lördag 26 september 2015

Om att kritisera påven, del 2

Sen är det ju nästan alltid så att vissa delar av även seriös kritik visar sej ogrundad och byggd på oinformation eller omedvetna missförstånd. T.ex. frossade jag under min fromma bibelläsande tonårsperiod i alla dumma, oinitierade invändningar mot Skriften och trosbekännelserna som kom från ateistiskt håll, ibland lärarhåll. Men sen insåg jag ju att ingenting är sant bara för att det finns dumma invändningar mot det (inte ateismen heller för all del!), och att Bertrand Russell m.fl. också hade en hel del starka argument mot kristendomen - argument som tillsammans med de ohyggliga utrotningskrigen i Gamla testamentet för en tid fick mej att överge kristen tro.

Mycket kritik mot påven är ju t.ex. helt snurrig. T.ex. upptäckte min fru att en antikatolsk sajt på nätet utmålade påven som satanist för att han hade ett uppochnervänt kors på sin stolsrygg. Både hon och jag visste ju dock att S.t Petrus enligt traditionen korsfästes upp och ner - och jag har ALLTID vägrat anse ett kors, om än aldrig så uppochnervänt, som någon djävulssymbol (om än det på visst sätt är en förbannelsesymbol - som blivit frälsningens). Men det innebär ju inte automatiskt att all kritik mot påven behöver vara irrelevant eller orättvis, jfr http://erixon.com/blogg/2015/09/paven-hanar-politiska-fangar-pa-kuba/  

(Därmed å andra sidan inte heller sagt att diplomati visavi diktaturer är enkelt, minns Wejryd hos al-Assad t.ex. Det finns saker som är lättare att säga i USA än på Cuba, och det är inte att undra på om man då - i alla fall offentligt! - säger mer i USA än på Cuba. Det är inom parentes likadant för EFS i Eritrea - att som missionsorganisation gorma jättemycket där om Dawit Isaak kan drabba helt oskyldiga trosfränder... Men visst kan det upplevas som en passivitet och ett hån även i det fallet. Inte lätt).

Om att kritisera påven - och Svenska kyrkans ledning

Det bloggas friskt i vårt land. Åtskilliga som tillhör kyrkomötesgruppen Frimodig kyrka (ni vet väl om att kyrkomöte pågår?) bloggar friskt, käckt och muntert om vår kyrka och dess onekligen förfärande styrelseskick - där politiska partier, som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, är med och bestämmer t.o.m. i lärofrågor! (Får Sverigedemokraterna majoritet ska Svenska kyrkan alltså bli mer främlingsfientlig, sug på den!). Även dess präster och biskopar, ofta uppenbart villfarande, får sin släng av sleven.

Samtidigt anses det inte, särskilt inte på högkyrkligt håll, ekumeniskt comme il fault att kritisera romersk-katolska kyrkan. Påven kommer i motsats till Antje Jackelén mycket lindrigt undan, även när han häver ur sej konstiga föreskrifter som att även vanliga församlingspräster kommer att få ge absolution till kvinnor som gjort abort - under 2016! (Eller fr.o.m. 8 december 2015 om man ska vara noga). Eller när det i katolska kyrkans katekes står att vi tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" kan slippa en del av de timliga straffen som annars måste avtjänas i skärselden (§1478). Eller när varje mässa och varje aftonbön i princip ska avslutas med att man vänder sej till Maria i lovsång eller bön (om förbön, sägs det, men läser man några Maria-antifoner känns det som betydligt mer än så).

Ändå har ju t.o.m. en medlem i romersk-katolska kyrkan rätt att i många frågor kritisera påven, som ju inte sägs vara ofelbar i största allmänhet, utan bara "ex cathedra", alltså när han officiellt proklamerar någon dogm. Men att romerska katoliker lätt hamnar i en försvarsposition när påven kritiseras utifrån är inte konstigt, ja, att man närmast förutsätter att även det som "ter sej märkligt" har en fullgod förklaring. Jag har ju ibland själv hamnat i en liknande position när jag mött alltför ensidig kritik av Luther (inte bara från romerskt håll utan även från allmänt okunnigt svenssonhåll) - Luther som jag ändå själv gärna har "synpunkter" på mer mellan skål och vägg så där, bl.a. för romersk-katolsk rättfärdiggörelselära och kalvinsk utkorelselära i självaste Romarbrevsföretalet ;o) men för mycket annat också.

Men när inte ens evangelisk-lutherska präster och pastorer vill kritisera påven, eller ge några kritiska synpunkter på entusiastisk konversionlitteratur av nyblivna ultramontanister (som tvärtom ofta rakt av rekommenderas till läsning!), då tycker jag det har gått för långt. Särskilt om de - med all rätt visserligen - synnerligen hårt kritiserar det egna sammanhanget. Resultatet måste ju då bli att folk, som en god vän här i trakterna, rätt snart går över till romersk-katolska kyrkan eftersom gräset utmålas som så mycket grönare där.

Argumentet för en konversion är ju ofta just att villolärorna blivit så mycket värre i Svenska kyrkan än de någonsin varit i den romersk-katolska. Att den romerska kyrkans ledning därmed är "bättre". Må vara, men man talar tystare om att den som konverterar till Rom också är skyldig att acceptera varenda lära som högtidligen utgått ur påvens mun. Medan jag så länge jag står kvar i Svenska kyrkan knappast är förpliktigad att bekänna några ärkebiskopliga heresier. Dessutom kan Svenska kyrkans ledning, så länge den påstår sej företräda en evangelisk-luthersk kyrka, ställas till svars just utifrån den bekännelse kyrkan ändå har (inklusive de tre fornkyrkliga trosbekännelserna) och ropet "Reclaim the church - reformation 2017" kan frimodigt ställas utifrån det reformatoriska sammanhanget. Det är svårare att konvertera till Rom - och sedan yrka på reformation eller korrigering av en lära. Då har man ju redan fått bekänna att man tror allt som den romerska kyrkan tror, lär och bekänner vara uppenbarat av Gud (inklusive dogmen om Marias syndfrihet alltifrån avlelsen och påvens ofelbarhet ex cathedra, varav den förra tydligt motsägs i både teori och biografi av Rom. 3 och 5 samt Luk 2 och Mark 3, liksom - just därigenom - även den senare).

Och på argumentet "sopa först framför egen dörr" (när jag djärvs kritisera påven), svarar jag: Just eftersom jag så frimodigt och länge kritiserat de politiska och liberalteologiska krafter som vill styra och ställa i det sammanhang jag står (och då åsyftar jag inte främst Efs utan det i vårt land större sammanhanget) tycker jag nog att jag kan ha rätt att kritisera en ledare som verkar i ett annat, ännu större sammanhang, som ändå på något sätt står i samband med och påverkar ens eget. (Även den som eventuellt ser större brister hos svensk politisk ledning än amerikansk, har väl all rätt i världen att vid upplevt behov anklagande kritisera t.o.m. Barack Obama - särskilt om han umgås med folk som verkar beundra allt amerikanskt eller åtminstone allt Obama gör till den grad att de börjar emigrera ;)?)

När Svenska kyrkan beskrivs som en tummelplats för politiska partier - och inte som en verklig kyrka som går att reformera - svarar jag: Det är visserligen sant att Oas, Efs, Elm, Kyrkliga Förbundet, Laestadianska fridsförbunden m.fl. inte "är" Svenska kyrkan. Men min poäng är att de politiska partierna och deras avläggare inte är det heller, även om de fortfarande har majoritet i kyrkomötet. En förhoppning inför framtiden är att det relativt snart - snarare om 3 än 30 år! - ska gå att bilda en stor, sekulär opinion (gärna understödd av troende i både SvK och övriga samfund som RKK!) mot politiska partiers inblandning i vilket samfund det vara månde! (Här har nog SD:s förskräckliga framryckningar gett många något att tänka på!). De fortsatta utträdena av icke troende bekymrar mej inte heller så mycket som det bekymrar många andra, det kanske snarare är ett hoppets tecken, ungefär som ALL avfolkning av Lappland inte behöver vara negativ ur samisk synvinkel (jag har själv gått ur Svenska kyrkan en gång). När troende människor lämnar bekymrar det mej däremot mycket; det försvagar "den inre fronten" och ger - om det fortsätter - fritt fram för de obehöriga att "reformera" Svenska kyrkan på ett politiskt-modernistiskt vis (jfr Johanna Anderssons artikel Kyrkovänstern träder fram).

fredag 25 september 2015

EFS och eritreanerna

Påskvänner!

Det är inte lätt att hantera en diktatur politiskt och diplomatiskt. Men kunskap och medvetenhet är A och O. Tidningen Dagens upplysande reportage om "Kyrkan som spionerar i Sverige" är därför mycket viktigt. Man får nästan Sovjet-vibbar, ju!

Är Svenska kyrkan och EFS tillräckligt medvetna om eritreanska regimens maffiametoder och påtryckningar också mot eritreaner i Sverige? Och hur ska EFS agera tydligt och profetiskt mot en av världens värsta diktaturer - och till försvar för de pingstkarismatiska samfund regimen rent av har förbjudit! - utan att i onödan försämra situationen för trosfränder här hemma och i Eritrea?

Jag säger inte att det här är lätt. (Inte för påven heller. Eller för Anders Wejryd vid det famösa besöket hos Bashir al-Assad). Men det måste upp till diskussion. Det förvånar mej faktiskt att det varit så lite öppen diskussion kring denna förfärligt svåra balansakt.

torsdag 24 september 2015

Om vi nu ska vara rättvisa...

Påskvänner!

Förre stiftschefen i Västerås, Claes-Bertil Ytterberg, upprörs över att Stiftelsen Berget i Rättvik (med S:t Davidsgården och Meditationsgården) ser ut att bli romersk-katolsk. Nu är det väl inte alldeles självklart att hela anläggningen blir romersk-katolsk för att kommuniteten inkl. prästen konverterar - bl.a. ska ju den dagliga morgonmässan i Svenska kyrkans ordning fortsätta som vanligt, även om en mässa i romersk-katolsk ordning läggs till frampå kvällen. Men visst, ett visst tillsynsansvar kommer tydligen att gå över till Anders Arborelius. Och visst kan saken diskuteras.

Enkel rättvisa kräver dock en viss förmåga till alternativseende och sinne för proportioner - när det kommer till anklagelser om "stöld". Vad var det som hände i Sverige under 1500-talet egentligen ur ett romerskt-katolskt perspektiv? Erövrades inte otaliga anläggningar då "från påven och hans kyrka"? Om än den allmänneliga kristna tron bestod (åtminstone fram till 1900-talet), liksom socknarna och deras kyrkor (minus en del kyrksilver och klockor), kan man absolut argumentera för att samma sak som nu verkar ske på Berget skedde även då, fast med omvända förtecken och i mycket, mycket större skala.

onsdag 23 september 2015

Hans Lindholm i Edsbyns S:t Olov på lördag!

Påskvänner!

Edsbyns EFS hälsar oss välkomna till S:t Olovs kapell i Edsbyn nu på lördag! Programpunkterna 12.00, 16.00 och 17.00 är kanske lite "EFS-interna", men fr.o.m. kaffet med smörgås t.o.m. middagsmåltiden samt fr.o.m. kvällsgudstjänsten torde alla kristtrogna känna sej som hemma.

Hans Lindholm är i likhet med Stefan Holmström en mycket god präst och förkunnare. Läs gärna hans uppbyggliga bok "Den som segrar" (om bibelns sista bok Johannes´ Uppenbarelse - eller "Jesu Kristi uppenbarelse" som boken egentligen själv kallar sej)!


Foto från http://www.svenskakyrkan.se/gamlauppsala/personal

Program:

Kl 12.00: Samlingsstund med föreningshälsningar och förbön
Kl 12.30: Kaffe och smörgås
Kl 13.00: Seminarium Bibeln idag (Hans Lindholm) - textförståelse, samtal och erfarenhetsutbyte
Kl 15.00: Måltid
Kl 16.00: "Hälsingeråd"
Kl 17.00: Distriktsaktuellt (Per Olof Berglund)
Kl 18.00: Gudstjänst (Hans Lindholm)

Temat "Bibeln idag" är ju alltid väl, och passar särskilt väl i år när Bibelsällskapet fyller 200 år. På söndagen startar också ett "Bibelmaraton" i Edsbyn, där hela Bibeln (i Svenska Folkbibelns översättning) läses i närradion under veckans lopp! (Inte för att jag skulle kalla det maraton, när man inte läser på nätterna, men bra initiativ ändå!).

bibel ut maraton

Välkomna till Edsbyn!

Johan Olof Wallin gästbloggar

Eftersom Svenska bibelsällskapet i år firar 200-årsjubileum, kan det väl passa att återge inledningen till det tal som Johan Olof Wallin höll vid sällskapets första offentliga sammankomst? Wallin har ordet (är han mindre aktuell idag efter ett sekel av folkväckelse och ett av sekularisering?):

Bildresultat för Johan Olof Wallin bilder

Församlade kristne!

Att under denna benämning på denna tid och på detta rum kunna tilltala en samling av vad hov och huvudstad, börd och rikedom, kunskaper och bildning hava mest lysande och upphöjt utan att därigenom bliva anstötlig eller åtminstone synas enfaldig, det är i sanning en märkvärdig hyllning åt den bättre anda, som äntligen ej förskjutes, när den ur helgedomen vågar utflytta i allmänna levernet, lik arkens duva, som efter fruktlösa försök först då finner ett fotfäste, när syndafloden börjar avrinna och jorden förnyas.
Ty så långt voro vi komna i vad samtiden kallade ljus och en annan tid skall kalla mörker, att själva det gudomliga ordet, vars nyttjande man kunde förlåta vårt släktes barndom men ej dess fullmyndiga ålder, ansågs på sin höjd som ett slags bidrag till fornhistorien, vilket redan gjort sin tjänst och numera ej behövdes, då man till sin bildning eller sitt tidsfördriv ägde romaner, reglementen, encyklopedier och hushållskatekeser. Den himmelska sanningen, som ej kunde förlikas med jordiska begrepp och begärelser, blev till straff ett mål för det småkvicka skämtet, som, när det förlorade sin nyhet och sitt salt, övergick till föraktets tystnad i dessa ämnen och då kallade sig anständigt.
Guds hus ville man väl ej nedriva, emedan så mycket annat kunnat omedelbart därpå bliva nedrivet, men att helga sabbaten, att deltaga i den offentliga gudstjänsten, att gå till Jesu nattvardsbord - så långt trodde man sig ej behöva driva sin fruktan för Gud eller människor. Om man ock någon gång, oupptagen av beredelserna till världsliga förlustelser eller förlägen om en sysslolös timmas fördrivande, för ro skull besökte helgedomen, var det helst där, varest man fick beundra talarens konst att på det andeliga farvattnet som en skicklig pilot lovera sig fram mellan dogmatikens klippor och, sedan han behagligt gungat sina passagerare en stund på fantasiens känslosvall, återföra dem helbrägda i den kända hamnen av en maklig sedelära, som dock ej behövde följa utom kyrkdörrarna.
Här vidtogo andra levnadsregler. Här igenfann man sina vanliga klokhetsmaximer om världen och människan och återtog sitt förståndigare sätt att uttrycka dem. Att nu från en religiös synpunkt betrakta livets åligganden och tidens händelser skulle hava fallit sig löjligt och ännu löjligare att i sådan form utlåta sig. Det var nog, att man visste njuta sitt liv, låta allt gälla, vad det kunde, vara själv sin lyckas smed och, där man misslyckades, skylla på sin otur. Ville man någon gång vid stora tillfällen höja sig på stora ord över det alldagliga, så lät man det "allsvåldiga ödet" styra sakernas lopp eller ibland för omväxlings skull det "Högsta väsendet", vilket man dock sorgfälligt vaktade för alla attributer, som kunnat väcka en åtanke på den i Ordet uppenbarade himmelske Fadern. I övrigt skyndade man, så fort ske kunde, från sådana fraser att ej löpa fara att misstänkas för någon hemlig kristendom.
Fanns här och där någon eljest bildad och kunnig man, vilken noggrant iakttog gudaktighetens allmänna övningar, strax stämplades han som en skrymtare, vilken väl visste, vartill gudaktigheten var nyttig här i världen. Samlade ännu någon husfader på gamla världens sätt sina barn, sitt tjänstefolk, sina vänner omkring sig för att efter dagens eller veckans mödor tacka Gud och uppbyggas av Herrens ord, föga fattades, att han fick namn av sekterisk. Gudsfruktan kunde man såsom en, lindrigast sagt, oskadlig barnslighet förlåta den oerfarna ungdomen, den vidskepliga hopen och det kön, som man till armstyrkans pris behagat kalla det svagare; men hos den mogne, sluge och genomdrivne världsmannen skulle den hava varit en på samma gång oförlåtlig och oförklarlig fördom.
Då man härigenom kom efter hand så långt i detta slags ljus, att fromhet blev detsamma som fåkunnighet och andakt blott en paroxysm av periodisk sinnessjukdom, så gjordes ock snart den nyttiga upptäckten, att man kunde äga seder och ändå vara sedeslös, kunde inviga och undervisa andra till kristendom och själv blygas vid Kristi evangelium, kunde vara medborgare, ämbetsman, vad man ville, och på samma gång uppenbart förakta grundvillkoren, själva de av yttre lag föreskrivna villkoren för sedlighet och samhällsordning.
Att de personer, som valt det ansvariga kall att vara det gudomliga ordets tolkar bland de dödliga, skulle såsom sådana för en sådan tid bliva av ringa värde, bliva onyttiga läromästare på en jord, där man växt ifrån läxorna, och onödiga vägvisare till en himmel, dit man ej ämnade sig, det följer av sig självt. Då de likväl, såsom ett nödvändigt ont i staten, måste tills vidare tålas, ville man åtminstone göra dem så brukbara som möjligt för de reella, timliga behoven. Såsom mantalsskrivare, taxeringsmän, fiskaler, expeditionsfogdar o.s.v. kommo de snart i ett nytt och märkvärdigt förhållande till sina åhörare.
Jag tager handen från den mörka tavlan, ehuru några drag ännu kunnat tilläggas. Den vore överdriven, jag medger det, om dess urbilder endast hämtades ur vårt fäderneslands historia. Den vore orättvis, om ej erkännandet av många och lysande undantag mildrade det skarpa i teckningen. Men dess enskilda undantag, ehuru tröstande, betaga ej det hela sin dystra sannfärdighet. Det vissa blir, att en betraktare av nyss förflutna tidevarv står villrådig, om han mer skall beundra skickligheten eller beklaga fördärvligheten av det väl genomförda system, som, ehuru anstruket med vackra färger, i själva verket gick därpå ut, att intet annat heligt gives för människan än hennes egen vinning eller fåfänga, intet annat sant än vad hennes mullvadsblick uppmäter, intet annat saligt än vad hennes djurlighet njuter, och att evad hon rasar såsom vilddjur eller vrider sig som en mask, är hon i bägge fallen ingenting mer och ingenting mindre än ett stoftkräk som när sig av jorden, så gott det kan, tills det åter blir jord.
Denna lära, född av en kall egoism som ville heta vishet, och utbildad av ett jollrande lättsinne som ville heta snille, steg till en början välkommen in i de lyckligas boningar att lossa de besvärliga banden från passionerna och spridde sig därifrån, genom det mäktiga efterdömet och det ännu mäktigare modet, förstörande till allmänna tänkesättet. Så fladdrar lustelden upp och leker i luften, ännu blott till nyfikenhetens fröjd och fåfängans pris; men stormen fattar det brännbara ämnet, på dess vingar sprider det sig med blixtens fart, och inom kort, om ej himmelen avvänder faran, ligga hyddor och palatser i aska.

(Johan Olof Wallin 1816, återgivet efter "Svenska mästare, Sengustavianerna, urval med inledningar och förklarande noter av Bernhard Risberg, Stockholm 1935, sid. 251ff.)

tisdag 22 september 2015

Tänkvärt av Lars Gårdfeldt

Påskvänner!

Den här debattartikeln av Lars Gårdfeldt tål att tänkas på! (Gäller förstås även EFS´ "egna" lokaler, men många av oss är ju engagerade även i kyrkoråd, som församlingsanställda o.s.v.). Det finns många praktiska problem och förutsätter många frivilliga som ställer upp, men nog måste vi väl vända på alla stenar nu och tänka rätt fritt?

Kul f.ö. att kunna rekommendera en artikel av Lars Gårdfeldt till eftertanke! Och lika kul det att Lars Gårdfeldt i detta sammanhang tycker sej kunna rekommendera påvens rekommendationer till eftertanke!

(Nej, vår familj kan inte bli fosterhem åt ett ensamstående flyktingbarn, för det krävs då enligt kommunen att man har ett alldeles eget rum att erbjuda personen ifråga. Två av våra egna barn delar rum. Men det finns andra sätt att hjälpa till, och andra kan säkert hjälpa till på just det här sättet).

Vi kan också redan nu tänka över kommande söndags tema.

fredag 11 september 2015

Tack, Lars B Stenström!

Påskvänner!

Lars B Stenström har alldeles rätt -  och fler, även inom EFS, måste ta bladet från munnen så här inför Rosenius-och missionsjubileet 2016 och Reformationsjubileet 2017! 

Det är alldeles, alldeles orimligt att politiska partier är med och styr en kyrka. Det kan bara förklaras på ett av tre sätt:
1) Partierna anser sej vara konfessionellt evangelisk-lutherska
2) Partierna anser inte att Svenska kyrkan är en kristen kyrka
3) Partierna anser att Svenska kyrkan är en kristen kyrka men vill inte att den ska fortsätta vara det.

torsdag 10 september 2015

Ett rum med eller utan utsikt

Vi har nog bara balkongen över. Men Dagen skriver bra och informativt idag om ett sätt att hjälpa. Annars går det ju att öppna sina hem för flyktingar på andra sätt också - en måltid, ett kvällsfika... Det har skett hos oss flera gånger de senaste åren, men alltför sällan ändå. Att hälsa på och bjudas på mat eller kvällste hos några av dem är likaså berikande för alla parter, en ren vinn-vinn-situation. Gudstjänst- och kyrkfikaemenskap i kyrka och bönhus med dem som är kristna - och ibland även bönhus! - är på sätt och vis "enklare", men vi behöver nog nå ett gemenskapssteg längre även om vi inte har det fullkomligt städat.

(Gäller ju även visavi "infödda" grannar. Barnen fixar det här och går ogenerat in och ut hos varandra precis som gubbar och gummor i mammas hemby på 70-talet där "visitkulturen" fortfarande var i funktion på eftermiddagarna, men vi vuxna nuförtiden är absolut mer reserverade mot att bara "plinga på").

Från hemland och arbete, vänner,
har många förtvivlade flytt.
O Gud, ge dem tryggheten åter
och låt dem få börja på nytt.

Avgudarna och Frälsaren

Håller med Olof Edsinger i det mesta han skriver, t.ex. artikeln Bjud avgudarna motstånd! (Se Dagen). Nu är det ju visserligen så att avfolkningen av unga vuxna sker på så många håll och kanter, med så olika teologisk profil (i Svenska kyrkan brukar ju konfirmandtiden beskrivas som det sista man ser av ungdomarna, och det kan tyvärr hända på fler håll än de antinomistiska eller teologiskt liberala), att egentligen vilka teorier som helst, alltifrån Kay Pollaks till Olof Edsingers kan få starkt gensvar. ("Ja, just så HÄR måste kyrkan göras om!").

Och blir det bara höjning av den etiska ribbnivån lär väl unga vuxna dra i alla fall (även om jag tror att Olof har rätt i att den behövs). Vi behöver verkligen Johannestjänstens båda poler, som han själv tog upp tidigare i år: I skriande behov av Johannestjänstens budskap. Och även begrunda Rosenius´ dagbetraktelse för den 9 september.

Att synden överflödar
och ofta stör min ro,
det får jag nogsamt känna,
det slipper jag att tro.
Men märk, att nådegåvan
dock gäller mycket mer,
ty synden är borttagen,
som jag i Ordet ser.

Och jag får lov att fröjdas
i Gud, min Frälsare,
som så har älskat världen
och dött för syndare.
Han lever, jag får leva
i tid och evighet.
Det är vad jag behöver,
det bästa som jag vet!

tisdag 8 september 2015

Chesterton gånger två

Påskvänner!

För er som gillar Gilbert K Chesterton - och fler får gärna upptäcka honom - finns nu inledningskapitlen till två av hans böcker i ny översättning. Dels Ortodoxi (prolog + 3 kapitel), dels Rashygien och annat ont (7 kapitel). Båda böckerna är synnerligen läsvärda, både p.g.a. det engagerande innehållet och p.g.a. den strålande stilen (som naturligtvis blir något mindre strålande i översättning, men det kan väl inte hjälpas).

Ortodoxi har tidigare översatts två gånger till svenska, senast samma år som boken fyllde 100 (2008), då liksom i engelska utgåvor med en bild av den åldrade författaren på omslaget (men han var bara 34 år när han skrev boken!). Rashygien och annat ont har mej veterligen aldrig tidigare publicerats på svenska, men refereras till i Maciej Zarembas bok De rena och de andra (Bonniers 1999).



måndag 7 september 2015

Lingonplockarhelg blev blåbärsplockarhelg!



Lingonen var inte alls så där röda och fina som på Wikipedia-fotot jag la ut förra veckan. Inte längs Ljusnan 10 mil inåt landet i varje fall. Men blåbären var svällande och stora och ofrostskadade, så dem fick vi ca 25 liter av på bara några timmars plockning (Anna-Karin plockade lingon trots allt - de halvröda är också vackra och goda och enligt uppgift rodnar de utan att schangsera om de får ligga kvar i rumstemperatur några dagar). Men bären ska ju rensas också! På Skytesvallen fanns en härlig bärrensarmaskin . tack för rensarkursen, Henrik! - som byggde på att skräpet följde med uppåt och föll ner i en skräplåda när man vevade ett tygband i lagom hastighet,, allt medan bären rullade neråt mot bärlådan. Men p.g.a. störtregn och avslutande surströmmingsmiddag (och p.g.a. att jag skulle in till Svenska kyrkans tält på Hudiksvalls marknad mellan kl 21 och kl 24) hann jag inte "grovrensa" klart. Det blev mycket jobb på altanen igår, kan jag säga, medan övriga familjen åkte karusell på marknaden. Men mycket naturligt lösgodis också - jag aktade inte för rov att stoppa i mej några nävar när hungern satte in! Och precis som på Skytesvallen avslutade jag med surströmming (hittade en burk längst ner i frysen) - övriga åt fiskbullar när de äntligen kom hem vid halv 7-snåret.

Och nu ska jag och Anna-Karin in till stan för att hämta marknadsgrejor åt Enånger-Njutångers församling, köpa spelbok för trombon åt Staffan samt 5 kg beställda blåbär (rensade!) av ett par rumäner som hittat ut i skogen och säljer för 40 kr kilot utan mellanhänder. Riktigt, riktigt bra idé och jag skulle verkligen unna alla som sitter och tigger just nu att hitta ut i bärskogen istället (jag vet att många häromkring redan har gjort det!). Ska man skänka en hink och en bärplockare istället för en slant? Men man måste nog visa/skjutsa till något bra, oplockat bärställe också, och här runt Iggesund är jag verkligen fortfarande dålig på att hitta bär i några större mängder - även om det finns både lingon, blåbär och hjortron att "nappa" och äta direkt. Det är så "iggigt" med massor av sten och flyttblock överallt, tycker jag.

När det gäller vildbärsplockning kan man verkligen tala med vår Frälsares ord om att "skörda där man inte har sått". Ändå passar tacksägelsepsalmen om rikligt välsignad möda bra också på bärplockning, ett år som detta i varje fall! Och jag är tacksam också för de fina afton- och morgonböner (med mycket sång!) som Henrik ledde på Skytesvallen - huvudbibelversen den här gången var att "han som i oss har börjat ett gott verk också ska fullborda det intill Kristi Jesu dag". Det handlar om växt och mognad även där, alltså. Jag tror att det blir ett bärplockarläger på Skytesvallen också nästa år - men kanske ska vi ta den andra helgen i september istället om vi vill plocka lingon istället för blåbär?

Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda!
Växten han givit och jorden har burit sin gröda.
Än mera gott,
rikare gåvor jag fått
själen till glädje och föda.

söndag 6 september 2015

tisdag 1 september 2015

Lingonplockarhelg med surströmming på Skytesvallen 4-6/9 och Surströmmingsfest på Brogården 11/9

Vaccinium vitis-idaea 20060824 003.jpg

Påskvänner!

Ni har fortfarande chansen att anmäla er till lingonplockarhelg med surströmming på Skytesvallen 4-6/9 (Eric Halvarsson 0651-26057)! Vår familj med två vuxna och tre barn är där fredag-lördag (har vissa marknadsåtaganden på lördagskvällen). Tre andra familjer/par är också anmälda, men det finns alltså gott om plats för fler! Man behöver inte vara Efs-are - helgens tema är ju "Enheten i Kristus". Ja, man behöver faktiskt inte ens vara troende kristen för att vara med, om man bara står ut med en eller annan morgonandakt med bön och psalmsång (och det gör man, tror jag). Välkomna! Men ta med nattlinne och sovsäck och sånt och anmäl er som sagt till Eric först för det gemensamma matinköpets skull.

Ska bli riktigt kul att få plocka lingon tillsammans och äta surströmming efteråt! Och man vet ju aldrig - det kanske finns blåbär och svamp kvar också!



Och fredag kväll nästa vecka, 11/9, alltså, är det dags för den årliga surströmmingsfesten på Brogården. Eller säsongsfinalen om man så vill. Kl. 18. Jag ingår i festkommittén tillsammans med tre andra, så har du några speciella önskemål är det bara att meddela mej. (Utöver surströmmingen, alltså). Har du ett dragspel eller något annat instrument får du gärna ta med dej det och spela till kaffet.

Härliga gåvor har skänkts oss ur skaparens händer:
sommarens ymnighet strödde han kring våra stränder.
Syndares jord
dukar han liksom ett bord,
manna från himmelen sänder.