Rosenius gästbloggar igen

Påskvänner!

Det är verkligen svårt att skriva bättre än Rosenius. Modernare, ja, men bättre? Läs och reflektera och fundera på varför vi så sällan vågat rekommendera bibelläsning och gemensamt helgfirande på allvar. Är det verkligen bara något "yttre" som vi andliga människor lika gärna kan vara utan?

"Ditt ord håller oss uppe då vi får det; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)

Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att tala om denna sak som vi bör, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möter, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bli seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!

Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat använda Guds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.

Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kort sagt, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

Gästblogg av gästbloggaren R.

Påskvänner!

Jag håller även dagens gästbloggare anonym tills vidare, men alla kan ju se att hän har några år på nacken. T ex var tydligen Långfredagen konfirmationshögtid!

Gästbloggarens förkunnelse betydde mycket för Carl Olof Rosenius och därmed även för Efs. Vi kan förstås inte uttrycka oss precis så här idag, men särskilt våra präster och predikanter har nog ändå en del att lära här.

Och alla vi som lyssnar på predikningar idag kan nog göra en del intressanta reflektioner över vad som har förändrats - är det verkligen bara språk och samtidsreferenser eller är det själva teologin och vad innebär detta i så fall för en till namnet evangelisk-luthersk kyrka och rörelse?

Hur många präster och predikanter idag törs t ex säga som R (och då räknades han ändå på sin tid som hyperevangelisk): "Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett."

Chansen är förmodligen större att någon prälle så här under fastetiden hyllar syndafallet, jfr Ack och ve och Skandalen i Strandänge. Vad säger det om vår kyrka och om Efs´ roll eller medlöperi i sammanhanget? Noterade dock att vår missionsföreståndare med föredömlig skärpa (i samband med den inhiberade avkragningen av Efs-prästen i Lule stift) påtalade att nästan vilken teologi som helst i övrigt accepteras i vår kyrka, t o m förnekelse av Jesus´ kroppsliga uppståndelse.

En ganska kul detalj är i alla fall att Långfredagen tydligen var den stora konfirmationshögtiden för några hundra år sedan! Ett bra exempel på saker jag INTE tycker att vi behöver ta efter idag.

ORDET GÅR NU TILL R:

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.

Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.

Men dessa ord angå oss alla: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.

I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.

Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, det är ock sant, att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.

Fader vår...

Evangelium, Lukas 11:14-28

Betraktelse: En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

2) Huru hon tror detta.

Bön: "O, du herrlighetens sken, /  ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."

FÖRRA DELEN

1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.

2) Evangelium förtäljer oss att Jesus utdrev...   ...förundrade sig. Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.

3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."

4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?

5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.

6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).

7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.

8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.


ANDRA DELEN

Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.

1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.

2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.

3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.

4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom

5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.

6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."

7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.

8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.

Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Amen, ja amen.

Calle Rosenius gästbloggar

"Jag höll därför före att jag inget visste utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)

Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?

Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?

Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."

De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.

I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!

Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?

Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!

Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?

Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.

Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?

Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.

Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.

Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.

Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.

Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.

Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.

"Såsom Han är, så är också vi i denna värld." (1 Joh. 4:17)

Påskvänner! Måste bara få "reblogga" även Rosenius´ dagbetraktelse för dagens datum. (För resten av året får ni kolla in Rosenius´ egen blogg på adressen corosenius.blogspot.se):

Låt oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så är också vi i denna värld". Hur fördold var inte Han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - hur hemligt kröp Han inte in under vår skepnad! Hur djupt fördold var inte hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!

Sant var det, visst skulle tron ha tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöng änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till Honom, från den stora herrligheten: Denne är min älskade Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.

"Men", sade Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, för att de, som inte se, ska bli seende; och de, som ser, ska bli blinda." För att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle bli bröderna lik och bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man gömde bort ansiktet för Honom.

Tänk, hur fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma från Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt huvud mot; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad" (Psalt. 22 i Karl XII:s bibel); och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dej själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven, dör och begraves Han!

Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sej i fyrtio dagar och för femhundra på en gång och far i mångas åsyn upp till himmelen. Så dolde sej dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.

Och nu: "Såsom Han var, så är också vi i denna världen." Såsom huvudet, så är också lemmarna; såsom brudgummen, så är också bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig syns bruden. Men under hennes elände ska dölja sej gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.

Här gäller bara att inte låta förvilla sej av vad som syns och känns. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi är Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi inte då åtnöjas att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu har Guds bestämda ord på, att vi endast genom tron på Kristus dock är Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, ska vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv inte kan ljuga. Så visst är det likväl, om också vi nu inte känner det allraringaste därav i vårt hjärta.

Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus i alla tider ska vara till en dom i denna världen, att de, som vill se, ska bli blinda, och de, som åtnöjs med att inte se, ska bli seende — för att inga andra ska komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjs med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes inte genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sej ned och läppjar vattnet såsom en hund, den ska gå med Gideon; alla andra ska återvända."

Så också här: Den som kan  vara en hund, den som kan låta sej behaga, vad som helst han får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall ha sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt ska tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna ska vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, inget fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de ska hållas för kristna - se, den som ska ha livet i Gud sådant och inte nöjer sej med att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger inte till detta fälttåg.

Den korsfästes folk ska nöja sej med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.

Genom lidande till seger
är den väg som Jesus gått,
och en annan väg att vandra
vi ej heller löfte fått.
Se, då Israel ska tåga
hän till löftets sköna land,
vägen full av nöd och fara
går igenom öknens sand!

Genom lidande till seger
går missionens väg också.
Jesu sändebud, de måste
alltid i hans fotspår gå.
Himmelrikets säde lägges
obemärkt i tårdränkt jord.
Kornet måste dö i mullen
men får liv på Herrens ord.

(Hedvig Posse)

Apropå "Morgonrodnadens hind" (Psalt. 22), se även den landsförvisade prästen Anders Carl Rutströms psalm Den hind som så snart.

"Nu sedan tron är kommen är vi inte längre under tuktomästaren." (Gal. 3:25)

Påskvänner! Eftersom jag är lite "bakis" efter Psalmmaraton, låter jag Rosenius gästblogga idag (fast med betraktelsen för 20/11):

Luther säger: "En kristen är inte en sådan människa som ingen synd har, utan en sådan som ingen synd blir tillräknas" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, inte att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sej, hon aldrig ska dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då  vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.

Men Skriften säger, att "just det lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren", lagen.

Detta är orsaken varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittnar, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Observera, de säger inte: Hos vilken ingen synd finns, utan vilken ingen synd tillräknas.

Men det är inte nog med det, att vi är fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som inte finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."

Av detta kommer, att vi för Guds ögon inte bara är fria från all synd, utan också tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi är iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an bara i sin älsklige Son.

— Se nu, säger Luther, "vad den kristna tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden blir givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sej därpå, som om hon själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen inte gjort dem för sej själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, för att vi ska tro och äga Honom". Och åter: "Eftersom Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mej mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mej, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill ha (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet i Kristus; Han är min och ger mej allt vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — alltså kan lagen inget uträtta emot mej. Men ser jag ner på mej själv, finner jag ännu mycket orent på mej, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag ha en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl ta detta mitt nej? I min egen barm lär jag sannerligen inte finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har också därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mej, eftersom Han skänker mej sin rättfärdighet."

Se, sådant menar Skriften, då hon säger: "Ni är döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som är i Kristus Jesus; och att ingen synd tillräknas dem.

O, här skulle vi dock stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller inte. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant att inget är fördömligt i dem som är i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den ändå aldrig tillräknas dem, eftersom de inte är under lagen, utan under nåden, och att de alltså aldrig ska stå till rätta inför lagen, så länge de håller sej till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!

Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord inte kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag också nu inte har den ringaste känsla därav.

O, här vill vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare ska vara inför Gud inte syndare, utan heliga, täcka och älskliga.

Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.

Men aldrig de eländas sköld ska fallera,
än tål den en dust ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera
de skulle bespara sej många besvär.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippa står fast som vi bor i ändå.
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd! 
(OAW)