onsdag 31 mars 2021

Dikt på Ester-dagen

Påskvänner!

Även om vi Efs-are inte brukar fira purim-fest som judarna, passar det bra att läsa Esters festrulle i mars (och att, också som judarna, läsa Höga Visans festrulle i påsk, frälsningshistorien ÄR en kärlekshistoria)! 
Den här lilla dikten kan kanske också passa bra, även om den ursprungligen skrevs för Fastlagssöndagen för två år sedan (då 2 årgångens GT-text handlar om Ester): 

Det finns stunder när man inte vill.
Det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det för en sådan stund ://
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
//: "Kanske var det just för denna stund ://
kanske var det just för denna stund
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
//: För det var ju just för denna stund ://
för det var ju just för denna stund 
som han kom hit till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
//: Kanske var det i en sådan stund ://
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

tisdag 30 mars 2021

Fortsatt årsmöte i eftermiddag

Påskvänner! 

Stilla veckan fortsätter och idag har Njutångers Efs extra årsmöte kl 16. (Digitalt). 
Kan återigen rekommendera Siewert Öholms och Anders Sjöbergs små filmer om Påsk i Jerusalem, en för varje dag i stilla veckan. Samt Eva Norbergs fina psalm om Jesus liv från jul till påsk, här med rörelser:

söndag 21 mars 2021

Några kontrafakter i repris

Kära vänner, romerska katoliker såväl som s.k. protestanter, inom eller utom Efs!

Apropå att SvPs 480 än en gång använts som ingångspsalm i en evangelisk-luthersk kyrka ger jag här några synpunkter och kontrafakter i repris från reformationsåret 2017:

Invokationer till jungfru Maria är inte konstiga, det är normal poesi, jfr Efs-predikanten Tore Nilssons dikter "Din milda hälsning klingade" eller "Jungfru, syster och vän". Vid många begravningstal (vid kistan eller minnesstunden) tilltalas den döde, utan att det i allmänhet (undantag finns) tros att denne verkligen lyssnar eller att det tolkas som en bön eller lovsång till den döde (även om innehållet ofta är just vad som brukar kallas panegyriskt).

Det problematiska är förstås - det borde alla ändå kunna förstå - när det i en kristen kyrka börjar sjungas rena lov- och bönepsalmer till andra än vår Herre. Jag har förutom SvPs 480, som är riktad till Maria, sett en psalm till Petrus där Petrus tilltalas genom hela psalmen - och mina associationer går givetvis till senmedeltidens "Sankta Maria, stå oss bi" och "Sankte Petrus, stå oss bi" som av Luther gjordes om till "Gud vår Fader, stå oss bi", "Jesus Kristus, stå oss bi", "Helge Ande, stå oss bi" (vilket av Wallin sammanfattades till "Gud trefaldig, stå oss bi").

"Tredje advents" och "Annandag Midsommars" huvudperson näst Jesus Själv är ju Johannes Döparen - och "ingen av kvinna född är större än han" säger Jesus lite kryptiskt (för han var väl ändå större själv? eller den minste i himmelriket som är större än Johannes?). Hursomhelst - kan man sjunga psalmer till Maria borde det väl inte vara fel att sjunga till den störste av kvinna född (näst Jesus, får man förmoda)? Jag provar:


Var hälsad, store Döpare,
o Johannes!
Vår Herres Förelöpare,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim,
och sjung, o Serafim,
sjung Ökenprofetens lov!
Salig, salig, salig Johannes!

Du kämpade, av Anden stödd,
o Johannes!
den störste utav kvinna född,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...

Med botspredikan steg du fram,
o Johannes!
men sade också: "Se Guds Lamm!
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...

Ditt huvud lades på ett fat,
o Johannes!
så ta vår hyllning, trons soldat,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...

Det kanske inte ens behöver vara principellt fel att sjunga en lovsång till S:t Martin i en reformerad kyrka, även om jag inte begär att de påvetrogna skulle vara så snälla och göra det?


Var hälsad, Martin Luther,
o Reformator!
mer frejdigt frisk än butter,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim
och sjung, o Serafim,
sjung vår Reformators lov!
Salig, salig, salig är Luther!

Du drev din linje tes för tes,
o Reformator!
skrev stor och liten katekes,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim...

Mot avlatshandeln aldrig stum,
o Reformator,
du stred för Evangelium,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim... 

Du översatte Novum fort,
o Reformator!
det bästa som du nånsin gjort,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim...

Visst är S:ta Maria viktigare i frälsningshistorien än Martin Luther och väl t.o.m. än Johannes Döparen (fast Jesu ord om honom är mer positiva än något han någonsin sa om sin mor). Men i princip! Hon var ju dock människa och bara människa (även om det är stort också att vara människa). Kan psalmer skrivas till hennes ära och riktade till henne, så varför inte även till andra helgons? I princip? (Så har ju också, som sagt, skett beträffande S:t Petrus, både i senmedeltida tradition och i Christian Braws Vårvintersång). 

Men så, istället, ska jag be att få presentera en rent evangelisk kontrafakt till SvPs 480:


1. Tack, Herre, för din jungfrumor,
din mor Maria,
benådad, i sin ringhet stor,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim,
lovsjung, o Serafim,
sjung med henne Herrens lov!
Salig, salig, salig Maria!

2. Hon bar dej i sin egen kropp,
din mor Maria,
och födde dej, all världens hopp,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

3. Ja, hon bevarade ditt ord,
din mor Maria,
spred väldoft som en fruktbar jord,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

4. Till krubba, kors och kunskap kom
din mor Maria.
Så lär oss ta emot dej som
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...

Text: A.H. 27/10 2015 fritt efter Johann Georg Seidenbusch




måndag 15 mars 2021

155 år sedan idag

Påskvänner!

15 mars är för många förknippad med mordet på Julius Caesar. Andra tänker istället på dagen när det första Efs-missionärerna landsteg i Eritrea. 155 år sedan idag.

söndag 14 mars 2021

Anpassa sej eller dö - en falsk dikotomi

Påskvänner!

Biskop de facto Stefan Gustavsson presenterar de fyra alternativen.

lördag 13 mars 2021

Modern förkunnelse - eller urgammal?

Påskvänner! 

Lyssnar på Karin Johannesson och Järvsökonferensen just nu (via "Teams") - på temat som är hennes valspråk "Kristus förkunnar vi". Det är ett intressant och bra föredrag hittills. Kristus ska vi förkunna. Kristus som Frälsaren och Försonaren. Kristus i ett mångreligiöst och samtidigt i flera bemärkelser sekulariserat samhälle, där vi i varje fall inte längre har någon enhetskultur (vare sej kristen eller sekulär).
Jag ska dock även försöka ställa frågan vad detta innebär i relation till följande, av Svenska kyrkans biskopar hittills accepterade, förkunnelse från icke avkragade präster i Svenska kyrkan:

Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade. (Marianne Blom i "Utanför lustgården" Verbum 1996, ur en radioandakt i P1 1992 som anmäldes till Stockholms domkapitel men friades där efter expertutlåtande från biskop em Krister Stendahl!) 
Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån. (Helene Egnell "Hon gör allting nytt" Verbum 2003).
Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet. (Sabina Koij i Kyrkokalendern Verbum 2017)

fredag 12 mars 2021

Ny psalmbok?

Påskvänner!

Ja, hur skulle en ny psalmbok se ut? Svenskfäringen Heri Eysturlid skojar till det i fastan:

söndag 7 mars 2021

Gästblogg av gästbloggaren R.

Påskvänner!

Jag håller även dagens gästbloggare anonym tills vidare, men alla kan ju se att hän har några år på nacken. T ex var tydligen Långfredagen konfirmationshögtid!

Gästbloggarens förkunnelse betydde mycket för Carl Olof Rosenius och därmed även för Efs. Vi kan förstås inte uttrycka oss precis så här idag, men särskilt våra präster och predikanter har nog ändå en del att lära här.

Och alla vi som lyssnar på predikningar idag kan nog göra en del intressanta reflektioner över vad som har förändrats - är det verkligen bara språk och samtidsreferenser eller är det själva teologin och vad innebär detta i så fall för en till namnet evangelisk-luthersk kyrka och rörelse?

Hur många präster och predikanter idag törs t ex säga som R (och då räknades han ändå på sin tid som hyperevangelisk): "Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett."

Chansen är förmodligen större att någon prälle så här under fastetiden hyllar syndafallet, jfr Ack och ve och Skandalen i Strandänge. Vad säger det om vår kyrka och om Efs´ roll eller medlöperi i sammanhanget? Noterade dock att vår missionsföreståndare med föredömlig skärpa (i samband med den inhiberade avkragningen av Efs-prästen i Lule stift) påtalade att nästan vilken teologi som helst i övrigt accepteras i vår kyrka, t o m förnekelse av Jesus´ kroppsliga uppståndelse.

En ganska kul detalj är i alla fall att Långfredagen tydligen var den stora konfirmationshögtiden för några hundra år sedan! Ett bra exempel på saker jag INTE tycker att vi behöver ta efter idag.


ORDET GÅR NU TILL R:

I namn Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Denna förklaring giver den vördade gudsmannen D:r Luther över den andra artikeln, som handlar om Guds Son och återlösningen. Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

I dessa välsignade ord ligger kärnan av Jesu Kristi herrliga evangelium, vilket var och en upplyst kristen lär tydligen förstå. Och de, som icke veta, må läsa dem med mera uppmärksamhet och däruti finna sitt eviga livs privilegium.

Denna församlings ungdom, som nu går uti förhör och ärnar nästkommande Långfredag, vill Gud, första gången begå Herrens heliga nattvard, varder troligen anvist uppå detta dyra stycket av deras kristendomskunskap. De må väl föra sig dem till sinnes och minnes såsom sin enda frisägelsedom ifrån alla deras synder, ifrån döden och djävulens våld. De må med en dragen linea under dem hava dem utmärkta såsom till sitt innehåll mera innebärande, än de i all sin levnadstid hinna utgrunda.

Men dessa ord angå oss alla: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Tänk, vilka herrliga saker finnas i denna vår lilla katekes! Skada att människor så litet läsa och grunna på denna bokens innehåll. Man menar olyckligen, att det är alltsammans gjort därmed, att man i sin barndom läst denna lilla bok utantill; och om du rätt förstode henne, så kunde hon till fullo undervisa dig till saligheten, ehuru kort hon är, så att på några få blad står hela både salighetens grund, medel och ordning.

I de anförda orden står, att vi äro förtappade och fördömda människor, och att Jesus Kristus haver oss förlossat ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Det ena är en så klar sanning, som det andra är en välsignad visshet.

Att hela världen blev förtappad i Adams fall, det är sant; att döden kom över alla människor, det är ock sant; att lagens helighet och stränghet fördömde alla människors barn evinnerligen, det är ock sant; att vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud, det är sant; men att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, det är ock sant, att han blev gjord till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, det är ock sant; att Jesus haver sålunda frälsat allt det, som förtappat är, det är ock sant; att han haver nederslagit djävulens gärningar, det är sant; att vi nu sålunda alla i Jesus hava fått nåd för nåd, det är, ära vare Gud, visst och visserligen sant! Därför bekänna vi: Jag tror, att Jesus Kristus mig förtappade och fördömda människa haver förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

Herren Jesus sände sin helige Ande, som med detta ordet må rycka oss utur satans våld; emedan vi genom Jesus en gång äro därifrån förlossade! Vem vill vara satans träl när han kan slippa? Dagens heliga evangelium föreställer oss en olycklig människa i satans makt och våld. Är det icke ömkligt, att den, som är så fullkomligt förlossad ifrån satan, skall åter råka under hans herravälde? Herren Jesus bevare oss nådeligen därför! Amen.

Fader vår...

Evangelium, Lukas 11:14-28

Betraktelse: En förtappad och fördömd människa, som tror, att Jesus Kristus haver henne förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

1) Huru Jesus har förlossat den förtappade och fördömda människan ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld.

2) Huru hon tror detta.

Bön: "O, du herrlighetens sken, /  ljus, av Faderns ljus utgånget, / gör vår själ från mörkret ren, / som vårt hjärta håller fånget. / Styr vår tanke, håg och öra / till att rätt vår gudstjänst göra."

FÖRRA DELEN

1) Det är så stor skillnad emellan att vara under ens egendomsrätt och att vara under ens våld, som emellan natt och dag; ty det förra är med rätta och det senare ofta med orätta.

2) Evangelium förtäljer oss att Jesus utdrev...   ...förundrade sig. Huru har då djävulen fått sådan makt med denna arma människa, att han även till kroppen kunde besitta honom? Det var ju icke hans hus med rätta? Denna arma människa var av satan lekamligen antastad, och det så långt, att, som satan själv var en dumbe, hade han ock gjort den besatte såsom han var själv, nämligen stum. Ehuru man nu sällan hör att en människa av satan varder så till deras kropp angripna, står det dock fast, att djävulen verkar i otrons barn, och att han andligen förmörkar deras förstånd och förleder deras vilja, så att de äro av den fadern djävulen och efterfölja hans begär. Och detta är en sanning, som i sig själv är så beklagligen tydlig, att den icke behöver vidlyftigt bevis.

3) Men den frågan står dock kvar, huru djävulen, som numera icke äger någon rättighet till människor, mer än en ulv till ett får, likväl kan så få makt med dem? Jag säger, att djävulen äger ingen egendomsrätt till syndare. Han är deras förledare av begynnelsen, men kan icke anses såsom en stridande makt emot Gud, som äger rätt att behålla vad han enligt sin vilja fångat. Människorna syndade mot Herren och stannade således i skuld hos Gud och icke hos satan. Jesus köpte dem dymedelst, att han försonade världen med Gud och erlade sålunda i det heliga den evigt gällande betalningen för synderna. Han fullgjorde Herrens heliga lag, han lydde Guds vilja, han stillade Guds vrede; och helvetet, som allena var ett fängelse, "haver han brutit, / oss himmelens dörr uppslutit / och arma fångar frälst." Sålunda äger satan ingen rätt över syndare. Och "att satan oss med rätta mist, / det vet hsn själv, fast han med list / hos mången det förnekar." "Vi äro, Gud, din arvedels får, dyrt köpta med din´ blodiga sår."

4) Men att satan har makt med människor, det är en helt annan sak, makt nämligen att föra dem fångna efter sin vilja, att komma dem till förtvivlan och andra svåra synder och laster och, såsom en ulv gör med ett får, förleda dem, förskingra dem och bortrycka dem. Och således är det frågan, varför sådant kan hända , sedan de förtappade och fördöma människorna äro förlossade, förvärvade och vunna ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld?

5) Svar: det är en dubbel förlossning, som varit och är av nöden till syndares frälsning ifrån satans välde. Den ena är skedd och består i Jesu Kristi fullkomliga försoning för alla, varmed han ingått i det heliga och funnit en evig förlossning. Om denna frälsning säger Jesus själv: "Människans Son är kommen att frälsa det, som var borttappat." (Matt. 18:11). Och genom denna frälsning, som här ovanför och i den andra trosartikeln omtalas, äro alla frälsta. Denna frälsning eller förlossning, som skett i en tillfyllestgörelse inför Gud i allas stad och ställe, är nu redan fullkomligen skedd och skall icke mera ske. Jesus dör icke mer. Vi äro en gång helgade (Ebr. 10:10). Och på denna grund haver han ett oförgängligt prästerskap.

6) Men det är en förlossning, som icke har skett i Jesu försoning, ehuru grunden därtill är lagd i Jesus, vilken ännu återstående förlossning bör ske, om vi skola varda saliga. Om denna förlossning talar Gud genom Paulus (2 Tim. 4:18): "Herren skall förlossa mig av all ond gärning." Och i Jesu egen bön heter det: "Fräls oss ifrån ondo." Och "vi skola förlossas ifrån all orättfärdighet" (Tit. 2:14), och "dessa heta Herrens förlossade" (Jes. 62:12).

7) Denna förlossning, säger jag, är icke skedd i Jesu död, utan bör ske, och var den icke försiggår, innan en syndare går ur tiden in i evigheten, så är han evinnerligen förlorad, ehuru han uti Jesu allmänna förlossning och försoning var inbegripen. Det är sålunda ömkligt, att människorna ännu äro tillfreds under satans våld och måste i den meningen sjunga: "jag under djävulen fången låg, och kunde mig ej själver hjälpa"; vilken mening är rätt när därmed förstås det tillståndet, i vilket människorna hade varit om Jesus icke hade påtagit sig att förlossa dem, eller som världen i sig själv och fallen i synd är att anse; men när syndare nu dväljas under djävulens våld, sedan de kunna, om de vilja, varda befriade därifrån, så är detta en beklaglig sak mitt i kristenheten, där ingen borde eller behövde en enda timma vara slav under satan.

8) Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss, Gud, ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett.


ANDRA DELEN

Den förlossning, som sålunda nu i nådens tid bör ske, få vi tillfälle att omnämna i vår betraktelses senare del, då vi ärna genom Jesu nåd omtala, huru den förtappade människan tror den i Jesus skedda förlossningen.

1) Vi hava i det förra stycket bevisat, att människor i sitt oomvända tillstånd äro under djävulens våld och fördömelse; ty de hava icke anammat nåd till bättring och icke udnfått i tron den förlossning, som i Jesus Kristus är skedd. De äro sålunda under vreden (Joh. 3), de äro utan Jesu nåds delaktighet, de äro stadda i mörkret och sålunda mörkrets barn, de hava i sig ingen frid i sina ben för sina synders skull; ty det ordet står fast: den själ som syndar, hon skall dö. De äro nådens föraktare, syndens trälar, de där dräpa sina själar.

2) Deras handskrift är väl i Jesus betald; men de hava icke anammat densamma. De äro försonta, men de hava icke låtit försona sig med Gud. Satan hade ingen makt med dem, om de icke själva tillstadde det genom vårdslöshet och förhärdelse. Således, den som nu dör, han dödar sig själv, den som nu är utom Jesus och saligheten, han utestänger sig själv, den som nu bliver fördömd, han fördömer sig själv. Därför äro de själva orsaken till sitt fördärv.

3) Himmelriket är hart när, bättren eder och tron evangelium! Det ena så angeläget som det andra. I Jesu namn skall predikas bättring och syndernas förlåtelse för allt folk. Den bättring, som här omtalas, är att syndaren vaknar upp rätteligen, att han ser sitt osaliga tillstånd under djävulens våld, att han finner sin blindhet, sitt avfall, sitt högmod, sin girighet, sin vällust; att han av Guds heliga lag lär med förskräckelse erfara, att en sådan väg icke god är utan slutar i det eviga fördärvet; att han, förskräckt för denna sin osalighet, icke har någon ro varken natt eller dag; att det må ske med själ och läppar när han sjunger: "När jag med allvar tänker på / hur illa jag har levat, / då börjar hjärtat i mig slå, / i kval och ångst invevat. / Det varder tungt och svårt som sten / och lämnar uti mina ben / alls ingen frid och styrka." "Min synd är stor och mycket svår, / att hjärtat må förtvina". Detta är en känd andlig fattigdom; detta är det offer som behagar Gud; och detta är det steget som människan tar ifrån satans välde. Hon ser synden och satan lika förskräckliga. Hon kallar all synd orätt. Detta är den bättring som är inför Gud.

4) Nu om den tro som är till vår Herre Jesus Kristus. Denna tro verkas av den helige Ande och evangelii ord, som förkunnar, att Jesus Kristus haver förlossat, förvärvat och vunnit de förtappade och fördömda människorna från alla synder, från döden och djävulens våld, att Jesus i sin död och uppståndelse gjort dem fria, som annars under dödens räddhåga skulle vara trälar, att i Jesus är nåd, liv, syndernas förlåtelse och salighet för alla, som i tron nalkas honom

5) Detta har givit en fattig syndare anledning och dristighet att trösteligen framgå till nådastolen och finna nåd och få barmhärtighet på den tid, då honom hjälp behöves. Alltså har Jesus börjat och fortfar att helga honom i en rätt tro. Han beder: Herre, jag tror - hjälp min otro! Han släpper icke verket förr, än synderna, små och stora, bliva tagna ifrån honom. Han anser syndernas förlåtelse lika oumbärlig såväl för sina uppenbara missgärningar som sina hemliga brister, och han får nåd att tro i ende Sonens namn, att missgärningen är förlåten, synden borttagen och överträdelsen betäckt, samt den eviga rättfärdigheten framhavd. Jesu salighet är genom tron hans. Jesu hela förlossning tillägnar han nu sig såsom sin egen. Han säger i tron: det skedde för mig, dess tackar jag dig. På inga andra gärningar kan han räkna, vare sig gjorda förr än nåden omfattade honom, eller sedermera.

6) Detta friar honom ifrån lagens rättmätiga dom och förbannelse. Han blev ansedd inför Gud såsom den där icke hade syndat, och han får tro sig vara ren och hjälpt ifrån det straff och den dom, som synden väl förtjänar. Men det friar honom ock från satans våld. Han är härigenom försatt i Guds älsklige Sons rike och har ingen ro och frid i syndens slaveri. Han har en innerlig håg att undkomma icke allenast syndens utövning, utan ock den frihet, som därtill kunde giva köttet tillfälle. Jesus har intagit hans hjärtas hus och drivit satan därut. "Jesus bor uti hans själ / och i Jesus är honom väl."

7) I kraft därav går han i ständig övning och utövning av detta sitt nya, men fördolda liv med Kristus i Gud. Han iakttager lagens föreskrift till sina skyldigheters fullgörande mot Gud och var man; han sjunger och talar om seger i de rättfärdigas hyddor; han låter själ och mun dagligen tala och förkunna Herrens dygd, som honom kallat haver ifrån mörkret till Guds underliga ljus. De ogudaktiga må därom säga, vad de vilja. Det är för dem oförmodat och ovanligt. När djävulen var utdriven, talade dumben och folket förundrade sig. Han iakttager sin kristliga plikt i sitt ämbete och emot var man, ja, han är i hela sin levnad en rätt israelit, i vilken intet svek är.

8) Han beder Gud alltid: Fader vår, inled oss icke i frestelse. Han vet, vad osalighet det var under satans våld, han strider emot att komma därunder igen, ty den senare villan vore då värre än den förra. Han styres av Herren till hans kärlek och i Jesu Kristi tålamod. Han växer till i honom, som är huvudet, Kristus, samt i all andlig visdom och förstånd. Han går ur ljus i ljus, ur tro i tro, ur klarhet i klarhet, ur kraft i kraft, och så förnyas han till hans beläte, som haver skapat honom.

Dess vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?

Amen, ja amen.

fredag 5 mars 2021

Gästblogg av gästbloggaren P.

Påskvänner!

Jag tänker credda bloggaren P så småningom, när ni väl har tagit till er vad hän skriver. F ö gäller det hän skriver nästan vilken utomnordisk kyrkas medlemmar ni än pratar med: chock, misstro, raseri, medlidande om vartannat är vad ni kommer att mötas av. Det bisarra, "abderitiska" förhållandet är nämligen, trots sin tillvänjande långvarighet, en konstitutionell och kyrkorättslig skandal av internationella dimensioner. Reclaim the Church! Reformation 2921!

Till min socialdemokratiska dotter, om jag hade någon


Min kära dotter! Fråga dina vänner i Church of England vad de tycker, när det statsbärande partiet som parti ställer upp i ett kyrkoval i en från staten formellt fri kyrka. Låtsas inte om att du är socialdemokrat och att det är detta parti saken gäller. Var noga med att besvara alla frågor du får, för de du talar med kommer först att tro, att du har svårt för språket, det engelska alltså. Undrar de om det är Victor Orbans Ungern du talar om eller Hitlers Tredje rike, glider du undan den konkreta frågan och fokuserar på principen. Då kommer de alla utan undantag att svara dig att detta är ett abderitiskt system. Kanske inte med just detta ord. ”Abderitiskt” kommer från den tänkta staten Abdera, ett Grönköping med vidare (men lika snäva) vyer.

Vad du ska svara om någon ställer frågan hur och av vilka som det partipolitiska programmet för kyrkovalet fastställs, vet jag inte. Det värsta svar du kan ge är som vanligt sanningen. Jag är inte säker på att engelsmännen fattar, men fattar de, kommer de att vackla till puben. Det fastställs av partistyrelsen. Till den socialdemokratiska beslutsapparaten är gruppledaren för den socialdemokratiska kyrkomötesgruppen adjungerad liksom ordföranden för Tro och Solidaritet, en muslim. När engelsmännen fattat detta, är Svenska kyrkans ekumeniska trovärdighet rejält skadad. Torpederad.

Nå, du kan också få frågan varför ett politiskt parti ska in i det kyrkliga. Till och med engelsmännen kanske tvekar inför tanken att ett politiskt parti i vår tid (som den gamla Västgötalagen på sin tid) slår fast: Kristus är främst i vår lag, dvs i vårt partiprogram. Så är det förstås inte. 

Det politiska partiet har ingen konfessionell grund. Däremot har det behov av att – som statsbärande parti – kontrollera också de ideologiska statsapparaterna. Vill du ge en lärd referens där på puben, slänger du ut namnet Louis Althusser. Det är självklart att inga betydande ideologiska makter ska hållas utanför statens kontroll. Kyrkan är en sådan och kampen för Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae, är medeltidens hårda frihetskamp. Denna kamp måste i olika former utkämpas i alla tider. Men kan en kristen socialdemokrat skydda Kyrkan mot socialdemokratins program? – det är frågan.

Kanske behöver du berätta om hur det är en avgrund mellan en syn på Kyrkan som Herrens kyrka och en syn på Kyrkan som ”vår” Kyrka, dvs den ”vi” inte bara kan utan ska bestämma i, över, och om. Ibland skedde detta genom ett enkelt trick; man skilde mellan de kyrkliga vardagsfrågorna, ekonomi och byggnader, och trosinnehållet. Numera är den illusionen upphävd. Nu beslutas i demokratisk ordning om allt. Något finns skrivet i din faders doktorsavhandling om den saken.

Men ämbetet då? Ämbetet kläs på. Dyrbara biskopskåpor och exklusiva kräklor (någon kostade lika mycket som vårt radhus, när vi köpte det) ska täcka över vad som egentligen hänt. Säg till engelsmännen att de elegant skrudade biskoparna inte har rösträtt i kyrkomötet (General Synod) eller ens i stiftsfullmäktige (Diocesan Synod). Där sitter de partipolitiskt valda ihop med några som är partipolitiskt obundna. Däremot är ärkebiskopen ordförande i kyrkostyrelsen och biskoparna i respektive stiftsstyrelse. Betyder det att biskoparna är fria att upptäcka prästkallelser, fostra dem och viga präster? Inte riktigt. Kallelser från Gud måste godkännas i fastställda ordning av dem som har den egentliga makten (dvs inte allmakten men ändå…) och godkännandet sker efter de samtida regulationerna. Den som förklarar sig inte kunna tänka, att ett politiskt beslut i parlamentet år 1958, på tvärs mot vad kyrkomötet önskat några månader tidigare, skulle vara det enda beslut ett parlament kunnat fatta som ska gälla som gudomligt, kan inte präst- eller diakonvigas i Svenska kyrkan. Förresten är biskopsvalen riggade också. ”Avgudligandet” är uppenbart, heligheten borta men det heliga likväl infört som nimbus. Du fattar. Det är heligt fast av annat slag.  

Det är väl nu du ska berätta för engelsmännen där på puben, att du själv är socialdemokrat och alltså tillhör den härskande klassen. Om du därtill repeterar de andra politiska framgångarna för denna klass i Svenska kyrkan, t ex enkönad vigsel, kan allt bara bli intressant, men du själv sannolikt bli betraktad som en PD, Party Destroyer. Det är inte partiet utan partyt jag nu syftar på.

Om inte stämningen blivit helt bottenfrusen, så pass att den inte kan tinas ens med några flaskor Dewar’s dåliga whisky, kan du lite kordialt så där påpeka, att den kyrkliga flykten från landsbygden är verklig. Vi har också kyrkor som inte nyttjas för det de vigts till. Vi har också allt fler anställda på kanslier. Då känner engelsmännen igen sig. De blir kanske inte lyckliga för det?

Kanske är det läge att för engelsmännen beskriva hur kyrkovalet, ett år före de allmänna valen, ger goda möjligheter att krigsöva valmaskineriet både tekniskt och taktiskt. Här ska demokraterna av svenskt respektive socialt slag göra upp. Ingen låtsas om, att det var en socialdemokratisk felanalys som gav Sverigedemokraterna en plattform (och kyrkliga pengar) för fortsatt politiskt arbete. Sossarna ville nämligen ha direktval på alla nivåer. De viftade bort de betänkligheter vi andra förde fram. Så politiskt obegåvade var de. Då blir det som det blir och Svenska kyrkan står värnlös inför ett övertagande.

Vill du höra din åldrade faders ord, kan jag säga: Egentligen är jag lycklig att Svenska kyrkan inte står utanför det svenska eländet. En kyrka delar villkor med sin tid och sitt sammanhang. Men i detta ligger en kallelse att förnya och somliga förstår, att vårt hjärta är för stort för att tillfredsställas av förgängliga ting. Det är därför politiken inte bara ska begränsas och hållas utanför civilsamhället (ty politiken är till sitt väsen ociviliserad maktutövning), den ska inte heller ägna sig åt småttigheter och taktiserande spel. Fast det är klart, skulle vi få en idédebatt om kyrkopolitiken och civilsamhällets ansvar att försvara sig mot intrång från det andra samhället, det som egentligen är statsapparat, då skulle det socialdemokratiska partiet få problem. Givet förstås, att folk fattar att det måste finnas statsfria zoner. För Livets skull.

Helt riktigt beskriver Mona Sahlin maktens demoni. Den drabbar alla. ”Du blir beroende av makten – du jagar den tills den fångar dig.” Makt i Svenska kyrkan är också makt och den tycks oemotståndlig. ”Maktens njutning syns så klart när den vill verka naturlig.” Det citatet tål att upprepas. (Mona Sahlin, Maktlös, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2020, s 231)

Hälsa våra engelska vänner.

P.


Lika märkligt, ja, ännu märkligare, är att CENTERPARTIET, det fria företagandets och den minimala statliga inblandningens parti, är med om att styra ett av Sveriges trossamfund. Men man kan nog inte säga att det partiet är statsbärande, så det är relevant att i första hand adressera Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna då? Ja huvvaligen. De släpptes in i kyrkomötet av de etablerade partierna som inte avvecklade systemet i tid. Och har man tagit fan i båten får man som bekant ro honom i land. Men Sverigedemokraterna har i varje fall hyllat statskyrkan öppet - övriga har låtsas avskaffa den.