Jodå, man talar med dem och man ber för dem - först

Påskvänner!

Apropå förra blogginlägget: ja, jag förutsätter att man talat med stiftscheferna och bett för dem först - innan man i handling bryter med dem. Men det GÅR helt enkelt inte att acceptera Spong-lärjungar och Gardell-samtyckare som biskopar i en evangelisk-luthersk (eller ö.h.t. kristen) kyrka. Det GÅR bara inte! Är det inte rätt klart? Måste man inte tro på Gud som himmelens och jordens Skapare för att vara präst och biskop - eller tro att Jesus är Guds Son med makt att väcka och döma både levande och döda? (D.v.s. tro åtminstone aningen mer på Gud och Jesus än våra muslimska vänner gör?).

Det var troligen fel av både högkyrkliga och lågkyrkliga att under 90-talet erkänna K-G Hammar som vår ärkebiskop (de högkyrkliga var nöjda med att han är man och de lågkyrkliga var nöjda med att han är trevlig), eftersom jag för mitt liv inte har kunnat få klart för mej i vilket avseende hans teologi i realiteten skiljer sej från Spongs eller Gardells (att han uttrycker sej mer fromt är ju klart). Någon får gärna hjälpa mej. Jag blir bara glad om Hammar fronderat mot Spong eller Gardell i något avseende. Men den teologiska ut- (eller av-) vecklingen har troligen gått steg för steg, varför ingen biskop har verkat så hemskt mycket sämre än sin företrädare. Därför har det kunnat gå så här långt, även om tendensen skönjdes redan på Söderbloms tid.

Både inomkyrkliga organisationer som EFS och nomineringsgrupper inför kyrkovalet som Frimodig kyrka måste sätta ner foten nån gång. Vi talar inte om smärre avfall från den evangelisk-lutherska bekännelsen. Vi talar om fasansfulla och uppenbara avfall från kristen tro. Eller nästan lika fasansfull likgiltighet inför förnekelsen. Hur KAN ledande teologer inom Svenska kyrkan bjuda in John Shelby Spong (som biskop!) år efter år - och hur kan Spongs vän och inbjudare Hans Ulfvebrand ens bli påtänkt som biskopskandidat? Om någon inte visste det: det är inte specifikt kristet att beundra Jesus eller tro på kärleken i största allmänhet - och det är definitivt bortom all igenkännbar kristen tro att som Spong och Gardell förneka att Jesus dog för våra synders skull och "uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull", att förneka att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens", att hävda att det inte spelar någon roll om Jesus ruttnat eller inte. Långt bortom all monoteistisk common sense är dessutom att som Spong i praktiken förneka Guds existens som verkligt, självständigt och över-naturligt väsen - det är ju faktisk a-teism eller pan-teism han pysslar med.

Och - jag upprepar det - hur kan det komma sej att det anses hedervärt (vilket jag oxå tycker) att i ord och handling ta avstånd från SSPX-"biskopen" Richardson för att han förnekar Förintelsen (han har alltså inte genomfört den och vill inte kännas vid den), medan våra i tjänst varande "biskopar" inte ens tycks ha snuddat vid tanken att de borde ta avstånd i ord och handling från en "biskop" som öppet förnekar Försoningen genom Jesus och hans blod, ja, förnekar existensen av en personlig Gud?

Nu får det faktiskt räcka. Mina barn håller på att växa upp och riskerar, liksom många andra barn, att få höra ett nytt evangelium (Gal. 1) istället för ett evigt evangelium (Upp.) i Svenska kyrkan om vi inte säger stopp. När en prästkandidat skriver i senaste Tro och liv om hur farligt våldsförhärligande det är att förkunna frälsning genom Jesus lidande och död, så har det gått alldeles för långt. Det är inte samexistens och mångfald som gäller i det här läget. Det är - faktiskt - vinna eller försvinna.

Och kan inte EFS:s ledning och fotfolk ta den här nödvändiga konfrontationen - vad ska EFS då finnas till för? Är det verkligen EFS uppgift att kämpa för att Svenska kyrkan fortsätter vara ett andligt smörgåsbord, där Spong-giftet kan stå sida vid sida med Rosenius-limpan (och kanske av någon ung person råkar bredas på smörgåsen)?

Vid skrivbord och på lärorum
ett evigt evangelium
ger mödan glädjens vingar.

Härligt sången där ska brusa,
stark som dånet av en vattuflod:
Äran tillhör Gud och Lammet
som oss vunnit med sitt blod.