Att inte döma men likväl akta sig och varna för de falska profeterna

Glad "domssöndag"!

Domaren dömer och vi ska därför inte döma. T o m muslimerna tror att Jesus ska döma oss på den yttersta dagen. Det är väl ganska få s k "kristna" som tror det nuförtiden, och enligt förre ärkebiskopen K-G Hammar sker Kristi återkomst enbart i våra hjärtan. Visserligen ber vi i en psalm "döm mitt hjärta här i tiden / innan världen döms av dig", men det handlar alltså inte om att själva Kristi återkomst, som vi bekänner i trosbekännelsen på söndagarna, är något som sker i våra hjärtan och bara där. Man kan ju på visst sätt säga att Jesus befanns skyldig till döden av Stora rådet just för att han tydligt förkunnade sin återkomst i härlighet. "Ni hörde hädelsen".

Domaren dömer och vi har därför inte mandat att avgöra andras eviga öde. Varken så att vi lovar alla evig salighet, som ärkebiskopskandidaterna i utfrågningen i Gottsunda 2013 (Persenius reserverade sig för Hitler), eller så att vi försöker specificera vilka Gud, domaren på korset med rövare på var sida, kan frikänna och inte.

Däremot har vi mandat att be-döma. "Akta er för de falska profeterna" säger Jesus i samma predikan där han uppmanar oss att inte döma varandra. Och det går ju inte att akta sig utan att försöka bedöma vilka dessa profeter är, och det går ju inte att göra en sådan bedömning utan att också försöka varna andra för dem vi bedömt som falska profeter. Muhammed t ex. Det är märkligt att idag i slutet av ärkebiskopens tid i ämbetet läsa vad Svensk Pastoraltidskrift skrev den 25 oktober 2013.

Jag tar nu en risk och publicerar några föredrag av den s k biskopen John Shelby Spong, flerfaldigt inbjuden till Sverige av ledande figurer i Svenska kyrkan, bl a till Västerås stift ("den upproriske tonåringen") och till Stockholms stift (Sofia församling och Hans Ulfvebrand. Även i Uppsala missionsförsamling fick han hålla föredrag på en av sina Sverigeturnéer. Stiftschefen Ytterberg i Västerås skrev förordet till Verbums utgåva av Spongs "En ny kristendom för en ny värld" som biskop de facto Rune Imberg kallade "vidrig smörja" och "satans djupheter" (Spong kallade han "en ulv i ulvakläder"). 

Väl att märka tar vår kyrkoledning tydligt avstånd från sådana som Rune Imberg och vägrar sedan 1994 att prästviga sådana. Men sedan 1994 har man flera gånger inbjudit sådana som John Shelby Spong, och avståndstagandet från John Shelby Spong och hans teologi var lamt eller obefintligt, trots den tydliga uppmaningen i 2 Joh. 1:9-11. Åke Bonnier skrev t o m: "Låt angreppens tid upphöra inom kyrkan!" när han förstod att människor redan i på förhand kritiserade konferensen i Sofia församling, pga Spongs sedan decennier offentliggjorda teologi. Församlingens kyrkoherde Hans Ulfvebrand tyckte i brev till mej inte att man skulle ta avstånd från en person för att man tar avstånd från hans åsikter. Nähä. Men måste man bjuda in personen till kyrkodagar i sin församling och ta emot honom som en biskop?

Jag har underskattat John Shelby Spong, det måste jag säga. Han är en god och medryckande talare, och han sätter fingret just på de punkter som även ateisthumanisterna och andra kristendomskritiker observerat och påtalat, de som var viktiga för mig under min studietid tydligt och medvetet lämnade kristen tro. Det finns verkligen svåra frågor för kyrkan att dryfta, både kring bibeln (och då särskilt gamla testamentet), naturvetenskapen, kyrkohistorien m m. Men John Shelby Spongs nya kristendom är verkligen så ny att den verkar falla under både Paulus´ anatema i Galaterbrevet 1:9 (inte för att Spong bryr sig om Paulus) och Johannes´ redan nämnda föreskrift i 2 Joh. 1:9-11 (vilka skulle annars falla för apostelns renlärighetskrav?).

Ja, jag tar risken att någon blir "spongian" och lägger ut några av hans föredrag, inkl debatten om Jesu uppståndelse med William Lane Craig. Och jag ställer frågan som Sveriges journalister borde ställa till både ärkebiskop och statsminister (som ju är partiledare för kyrkomötets största nomineringsgrupp): varför får prästkandidater med Spongs teologi vigas till präster i vår evangelisk-lutherska kyrka? Medan gammalkyrkliga Kyrkliga förbundets och högkyrkliga Kyrklig förnyelses och lågkyrkligt rosenianska Elm-Bv:s och lågkyrkligt laestadianska Fridsförbundens prästkandidater ratas? Bryr sej Efs? Hur många av oss har redan gått över till Spongs nya kristendom för en ny tid?

Som sagt, man bör inte underskatta Spong. Hans återkommande skildring av "bibeltro" från sin bakgrund i North Carolina, med rasism, misogyni, homofobi et c, gör i långa stycken hans reaktioner begripliga. Inte konstigt om han likt mig själv lämnade sin barndoms tro, inte alls. Men hur fick han för sig att han kunde skapa en ny, "avmytologiserad" kristendom där egentligen ingenting i trosbekännelsen är värt att ta på allvar? Varför blev han kvar, och blev biskop(!), i en kyrka där han föraktade dopritual och barndop som han ändå genomförde? Många frågor blir helt obegripliga, men de frågor han själv ställer är frågor som många i vårt land delar, inte minst våra ungdomar och många präster som utbildats för tjänst i vår kyrka, men utan att längre ens försöka eller vilja ge bibliska svar på. Det är därför jag känt sådan lust att skänka Stefan Gustavssons "Skeptikerns guide till Jesus del 1-2" åt alla våra biskopar. Jag skulle nästan ha råd.

Först: "den stora uppståndelsedebatten" med William Lane Craig, del 1-2. Karln hör uppenbarligen till dem som tror att Jesus ruttnat, men det hindrar visst ingen kyrklig karriär nuförtiden:

Sedan om hur Johannes (enligt Spong) lär oss att inte tolka evangelierna biografiskt:

Om hur försoningsteologin (och då talar han inte om sin egen) kommer att döda kyrkan:

Om att Jesus inte dog för våra synders skull (där har vi tydligen hans egen teologi som han tror kommer att vitalisera kyrkan):

Biskop Anders i Dagen

Påskvänner!

...och då syftar jag inte på romerske katoliken Anders Arborelius eller Svenska kyrkans ärkechefAnders Wejryd. Nej, det är biskop Anders Sjöberg (notera att han liksom Agne Nordlander faktiskt vunnit ett biskopsprovval!) som på Dagens ledarsida skriver gästkrönika om "Demokratin som successiv uppenbarelse." Tyvärr verkar den (ännu) inte gå att länka till. Men heder åt Anders som talar klarspråk om både ny äktenskaps- och ny dopteologi. Avslutningen lyder som följer:

Då, menar jag, har vi lämnat den objektiva uppenbarelsen från Gud och har bara en mänsklig "demokratisk successiv uppenbarelse" kvar. Den vittnar enbart om människans önskan att själv vara Gud. Något som den objektiva uppenbarelsen, så som den är oss given, vittnar om är arvsyndens tydligaste uttryck.

Skarpare kan det inte sägas. Heder åt Dagen som upplåter sin ledarsida till så drabbande kyrko- och kyrkomöteskritik. Hoppas att Stefan Holmström som - naturligtvis - gärna vill vara positiv och ognällig (bra ambition) också förmår ta i med verklig skärpa mot verkliga teologiska urspårningar. Vi är dock med i en kyrka vars stiftschefer accepterat John Shelby Spong som kristen kollega (+Hammar, förstås). Istället för att som riktiga biskopar varna och ropa: "Vilken vidrig smörja!" Det beror troligen, precis som när det gäller Gardell, på att de i många avseenden delar hans teologi. Och hur förskräckligt är inte det? Kan EFS stå lojalt lågmält i ett sådant sammanhang?

Det är väl ingen mer än Wallin som har skrivit en psalm för biskopar?

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.
Låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.

Biskop Bertil borta

Påskvänner!

Som meddelats i Dagen är biskop Bertil nu borta från oss - men hemma hos Herren. Just denna ödeskyrkovaldags morgon flyttade han. Kyrkovaldagens morgon - men framför allt Jesu Kristi uppståndelses morgon!

Biskop Bertil var under 20 års tid biskop i Göteborgs stift. Nästan lika länge till var han biskop, för många den siste "riktige" biskopen inom Svenska kyrkans officiella organisation. Inte p.g.a. att han trodde att endast män hade Herrens kallelse att vara församlingsföreståndare och biskopar. Utan för att han tydligt tog ställning för kyrkans klassiska tro i en tid då stiftschefer i aktiv tjänst utan att blinka tog emot en ateist/panteist som John Shelby Spong som kristen biskop och förkunnare, och då kyrkan själv insatte en från kyrkans tro nästan lika distanserad person som sin högste företrädare.

Läs gärna även vad Henrik Perret i Finland och Liselotte Malmqvist i Sverige skriver om biskop Bertil på sina respektive bloggar. Intressant att läsa Henriks jämförelse mellan mediebildens Bertil och den verklige. Inte mindre intressant är det att se hur en prästvigd kvinna som Liselotte ser på den döde "kvinnoprästmotståndaren" och hans livsverk.

Sitt sista levnadsår bloggade biskop Bertil själv. Och så sent som igår, dagen före sin död, bloggade han under den tänkvärda rubriken Varför heter det kyrkoval? Läs, reflektera och tacka Gud för en sann biskop. Genom tron talar han ännu, fast han är död.

Vila i frid - från uppståndelsens morgon till uppståndelsens morgon!

Så vila i välsignelse,
du gode, trogne tjänare.
Gå i din Herres glädje in
och lönen för din möda finn.

Du förde fram Guds rena ord
och födde troget Kristi hjord.
Med lära och med leverne
du himlens väg oss visade.

Vi vill nu efterfölja dig
till ljusets land på livets stig,
och lära våra barn den tro
som dig och oss har givit ro.

Om aftonen är pust och gråt,
då vänner måste skiljas åt.
Men Gud en bättre morgon ger,
då ingen gråt skall vara mer.

Pinsamt, K-G

Påskvänner!

Men ursäkta, mycket ska man läsa innan öronen faller av. (Jag blev kvar en stund i Spira och dess förtjänstfulla arkiv, som ni märker). Har denne K-G Hammar verkligen varit vår ärkebiskop och hur blev han det? (Kan det möjligen ha ett samband med problemet som diskuteras i föregående bloggtext?).

En av mina sökande kurskompisar på Svenska kyrkans grundkurs hade varit i Ålidhemskyrkan den här omskrivna helgen i mars och tagit till sej Hammars visdomsord som evangelium. Jag frös invärtes när jag hörde hans entusiasm men fnös inte - Hammar och kära kurskompisar ska man ta på allvar.

En sak har K-G, denne både intelligente och intressante toppakademiker, definitivt rätt i: om någon frågar oss ifall vi tror på Gud bör vi absolut motfråga: Vilken Gud?

Att K-G Hammar, liksom John Shelby Spong, inte (längre) i någon rimlig mening tror ens på första trosartikeln blir dock alltmer uppenbart. Göran Tunströms credo "Gud finns inte - jag tror på honom" blir allt mer spritt även bland teologer. Om det åtminstone varit analogt med utropet "Jag tror - hjälp min otro". För vem handlar inte ibland som om Gud inte funnes? Men nu slås det ju fast att Gud inte är ett substantiv utan ett verb (att Gud är mer subjekt än objekt kan jag dock köpa).

Måne och sol,
vatten och vind
och blommor och barn
skapade Gud.
Himmel och jord,
allting är hans,
Herren vår Gud vill vi tacka.
Herre, vi tackar dej,
Herre, vi tillber dej,
Herre, vi sjunger ditt heliga namn.

Varning för sexism och homofobi - och för lättrogenhet

Påskvänner!

Apropå valet av Eva Brunne till stiftschef i Stockholm finner jag det befogat att utfärda en varning för sexism och homofobi. Som läsare av denna blogg vet, har jag under månader kampanjat mot Brunnes medtävlare Hans Ulfvebrand, men inte sagt många ord om Eva Brunne. Jag har berömt henne för hennes hållning i den aktuella vigselfråga som rör brudens "överlämnande" (av far till make) och kritiserat henne för hennes roll i den famösa Maria-utställning som bl.a. Ebba Witt-Brattström utdömde.

Som sagt, det är Ulfvebrand jag siktat in mej på. Men, som jag skrivit i en kommentar på annan blogg:

Vad Eva Brunne anser i Spong-frågan och om den grundläggande heteronormativiteten i Matteus 19 vet jag faktiskt inte. Men har hon samma åsikter som Ulfvebrand resp. Bonnier är jag givetvis lika kritisk mot henne som mot dem (något annat vore ju att förminska henne!). Det är dock svårare att skarpt kritisera henne än Bonnier och Ulfvebrand - på DET sättet var det synd att inte någon av dessa vann! - just för att det associerar en med den sexism och homofobi som utan tvivel grasserar i många kommentarer och som gör att många högkyrkliga verkar ha föredragit Ulfvebrand som biskop (bara för att han är man och hetero?).

Står Eva Brunne på samma linje som Ulfvebrand teologiskt, blir det också mycket bekymmersamt att min df Tin Mörk yttrar sej så positivt som hon gör i sin kommentar till valet. (Men jag inser som sagt att man knappast kan yttra sej kritiskt alls i det här läget utan att misstänkas för samma homofobi som många andra ger prov på i sina kommentarer).

Efter att ha studerat Spong & hans sympatisörer en tid inser jag att läget inom Svenska kyrkans ledning är så djupt allvarligt att man inte säkert kan säga om alla biskopar i Svenska kyrkan eller biskopskandidater i Stockholms stift alls är kristna i någon rimlig mening (Spong tror ju faktiskt inte ens på Gud Skaparen i någon igenkännlig mening och förnekar, liksom Jonas Gardell m.fl., öppet Jesus pre-existens och betydelse som "det offer som sonar världens synder"). Det handlar, menar jag, inte om andligt högmod att konstatera detta - fast visst lurar frestelsen på oss alla! - utan om sakliga bedömningar av vad människor står för, alldeles oavsett vad de behagar påstå sej vara. Skulle ni t.ex. säga att Dalai Lama är kristen bara för att han själv kallat sej kristen, "god kristen" t.o.m.? Eller att John Shelby Spong, www.johnshelbyspong.com, är kristen bara för att han kallar sej så, "biskop" t.o.m.?

Jag säger som Jonas Gardell: Vi får inte vara andligen lata!

Lär oss troget taga vara

på det ord, oss givet är.

Led oss i ditt ljus, det klara

på den väg som till dej bär.

Jodå, man talar med dem och man ber för dem - först

Påskvänner!

Apropå förra blogginlägget: ja, jag förutsätter att man talat med stiftscheferna och bett för dem först - innan man i handling bryter med dem. Men det GÅR helt enkelt inte att acceptera Spong-lärjungar och Gardell-samtyckare som biskopar i en evangelisk-luthersk (eller ö.h.t. kristen) kyrka. Det GÅR bara inte! Är det inte rätt klart? Måste man inte tro på Gud som himmelens och jordens Skapare för att vara präst och biskop - eller tro att Jesus är Guds Son med makt att väcka och döma både levande och döda? (D.v.s. tro åtminstone aningen mer på Gud och Jesus än våra muslimska vänner gör?).

Det var troligen fel av både högkyrkliga och lågkyrkliga att under 90-talet erkänna K-G Hammar som vår ärkebiskop (de högkyrkliga var nöjda med att han är man och de lågkyrkliga var nöjda med att han är trevlig), eftersom jag för mitt liv inte har kunnat få klart för mej i vilket avseende hans teologi i realiteten skiljer sej från Spongs eller Gardells (att han uttrycker sej mer fromt är ju klart). Någon får gärna hjälpa mej. Jag blir bara glad om Hammar fronderat mot Spong eller Gardell i något avseende. Men den teologiska ut- (eller av-) vecklingen har troligen gått steg för steg, varför ingen biskop har verkat så hemskt mycket sämre än sin företrädare. Därför har det kunnat gå så här långt, även om tendensen skönjdes redan på Söderbloms tid.

Både inomkyrkliga organisationer som EFS och nomineringsgrupper inför kyrkovalet som Frimodig kyrka måste sätta ner foten nån gång. Vi talar inte om smärre avfall från den evangelisk-lutherska bekännelsen. Vi talar om fasansfulla och uppenbara avfall från kristen tro. Eller nästan lika fasansfull likgiltighet inför förnekelsen. Hur KAN ledande teologer inom Svenska kyrkan bjuda in John Shelby Spong (som biskop!) år efter år - och hur kan Spongs vän och inbjudare Hans Ulfvebrand ens bli påtänkt som biskopskandidat? Om någon inte visste det: det är inte specifikt kristet att beundra Jesus eller tro på kärleken i största allmänhet - och det är definitivt bortom all igenkännbar kristen tro att som Spong och Gardell förneka att Jesus dog för våra synders skull och "uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull", att förneka att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens", att hävda att det inte spelar någon roll om Jesus ruttnat eller inte. Långt bortom all monoteistisk common sense är dessutom att som Spong i praktiken förneka Guds existens som verkligt, självständigt och över-naturligt väsen - det är ju faktisk a-teism eller pan-teism han pysslar med.

Och - jag upprepar det - hur kan det komma sej att det anses hedervärt (vilket jag oxå tycker) att i ord och handling ta avstånd från SSPX-"biskopen" Richardson för att han förnekar Förintelsen (han har alltså inte genomfört den och vill inte kännas vid den), medan våra i tjänst varande "biskopar" inte ens tycks ha snuddat vid tanken att de borde ta avstånd i ord och handling från en "biskop" som öppet förnekar Försoningen genom Jesus och hans blod, ja, förnekar existensen av en personlig Gud?

Nu får det faktiskt räcka. Mina barn håller på att växa upp och riskerar, liksom många andra barn, att få höra ett nytt evangelium (Gal. 1) istället för ett evigt evangelium (Upp.) i Svenska kyrkan om vi inte säger stopp. När en prästkandidat skriver i senaste Tro och liv om hur farligt våldsförhärligande det är att förkunna frälsning genom Jesus lidande och död, så har det gått alldeles för långt. Det är inte samexistens och mångfald som gäller i det här läget. Det är - faktiskt - vinna eller försvinna.

Och kan inte EFS:s ledning och fotfolk ta den här nödvändiga konfrontationen - vad ska EFS då finnas till för? Är det verkligen EFS uppgift att kämpa för att Svenska kyrkan fortsätter vara ett andligt smörgåsbord, där Spong-giftet kan stå sida vid sida med Rosenius-limpan (och kanske av någon ung person råkar bredas på smörgåsen)?

Vid skrivbord och på lärorum
ett evigt evangelium
ger mödan glädjens vingar.

Härligt sången där ska brusa,
stark som dånet av en vattuflod:
Äran tillhör Gud och Lammet
som oss vunnit med sitt blod.

Distriktskonferens i Edsbyn

Påskvänner!

Om en kvart börjar distriktskonferensens inledningsgudstjänst i Edsbyn med Ragnar Persenius m.fl. Mina grundkurskompisar är i jämtlandsfjällen - och här sitter jag i folkhögskolebiblioteket i väntan på lektion i "Liturgisk orgel". Jag upplever lite blandade känslor, för att uttrycka det milt. Det känns faktiskt jobbigt att vara 35 mil hemifrån, när distriktskonferensen för en gångs skull är 35 kilometer hemifrån.

Men, men men ;o)

Programmet i Edsbyn verkar faktiskt störtskönt. Hoppas att uppbyggelsen får dominera. Det är ju den gode Herdens söndag på söndag, och "Med Gud och hans vänskap" passar ju alldeles extra bra sjunga då! (Liksom t.ex. "Jag vill sjunga om min vän" och andra fina sånger).

Samtidigt undrar jag om någon vågar bryta decorum och ställa biskopen (jo, jag tror att i varje fall Ragnar faktiskt vill och försöker vara en verklig biskop) till svars för det som nu tillåts på olika håll inom Svenska kyrkan och är betydligt värre än någonsin Ecce Homo, trots att få ropar lika högt nu (reaktionerna mot EH präglades onekligen till viss del av homofobi). Jag tänker på John Shelby Spongs och Jonas Gardells "evangelisationskampanjer".

Är det så att människor inom EFS felaktigt ropat "vargen kommer" så länge att ingen tror att det stämmer när ett verkligt falskt evangelium (Gal. 1) på allvar och i stort sett oemotsagt börjar trumpetas ut i Sveriges kyrkor? Eller var de som ropade på 70-talet faktiskt bara ovanligt klarsynta, så att de såg vargen på längre håll än vi andra?

Jag vill sjunga om min vän,
Herden, han som själv är vägen.
Fåren känner han igen,
vet var källan är belägen.
Herre Jesus Krist, Guds Son,
dig jag får all kraft ifrån.

Han ska inte få deformera kyrkan

Påskvänner!

Min text Han ska inte få deformera kyrkan ligger nu på Budis' debattforum på EFS:s hemsida. Endast om han (Spong) verkligen skulle få göra det blir Göran Skytte sannspådd - men även om det inte går så långt (nattvarden kan ju tolkas om lite mer trivialt och i varje fall inte med nödvändighet så "kannibalistiskt" och nedvärderande som i "En ny kristendom för en ny värld" s. 32 och 132) lär tillräckligt mycket skada hinna åstadkommas.

Och i allt väsentligt har Göran Skytte rätt om politisering och inre sekularisering - behöver man komma "utifrån" för att upptäcka det? Är vi andra miljöskadade? "Samarbetsmän" i norsk bemärkelse är vi nog nästan allihop, för att alls kunna ha några tjänster i denna egentligen så fina kyrka.

Låt mej få höra om Jesus,
skriv på mitt hjärta vart ord,
sjung för mej sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord.

Dags att fara till Mellansel igen!

Påskvänner!

Dags att fara till Mellansel igen - för att delta i Svenska kyrkans grundkurs OCH kantorskursen. Distanskurser, ja - men ändå med obligatorisk närvaro i Mellansel då och då. Både roligt att få fara till Mellansel - och jobbigt att vara ifrån familjen så länge.

Som sagt känns det ytterst försmädligt att inte kunna vara med på distriktskonferensen i Edsbyn nästa helg och få träffa Sigrid, Bengt B, Tin och Ragnar P och en massa andra.

Om jag nu inte rymmer förstås ;o).

Idag börjar f.ö. den evangelisk-lutherska kyrkohelgen i Sofia församling, där bl.a. John Shelby Spong, K-G Hammar och Caroline Krook medverkar. Liksom "ateistprästen" Thorkild Grosböll från Danmark m.fl. Inbjudare är biskopprovvalsvinnaren och (M)-favoriten Hans Ulfvebrand, som därmed på ett flagrant sätt nonchalerar kärlekens apostel Johannes´ instruktioner i 2 Joh. 9-11, gör sej till Spongs medbrottsling och därmed diskvalificerar sej för biskopsämbetet i varje verkligt evangelisk-luthersk kyrka.

Det vore kanske bra om nån kunde fara dit som observatör? Och säga ifrån vänligt men bestämt - för gör ingen det finns det snart inga gränser för vad som framförs på sina håll i vår Svenska kyrka. (Jo, förlåt, det kommer naturligtvis att finnas gränser - åt andra hållet s.a.s. Redan nu finns det en prästkandidat - se senaste numret av Tro och Liv - som anser det vara "våldsförhärligande" att förkunna Jesu död som i någon mening frälsande). Och, jag upprepar det: det är de relativt "fritänkande" teologerna inom EFS, Torsten Nilssons vänner och lärjungar, som jag anser har störst ansvar för att säga ifrån nu! Och på skarpen! Annars drar ni skam över Torstens sätt att tolka bibeln och ger den mer konservative David Hedegård rätt 40 år efteråt. (För visst avvisade Torsten en del av Davids och en del andra lutherskt-ortodoxas bibeltolkningar och gränssättningar - men han avvisade väl inte teologiska gränssättningar över huvud taget????!!!!).

God helg med påskens vittnen! Det är en lisa för själen att få läsa evangelierna innantill, när de som skulle bära fram evangeliet hittar på egna, nya budskap.

Tro inte att Jesus är borta!
Tro inte att Jesus är död!
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd.

Gardell gör en viktig folkbildningsinsats

Påskvänner!

Nu ska jag säga något som många av mina konservativare vänner kommer att reagera på. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Jonas Gardell gör en viktig folkbildningsinsats på det teologiska området och förtjänar faktiskt sitt hedersdoktorat.

Hur kan jag säga så? Vet jag inte vad karln skriver om Gud, om Jesus, om bibeln o.s.v.?

Jo. Han ger naturligtvis ingen tillförlitlig helhetsbild av Gud, Jesus, bibeln o.s.v. Tvärtom! (Även om enskildheter kan vara mycket träffande). Men han ger oss en god bild av vad många universitetsteologer och ledande präster och biskopar inom Svenska kyrkan idag lär ut!

Ty att Jonas Gardell bjöds in som "förkunnare" i Uppsala Domkyrka härförleden beror inte på att Tuulikki Koivunen Bylund och kyrkorådet i domkyrkoförsamlingen är mer toleranta än t.ex. CredoAkademin och Stefan Gustavsson. Utan det beror på att Bylund och andra delar det mesta av Gardells teologi och kristologi (och då är det ju inte tolerans hon visar). Enligt Dagen sa hon i TV4:s Nyhetsmorgon att Gardells bok är viktig och behöver läsas av många. "Jag tror att den har en gångbar Jesusbild för dagens människor." (Hmmm... på ett sätt sant, förstås). Vad säger egentligen biskop Ragnar Persenius i Uppsala, som om några veckor ska delta på EFS:s distriktskonferens i Edsbyn? Fråga honom!

Låt oss tala klarspråk. Jonas Gardells förkunnelse är inte på något sätt kristen, lika lite som John Shelby Spongs. De i Svenska kyrkans ledning som delar Gardells och Spongs (o)tro är inte heller kristna, antingen de är biskopar och domprostar eller inte. Många muslimer har t.ex. en riktigare och mer biblisk jesusförståelse än Gardell och Spong. Det hindrar naturligtvis inte att Gardell - eller Spong - kan betona NÅGON sida av Herren Jesus på ett fint sätt (i hans fall Jesus omsorg om svaga och utstötta). Men "om ni inte tror att jag är den jag är ska ni dö i era synder" sa Jesus. Och gardelljesus skulle inte kunna frälsa oss från vare sej synden eller döden. Men Jesus kan! "Vad ingen annan i världen kunde / det både ville och kunde han."

Samme Jesus, som nu alltid i Guds åsyn för oss står
är i evighet densamme, ja i dag liksom igår.

Livsfarlig låtgå-attityd hos EFS-präst i samarbetskyrka

Påskvänner!

Nu har jag - efter 16 dagars väntan på andra ev. debattörer - skrivit ett svar till samarbetskyrkoprästen, alltså EFS-prästen, Krister Berg i Piteå, som alltså för 16 dagar sedan apostroferade mej på Budbärarens debattsida. Jag hoppas förstås att mitt (lååånga!) inlägg tas in på Budbärarens hemsida och länkas till från EFS:s, men i väntan på det kan ev. intresserade läsa det här. Bedöm själva - har jag rätt eller bedömer jag Krister Bergs attityd för hårt? Man får gärna kommentera här på bloggen, men ännu hellre på Budis´ debattforum (texter skickas då till webbmaster@efs.nu).

OBS 1: Jag vidhåller att de som i bibelsynsdebatten på 70-talet - eller senare - gick på Torsten Nilssons linje nu har ett EXTRA stort ansvar att ryta ifrån mot John Shelby Spongs och Jonas Gardells kristologi och bibelsyn - och deras erbjudna roll som förkunnare inom församlingar i Svenska kyrkan. Annars kommer ALLA framtida problematiseringar och små avsteg från den allra mest rigida verbalinspirationsläran att (inte utan skäl) komprometteras och missaktas ("se vad det ledde till").

OBS 2: Jag förstår till viss del Krister Bergs oro. Bekännelsetrohet och kamp för tron kan absolut urarta i köttslig maktsträvan och hårdhet (se Danell-länken nedan). Men är det verkligen i det diket EFS och Svenska kyrkan befinner sej idag? (Vad man nu än tycker om mej). Eller är det verkligen på den sidan hästen den fulle gubben senast har ramlat av, för att nu använda den berömda Luther-liknelsen.

OBS 3: Kristi kyrka består oavsett lärdomsväder, det är sant. Om Svenska kyrkan består eller inte, det är däremot en helt annan sak, som bl.a. beror på om vi tar vara på Guds ord eller ej. Ljusstaken kan flyttas. Hur många spår finns det t.ex. idag av de församlingar/kyrkor som nämns i Uppenbarelseboken 2?

Nå, så här skrev jag idag till Budis debattforum:

LIVSFARLIG SLÄPPHÄNTHET, KRISTER BERG!

Ja, Jesus föddes i ett stall. Eftersom det inte fanns rum för honom i härbärget! Ja, Jesus dog på ett kors. Eftersom vi inte erkände honom som härlighetens Herre! Ja, Jesus saknade eget tak över huvudet och var ofta värre ute än rävar och fåglar. Men ska vi därför också idag erbjuda honom en ruin, ett förfallet hus utan tak?

Låt oss inte blanda ihop begreppen. Det är sant, Krister Berg, att kristendom inte är att ha alla rätt på skrivningen. Det är sant att Gud bygger sitt tempel bland ruinerna av våra fromma föresatser, ja i en mening bara kan bygga det när de fullständigt rasat samman, att han som bibeln uttrycker det är nära dem som "har en förkrossad ande". Det är sant.

Men det är inte sant att Gud vill att hans kyrka ska vara en tummelplats för allsköns läror. Visst har du väl läst de apostoliska breven i Nya Testamentet? Rakt upp och ner alltså, inte bara i form av evangelieboksklipp? Nog borde det vara svårt att efter det acceptera dina lösa boliner. "Pastor/präst måste kollas så att de lever upp till bibelns krav på församlingsledare o.s.v." skriver du ogillande om mitt önskade "kvalitetsarbete". Men vad är det som är så orimligt med det? (T.o.m. dagens Svenska kyrka kollar ju rätt noga att dess präster tror "rätt" i vissa enligt kyrkoledningen avgörande frågor; om det handlar om just bibelns krav kan man förstås diskutera, men det borde väl i a f ha handlat om dem). Det är väl självklart att varje samfund som ö.h.t. har ett budskap måste kolla att dess företrädare framför och representerar det på ett någorlunda hyggligt sätt i lära och liv? Blir det inte bara nonsens att förneka det i vissa sammanhang men förutsätta det i andra? Vad är det för fel på någon slags kvalitetsmärkning på ett samfund - skulle inte epitetet "evangelisk-luthersk" vara just ett sådant?

Och när nu såväl John Shelby Spong som Jonas Gardell upprepade gånger bjuds in till församlingar i Svenska kyrkan, inte till debatt med typ Stefan Gustavsson utan som undervisande teologer, så finns det all anledning att påminna om att kristendomen faktiskt har ett identifierbart läroinnehåll. Vad som helst är inte kristet, även om både Spong och Gardell på många sätt är sympatiska och har tänkvärda synpunkter på en del saker. Vi ska inte förvänta oss att villoläran måste verka otrevlig och frånstötande.

Att som du Krister nämna John Shelby Spong som medarbetare till Tomas Sjödin, Peter Halldorf och Harry Månsus (när det gäller att "riva murarna") gör mej närmast illamående. De murar Spong försöker riva är skyddsmurar som måste få stå kvar. (Eller byggas upp igen, se Nehemja bok). Gå gärna in på John Shelby Spongs hemsida eller låna (ej köp!) hans bok "En ny kristendom för en ny värld" (Verbum!) och begrunda Rune Imbergs kommentar . Vad gäller Gardell läs Stefan Swärds analys av hans bok om Jesus . Det som inte är kristendom ska inte kallas kristendom; det handlar inte om intolerans utan om saklighet och anständighet.

Om du och jag i största allmänhet haft olika åsikter om hur allvarlig en villolära måste vara innan man säger ifrån på skarpen, så hade jag inte blivit lika bekymrad som nu. Det kommer alltid att finnas olika avvägningar att göra och personliga hänsyn att ta - mer eller mindre berättigade. Men när du, som så många i vår tid, verkar ta avstånd från all andlig urskiljning och se avståndstagande från någon som helst teologi som "brist på trygghet och tillit till Gud", ja, ser det som "den stora villoläran: rädslan att Gud inte skulle ha allt i sin hand" - ja, då blir det ju bara självmotsägande (och lite lustigt) att du alls replikerade på mej och tog avstånd från min text. Varför har du sådan brist på trygghet och tillit till Gud att du måste gå i svaromål mot mej?

Du har dock rätt i att kampen för "den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga" (Judas brev v. 3) ofta förts på ett ovärdigt sätt (både på 1950-talet, 1500-talet och ännu tidigare). Lika ofta har den nog dock också karikerats av andra, och varje bekymmer för andras frälsning har, liksom idag, ofta stämplats som andligt högmod. I vilket fall som helst ska vi väl inte vara som den fulle bonde Luther talade om, som trillat av hästen men genast ramlade av på andra sidan när man hjälpt honom upp igen. Svaret på alltför hård och kärlekslös kyrkotukt är den tårögda, förebedjande och omsorgsfulla - men i sak oböjliga - som Skriften talar om. Inte ett fullständigt upphörande av all kyrkotukt eller en bakvänd kyrkotukt som ger sej på dem som fortfarande står för kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse.

Det jag ser som en andlig farsot verkar - av Facebookdiskussioner och annat att döma - ha spridit sej långt in i EFS led, längre än det - än så länge - har spridit sej in i styrelsen, som jag känner mej trygg med. Jag tror att du Krister tyvärr kan ha en poäng i följande mening: "EFS:are och andra kristna är generellt inte alls intresserade av varken [vare sej?] teologi eller bibelsyn." Det är väl därför vi nuförtiden så sällan läser t.ex. Johannesbreven, Petrusbreven och Paulusbreven tillsammans under bön och samtal. (Vart tog "läsarna" vägen?).

Men på vilket sätt har vi därigenom blivit mer skickade än Maja-Lisa Söderlund, Calle Rosenius och Lina Sandell att sprida tro, hopp och kärlek hos de människor som saknar det? Vad blir det då för tro (allmän förtröstan?), hopp (allmänt positiva visioner?) eller kärlek (allmän medmänsklighet?)? Det är jättebra med förtröstan, visioner och medmänsklighet i största allmänhet, men talar inte bibeln om "den seger som övervinner världen", "det själens fasta ankare som når innanför förlåten" (alltså ända in i Guds himmel) eller "den kärlek som Gud har i oss och som vi har kommit till tro på"? Och är inte detta just teologi, rentav god och viktig sådan? Ifall vi fortfarande har den bibelsynen (!) att bibeln innehåller Guds uppenbarade ord?

Tack i alla fall för att du svarade, Krister! Jag hade hoppats att någon annan skulle replikera på dej, men jag fick visst göra det själv till slut. Det du skriver får nämligen inte stå oemotsagt! Ur mitt perspektiv är din inställning visserligen så uppenbart förödande att du genom det du skriver själv borde göra dej omöjlig som EFS-präst tills du ändrat dej (liksom jag i annat sammanhang uttryckt att Olof Edsingers alltför engagerade folkutrotningsförsvar i "Krigen i Gamla testamentet" borde göra honom omöjlig som ungdomsledare tills han modifierat sej). Men av någon obegriplig anledning har jag en otäck känsla av att många i EFS, norröver åtminstone, håller med dej, även om jag förvisso inte tror att alla som tigit i just den här debatten samtycker med närmast föregående talare.

EFS styrelse! Avgående och tillträdande missionsföreståndare! Ni måste naturligtvis ta itu med det här och prata allvar både med Svenska kyrkans ledning (som tycks acceptera Spong och Gardell som förkunnare) och med era egna medarbetare (som inte alla tycks ställa upp på EFS syftemål)! Jag vill inte - som Krister tror - bedriva "kättarjakt" bland alla EFS-medlemmar. Men naturligtvis vill jag säkerställa att åtminstone ledare och förkunnare håller sej någorlunda till sina löften om trohet mot kyrkans bekännelse. (Det handlar ju om ren och skär anständighet!). Och bland de ledare som själva är trogna mot den måste vi få bort "jag tror si men det är också OK att tro så"-attityden i avgörande lärofrågor. Att öppna dörrarna för vadsomhelst är inte stort bättre än att själv predika vadsomhelst.

Viktig läsning i dessa frågor - av bättre skribenter än jag:
Fredrik Wislöff (om de båda sidorna av saken):
Ole Hallesby (om kärlekens apostels policy gentemot uppenbara, grova villolärare):
G A Danell (bra komplement)
Gilbert Keith Chesterton (roligt om ortodoxi och kätteri)

Djupt bekymrade hälsningar från Andreas Holmberg i Bollnäs
andreas.holmberg@skutan.smf.se

Lär oss i det stora och det lilla
troget bliva vid din sanning än
och i ödmjukhet och kärlek stilla
alltid känna syskonen igen.

Hemma igen

Påskvänner!

Vårvintern slog till i lördags med fantastisk sol och värme i Mellansel - och även här i Bollnäs har vi en strålande vårvinterdag. Gud välsigne oss allesammans!

På EFS:s hemsida fortgår den både sorgliga och nödvändiga debatten om var gränserna går för vad som fortfarande kan kallas kristet och vad som bara är nygnosticism eller lämpligt fromt draperad hedendom. Anders Bergstedt har tillropat både mej och Bengt "Begis" Gustavsson (som liksom jag har "time-out" från efs.nu ;) några uppmuntrande ord, men annars måste jag nog konstatera att samarbetsmannen (f´låt, samarbetskyrkoprästen) Krister Berg i Piteå och den debattaktive Eskil Jonsson snarast verkar se mej och alla som är skrämda av utvecklingen i Svenska kyrkan som rätt ensamma pelikaner i öknen - bland inbillade ruiner.

Men visst måste det väl ändå vara fler EFS-are än jag som drar en gräns för ekumeniken - eller lärofriheten i Svenska kyrkan - när det börjar handla om prelater som Spong och teologier som Spongs? Var ska vi annars dra gränsen? Jag har ju personligen mycket mer gemensamt med en troende muslim - bl.a. tron på en personlig Gud, på Jesus´ verkliga återkomst och på kroppens uppståndelse - än med en bekännande icke-teist och i praktiken naturalist/materialist som Spong. Och jag fattar inte hur K-G Hammar, Claes-Bertil Ytterberg och Caroline Krook - eller Sven Hillert och Hans Ulfvenbrand - kan vilja ha med honom som biskop att göra. (Eller borde jag fatta det?).

Det kan väl inte verkligen vara så fruktansvärt illa som att EFS-are överlag finner Spong ekumeniskt acceptabel? (Inte SSPX-Richardson, väl, fast varför inte han då helt plötsligt?). Och att moderna EFS-are överlag tänker sej att gränser är nåt otyg som man inte bör prata om eftersom centrum är det viktiga (eller hur det nu brukar heta)? Eller nåt man möjligen bör sätta upp mot högkyrkliga eller såna som inte gladeligen och reservationslöst sammanviger folk av samma kön till äktenskap?

Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din yrka.
Lär oss bruka det vi fått
så det växer till i styrka.

Så lätt går det inte

Påskvänner!

När nu Världen idag (äntligen) slår upp det nya Spong-besöket och uppmärksammar vad Spong egentligen står för, försöker ansvarige inbjudare, kontraktsprosten och biskopsprovvalsvinnaren Hans Ulfvebrand komma undan med följande ord:

– Det är viktigt påpeka frågetecknet i rubriken. Vi kanske inte alls behöver en ny kristendom. Men den grundsyn jag har är med ord ur en 400 gammal bön: Om jag avvisar en människas åsikter, bevara mig från att visa bort henne själv. Vårt arbetssätt i Sofia är att låta många röster komma till tals. Jag har även sagt ja till Oasrörelsens kommande konferens.

Argumenten för Spongs medverkan skulle alltså vara:

1) Ulfvebrand själv sätter frågetecken inför somligt Spong säger

2) Vi ska inte visa bort en människa bara för att vi avvisar hennes åsikter

3) Sofia församling tar även emot Oasrörelsen

Till detta är att anmärka:

1) Fullständig åsiktsgemenskap råder väl aldrig mellan två personer. Det är en självklarhet att Ulfvebrand inte är överens med Spong om precis allt. Men det räcker inte för att kompensera för att Ulfvebrand haft det fantastiskt dåliga omdömet att bjuda in Spong i dennes egenskap av biskop och kristen ledare. Dessutom verkar meningsskiljaktigheterna vara tämligen små eller föga accentuerade i samtalen med Spong. Redan för tre år sedan, efter sitt förra besök i Sofia församling, skrev Spong följande om Ulfvebrand: "Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." (Spong: "Watching Christianity Evolve in Scandinavia"). Och talarlistan vid de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia kyrka den 17-19 april, se http://inspire.accson.se/bilder/2781/50904.pdf, med bl.a. K-G Hammar, Ann-Louise Eriksson, Thorkild Grossböll, se http://www.existentiell-tro.net/grosboll/, Caroline Krook och Olle Carlsson (jfr Stefan Swärds recension av hans "Kristendom för ateister") ger snarast intryck av en samling med en innerlig tros- och värdegemenskap, ungefär som vid mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkodagar. Några mer allvarliga kontroverser de medverkande emellan torde i varje fall knappast vara avsedda eller på goda grunder kunna ställas i utsikt.

2) Vi stöter väl inte ut människor (från mänsklig värme och gemenskap) för att vi inte kallar vem som helst till talare på våra kyrkodagar? Jag antar att Ulfvebrand inte skulle kalla biskop Richard Williamson i SSPX som talare på sina kyrkodagar - och plötsligt faller ju då hela hans resonemang. Att visa respekt för varje människa som människa innebär naturligtvis inte att jag behöver respektera eller kalla varje biskop som biskop.

3) Att Sofia församling även härbärgerar en del goda krafter, och t.ex. hyr eller lånar ut lokaler till Oasrörelsemöten, kan omöjligt tas till intäkt för att den påpekade villoläran och förnekelsen därmed skulle bli mer OK. Ett pluralistiskt samhälle bör kunna innehålla det mesta - men Svenska kyrkan är inget allmänreligiöst forum utan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Dessutom står Ulfvebrand och församlingens präster utan minsta tvekan som inbjudare och värdar för helgen 17-19 april, medan jag tillåter mej tvivla på att de är lika engagerade i Oasrörelsens samlingar och lika framträdande på Oasrörelsens foldrar. Och skulle de vara det bleve Spong-saken inte ett dugg bättre för det, medan Oasrörelsen däremot skulle löpa risk att syltas in i nyandlighet och kristusförnekelse.

PS. Rune Imbergs kritik av John Shelby Spong är i huvudsak relevant och drabbande. Men jag vill gärna framhålla att jag inte, trots otydligheter i Spongs sexualetik, ett ögonblick tror att Spong vill öppna för pedofili eller liknande övergrepp. Och jag anser det innebära en försvagning av den övriga kritiken mot Spong att alls ta upp sådana exempel. DS.

Jag vill sjunga om min vän,
Mästaren. Jag tveklöst följer
honom som är sanningen,
för vars blick sej inget döljer.
Herre, Jesus Krist, Guds Son,
dej jag får allt ljus ifrån.

Nog vore det väl nästan skojigt att vara med?

Påskvänner!

Det här som går av stapeln i Sofia församling 17-19 april 2009 är inga vanliga evangelisk-lutherska kyrkodagar, precis. Borde inte egentligen alla vi EFS-are som tänkt fara på Jesusmanifestationen den 2 maj istället anmäla oss till Sofia församling, kvickt och snabbt så vi tar det mesta av utrymmet, och med gott humör men på blodigt allvar göra grupparbetena på lördag förmiddag lite intressantare och mindre pk-hädiska än arrangörerna tänkt sej? En Jesusmanifestation och missionsinsats så god som någon, kanske?

Observera f.ö. hur patriarkalt själva programbladet ter sej! Och ändå medverkar faktiskt två kvinnliga teologer, Ann-Louise Eriksson och Grete Haugen (från Norge), förutom festhögmässans ledare Caroline Krook. Men den enda kvinna som får en egen bild med på programsidan är samtalsledaren (!) Ami Lönnroth. Hm.

Vi kan med fördel läsa på oxå - litteraturlistan allra sist verkar mycket väckande. Sorgligt med den gamle Littmarck... På nätet finns dessutom John Shelby Spongs hemsida, den på många sätt avslöjande Existentiell tro, samt debatten på Svenska Dagbladets "Synpunkt" som förts mellan Gunnel Wahlström och Kerstin Vinterhed.

Tack till frilansjournalisten Gunnel W. för att du sa ifrån när många män - förutom Stanley Sjöberg då - höll mun! Även om jag faktiskt misstänker att den Nathan Söderblom du nämner som ekumenikens fader har en dryg del av skulden till att ett möte som det i Sofia kyrka kan hållas idag. Jag är i varje fall glad att läsardrottningen Sofia som givit namn åt kyrkan slipper höra eländet - men som sagt: borde vi inte egentligen anmäla oss ett helt gäng?

Du är vår Far, Gud, och vi älskar dig.
Vi lyfter upp ditt namn på jorden.
Låt ditt rike nu bli synligt i vår lovsång
och dina mäktiga ord ibland oss bo.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som var och är och som skall komma.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som råder i evighet.

De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli en evig nådastol/ett fäste för vår tro.

Pris dig, Guds Lamm, som världens synd borttager,
som med ditt blod så dyrt själv köpte mig
och mig var dag med detta blod rentvager,
lov, ära, tack och pris ske evigt dig!
Drottning Sofia (Sophie) 1882

Bevara vad som anförtrotts dej

Påskvänner!

Är inte orden i 2 Petrusbrevet 3:10-18 en god och uppmuntrande påminnelse för oss kristna idag? Och är inte orden i 1 Tim. 6:20 skrivna för fler än Timoteus:

O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott. Och vänd dig bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som kommer från den falskeligen s. k. kunskapen, som några påstår sig äga, varför de också har farit vilse i fråga om tron.

Nåd vare med eder.

Det här handlar inte om konservatism. Det handlar om vad som anständigtvis kan kallas kristendom. Sedan får det förpackas och distribueras nästan hur kulturanpassat som helst - låt oss inbjuda sökare till föreläsningar och samtal precis som Hans Ulfvebrand i Sofia kyrka. Men det måste vara mat som serveras - inte gift.

Tack o Jesus, för det rika bordet
som din kärlek dukar upp för oss!
Tack o Jesus, för det fasta ordet,
det som aldrig, aldrig skall förgås.
Sänd oss också nu din helge Ande,
som oss leder i all sanning här,
och låt Satan ej sitt ogräs blanda
i den säd som bland oss utsådd är.

En ny kristendom och ett nytt evangelium

3 januari 2006
ATT SE KRISTENDOMEN UTVECKLAS I SKANDINAVIEN

Under början av den här vintern reste min fru och jag till Skandinavien för 16 föreläsningar, 5 presskonferenser och talrika samtal. Jag återvände med en djupare känsla för var kristendomen finns, åtminstone i Norge och Sverige. Det var både avslöjande och hoppfullt.

Resan började i slutet av november med ett seminarium på 4 sessioner i Oslo, Norge, där den största kyrkan är en reformerad kyrka i luthersk tradition. När mitt besök först annonserades i den kyrkliga pressen vrålade denna kyrkas konservativa evangelikala delar i protest. Innehållet i deras rädsla bestod bl.a. i den åtminstone i mina ögon märkliga anklagelsen, att denne man som i 24 år tjänat som biskop och i 21 år som präst i sin egen kyrka i realiteten inte trodde på Gud och inte var kristen, åtminstone som de definierade ordet kristen. Jag undrade vad de trodde att skälen var till att jag strävade efter eller tjänade i en prästkarriär.

I en av sina mer begåvade beskrivningar av mej sa de att jag var "en varg i ulvakläder!" Den kyrkliga pressen fylldes med protestbrev. När Oslo universitet inbjöd mej att tala där, började denna grupp en kampanj för att övertyga universitetet om att jag inte var "akademiskt kvalificerad". Universitetets inbjudan uppsköts tillfälligt medan saken undersöktes. Jag måste erkänna att jag inte har någon önskan att tala där jag inte är välkommen, men jag bidade min tid och besvarade tålmodigt universitetets frågor.

Jag har mottagit sex hedersdoktorat från väletablerade universitet. Jag har varit vid fakulteten på "The Graduate School of Theology" i Berkeley, Kalifornien, vid sju olika tillfällen, med som regel den största åhörarskaran av alla. Jag har utsett sitt "Quatercentenary Scholar" vid Emmanuel College i Cambridges universitet, och arbetat där en termin som hedersföreläsare, en möjlighet som inte erbjuds många. Jag har varit "Scholar in residens" vid Christ Church College i Oxfords universitet och har hållit offentliga föreläsningar där. År 2000 utnämndes jag till "William Belden Noble lecturer" vid Harvarduniversitetet, ett lektorskap som kräver publicering av de föreläsningar som ges, ett krav som jag levde upp till. Jag har också undervisat vid "Harvard Divinity School" samt vid "University of the Pacific" i Stockton, Kalifornien, lika väl som jag varit gästföreläsare vid universitet runt om i Amerika, Kanada, England, Australien, Nya Zeeland och Thailand. Jag är författare eller med-författare till 21 böcker som har sålt i över en miljon exemplar och som har blivit översatta till nästan varje språk i Europa plus koreanska och arabiska.

När universitetet försågs med dessa svar, förnyades inbjudan - med ursäkter. En middag gavs till vår ära kvällen före föreläsningen hemma hos en av Oslo universitets främsta teologer. Middagsgäster var bl.a. medlemmarna i två andra teologiska fakulteter, en medlem i musikaliska fakulteten som är en av Norges mest kända kompositörer, och två livliga studenter. Det var en otroligt rik och minnesvärd kväll.

Den här kontroversen lyckades ge mitt besök massiv publicitet över hela landet, med resultat att detta seminarium i Pauluskirken i Oslo attraherade fyra gånger det förväntade åhörarantalet. Människor som sedan länge givit upp beträffande kyrkan, visade sej i förvånande stort antal. De hörde saker som lyfte ut bibeln från "antingen Guds bokstavliga ord eller helt värdelös"-valet som så ofta erbjudits människor som det enda alternativet. Norges djupt dolda liberala prästerskap vågade komma fram från sina gömställen och göra anspråk på sitt arv och sin identitet mitt i dagsljuset. En av dem, som tidigare i sin karriär blivit anklagad för villolära och förflyttad från den församling han betjänade, assisterade vid gudstjänsten som avslutade seminariet. Han strålade med ett nytt självförtroende vid insikten om att han inte längre var ensam. Han har nyligen publicerat en bok som jag hoppas blir läst, eftersom han försöker bli en gajd för "de troende i exil" bland den norska publiken, de som söker vara kristna med integritet i det tjugoförsta seklet.

Den pastor som först utfärdade den norska inbjudningen var Grete Hauge, en livlig kvinna med ett modigt hjärta och ett smittande skratt. Hon hade tillsammans med två ovanliga lekmän, Jane Robertson och Else Margarethe Stromay, varit närvarande vid en konferens jag ledde i Sverige ett år tidigare och återvänt som "de subversiva tre". Under ett år organiserade och befrämjade de mitt kommande besök, skaffade finansiellt stöd och attraherade människor som sällan går i kyrkan. Innan jag lämnade Norge, bad mej två norska förläggare om rätten att översätta och publicera mina böcker på norska. Jag förde dem samman med Harper/Collins som har hand om sådana saker, men det var betecknande för den respons jag fick.

Sedan for vi till Rättvik i Sverige till en magnifik konferensanläggning som drivs av den Svenska lutherska kyrkan. Detta var en konferens med helpension där jag höll sex föreläsningar, var och en följd av en frågestund på minst en timme. Varje måltid och fikapaus blev ett nytt seminarium, vilket gjorde alltsammans till intensivt koncentrerade fyra dagar. Detta var mitt tredje besök vid detta center, och jag var tillfredsställd av det faktum att en ansenlig mängd av deltagarna var präster eller prästkandidater.

Den Svenska kyrkan har alltid imponerat på mej. Dess högsta ledarskap är djärvt, välinformerat och villigt att leda. Dessa kvaliteter säger mycket om den kyrka som väljer ledarskapet. Två av kyrkans biskopar, K G Hammar, den nyligen avgångne ärkebiskopen, och Claes-Bertil Ytterberg, biskopen av Västerås, är bland de finaste kyrkoledare jag någonsin har mött. Prästerskapet i nästa generation, som Sven Hillert, ledare för pastoralinstitutet, Tina Johansson, professor i homiletik, John Linman som nu är på missionsuppdrag i Mocambique, Annette Alfredsson, en ungdomsledare med överlägsen skicklighet och Nils Åberg, den nuvarande direktorn för programmen vid Rättviks Stiftsgård, visade att deras kyrka har en strålande framtid.

Sedan for vi till Stockholm där jag hade privilegiet att vara gäst hos biskopen av Stockholm, Caroline Krook, och hennes stab med omkring 20 personer, med domprosten, biskopens kaplan, komministrarna och kanslichefen. Vi var tillsammans omkring 90 minuter och diskuterade de frågor som möter kyrkan i vår tid. Jag lämnade sammankomsten djupt imponerad av både biskopen och hela gruppen av ledare. När jag tog avsked, försäkrade biskop Krook mej att jag var välkommen till hennes stift när som helst. Det var en underbar och mycket uppskattad stund.

Den kvällen höll jag en välbesökt offentlig föreläsning i Sofia kyrka nere på stan. Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige. Han avslutade kvällen genom att läsa ett poem som skrivits av en annan svensk luthersk präst, Tore Littmarck, efter att han besökt en konferens med mej tre år tidigare. På något sätt gav mina ord honom inspiration att skriva ner dessa rader som rörde mej djupt:

Våga fråga, våga testa,
våga söka, söka fritt,
Gud är redan i din fråga,
Gud har dej i sinnet sitt.

Våga fråga, våga tvivla,
våga ta den stig du vill.
Gud är redan djupt inom dej,
mera än du känner till.

Våga fråga, våga neka
till de alltför enkla svar.
Våga vänta, våga vackla,
Gud står vid din sida kvar.

Våga fråga, utan rädsla,
Gud ska ändå tro på dej.
Livet i dej är Guds avsikt,
i hans blick allt hämtar sej.

Våga fråga, tvivla, undra,
du är älskad, Gud är god.
Du är efterlängtad, upptäckt,
fri att leva, fri att tro.

(även denna psalm är skriven på engelska och alltså översatt av mej. Övers. anm)

Jag lever för att upptäcka präster som Tore Littmarck.

Mitt nästa åtagande var vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Jag var en hel förmiddag från 9 - 12.30 tillsammans med 30 prästkandidater i slutfasen av sina förberedelser inför prästvigningen följande juni. De utgjorde en attraktiv, lysande grupp av unga vuxna, som var ivriga att lära och gav mycket stark respons. Jag höll två föreläsningar och svarade på deras frågor. Jag tog dem så djupt jag kunde in i evangelierna i allmänhet och underberättelserna i synnerhet. Jag hade en känsla av att om denna grupp representerade framtidens svenska prästerskap, så faller ingenting utanför möjligheternas ram.

Jag avslutade min resa med en offentlig föreläsning i en reformert kyrka nere på stan i Uppsala (Uppsala Missionskyrka, övers. anm.). Det ämne som satts ut - "Vad finns kvar av kristendomen?" - återspeglade oron hos två pensionerade pastorer. Hindrad av en rubrik som gjorde en på dåligt humör, bestämde jag mej för att slå fast dimensionerna av det problem som traditionellt troende har i vår postmoderna värld, genom att följa den intellektuella revolutionen från Kopernikus till Einstein som har skapat den värld som kyrkan måste engagera. Jag ville visa varför kristenhetens energi inte ska slösas på att stå emot ny kunskap av fruktan för att den kan hota människors gudsförståelse. Intelligent design är en av de mer uppenbara aspekterna av denna defaitistiska attityd. Jag är djupt övertygad om att om Gud måste försvaras mot ny kunskap från vilken källa det vara månde, så har Gud redan dött.

Jag har ingen uppfattning om responsen på denna föreläsning, trots att lyssnarna var uppmärksamma och de följande frågorna bra. Men en av de pensionerade pastorerna gick till mikrofonen och sa att han hade fem frågor. Kvällens regler tillät bara en fråga, så han rullade in åtskilliga frågor i en enda. Han var fortfarande instängd i Karl Barths neo-ortodoxi (KB var en stor kristen ledare under mellankrigstiden). Emellertid, medan världen har rört sej långt utöver Barth, hade denne pastor inte gjort det och verkade tro att hans värld höll på att kollapsa. Jag önskar att jag hade haft förmågan att förflytta honom från desperationen i frågan "Vad är kvar?" till ett festligt firande av den vision av kristen framtid som jag tror är ljus och spännande - men det kräver av honom att han är villig att ställa de moderna frågorna.

Kvällens ljuspunkt var för mej värdkyrkans pastor, Per Duregård, vars framtidsvision var klar. Han kommer att bli en del av utvecklandet av en ny kristendom i Sverige. Jag gladde mej åt att möta denna besläktade själ, ordinerad för bara fem år sedan efter en lärarkarriär. Jag hoppas att våra vägar möts igen.

Det finns nytt liv i den skandinaviska kristenheten, väletablerat i Sverige, alldeles nyss påbörjat i Norge. Båda nationerna uppmuntrade mej enormt.

John Shelby Spong

Jag är medveten om att jag bryter mot allt vad upphovsrätt heter när jag utan tillstånd publicerar denna översättning på nätet. Men eftersom landets biskopar och journalister inte har gjort sitt jobb, anser jag det nödvändigt att alla, även de som inte behärskar engelska, får en bild av vad som händer nu i vår kyrka. Den enda rättvisande reaktionen på Spongs teologi är, anser jag, denna. Anders Sjöbergs reaktion är i princip riktig, men uttrycken för svaga. För att inte tala om Martin Lönnebos försiktiga kritik att Spong inte gör full rättvisa åt Gud som Person, eller hur den gamle gode mannen nu sa. "Vidrig smörja", "Satans djupheter" och Paulus´ ordval i Galaterbrevet 1 är de adekvata begreppen här, om vi alla ska förstå att det nu inte bara rör sej om en teologisk kontrovers bland andra, utan om en strid på liv och död. En sak är om nykristna som Ingela Agardh - Gud välsigne henne! - är oklara och grumliga, ja rent av slår fast att de inte kan tro att Jesus offrades för deras synders skull (det skulle ju göra tacksamhetsskulden olidligt stor, som Ingela skrev i sin bok Den största nyheten). Det är oroande i sej men kan hänföras till "de okunnighetens tider, med vilka Gud har födrag." Men när ledande teologer förnekar inkarnationen, försoningen, uppståndelsen - då blir frågan från Uppsala domkyrka relevant: "Vad finns kvar av kristendomen"? Och svaret blir förstås: Knappast något. Övers. anm.

Ny anm. av övers: Ur kommentarsdelen klipper jag (26/2) in följande viktiga kompletteringar även här (men läs gärna de andras inlägg med respons på min text):

Spongs beröm till bl.a. Duregård, Hammar, Hillert, Krook, Littmarck, Ytterberg m.fl. utgör [...] i mina ögon något av en ideologisk "dödskyss". Fast man bör givetvis vara lite källkritisk. Det är förstås möjligt att Spong övertolkat responsen, och att några till intet förpliktigande artigheter av Spong felaktigt upplevts som medhåll. Jag hoppas ju att det är så.

Men i det här fallet är frånvaron av tydligt avståndstagande nästan lika komprometterande som öppet instämmande. De återkommande inbjudningarna till John Shelby Spong, hans möjligheter att "missionera" i vårt land och vår kyrka, är ju varken mer eller mindre än katastrofala (se 2 Joh.v. 9-11). Han bjuds ju inte in för att debattera med Caroline Krook eller Stefan Gustavsson - vilket ju kunnat bli intressant - han bjuds ju in och hälsas som biskop, som broder i tron.

Hur KAN präster och pastorer, och kristna journalister, och framför allt ÖVRIGA BISKOPAR, ha undgått att se och offentligt proklamera att Spongs teologi är något helt annat än kristen tro? Just den text jag översatte definierar visserligen inte "den nya kristendomen" närmare och kan därför te sej relativt oförarglig (Tore Littmarcks dikt vore ju t.ex. i andra sammanhang fullt acceptabel - det är bara i Spong-kontexten den blir rent av förfärande). Men länkar som t.ex. www.johnshelbyspong.com och boken "En ny kristendom för en ny värld" visar alldeles tillräckligt tydligt hur fasansfullt motkristen Spongs linje är.

Svenska kyrkan kan inte rymma vad som helst

Påskvänner!

Tyvärr har avgående missionsföreståndaren Anders Sjöberg sällat sej till den skara som idag skriver på debattplats i Dagen om att Svenska kyrkans präster måste få behålla samvetsfriheten, i det konkreta fallet friheten att inte viga två personer av samma kön till äktenskap. "Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden," skriver de helt riktigt, men konkluderar: "Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre."

Varför är jag kritisk till Anders Sjöbergs medverkan i denna artikel, som f.ö. (och intressant nog) personer från både Pingströrelsen, Frälsningsarmén och Evangeliska Frikyrkan skrivit under? Jo, därför att den begär att präster och andra liksom på nåder ska få vara kvar i Svenska kyrkan, trots att de har en äktenskapssyn som är grundad i Jesusorden i Matteus 19 (och därmed i 1 Moseboken 2, som Jesus citerar).

Detta är oförsvarligt blygsamt! På tok för försiktigt! Det är queer-ideologerna och de hejdlösa anpasslingarna som (liksom homofoberna, förstås) måste stoppas eller avskedas från anställning i våra församlingar eller EFS-föreningar, om de så än är biskopar. Människor som i konfirmandarbete o.s.v. endast har vuxenhet, frivillighet och kärlek som kriterier för att en sexuell relation ska vara möjlig att välsigna (1 Kor. 5 då?) och som tänker säga åt våra barn och ungdomar att även de som kan tända på folk av motsatta könet - alltså med jesusorden i KB1917 inte är "oskickliga till äktenskap - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Liksom förstås å andra sidan de måste stoppas - lika mycket och ännu mer - som inte tål homosexuella och säger åt våra barn och ungdomar att homosexuell samlevnad är jämförbar med tidelag och pedofili och egentligen borde vara straffbar - som Lewi Pethrus tyckte så sent som på 40-talet - eller behandlas med tvångsvård).

En evangelisk-luthersk kyrka, nej, en kristen kyrka eller missionsorganisation ska förstås inte ha verkliga homofober som präster och andliga ledare. Men den ska förstås inte heller på dessa poster ha queerideologer som anser att det inte spelar någon som helst roll för ett barn med två föräldrar om det har har en pappa eller inte (allt annat lika), eller om en bisexuell lever med en av samma kön eller med en av motsatt. Den kan inte hysa queerideologer som vill få bort alla i kyrkan som i minsta avseende är heteronormativa, hur måttfulla och öppna för pastorala undantag dessa än månde vara. Och den kan inte heller ge pastorala uppdrag till anpasslingarna, de som böjer sej för queerdiktaten. Queerstolleproven måste avvisas som de stolleprov de är. De komprometterar ju faktiskt den berättigade strävan mot större förståelse för entydigt homosexuellas predikament, precis som utfall av Åke Green-typ komprometterar all heteronormativitet.

Det handlar om vinna eller försvinna. Samarbete kan inte komma på fråga - där är queerteologerna mycket klarsyntare än vi andra när de på oss tillämpar den kyrkotukt vi själva försummat utöva. Redan samexistens (i samma kyrka) torde på sikt vara omöjligt. Och det ska vi inte mörka bara för att vi själva nu riskerar att drabbas av den i grunden sunda renhållningsfunktionen. Anders Sjöbergs efterträdare Stefan Holmström må presentera sej som diplomat hur mycket han vill - och den egenskapen har förstås sitt värde när det gäller att reda ut smärre missförstånd och dito schismer - men han är inte i första hand utsedd till diplomat, han är utsedd till missionsföreståndare och i realiteten, till funktionen, biskop. Låt det märkas, Stefan! Var inte försiktigare än Anders Sjöberg, som många säkert krävt, utan var ännu klarare!

I grunden handlar det naturligtvis inte om äktenskapet och synen på homosexualitet. Låt oss aldrig tro det och förfalla till antipatier mot HBT-personer för den här sakens skull. Felet är inte rfsl:s eller den s.k. homolobbyns. Felet är att Svenska kyrkan - och kanske också EFS? - under lång tid saknat njurfunktion och samlat upp andliga gifter i kroppen. Det handlar nu alltså inte om Elisabet Ohlson Wallin eller EKHO. Det handlar om Hammars, Spongs, Ulfvebrands m.fl:s nya "kristendom". Se http://www.johnshelbyspong.com/ och Galaterbrevet 1. Och det handlar om att Svenska kyrkan hamnat i statens klor - sedan Gustav Vasas tid men inte minst under socialdemokraternas 1900-tal. Var det verkligen detta Luther och Olaus Petri lämnade påvekyrkan för? Gissa gärna.

Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.

Reformation eller deformation

Påskvänner!

Med risk för att, som johannelundsrektorn m.m. Torsten Nilsson på 60-talet anmärkte på David Hedegårds tidskrift För biblisk tro, bli alltför felfokuserad och negativ, måste jag informera om att "biskop" John Shelby Spong, som jag tidigare avfärdat som en ensam galehuk, tydligen har ett ganska brett kontaktnät inom Svenska kyrkan och varit inbjuden både 2004, 2005 och 2006 - samt nu i vår (till Sofia kyrka och provvalsvinnaren Hans Ulfvebrand)!!!!

En ny reformation, som i realiteten måste vara en svårartad deformation, verkar förberedas av likasinnade och håller förmodligen redan på att genomföras i Svenska kyrkan genom biskopar som exempelvis Lennart Koskinen. (Claes-Bertil Ytterberg skrev ju förordet till John Shelby Spongs bok om "en ny kristendom" - gammal som ormen - och bjöd in honom till Västerås stift och Rättviks stiftsgård). Jonas Nordén i Örnsköldsvik skriver klarsynt på Budbärarens debattforum. Och i fråga om Svenska kyrkans nya missionssyn kan man säga att missionsföreståndare Anders Sjöberg har "talat och räddat sin själ".

Jag är långtifrån alltid överens med teol dr Rune Imberg eller tidningen Kyrka och Folk på västkusten. Men att inte fler rutit ifrån så rejält som Imberg om Spongs vidriga smörja! Någon gång måste saker nämnas vid sitt rätta namn. Det finns en artighet och diplomati som är fullständigt förödande, och som jag definitivt hoppas att nye missionsföreståndaren Stefan Holmström INTE tänker ägna sej åt. Det finns saker som inte går att förena under ekumenikens täckmantel, ståndpunkter man inte kan gå till mötes en millimeter hur intressanta själva frågorna än är. Galaterbrevet 1 och 2 Johannesbrevet är Guds ord också i vår tid, vad Spong än får oss att tro.

Det är inte att undra på att många idag söker sej från den Svenska kyrka, som komprometterat evangelisk-luthersk tro och lära så fatalt, till den stora och på många sätt imponerande romersk-katolska kyrkan. Ska man ändå vara med i en urspårad kyrka, kan man väl lika gärna vara med i "moderkyrkan" - så har jag i a f tänkt. Men även där finns alltså fortfarande behov av Reformationens (den riktiga) viktiga mementon. Och f.ö. tar den inte ens emot mej som för mitt liv inte kan tro på påvens ofelbarhet i lärofrågor eller att någon mer än Jesus varit fullkomligt syndfri under hela sitt jordiska liv. Så då har jag inte den utvägen. Men vart ska man ta vägen? Gå med i Missionskyrkan på riktigt, som Bengt B. föreslog i en kommentar? [Korrigering efter påpekande av Bengt: han föreslog inte utan ställde bara frågan, precis som jag nu också gör]. Den är ju i a f inte politiskt styrd som Svenska kyrkan. Men den kan å andra sidan av princip inte avvisa en sådan som John Shelby Spong, så länge han i någon mening kallar Jesus herre (och det gör han). Och en kyrka värd namnet MÅSTE ha en njurfunktion (om än det kunde drabba mej själv).

Mitt i all denna debatt: hur har JAG det själv med Gud? Hur ser mitt liv med honom ut, med bibel, bön, brödragemenskap, brödsbrytelse och barmhärtighetsgärningar (fler fina ord på B mottages tacksamt ;o). Det här med kyrkostrukturen verkar inte gå att lösa fort och bra, och som Torsten Åhman, pastor i Missionskyrkan, brukar framhålla är det främst på lokalplanet vi har chansen att göra en verklig insats. Därmed inte sagt att centralfunktionerna är oviktiga; de har nog ofta underskattats inte minst av oss lågkyrkliga.

Kyrkan kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast ett kan du göra:
ett barn, en ung människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva himmelen ler.
En uträknad människa mindre
betyder ett syskon mer.

Grip du mej, helige Ande,
drabba mej, låga klar.
Visa vägens riktning,
ge mina frågor svar.

Ulfvebrand, Spong och 2 Joh. v. 9-11 (forts.)

Påskvänner!

Ur Johannes´ andra brev:

Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära, ska ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling. (Bibel 2000)

Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar. (KB 1917)

Vi behöver inte tillämpa det här så att vi inte får säga "hej" till ett Jehovas vittne eller till John Shelby Spong. Eller visa vanlig mänsklig hjälpsamhet om de behöver hjälp. Det handlar om att välkomna någon till (hus-)församlingen eller EFS-gruppen eller årskonferensen, som biskop och förkunnare. Och det kan vi inte göra med någon som så tydligt lämnat "Kristi lära" som John Shelby Spong och hans lärjungar.

Hur tänkte Claes-Bertil Ytterberg (f.d. stiftschef i Västerås) och Hans Ulfvebrand (kontraktsprost i Stockholm och vinnare av biskopsprovvalet nyligen) när de bjöd in "biskop" Spong till Sverige och - i Ytterbergs fall - skrev förordet till den bok Rune Imberg kallar "vidrig smörja" ? Har inte bl.a. Ytterberg och Ulfvenbrand faktiskt i högsta grad gjort sej delaktiga i Spongs onda gärningar? Och måste inte sådant påtalas, också under pågående biskopsvalkampanj?

Och vad innebär det för EFS och vår relation till Svenska kyrkan och dess nuvarande och blivande biskopar? Läs också Ole Hallesbys 1 maj-tal från 1957 om vårt förhållande till villoläran.

Led, milda ljus,
i dunkel, dimfylld värld,
led du oss fram.

Skaparljus, du livets ord,
halleluja,
sök vårt hjärta, led vår fot,
halleluja.

Ulfvebrand, Spong och 2 Joh. 9-11

Påskvänner!

Läs din bibel och be till Herren. Först. Sedan kan du ta del av charlatanbiskopen John Shelby Spongs hemsida. Läs i hans Calendar, rubrik Europe, vad han ska göra 19-21 april i år och vem som bjudit in honom. Läs också hans beskrivning av sitt förra besök i Sverige och sina svenska vänner. Läs också Rune Imbergs klarsynta text med anknytning till Klas Klättermus. Då förstår du också att Erik Johansson i Örebro har alldeles rätt när han talar om två religioner i Svenska kyrkan. Läs även vad stiftschef Koskinen i Visby skriver på Svenska kyrkans hemsida och fundera på om EFS idag hör till den lilla men högljudda "gammalkonservativa" grupp inom kyrkan som Koskinen talar om. (För han syftar väl inte på barn som tror att Gud sitter på ett moln?). Ja, vad ska man tro?

Försoningens kraft som Erik Johansson skriver om kan inte innebära att de två religionerna förenas som genom ett under - då vinner i realiteten den falska - utan måste innebära allas vår omvändelse till den sanna tron (hur föga postmodernt detta än klingar). Så hoppas och tror jag att också Erik menade. Sker inte detta måste Svenska kyrkan splittras - ju förr, desto hellre. Och jag minns att Elisabeth Sandlund i en kommentar på Dagens ledarsida ifrågasatte om en sådan boskillnad verkligen vore så farlig. Fast frågan är väl bara om inte kyrkan då går sönder i fler än två bitar...

I kvällen lys oss med den helga flamman
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess låga klar oss föra samman,
vi vet att mörkret ej fått makt därmed.