Påsk- och julvänner!
Om Annandagen firades med högmässa i Jakobs kyrka i Hudiksvall blir det imorgon på Tredjedagen julgemenskap på EFS Njutånger med gröt och skinkmackor och en del sång och musik fr o m kl 14. Välkomna!
(F ö är det i år 2022 exakt 100 år sedan den ståtliga Betlehemskyrkan i Edsbyn stod färdig - jag har bara varit där en gång under någon Kom och se-festival och ätit med journalisten Birger Thureson. Idag tillhör den något annat av samfunden i Hälsinglands Jerusalem).
Påsk-, advents- och julvänner!
Franzéns julpsalm, lätt bearbetad. Därefter Rosenius' julaftonsbetraktelse över samma bibelord ("Ordet blev kött", Joh 1:14). Men läs gärna även Magnus Malms och kyrkofadern Hieronymus' julbetraktelser! Jag tackar Gud för dem alla. Här står tiden och kyrkohistorien verkligen stilla ett slag.
En God Jul tillönskas alla - tack vare vår Frälsare.
1. Jesus, lär mig rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.
2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.
3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.
4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.
5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.
6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.
7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dej uppenbar,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.
Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551
ORDET BLEV KÖTT (Joh. 1:14)
Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.
Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!
Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.
Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.
Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?
Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!
Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.
Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"
Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.
Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.
Påsk-, advents- och julvänner!
Här kommer fortsättningen och slutet på gårdagens "lärodikt" (jag har alltså delat upp den i två delar). Skriv gärna en modernare version av trosläran - men att den för minnets skull gärna kan få rimma bör man inte förneka.
Däremot behöver den nog i så fall delas upp i flera kortare dikter - vårt tålamod med poesin är inte längre lika stort som med prosan.
Det här är i alla fall både jul- och påskförkunnelse från en biskop av klassiskt evangelisk-lutherskt snitt. Jag har bearbetat Franzéns text ytterst sparsamt - den som vill ha en modernare text får som sagt gärna skriva en själv!
Påsk-, advents- och julvänner!
Ännu en kvällspsalm av Franzén har vi här, något bearbetad. Den har samma versmått och melodi som Paul Gerhardts mer berömda "Nu vilar hela jorden" (i SvPs1986 "Nu vilar folk och länder"). Genom sin mindre längd var den länge mer sjungen, men torde i vår tid och i Efs idag sedan länge ha konkurrerats ut av såväl "Bred dina vida vingar" som "Nu sjunker bullret och stressen släpper".
Som aftonbön vid enskild andakt torde den dock fortfarande ha sitt värde. "När jag mig ensam finner" är ju en mindre aktuell versrad i församlingssång.
Påsk-, advents- och julvänner!
Kändes förra Franzén-psalmen lite föråldrad för just konfirmander, känns kanske den här kyrkotagningspsalmen fullkomligt obsolet även i bearbetad form. Framför allt är ju Birgitte Catrine Boyes danska kyrkotagningspsalm "Nu får med Gud sej glädja" så mycket bättre - skriven av en kvinna och flerbarnsmor dessutom!
Men som vanligt gäller om gamla psalmer i mindre vanliga men viktiga ämnesområden: skriv gärna en nyare och bättre! En lycklig barnsbörd är väl värd att fira separat från dopet. Franzén gör i alla fall ett aktningsvärt försök i en psalmbok där endast 0,6% av psalmerna var skrivna av kvinnor!
FÖR EN MODER SOM SKALL KYRKOTAGAS
1. Gud, min Gud, som ville än
mej åt barn och make frälsa,
gläd mej i ditt hus igen,
fyll min kropp och själ med hälsa.
Stärk mej, helga mej idag,
utan dej vad vore jag?
2. Jesus, på ditt rika ord
vill jag som Maria höra,
låt dess kraft på denna jord
mej på rätta vägen föra,
så jag jämt på hjärtat bär
vad den bästa delen är.
3. Sedan kan jag lugn och nöjd
även Martas omsorg bära,
tacksam för din frid och fröjd,
tacksam att du är mej nära.
Rätta glädjen är hos dej,
bli en daglig gäst hos mej.
4. Kom, o Jesus, låt ditt namn
mej som mor och maka gläda.
Se till barnet i min famn,
du som signade de späda,
du som själv så späd och arm
legat vid en moders barm.
5. Kom! Med kärlek och med tro
vill jag dej, o Herre, tjäna.
Kom! Välsigna bröd och bo
och din Ande mej förläna.
Låt mej göra, vis och from,
av mitt hem din helgedom.
Påsk-, advents- och julvänner!
Vid min konfirmation i Tavelsjö kyrka försommaren 1984 sjöngs denna Franzén-psalm som stod under rubriken "Konfirmation". Jag har bearbetat den något, men i stort sett är det Franzén som talar - eller snarare ber i konfirmandernas namn. Sådana sånger blir ju fort lite "bedagade", men jag reagerade inte den gången mot det lite ålderdomliga språket, utan tänkte att det väl var som det skulle vara vid ett så högtidligt tillfälle.
Nå, i bearbetad form tycker jag att den fortfarande förtjänar att sjungas ibland. Kanske inte precis just bara av konfirmander utan av nattvardsgäster i allmänhet som beredelsepsalm. (Nuförtiden har det ju blivit mer sällsynt att konfirmandtiden innebär "att beredas till sin första nattvardsgång", men en god beredelse inför varje nattvardsgång behöver vi verkligen, både goda beredelseord och goda beredelsepsalmer).
Men i finlandssvenska psalmboken (också den från 1986!) finns Franzéns psalm kvar under rubriken Konfirmation (också där lätt bearbetad!) och även den finska psalmboken Virsikirja har med den i sin senaste upplaga. Här i Sverige sjungs den dock inte längre - den togs t ex inte med i Lova Herren 2020. Jo, förresten, den kom nog faktiskt med i västlaestadianernas psalmbok för några år sedan!
Påsk-, advents- och julvänner!
De här tjejerna sjöng just den här brutalrealistiska Franzén-kvällspsalmen till just den här Bingsjö-melodin i Nianfors kyrka för några år sedan. (Kan det ha varit just 2018 - samma år som den här inspelningen är ifrån?). "Min vilotimma ljuder / en gång, en sista gång / och mej i graven bjuder / en bädd så kall och trång."
I 1819 års psalmbok hade den nr 444, i 1937 års psalmbok nr 452. Den fanns alltså kvar i psalmboken så sent som 1983, då jag fick min svarta konfirmandpsalmbok i guldsnitt, under rubriken "Vid aftonklämtningen". Enda textbearbetningen som skett då var att slutradernas "då kan jag roligt somna" ändrats till "då kan i ro jag somna"! Lina Sandells Bred dina vida vingar hade nr 451, och båda psalmerna hade samma melodi, dock inte så att man sjöng Min vilotimma ljuder på melodin till Bred dina vida vingar, utan så att Bred dina vida vingar i 1939 års koralbok hade 1500-talsmelodin till Min vilotimma ljuder (jo, se själv!).
Jag minns att den unge prästen Zack Lindahl (då ännu ej 30 år fyllda) som höll andakten i Nianfors var förtjust över både text, Bingsjö-melodi och framförande! Såna här aftonpsalmer har vi inte för många kvar av, och inte heller alltför många ungdomar som törs framföra dem: "Men Herre Gud, bevara / min själ till evig tid / för syndasömnens snara, / för världens falska frid." Lyssna nu:
Påskvänner!
Nästan alla Franzén-psalmer gick ograverade över från 1819 till 1937 års psalmbok. Jag kan nu bara påminna mej en psalm som inte kom med in i 1937 års psalmbok, nämligen denna - om människans fall i Adam och upprättelse i Kristus. Det finns inte många psalmer på det temat nuförtiden, men vi har dock en i dagens svenska psalmbok: "I Adam är vi alla ett". Även C O Rosenius skrev en: "Allt vad oss Adam i fallet ådragit." Christian Braw har också skrivit flera psalmer på det viktiga temat.
1. Ack, vi är ju alla
Adams barn, o Gud!
Därför ses vi falla,
bryta dina bud.
Högmod vill få höra
ormens smicker än,
att varann förstöra
vän förleder vän.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
2. Men den fröjd försvinner,
som mitt brott mej vann;
snart min brist jag finner,
som ej skylas kan.
Fåfängt jag mej döljer
undan Herrens röst;
vart jag flyr, den följer,
ropar i mitt bröst.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
3. Borta är det Eden,
där jag skuldlös var.
Bort med samvetsfreden
himlens glädje far.
Om än lyckan mäter
mej sitt överflöd,
skild från Gud jag äter
dock med sorg mitt bröd.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
4. Se, av jorden komna
blir vi jord igen;
fåfängt får vi domna,
själen vakar än,
vakar och begråter
utan slut sin nöd,
lever för att åter
dö en evig död.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
5. Världar ser vi röra
sej på Herrens bud;
bara vi kan göra
mot din lag, o Gud!
Till den minsta lilja
allt var skapat gott;
genom mänskans vilja
blev det onda sått.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
6. Ska vi då förskjutas
utan hjälp och tröst?
Ska din himmel slutas
för var böneröst?
Ska din jord oss nära
till förtappelse
och blott tistlar bära
och förbannelse?
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
7. Nej, på ormen träder
kvinnans helga Säd;
Gud, din nåd oss gläder
än vid livets träd!
Jesus kom, och jorden
är välsignad än,
dukade är borden,
öppnad himmelen.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
8. Du som frälst oss alla,
Jesus, kom till mej,
låt mej mer ej falla,
håll mej fast vid dej!
Hjälp mej när jag strider,
gör mej god och vis
och mej tag omsider
till ditt paradis!
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
Påsk-, advents- och julvänner!
Den här brutalt realistiska memento mori-psalmen sjöng vi faktiskt i Härnösands domkyrka vid Franzénjubileet den 12 november - som ingångspsalm, naturligtvis, strax efter klockringningen. (Och vi sjöng den i Britt G Hallqvists bearbetning - inte min).
Den melodi som används i koralboken har jag dock här bytt ut mot Armas Maasalos finländska koral som jag tycker passar mycket bra till Franzéns text - för omväxlings skull (Franzén var ju som sagt finländare från Uleåborg, även om Finland vid tiden för hans födelse tillhörde Sverige).
Så håll till godo med denna både allvarliga och uppmuntrande text:
VID RINGNING TILL GUDSTJÄNST
Påsk-, advents- och julvänner!
Läs en spännande text (med bild!) om bl a Willis Towers´ glasbalkong!
Måste även få rekommendera Stefan Gustavssons ännu mer spännande böcker
Påsk-, advents- och julvänner!
Vid det högtidliga Franzén-firandet i Härnösands biskopsgård och domkyrka den 12 november 2022 läste domprosten i domkyrkan följande Franzén-psalm med julanknytning, en psalm som liksom gårdagens utmönstrades ur psalmboken 1986. Den kändes tyvärr åter aktuell detta europeiska krigsår.
Psalmen är ett bra exempel på teman som riskerar försvinna när vi - på språkligt goda grunder - utmönstrar äldre psalmer utan att skriva nya på temat. Här presenteras den i något bearbetad form:
1. Fridens Gud, oss frid förläna:
hör oss, milde Herre Gud!
Hjälp oss att dej troget tjäna,
fäst oss vid din viljas bud,
så att vi med helgad ro
får i fridens hyddor bo.
2. Ack, där synd och svek får råda
hjälper inte svärd och spjut.
Skuld på skuld ses förebåda
nöd och undergång till slut.
Världslig vishet, världsligt mod
hejdar ej fördärvets flod.
3. Frid i landet du oss give,
frid i husen följe den.
Makar, syskon, grannar live
fridens anda, kärleken.
Frid i hjärtat, Jesus, bjud,
frid med mänskor och med Gud.
4. "Frid på jorden!" sjöngs i höjden,
Jesus, i din födslostund.
Frid från himlen utgör fröjden
av ditt saliga förbund.
Men i denna prövotid
vinns den inte utan strid.
5. Hjälp oss du, o kärleksrike,
styrk oss med din Ande god,
du vår Konung i det rike,
som du köpte med ditt blod.
Här med oss mot synden strid,
tills vi når en evig frid.
Text: Frans Michael Franzén 1819 (47 år), ngt bearb. 2011
Musik: Heinrich Albert 1642 (38 år), jfr Haeffners koralbok nr 376!
Påsk-, advents- och julvänner!
Advent är ju "Jesu liv på jorden baklänges" och kontrasten mellan Jesu intåg i Jerusalem och hans övergivenhet några dagar senare är hjärtskärande. En psalm som särskilt noterar just bibelordet "då övergav de honom alla och flydde" är Franzéns "Jesus, dej i djupa nöden / dina egna överger". Den är i psalmboken bearbetad av Lars Lindman, men här av mej (bl a av upphovsrättsliga skäl, men beträffande sista strofen även av innehållsliga).
Psalmen måste inte sjungas lika långsamt som orgelkompet på Youtube-klippet, men vid enskild meditation och med högtalaren nerskruvad på låg volym är det långsamma tempot inte att förakta:
1. Jesus, dej i djupa nöden
dina egna överger.
Dej som går för dem i döden
sviker och förnekar de.
Ack, jag själv, som bland de dina
du vill frälsa med din pina,
överger dej för en värld
full av dårskap, synd och flärd.
2. Vem var den som dej förrådde,
då din tår för honom flöt,
dej som nyss hans fötter tvådde,
brödet nyss med honom bröt?
Ack, jag själv, som från det bordet
där ditt blod beseglar ordet,
där du mej min synd förlät,
återföll i frestarns nät.
3. Ej förmår de svaga vänner
vaka ens en stund med dej,
då du, höljd av blodsvett, känner
dödens fasor samla sej.
Ack, jag själv förmår ej vaka,
ej en flyktig ro försaka:
rörs en stund, men inom kort
sover jag min bättring bort.
4. Vem var den som inte kände
dej, sin mästare och vän,
bröt den tro han nyss bekände,
bröt den tredje gången än?
Ack, jag själv, som flera gånger
brutit löften, glömt min ånger,
svikit och förnekat dej
som så ofta sökte mej.
5. Salig den dej aldrig sviker,
en gång av din kärlek rörd,
aldrig från din sida viker
av en fåvitsk värld förförd,
som, Johannes lik, vid ropen
från den onda, blinda hopen
trofast följer dina spår,
vid ditt kors till änden står.
6. Men du den som fallit åter
med en blick upprätta kan.
Liksom Petrus den då gråter,
får dej lika kär som han.
Jag har gjort dej sorg och smärta,
se, dej älskar dock mitt hjärta.
Jesus, du min bäste vän,
tack att du känns vid mej än!
Text: Frans Michael Franzén 1812, 1817, bearb. 2016
Musik: Svensk 1697
Påsk-, advents- och julvänner!
Franzén fick ju med tre olika fruar 19 barn (varav dock endast sju överlevde honom). En stor barnavän var han. I ett litet dopkapell i Härnösands domkyrka står det passande nog på altaret några rader av Franzén: "Jesus, i din vård vi ge / våra barn, vårt glädjeämne."
Här följer hela hans doppsalm, lätt bearbetad av undertecknad (i psalmboken är bearbetningen av Olle Nivenius och upphovsrättsskyddad trots rätt låg verkshöjd, med bl a bevarade pluralformer av verben):
1. Du som var den minstes vän
och lät barnen till dej träda,
Jesus, du välsignar än,
tar i famnen än de späda.
Du en faders omsorg leder
och en moders fröjd bereder.
2. Gode herde, i din hjord
svaga lammen du ej glömmer.
Livets bad och nådens bord
kärleksfullt du åt dem gömmer.
I din famn du vill de kära
till din Faders boning bära.
3. Jesus, i din vård vi ger
våra barn, vårt glädjeämne.
Som din gåva vi dem ser,
bäst av alla du dem känner.
Genom dopet till dig tagna,
låt dem ej bli från dig dragna.
4. Lär oss gå med dem så vi
himmelen med dem får ärva,
goda föredömen blir,
inte någons själ fördärvar,
så de änglar dem ledsagar
aldrig oss hos dej anklagar.
5. Ingen, så ditt ord oss lär,
ingen kommer till ditt rike
som ej barnets hjärta bär
mot sin Gud och mot sin like.
Lär oss att som barn dej alla
älska, lyda och åkalla!
Påsk- och julvänner!
Anders Brogren rustar oss inför de sedvanliga angreppen:
Mysteriet med den försvunna skattskrivningen och andra mysterier.
Augustus skattskrivning försvunnen och återfunnen.
Betlehems stjärna - när, var, hur?
Julen - hednisk eller kristen högtid?
Tack, Anders!
Påsk-, advents- och julvänner!
Nye ärkebiskopen är utom all tvekan en utmärkt pedagog. Han och den 18 år äldre Tony Guldbrandzén (biskop i Härnösand 2001-09) arbetade tillsammans fram den fina serien Gudstjänst 1-4 (Bokförlaget Origo 1992) som provats i praktiken i deras gemensamma tjänst i Tumba. Även om evangelieboken ändrades 2003 och därmed i en del avseenden gjorde fyrbandsverket obsolet, vore det synd att bara ställa undan det. De flesta teman är sej ju lika, och även Elisabeth Edströms "bibelvisor" för varje söndag är sannskyldiga pärlor, väl värda att bruka.
Vissa teologiska påpekanden förtjänar att citeras i sin helhet, vilket jag också gjort på åtskilliga ställen i min kyrkoårsblogg Kyrkans solvarv. Andra känns mest, även så här inför Johannes Döparens adventssöndag, som taffliga försök att dämpa förkunnelsen om domens allvar och omvändelsens nödvändighet. Utvecklingen mot att fira Domssöndag som en ren glädjedag (en fröjd utan bävan) tycks ta fart genom denna gudstjänstserie, och det framställs som viktigt att Johannes Döparens budskap predikas "utan att människor känner sig fördömda." Que? Vem har inbillat just oss att vi ska slippa undan den kommande vredesdomen? Lagen låter oss inte slippa undan, förrän vi betalt "den yttersta skärven".
Sedan måste ju också Evangelium förkunnas, om honom som verkligen betalade "den yttersta skärven" för vår skull. Så att fördömda syndare finner vägen ut ur sin fångenskap - och vägen hem till Fadern. Som Johannes Döparen, lagpredikanten, ropade: "Se Guds Lamm, som borttar världens synd!" Ja, redan i början av sin förkunnargärning var det "syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop" han förkunnade. Gamla förbundets siste profet såg längre än de flesta. Vi måste nog börja lyssna till honom. Nu igen.
Då har inte bara Efs en framtid och ett hopp, utan också Svenska kyrkan, vårt land och vår värld.
Påsk-, advents- och julvänner!
Nu får jag kanske en del moderna Efs-are på mej, ty denna "gökottepsalm" hör definitivt till Franzéns allra minst sjungna, trots att den stod i psalmboken ända fram till 1986 (de första 118 åren som nummer 116 och de sista 50 åren som nummer 607). Kanske det är melodin som kommit i vanrykte? - den var dock känd som "Luthers Sanctus" som också den fanns i psalmboken förr ("Esaias såg den Allrahelgaste"). Innehållet är i varje fall uppbyggligt, om än formen även för mej ter sej rätt ålderdomlig.
Så här ser Franzéns himmelsfärdstext hursomhelst ut (mycket lätt bearbetad av undertecknad):
*Allt fullkomnat är, o Jesus, och du far
upp till det ljus, vars sändebud du var.
Nu himlars himmel för dej öppen står,
till Majestätets högra hand du går.
Dock ser du än med kärlek till den jord,
där du ditt blod har lämnat och ditt ord.
Ifrån all världens tron, o mänskors vän,
du ser till oss och oss välsignar än,
då vi på korsets stig, som här du gick,
med hopp och tro mot dej har vänt vår blick.
//: Helig är Herren, Fadern, Skaparen! ://
//: helig är Herren, Sonen, Medlaren! ://
//: helig är Herren, Anden, Tröstaren! ://
Så himlen stämmer upp sitt fröjdeljud,
och jorden kläder sej i högtidsskrud
och svarar: Helig, helig, helig Gud!
Nej, det här är inte precis någon gökottepsalm. Men egentligen ska Himmelsfärdsdagen firas med en rejäl högmässa kl 11 - med sex ljus på altaret och vit klädsel av både altare och predikstol. En Kristusfest - och "Halleluja, sjung om Jesus" handlar ju i sista versen om honom som stiger ner ibland oss och mättar oss vid sitt bord. Nattvard passar alltså utmärkt denna dag.
Fast gökottan är definitivt en av årets höjdpunkter. En gudstjänst med särställning. (Även om vi knappast sjunger Franzéns himmelsfärdspsalm där heller). Ett alldeles speciellt budskap.
Påskvänner!
Det är vår Konung som kom till oss på en åsna, på ett lastdjurs föl. Och efter fullbordat frälsningsverk har han återtagit sin tron. Liksom vers 4 av gårdagens underbara påskpsalm, handlar denna psalm om den världsmission Efs fått vara en del av - om Kristi rikes utbredande "så långt som dagen hinner." En underbar psalm: jfr Stålfarfars version i det andra klippet här nedan!
Vid Franzén-jubileet i Härnösand för tre veckor sedan (12 november) sjöngs psalmen som solosångspostludium av organisten Heri Eystùrlid. Ett starkt minne, liksom när "min" domkyrkoorganist i Lule, Rolf Ericzon, spelade psalmen i Stensele kyrka under en ekumenisk vecka någon gång på 90-talet. Min blivande vigselpastor (2001) Gerard Willemsen höll ett timslångt bibelstudium över Daniels bok kapitel 2, och jag tänkte att den berömde organisten på läktaren kanske ledsnat och åkt hem. Men han var kvar - och maken till exekverande av denna Franzénpsalm (som vi sjöng till avslutning) har jag aldrig hört, vare sej förr eller senare. Rolf fick verkligen nåden att illustrera både denna psalm och orden i en 1986 borttagen Franzén-strof: "Men Kristi rike varar / och sig alltmer förklarar. / Välsignad vare han / som kom i Herrens namn."
Påsk-, jul- och adventsvänner!
Varje söndag är ju en liten påskdag, en Kristi uppståndelses dag. Så även Andra söndagen i advent. Så det är inte helt fel med en påskpsalm idag. Frans Michael Franzéns näst mest sjungna psalm torde vara påskpsalmen "Vad ljus över griften", länge närmast obligatorisk ingångspsalm på påskdagen (ungefär som Wallins "Var hälsad sköna morgonstund" på Juldagen), men å andra sidan sällan sjungen vid något annat tillfälle (även däri liknande den kända julottepsalmen) och därmed trots allt aldrig riktigt "insjungen". Med sina fem långa strofer bräcker den "Var hälsad" som psalmbokens längsta ståpsalm.
Under min uppväxt på 70-talet var det fullkomligt självklart att alla fem verserna skulle sjungas - ända fram till Kristi återkomst, hans andra advent, och åtskiljandet mellan ogräset och vetet! Men under det nya millenniet har man ofta sjungit bara två, max tre strofer av påskpsalmen (och t o m ibland även skurit ner julpsalmen till tre strofer!). Därmed mister man, menar jag, den särskilda högtidskänsla som består i att någon enstaka gång, just vid särskilda högtider, sjunga en riktigt lång psalm i sin helhet (t ex psalm 1 i 1986 års psalmbok, "Gud, vår Gud, vi lovar dig", som också helst ska sjungas i sin helhet). Som Efs-are kan man jämföra med att stående sjunga långa "Med Gud och hans vänskap" vid årskonferenserna. Knappast ett gudomligt krav eller anbefallt i bibeln - men ändå!
Här kommer nu psalmen i sin helhet - men inte i originalversion, inte heller i 1986 års psalmboks version (bearb av Karl-Gustaf Hildebrand), inte heller i finlandssvenska psalmbokens (närmare originalet), utan (av upphovsrättsliga skäl) i min egen från Stora Nätpsalmboken:
*1. Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,
o salighets höjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för
hans andes fläkt,
och avgrunden bävar.
Halleluja!
*2. Här var mellan ljuset
och mörkret en strid,
dock segrade ljuset
för evig tid.
Nedstörtad är döden
och tron står nu opp
bland jordiska öden
med himmelens hopp.
Ni sörjande kvinnor,
vem söker ni här?
Den levande ej
bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.
Halleluja!
*3. Så himlen oss givit
försoning och gjort
att graven har blivit
till glädjen en port!
Ni huvun som böjdes
vid korset i bot,
höj blicken och fröjdas
trots fienders hot!
Kom, skingrade hjord,
till din herde igen!
Han lever, han lever
och följer dej än
osynlig från himlen.
Halleluja!
*4. Nu storma, o tider!
Hans kyrka står fast.
Som ljuset sej sprider
hans lära med hast.
Ut går i all världen
hans utsända bud
och vittnar bland svärden
och bålen om Gud,
och vittnar om honom,
o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, ¨
blev genom sin död
en förstling till livet.
Halleluja!
*5. Ni fromma som klagar,
vad sörjer väl ni?
Snart är både dagar
och nätter förbi.
Snart jorden upplåter
sin famn till er ro,
snart uppstår ni åter
likt korn som får gro.
Han själv som dem sådde
ska komma till slut
och samla in skörden,
men först skilja ut
allt ogräs från vetet.
Halleluja!
Påsk-, advents och julvänner!
Glad "andra advent"! Rekommenderar två intressanta apologetiska texter från Världen idag: Dels Stefan Gustavssons om meningen med livet, universum och allting, dels Anders Gärdeborns om cellen och Volvofabriken. Säkert inte invändningsfria, men absolut väl värda att reflektera över. Både "andra advent" och annars. Dessutom enligt min mening bra underlag för samtal med människor som (ännu) inte delar vår tro på himmelens och jordens Skapare.
Inlägg
Alla kommentarer
