Nystedt gästbloggar

Inför Samverkanskonferensen med ärkebiskopen i Lötenkyrkan på torsdag kan vi återigen låta gamle överhovpredikanten, pastor primarius Olle Nystedt vara vår "huspredikant". Han utgav sina dagbetraktelser under krigets 1942, men just därför har de ofta en inträngande aktualitet, inte bara under de kyrkoårsveckor som handlar om "den yttersta tiden". Det här tål att upprepas även i vår tid:

FREDAG

Där kadavret ligger, där samlas gamarna. (Matt. 24:28)

Slutet ska bli att Människosonen kommer, uppenbar för all världen såsom segraren som gör slut på den vanhelgande skändligheten och bringar frälsningen och segern.

Ja, så talade Jesus, och det ordet har hans kämpar tröstat på i nödens och hemsökelsens tider. Den väldigaste av dem alla efter Paulus sjöng ut sin tro i förtröstanspsalmen framför andra, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen har hållit på att bli ett slags kyrklig paradmarsch för festliga tillfällen. Men den är just inte född i något slags jubileumsstämning. Tvärtom kom den till i en tid då det inte var fras utan blodigt allvar att mörkrets furste rustade sig med våld och argan list. 

Hur mäktig den psalmen är, begriper man inte förrän man gör klart för sig, att den sprungit fram ur ett hjärta som stundom kämpade till det yttersta för att bevara tron och frimodigheten i en värld som var "så stor och full av mörkrets härar". Just därför att den psalmen är född av en tro som vågade "gods och ära, liv och allt", så har den i sig en gnista av samma eviga liv som Guds eget ord och löfte, som skall bestå. Vi känner nog ofta att vi inte har så värst mycket av inre rätt att sjunga den psalmen, inte sant, därför att vi så lite prövat vår oförskräckthet "i all nöd och sorg" och i striden mot mörkrets härar.

Vi har så lätt för att bli självsäkra. Men förr eller senare kommer den dag då vi kommer till korta och inte kan reda oss själva. Gud give, att vi då måtte känna vägen som leder upp till bergen, Guds berg och hus, och att vi måtte ha vårt hem där. För det är tryggheten.

Kom, Jesus, var i ve och väl,

i liv och död oss nära,

och gjut i var förkrossad själ

din Ande med din lära.

Oss styrka giv till helig strid

och samla oss i evig frid,

då du all världen dömer. 

Kalabaliken i Löten

Kära påskvänner!

Jo, man ska larma polisen när sånt här inträffar. Det erkänner ju även Hans Lindholm, "platschef" i Lötenkyrkan. Sen tycks ju omständigheterna ha varit synnerligen besvärliga, så jag tänker inte sätta mej till doms. UNT:s artikel ger helt klart inte hela bilden, och det är bra att Hans Lindholm utvecklar saken i Budbäraren. Men det är intressant ändå att se hur saken kan uppfattas av allmänhet och föräldrar i Uppsala.

När det gäller bästa tidpunkt att larma polis kan jag bara dra en liten parallell till prioriteringsångesten vid plötsliga hjärtstillestånd. Ska man slösa dyrbar tid på att gå och ringa 112 (om man nu inte har mobilen i fickan) eller ska man sätta igång hjärtmassagen direkt? På min Röda Kors-kurs fick jag lära mej att lägga den avsvimmade i framstupa sidoläge, sedan larma, och sedan köra igång livräddningen. Eftersom en ambulans med medföljande personal har så stora resurser som i de flesta fall har avgörande betydelse för utgången. När man väl satt igång hjärt-lung-räddning kan man inte gå ifrån och ringa.

Och det var säkert svårt att avgöra när det var läge att gå ifrån och ringa även i den akuta kampsituationen i Uppsala. Men bara för att än en gång betona principen: I Sverige är polisen vår vän, det godas tjänare, som vi inte ska dra oss för att tillkalla. Det är också i allmänhet bra för en bov, om än aldrig så löftesrik och "snäll", att få åka fast om man håller på med dumheter. Typ knarkaffärer. (Grymmare straff än så har vi inte i Sverige).

Och om detta tror jag att alla vi EFS-are är överens. Vi lutheraner - med vår tvåregementslära - brukar inte ha en så negativ inställning till den legitima våldsmakten och straffrätten som ibland frodas i mer frikyrkliga miljöer. Sen är det bara att beklaga att det p.g.a. olika omständigheter inte alltid är så enkelt att i praktisk handling förverkliga sina goda lutherska/bibliska principer.