bekännelse kyrkan ändå har (inklusive de tre fornkyrkliga trosbekännelserna) och ropet "Reclaim the church - reformation 2017" kan frimodigt ställas utifrån det reformatoriska sammanhanget. Det är svårare att konvertera till Rom - och sedan yrka på reformation eller korrigering av en lära. Då har man ju redan fått bekänna att man tror allt som den romerska kyrkan tror, lär och bekänner vara uppenbarat av Gud (inklusive dogmen om Marias syndfrihet alltifrån avlelsen och påvens ofelbarhet ex cathedra, varav den förra tydligt motsägs i både teori och biografi av Rom. 3 och 5 samt Luk 2 och Mark 3, liksom - just därigenom - även den senare).
Och på argumentet "sopa först framför egen dörr" (när jag djärvs kritisera påven), svarar jag: Just eftersom jag så frimodigt och länge kritiserat de politiska och liberalteologiska krafter som vill styra och ställa i det sammanhang jag står (och då åsyftar jag inte främst Efs utan det i vårt land större sammanhanget) tycker jag nog att jag kan ha rätt att kritisera en ledare som verkar i ett annat, ännu större sammanhang, som ändå på något sätt står i samband med och påverkar ens eget. (Även den som eventuellt ser större brister hos svensk politisk ledning än amerikansk, har väl all rätt i världen att vid upplevt behov anklagande kritisera t.o.m. Barack Obama - särskilt om han umgås med folk som verkar beundra allt amerikanskt eller åtminstone allt Obama gör till den grad att de börjar emigrera ;)?)
När Svenska kyrkan beskrivs som en tummelplats för politiska partier - och inte som en verklig kyrka som går att reformera - svarar jag: Det är visserligen sant att Oas, Efs, Elm, Kyrkliga Förbundet, Laestadianska fridsförbunden m.fl. inte "är" Svenska kyrkan. Men min poäng är att de politiska partierna och deras avläggare inte är det heller, även om de fortfarande har majoritet i kyrkomötet. En förhoppning inför framtiden är att det relativt snart - snarare om 3 än 30 år! - ska gå att bilda en stor, sekulär opinion (gärna understödd av troende i både SvK och övriga samfund som RKK!) mot politiska partiers inblandning i vilket samfund det vara månde! (Här har nog SD:s förskräckliga framryckningar gett många något att tänka på!). De fortsatta utträdena av icke troende bekymrar mej inte heller så mycket som det bekymrar många andra, det kanske snarare är ett hoppets tecken, ungefär som ALL avfolkning av Lappland inte behöver vara negativ ur samisk synvinkel (jag har själv gått ur Svenska kyrkan en gång). När troende människor lämnar bekymrar det mej däremot mycket; det försvagar "den inre fronten" och ger - om det fortsätter - fritt fram för de obehöriga att "reformera" Svenska kyrkan på ett politiskt-modernistiskt vis (jfr Johanna Anderssons artikel Kyrkovänstern träder fram).
torsdag 22 oktober 2009
Romersk-katolsk och ortodox reaktion
Påskvänner!
Jag håller visserligen med om segrarlinjens frimodiga inställning, att vi måste kunna trotsa hela världen om så krävs, ifall vi har gott samvete och vet med oss att vi har Guds ord och löfte med oss i våra beslut. (Jfr Anna-Sara Walldéns (C) utmärkta inlägg i inledningen av gårdagens kyrkomötesdebatt). Ekumeniska hänsyn kan inte vara avgörande, lika lite som hänsyn till stat och folkmajoritet i vårt eget land.
Ändå kan det vara av intresse att ta del av de officiella reaktionerna från romersk-katolskt och ortodoxt håll. (Själv tycker jag nog att reaktionen är mycket modest - ett skarpare, mera demonstrativt avståndstagande hade inte alls förvånat).
Nu storma, o tider!
Hans kyrka står fast.
Som ljuset sej sprider
hans lära med hast.
Ut går i all världen
hans utsända bud
och vittnar bland svärden
och bålen om Gud,
och vittnar om honom,
o tröst i all nöd
som, död för vår synd,
blev genom sin död
vår segrande Herre.
Halleluja!
Hans kyrka står fast.
Som ljuset sej sprider
hans lära med hast.
Ut går i all världen
hans utsända bud
och vittnar bland svärden
och bålen om Gud,
och vittnar om honom,
o tröst i all nöd
som, död för vår synd,
blev genom sin död
vår segrande Herre.
Halleluja!
onsdag 23 april 2008
Jesusmanifestationen och EFS årskonferens
Kära påskvänner!
Det var ju lite snöpligt att Jesusmanifestationen och EFS´ årskonferens skulle krocka. Men så är det här i världen, och bara vår Herre kan vara på två ställen samtidigt.
Hur som helst antar jag att det är en hel del EFS:are kvar i mälardalsområdet under konferenshelgen. Om de nu törs "stå upp för Jesus". Eller kanske rättare sagt för alla konstiga trossyskon från olika folk. En liten vers av Lina Sandell i något bearbetad form låter så här:
Skäms du för hans arma vänner,
kan blott fel hos dem du se?
O, då skäms du ju för honom
som är vän med syndare!
Samtidigt ÄR det ofta problematiskt att uppträda i "kampanjer" o.s.v. med vilka kristna som helst, vare sej det handlar om trosrörelsen, romersk-katolska kyrkan, ultrakonservativa eller liberalteologer i Svenska kyrkan. Det är en ständigt aktuell fråga vilka kristna vi verkligen vill och kan ha ett nära samarbete med.
Men Jesusmanifestationen tycker i varje fall jag känns som en typiskt möjlig samarbetsgrej. En dag för Jesus och kristen tro, en slags "Pride-festival" där en marginaliserad minoritet visar stolthet över det man alltför ofta mobbas eller missaktas för. Jag citerar gärna en nyare sång, som äntligen kommit med i ett psalmbokstillägg:
Hur än andra gått förut
kors och tvärs i vägens damm
plånas aldrig spåren ut
av den som först gick vägen fram.
- - -
Ett enat folk på väg,
ett enat folk med samma mål.
Guds rike är på väg
och redan finns det mitt ibland oss.
Och det är ju huvudsaken. Men är det verkligen sant att det inte kommit in en endaste liten motion till EFS:s årskonferens i Halmstad? Vad ska dom då diskutera där?
Det var ju lite snöpligt att Jesusmanifestationen och EFS´ årskonferens skulle krocka. Men så är det här i världen, och bara vår Herre kan vara på två ställen samtidigt.
Hur som helst antar jag att det är en hel del EFS:are kvar i mälardalsområdet under konferenshelgen. Om de nu törs "stå upp för Jesus". Eller kanske rättare sagt för alla konstiga trossyskon från olika folk. En liten vers av Lina Sandell i något bearbetad form låter så här:
Skäms du för hans arma vänner,
kan blott fel hos dem du se?
O, då skäms du ju för honom
som är vän med syndare!
Samtidigt ÄR det ofta problematiskt att uppträda i "kampanjer" o.s.v. med vilka kristna som helst, vare sej det handlar om trosrörelsen, romersk-katolska kyrkan, ultrakonservativa eller liberalteologer i Svenska kyrkan. Det är en ständigt aktuell fråga vilka kristna vi verkligen vill och kan ha ett nära samarbete med.
Men Jesusmanifestationen tycker i varje fall jag känns som en typiskt möjlig samarbetsgrej. En dag för Jesus och kristen tro, en slags "Pride-festival" där en marginaliserad minoritet visar stolthet över det man alltför ofta mobbas eller missaktas för. Jag citerar gärna en nyare sång, som äntligen kommit med i ett psalmbokstillägg:
Hur än andra gått förut
kors och tvärs i vägens damm
plånas aldrig spåren ut
av den som först gick vägen fram.
- - -
Ett enat folk på väg,
ett enat folk med samma mål.
Guds rike är på väg
och redan finns det mitt ibland oss.
Och det är ju huvudsaken. Men är det verkligen sant att det inte kommit in en endaste liten motion till EFS:s årskonferens i Halmstad? Vad ska dom då diskutera där?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
