onsdag 20 mars 2019

Kyrkhelg på Vårfrudagen

Påskvänner!

Det blir en riktig kyrksöndag här i Njutånger på Jungfru Marie bebådelsedag. Högmässa kl 11 med predikan av Bo Brander, kyrklunch och föredrag kl 13 av Bo Brander ("Kristen på offensiven i en kyrka på defensiven"). Och så barnkörcafé på Efs kl 18 (kanske blir det våfflor :o) under ledning av Katarina Pettersson.

Så här ser Bosse Brander ut nuförtiden (han var min studentpräst i Lund 1993-95)
Bildresultat för Bo Brander bilder

Välkomna ska ni vara! (Kampsöndagen som går bort i år kan ni ju läsa texter och psalmer för hemma).

Katekesfråga 163: Vad menas med de dödas uppståndelse?

måndag 18 mars 2019

Tio kyrkogångare

Påskvänner!

Här kommer en uppmuntrande visa för varje krympande församling och Efs-förening, en visa från vårt broderland Norge, översatt till svenska och något utvidgad på slutet:




1. Tio kyrkogångare möttes alla tio,
regnet skrämde en av dem, och därmed var de nio. 

2. Nio kyrkogångare snarkat utan måtta. 
En försov sej rätt rejält, och därmed var de åtta. 

3. Åtta kyrkogångare, solen skiner nu. 
En for ut till stugan sin, och därmed var de sju. 

4. Sju små kyrkogångare hade kroppskomplex. 
En gick jämt på träning, och därmed var de sex. 

5. Sex små kyrkogångare satt i sina hem. 
En blev fast vid teven, och därmed var de fem. 

6. Fem små kyrkogångare, goda råd är dyra: 
trädgårn måste krattas, och därmed var de fyra. 

7. Fyra kyrkogångare ännu man fick se. 
En blev stött på pastorn, och därmed var de tre. 

8. Tre små kyrkogångare fortsatte att gå. 
För en var psalmen okänd, och därmed var de två. 

9. Två små kyrkogångare satt i kommittén. 
Snart så blev de osams, och därmed var de en. 

10. En kyrkogångare bad till Herren då, 
tänkte på en ensam själ, och plötsligt var de två. 

11. Två små kyrkogångare lät Guds Ande styra, 
mötte några vänner, och plötsligt var de fyra. 

12. Fyra kyrkogångare stressade med måtta, 
läste Bibeln, sjöng och bad, och plötsligt var de åtta. 

13. Åtta kyrkogångare handlar denna text om: 
de fick se behoven, och plötsligt var de sexton! 

14. Sexton kyrkogångare hör vi på oss kalla: 
Kom, följ med och fira att Jesus är för alla!

AMEN!

lördag 9 mars 2019

Mer Ester åt folket!



Vi läste ur Ester som helgsmålsbön ikväll. En ganska läbbig berättelse, superpatriarkal och så, men också uppmuntrande. Endast i 16 år har hon lästs regelbundet i våra kyrkor (vart tredje år i a f, vid Fastlagssöndagens andra årgångsserie). Kan inte låta bli att tänka att det kunde ha gjort skillnad i antisemitiska tidevarv - jfr denna artikel om det antijudiska arvet - om Ester lästs flitigare i den offentliga gudstjänsten också i den kristna kyrkan.

Bara Vänge kyrka i Uppland har en kyrkmålning som föreställer Ester - se ovan - och med tanke på hur många medeltida helgon som finns uppmålade landet runt i t ex Enångers gamla kyrka kan man - inte bara som protestant - undra varför bibelns kvinnor (utom Maria då, förstås) behandlats så relativt styvmoderligt i den kyrkliga konsten. (Tacka vet jag konstnären Eva Söderström i Rosvik!).

Varför har boken liksom tappats bort? För att den inte citeras i NT? För att den aldrig nämner Guds namn? Vilket förvisso är ett märkligt drag i en kanonisk skrift, men även en annan av de judiska "festrullarna", nämligen Höga Visan (påskens festrulle), har faktiskt detta underliga kännemärke!

Judarna läser ju boken varje år - särskilt vid purimfesten i mars. Vi ska prova fira purim, eller åtminstone fira Ester och purimfirandet, på min födelsedag om ett par veckor. Med vederbörligt oväsen när Hamans namn läses. I vår kristna kontext blir det som en sorts passionsandakt: Ester är ju en av bibelns många gammaltestamentliga Jesus-förebilder när hon förbereder sig som en överstepräst, med fasta och vaka, inför att gå in i "det allraheligaste" och vinna förlossning åt sitt folk. (Med sitt eget liv som insats, jfr "Visa på Fastlagssöndagen").

Katekesfråga 161: Hur ska den helige Ande fullända sitt verk med dig och hela Kristi kyrka?

Gudstjänst på Efs

Påskvänner!

I morgon på Första söndagen i fastan är det gudstjänst i bönhuset, EFS Njutånger (s k EFS-kyrkan) kl 11, vid järnvägsövergången. Alla hälsas hjärtligt välkomna! Sigrid leder mötet och Zack predikar. Det handlar om "Prövningens stund" så det blir kanske inte alltför roligt. Men vem har sagt att det ska vara roligt jämt? Söndagen är dock, nu som alltid, en Kristi uppståndelses fest, och därför finns det hopp även i prövningens stund. Välkomna!

Katekesfråga 160: Genom vem ska ordet predikas och sakramenten utdelas i församlingen?


onsdag 6 mars 2019

Botdagen och barnen i mammas mage

Påskvänner!

Det finns mycket att göra bot för. Klimatförsyndelser, #metoo-synder, brist på kärlek och generositet. Men värst är kanske det onämnbara, dit rättslösheten för barn i mammas mage hör. Hur kunde det bli så här? Vem har inte ett medansvar för detta? Och hur blev saken onämnbar?

Katekesfråga 159: Var finns Kristi kyrka?

Botdagen och 68-kyrkan

Påskvänner!

Visst är det som Anders Wejryd sa att även 1918-kyrkan hade sina försyndelser att bekänna. Men Johan Sundeen har forskat kring 68-kyrkan och den är onekligen mer aktuell idag. Aktuell kanske särskilt så här på Botdagen, även kallad Askonsdagen. Aktuell även för oss Efs-are och för den nyvalde biskopen Andreas Holmberg i Stockholm.

(OBS f ö det raka svaret på katekesutvecklingens fråga 158 nedan - den är dock ännu inte ersatt som Svenska kyrkans kortversion av den lutherska och allmänkristna dogmatiken).

Här Johans föredrag på Laurentiistiftelsen:




Katekesfråga 158: Varför kallas kyrkan de heligas samfund?

tisdag 5 mars 2019

Nu är det allvar, Andreas!

Påskvänner!

Idag väljs efter all sannolikhet min namne Andreas Holmberg till ny biskop i Stockholms stift. Det är ju roligt att ha en Andreas Holmberg i biskopskollegiet, därtill ett missionärsbarn som själv varit lärare i Tanzania. Men en del saker bekymrar mej dock vad gäller just Andreas´ biskopsroll. Så här skrev jag i en insändare till Kyrkans Tidning för tre veckor sedan (den togs aldrig in, så nu publicerar jag den här istället).

DET ÄR ALLVAR NU, ANDREAS!

I fjol våras hade jag, N Andreas Holmberg, en liten debatt i Kyrkans Tidning med min namne B Andreas Holmberg, stiftsadjunkt i Stockholms stift och nu biskopskandidat med, som det verkar, mycket starkt stöd i stiftet. Diskussionen gällde hur biskoparna ställer sig till företeelser som nätverket "Kristen bortom Gud" och kh Åke Nordströms tes att det är orimligt att försöka få folk att tro på en "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk varelse". Eller tesen att Jesus "gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus". (KT 15/3 2018

Likaså påtalade jag (KT 19/4) hur domkyrkolektor Sabina Koij i Kyrkoalmanackan för reformationsåret 2017 framställde syndafallet som något positivt. ("De får inte äta, men måste göra just det för att bli sanna människor. [---] Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." Dagbok med Kyrkoalmanacka, Verbum 2017, s 50). Och jag undrade om inte även klassiskt högkyrkliga och laestadianer då måste få bli prästvigda igen. Säga vad man vill om dem - men de är ju i alla fall emot synden och tror på Gud! 

Till min glädje höll stiftsadjunkten Andreas Holmberg i sitt svar (KT 17/5) med om att en icke-teistisk kristendom är en orimlighet. Däremot tycktes han mena att det räckte om en biskop i enskildhet förehöll den icke-teistiske kyrkoherden detta. Jag menar däremot att offentligt framställd villolära också måste rättas offentligt - så att ingen som lyssnat blir bedragen. 

Så har inte skett, men vad jag kan se sitter kh Nordström ändå säkert i Gustav Vasa. Allt medan t ex teol dr Rune Imberg på Församlingsfakulteten i Göteborg blir avkragad och meningsfränder till sådana svenskkyrkliga profiler som prof Bengt Holmberg och teol dr Bo Brander alls inte kommer ifråga för prästvigning i vare sig Stockholm eller Göteborg. 

 Om en stiftsadjunkt kan tillåtas sväva lite på målet, måste väl ändå en biskopskandidat kunna ge raka svar: 1) Kan en icke-teistisk kyrkoherde (läs Åke Nordström i Gustav Vasa och hans meningsfränder) få fortsätta verka i vår kyrka? 2) Om så är fallet, försvinner då inte hela legitimiteten hos det prästvigningsförbud från 1994 som drabbat klassiskt troende hög- och gammalkyrkliga, samt lågkyrkliga av laestadianskt och Elm-rosenianskt snitt?

N Andreas Holmberg
Iggesund

Katekesfråga 157: Hur uppstår och växer kristenheten på jorden?

onsdag 27 februari 2019

Dikt på Fastlagssöndagen

Påskvänner!

Det finns stunder när man inte vill.
Det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
Kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
"Kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund 
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
För det var ju just för denna stund,
för det var ju just för denna stund, 
för det var ju just för denna stund 
som han föddes till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
Kanske var det i en sådan stund, 
kanske var det i en sådan stund, 
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

Katekesfråga 156: Vilket är det samfund där den helige Ande utför helgelsens verk?

tisdag 26 februari 2019

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Påskvänner!

Carl Olof Rosenius gästbloggar om människans skapelse:

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Det första som är märkvärdigt i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antyds ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger inte: Jag vill göra människan, eller: Göre jorden av sej människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, bara med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålls en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt var här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som inte bara skulle ha en jordisk och förgänglig kropp, utan också en odödlig själ, som skulle tas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik." Då nu Gud därtill med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände som skulle härflyta av det, då ville han inte släppa ut denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sej dess frälsning.

Den andra märkvärdiga omständigheten vid människans skapelse är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sej! — Göre jorden av sej! varav det tycks som om Gud inte handlade omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sej!" Men när människan skulle skapas, då fick inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förenar sej, då heter det: Låt oss göra människan! 
Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sej vara,  utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. 

Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betraktar ursprunget till människans två beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk och blev också det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran om, att vi är stoft och jordmaskar, varför också den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; för att vi aldrig ska glömma hur förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det som tillhör själen och evigheten. 

Och Gud blåste in en levande ande i hans näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud blåste in den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dej, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi är också Guds släkte." Så har vi sett hur både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sin avbild. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyder orden: "Gud sa: Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds avbild. Om vi än aldrig här i tiden rätt ska förstå denna Guds avbild, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds avbild. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därför kunde också Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och like, och "skämdes inte för att kalla oss bröder" — och kom för att återställa vad som genom syndafallet var förstört; därför ska vi också genom honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade. 

Genom den nya födelsen, den nya skapelsen blir vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan ska dagligen förnyas till dens kunskap och avbild, som har skapat oss. Men helt återställt blir aldrig Guds avbild i oss förrän vi i uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi är nu Guds barn, och det är inte ännu uppenbart vad vi ska bli. Men det vet vi, att när han blir uppenbar, då blir vi honom lika; ty vi får se honom såsom han är."

Utav lera formar
Gud en härlig kropp.
Anden föder livet,
människan står opp.

Som en bild av Faderns
kärlek står de där,
Adam och hans Eva
Faderns avbild är.

Genom dem skall livet
ständigt strömma ut
dit där kärleksljuset
inte fanns förut.

Faderns Son är planen,
han är meningen,
och i honom finner
varje mänska den.

Katekesfråga 155: Vad ska den troende människan göra för att behållas i tron?

måndag 25 februari 2019

Psalm på Reformationsdagen 2

Påskvänner!

Igår sjöng vi under högmässan SvPs 373 "Behåll oss vid ditt rena ord", SvPs 67 "Som torra marken dricker regn," SvPs 377 "Därför att Ordet bland oss bor",  SvPs 399 "Vi bär så många med oss" och avslutningsvis - eftersom det var sverigefinnarnas dag, vår största minoritets - även SvPs 646 av den riksfinska diakonen Pia Perkiö.

Jag blev så inspirerad, och glad efter eukaristin, att jag t o m ledde sången på finska (men den som ville fick förstås sjunga på svenska)! Anden förstår ju alla tungomål - och finska är faktiskt ganska lättläst eftersom det uttalas som det skrivs! Förståelsen är en annan sak, men vi såg ju den svenska texten på samma psalmboksuppslag, så...

Skulle väl bara ha introducerat slutpsalmen med hjälp av Carl Olof Rosenius´ ord om den helige Ande och Andens förhållande till dagens tema, "det levande ordet":

"Anden kommer inte omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten! Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, han ska inte utebli!" (Dagbetraktelsen för den 21 januari).