söndag 21 april 2019

Glad Påsk!

Påskvänner!

VIVIT!

Fåglarna sjunger påskens budskap: Han lever!

VIVIT! VIVIT!

Och pappan med barnen :oD:



Katekesfråga 181: Kommer inte Guds rike utan att vi ber om det?

torsdag 18 april 2019

Skärtorsdag med påskens festrulle

Påskvänner!

Enligt judisk tradition är Höga visan påskens festrulle, liksom Rut är pingstens. Ja, påsken ÄR en kärlekshistoria. "Min vän är min och jag är hans." "Brudgummen gav sitt liv för sin brud - tänk vilket nådesunder!" (A Nilsson)



Lyssna till inspelningen här ovan - en underbar, sensuell växelläsning mellan kvinnan, mannen och kören! Tyvärr saknas några verser i slutet av varje kapitel, men du kan ju ta fram din bibel och läsa dem själv. Vi borde läsa den här boken högt varje Stilla vecka. Vilken underbar kärleksskildring!

Katekesfråga 180: Vad menas med Guds rike?

onsdag 17 april 2019

Dymmelonsdag med påskvandring

Påskvänner!

Fyra påskvandringar blev det idag! Jag var som vanligt Judas. Vi har nog en lite "hemskare" påskvandring än Malin Aronsson, men jag kan förstå vad hon menar när hon skriver så här.

Katekesfråga 179: Vem ohelgar Guds namn?

tisdag 16 april 2019

Bengt Pleijel om Stilla veckan

Påskvänner!

Bengt Pleijel (92+), mångårig föreståndare på Åh stiftsgård på västkusten, skriver fint om Stilla veckan och dess firningsdagar. Väl värt att läsa också för en lågkyrklig Efs-are i t ex Västerbotten.

måndag 15 april 2019

Stilla veckan

Påskvänner!

7 böner vår Herre har lärt oss.
7 ord ifrån korset ljöd.
7 dagar i Stilla veckan
vi minns hans pina och död.

På söndag, se svängande palmer
och mantlar i vägens damm!
Hör jublande hyllningsropen,
när Herren rider där fram!

På måndag han månglarna driver
ur templet med gisselslag,
men öppnar sin famn mot barnen
och hjälper den som är svag.

På tisdag han gråter på berget:
"Jerusalem, stad utan tro,

så gärna jag velat samla
de barn som här har sitt bo!"

På onsdag med dyraste olja
Maria hans fötter tvått.
För klingande silverslantar
har Judas sin Herre förrått.

På torsdag, se brödet och vinet
han delar kring bordets rund!
Men ingen med honom vakar
i mörk Getsemanestund.

På fredag, hör kvinnorna gråta
kring korsträ och törnekrans!
Itu rämnar templets förlåt 
och solen mister sin glans.

På lördag, se, tung är stenen,
sigillet är satt därpå.
I graven väntar vår Herre
att ut i påskljuset gå.

Fler sånger och psalmer under passions- och påsktid finns det här!

Katekesfråga 177: Vad ber vi om i den första bönen?

lördag 13 april 2019

Vårens präst

Påskvänner!

Här kommer en favorit i repris: "Vårens präst" av den engelske journalisten Gilbert Keith Chesterton:

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennes favoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 


Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 


Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Katekesfråga 176: Varför har Kristus lärt oss att i bönen säga "Fader vår som är i himmelen"?

Katekesfråga 175: Varför har Kristus lärt oss att i bönen säga Fader vår?

Påskvänner!

Ibland är 1878 års katekesutveckling (enligt uppgift alltjämt Svenska kyrkans officiellt gällande katekes) alldeles ovanligt förträfflig. T ex här:

Katekesfråga 175: Varför har Kristus lärt oss att i bönen säga Fader vår?

(Se även svaren på fråga 173 och 176!).

söndag 7 april 2019

Ingemar Olssons psalm om våran storebror

Påskvänner!

Det är en nästan hisnande skillnad i stilnivå mellan Hans Lindholms psalm om Lejonet och Lammet i förra inlägget och Ingemar Olssons musikalsång om Våran Storebror som också sjöngs i bönhuset idag och som jag lägger in här nedan (med tillägg av en strof i samma stil som jag skrev själv i morse). Jag tror att båda typerna av sånger kan ha en plats i gudstjänsten, där "unga sjunga med de gamla", så att unga kan sjunga också gamla psalmer och gamla kan sjunga också unga psalmer:



Se Ingemar Olssons text här!

v. 4 (av A.H):

När för våran skull på korset han dog,
såg det ut som om allt var slut.
Men från döden alla nycklar han tog,
och ur graven gick han ut.
Och var och en som tror
på våran storebror
och litar på hans ord
blir pappas barn.
Våran storebror är kärleken själv,
han är pappa upp i dan.

Katekesfråga 174: Varför behöver vi särskilt uppmuntras till tillförsikt och frimodighet i bönen?

lördag 6 april 2019

Hans Lindholms psalm om Försonaren med det ljuvliga sjutalet

Påskvänner!

Idag, innan Hans Lindholm från Uppsala talade om Uppenbarelseboken i Älvkarleby (medan jag var på Liberalernas länsårsmöte i Gävle), fick jag hans tillstånd att på nätet publicera hans psalm över temat i Uppenbarelseboken 5, "Psalm om det ljuvliga sjutalet", inspirerad även av medeltidspsalmen "Guds rena Lamm oskyldig" vars melodi den lånar (se Youtube-klippet nedan). Psalmen publicerades först i Hans´ grundliga bok om Uppenbarelsebokens budskap ("Den som segrar"). Nu även här på Efs idag:




PSALM OM DET LJUVLIGA SJUTALET
(Uppenbarelseboken 5:1-6, Jesaja 11:1-2)

1. Med sju sigill förseglad

hos Den som är på tronen
är boken stängd och reglad
och dold informationen.
Hör jorden häftigt gråta:
Vem kan Guds bok upplåta?
Giv oss din frid, o Jesus!


2. Den ende som har vunnit

är lejonet av Juda.
Vår vilsenhet försvunnit,
du mening har att bjuda.
Ett skott i David rotat
är du som skadan botat.
Giv oss din frid, o Jesus!

3. Ett barn i vår historia

med kunglig makt och ära,
kring huvudet en gloria
som endast Gud kan bära.
Du mitt i världens vimmel
förenar jord och himmel.
Giv oss din frid, o Jesus!

4. Men när mitt häpna öga

din härlighet betraktat,
jag ser att Kungen höga
är Lammet som blev slaktat.
Vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesus!

5. Sju horn i Lammets panna,

fullkomlig kraft och styrka,
ger mod att troget stanna
i en försvarslös kyrka.
Fast starka makter ryter
din kärlek aldrig tryter.
Giv oss din frid, o Jesus!

6. Sju ögons klarhet rymmer

att du som allting känner
har blick för de bekymmer
som plågar dina vänner.
Osynlige, vi beder
att du oss ser och leder.
Giv oss din frid, o Jesus!

7. Där du går fram, Messias,

besegras allt som låser,
och slavarna befrias
där Rikets vårvind blåser.
Sju andar du nu sänder
ut över alla länder.
Giv oss din frid, o Jesus!

Text och copyright Hans Lindholm, publicerad med tillstånd

Tack, Hans! Tack, Jesus! Glad Passionssöndag på er alla!

[Tillfogat 7/4 - obs datum: Idag sjöng vi den här psalmen som lågmäld lovpsalm under förbönsstunden i gudstjänsten. Jag frågade Hans om jag kunde korta psalmen, men svaret var att det givetvis måste vara sju (7) verser i en psalm om det ljuvliga sjutalet :o). Så därvid blev det!]

Katekesfråga 173: Vad vill Gud uppmuntra oss till genom att vi får kalla honom Fader?

torsdag 4 april 2019

Stilla Veckan på Laurentiistiftelsen

Påskvänner!

Ungefär så här kan ett kristet firande av Stilla veckan gärna se ut (tycker jag). F ö brukade ett hejdundrande påskkalas bryta ut på Stiftelsen efter påsknattsmässan på 90-talet. Antar att det är så nu med. Men om man nuförtiden även målar ägg hemma hos föreståndaren på påskaftonen vet jag inte. Påsknattsmässa, fest, några timmars sömn och så högmässa! Det är toppen på Stiftelsen, som det stod på bonaden i sällskapsrummet. (Även för lågkyrkliga).

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Katekesfråga 172: Hur börjar Herrens bön?