söndag 23 juli 2023

Birgitta gästbloggar

Påskvänner!

Idag på Birgitta Birgersdotters (1303-73) himmelska födelsedag vill jag dela med mej några böner ur "Trösta min själ - birgittinsk bönbok" (Förlaget Pro Veritate, Uppsala 1982).

O Herre, som ger all nåd, bli inte ond om jag talar! Du ger dig i sanning med överflödande frikostighet till oss, ja, du är slösande rik på nåd, långt mer än vi kan tänka.

Vem skulle någonsin kunna fatta din stora ljuvlighet och godhet, om inte den som blivit fylld av din Ande?

Det är ju skrivet att de som på Gamla Testamentets tid vidrörde och såg den heliga Arken, som betecknade dig, dog. Och nu tillåter du att man rör vid dig, du som är själva den sanning som dessa tecken utlovade.

O hur ren måste inte den vara som närmar sig den högste Guden! O Herre Gud, du som har skapat mig och återlöst mig med ditt dyra blod, om du ser att jag brister i tro, hopp och kärlek, så ber jag dig att du måtte överskyla bristen för din stora nåds skull.

Du är innerst i mitt hjärteblod, innerst i min själ. Fast jag är ovärdig din välsignade Andes besök och tröst, så anförtror jag mig helt i din stora makts beskydd, så att du får göra vad du vill med mig.

Välsignad vare du, min Skapare och Återlösare! Vredgas inte om jag talar till dig som en sårad till läkaren, som en bedrövad till tröstaren, en fattig till den rike som lever i överflöd. 

Den sårade säger ju: O läkare, känn inte obehag inför mig, ty du är min broder. O bäste tröstare, visa inte bort mig utan ge mitt hjärta ro och mina sinnen frid, ty jag är betryckt och plågad.

Men den fattige säger: O du rike man, som inte lider brist på någonting, se till mig, för jag svävar i fara genom hunger och svält: betrakta mig för jag är naken och ge mig kläder så jag kan värma mig.

Därför säger jag: O allsmäktige och bäste Herre, jag ser och är medveten om mina synders sår med vilka jag är sargad alltifrån min barndom, och jag suckar för att tiden är onyttigt använd. Krafterna räcker inte längre till arbetet, ty de är uttömda på onyttiga saker. 

Därför ber jag dig, som är all godhets och medlidandes källa: förbarma dig över mig! Berör mitt hjärta med din kärleks brand, ty du är den bäste läkaren. Trösta mig, ty du är den bäste tröstaren!

O Herre, allsmäktige Gud! Jag vet att jag har allt från dig och att jag utan dig ingenting är och förmår utom det som jag själv har gjort, nämligen synden.

Därför vädjar jag i ödmjukhet till din godhet, att du inte handlar med mig efter mina synder utan efter din stora barmhärtighet.

Sänd din Helige Ande för att upplysa mitt hjärta och styrka mig på min väg, så att jag kan fortsätta det goda som jag genom din ingivelse förstått och aldrig blir skild från dig genom några frestelser.

Allsmäktige Herre Gud! Du som leder alla till det goda. Jag syndare har kommit långt bort från dig genom mina synder, men jag tackar dig för att du har fört mig tillbaka till den rätta vägen.

Därför ber jag dig, mildaste Jesus, att du förbarmar dig över mig, du som hängde blödande och plågad på korset.

Jag ber dig genom dina fem sår och den smärta som från dina genomstungna ådror trängde in i hjärtat, att du måtte bevara mig idag, så att jag inte syndar. Ge mig kraft att stå emot ovännens pilar, och modigt stå upp igen om det skulle hända att jag faller i synd.

O Herre,allsmäktige Gud! Välsignad vare du som skapat och återlöst mig! När jag var värd fördömelse, hade du tålamod med mig trots mina synder, och förde mig tillbaka till botgöring.

Inför ditt Majestät erkänner jag, o Herre, att jag på ett onyttigt och förkastligt sätt slösat bort allt du gett mig till min frälsning, när jag använt min botgöringstid till onyttigt tidsfördriv, hängett min kropp åt frosseri och överdåd och genom högmod förverkat dopnåden.

Allt älskade jag mer än dig, min Skapare och Återlösare, min fostrare och bevarare. Därför ber jag om barmhärtighet, för jag är eländig i mig själv. 

Jag märkte inte ditt milda tålamod med mig, jag var inte rädd för din stränga rättelse, jag tänkte inte på hur jag skulle tacka dig för dina otaliga välgärningar.

Jag har nu bara ett enda ord att komma med: Gud, förbarma dig över mig efter din stora barmhärtighet. Hör mig fastän jag är ovärdig att öppna min mun inför dig!

Jag vet att om jag inte får hjälp av dig kan jag inte styra mig själv. Min kropp är som en bångstyrig häst, som om man inte lägger betsel i dess mun löper till varje plats där den brukar roa sig.

Min vilja är som en fågel, som alltid vill följa de flyktiga tankarna och flyga bort med dem.

Därför ber jag att ett betsel måtte läggas på min kropp, så snart den vill fara bort åt ett annat håll än din Son vill. Led den dit där den kan göra din Sons vilja.

Sätt också ett band på den där fågeln som är min vilja, så att den inte flyger längre bort än din Son vill.

Min Herre Jesus Kristus! Finge jag den nåden att älska dig som jag borde, då finge jag en rätt ånger över mina synder.

Du är samme Gud nu, som du var då du på korset svarade rövaren och hörde hans bön. 

Min Herre Jesus Kristus, hör min bön!

Visserligen har jag inte alls förtjänat det med mina gärningar - men gör det ändå, ty du är sann Gud. Gör mitt hjärta brinnande av din kärleks eld, så att allt däri som är dig emot må sopas bort som aska i blåsande storm.

O Herre, kom snart och lys upp natten. Såsom döende längtar, så längtar jag efter dig.

Säg min själ att ingenting händer utan att du tillstädjer det, och att ingenting som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus Kristus, Guds Son, du som stod tyst inför dem som dömde dig, lägg band på min tunga tills jag tänkt över vad och hur jag skall tala.

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den. Farligt är att dröja och vådligt att gå vidare. Så uppfyll min åstundan och visa mig vägen!

Giv, o Herre, mitt hjärta ro.


onsdag 5 juli 2023

Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

Idag får gamle Rosenius gästblogga med ett odödligt ord ur Romarbrevet på vägen. Hoppas verkligen att det lyfts fram ibland även i dagens Efs. Vi får väl försöka. Mer än så här kan vi ju inte lova:

"Om du med din mun bekänner Jesus, att han är Herren, och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, så blir du salig." (Rom 10:9).

Här sägs uttryckligt att du blir salig genom detta enda: Om du i ditt hjärta tror och med din mun bekänner Jesus, att han är Herren och är uppväckt ifrån de döda. Så nära och bestämt given är saligheten i "det ordet om tron". Fattar du blott detta i ditt hjärta, så att du på ett levande sätt tror på Jesus och bekänner Honom, både såsom "Herren", kommen ifrån himmelen, och även såsom din fullkomlige Frälsare, "uppväckt ifrån de döda", så blir du salig.

Men låt oss väl märka, att då aposteln vill uttala den stora försäkran: Du blir salig, anger han här först ett utmärkande tecken på den äkta tron och även en i vissa avseenden nödvändig utövning av denna tro. Och tecknet på den saliggörande tron är, att du genom denna blir en Jesu vän, som ur hjärtats fullhet bekänner honom och söker att befrämja hans rike. Men bekännelsen blir också en nödvändig utövning av tron, så sant den levande tron alltid i hjärtat föder dels en inre lust och drift att tala om Jesus, som nu blivit dess skatt, dels ett kärleksnit om hans ära och om själars frälsning.

Och att med bekännelsen här menas detta fria, levande uttryck av hjärtats tro, inte någon sådan bekännelse som kan vara endast munnens, eller den ifrån barndom inhämtade och i templet efterstavade, vilken bekännelse också alla otrogna kan frambära — det förstår vi genast. Ty först vet vi att Skriften alltid menar det allvarligt med vad hon talar, att när Skriften talar om en saliggörande tro eller bekännelse det alltid menas den levande tron och den sanna bekännelsen, då "munnen talar det, varav hjärtat är fullt". Men dessutom har aposteln här uttryckligt tillagt de orden "och tror i ditt hjärta". Se, om en sådan bekännelse talas här, att du "tror i ditt hjärta" och därför talar; såsom redan David säger: "Jag tror, därför talar jag."

Och vad bekänner då den troende själen om Jesus? Att han är Herren, säger aposteln. Detta är det första, vi måste tro och bekänna, nämligen att den så djupt föraktade, marterade och dödade Jesus är "Herren av himmelen", är "den, som av Gud är tillskickad till en domare över levande och döda". Ja, i det enda, att Jesus är Herren, ligger allt det som vi tror och bekänner om hans person och väsen, och som vi inte utan Anden rätteligen kan tro och bekänna; varom apostelen säger: "Ingen kan kalla Jesus Herre, utan genom den Helige Ande." Om en sådan bekännelse talar här aposteln, en som kommer av Andens verk i själen; ty genom Andens upplysning kan vi redan av hjärtat tro vad en gång alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära.

Men den troende själen bekänner ännu ett viktigt stycke om Honom. Och vilket är detta? "Att Gud har uppväckt honom ifrån de döda." I denna korta bekännelse om Kristi uppståndelse innefattas allt vad den troende själen behöver till sin fulla trygghet och salighet. Vad aposteln här säger att en salig själ tror och bekänner, nämligen att Jesus "är Herren", och att "Gud har uppväckt Honom ifrån de döda", innebär då allt vad den saliggörande tron omfattar. Det är således till saken detsamma, som eljest helt kort heter, "tro på Jesus", "ha Sonen", "äta hans kött och dricka hans blod". Och om en sådan tro på Kristus vittnar ju hela Skriften, att "var och en, som tror på Honom, skall inte förgås, utan få evinnerligt liv". Så blir du salig.

Betänkom dock vad det ordet innebär — salig! "Så blir du salig!" Kan jag bli salig, evigt frälst och salig i Guds himmel? Vet jag någonting säkert om den saken? Det är dessa frågor, som borde göra oss vår text övermåttan viktig. Här talar aposteln så, som vore det alldeles visst och avgjort vem som ska bli salig. Så är det också. Aposteln säger bestämt, att om du är en sådan bekännare, som endast av hjärtats tro livas att bekänna din Frälsare (då du även alltid har flera tecken av samma levande tro), så är det avgjort, att "du blir salig". Nu endast några år eller dagar i jämmerdalen, så är du inne i Guds eviga salighet!

Ja, så alltför stort det än är, måste det ändå sägas: Det är i allt Guds ord alldeles avgjort, att så sant du intill änden lever i denna tro på Jesus, att du endat av tron livas att också bekänna honom, så är du en av dem, som en gång ska stå på hans högra sida och inbjudas att besitta det rike, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse. Märk på det eftertryck varmed aposteln i denna vers brukar ordet du, du, din mun, ditt hjärta. Han ger därmed varje läsare anledning att gå till sej själv med den frågan: Är jag en sådan troende? Är i min mun denna bekännelse, som här omtalas? Brukar jag tala om Kristus, och det bara av mitt hjärtas tro? Vi har just så stor visshet om saligheten, som det är sant och verkligt att vi i vårt hjärta tror på Jesus och med vår mun bekänner honom.

Den som nu här bekänner att Jesus Herren är,
och tror uti sitt hjärta vad Herrens ord oss lär:
att Gud uppväckte Sonen, är fri ifrån sitt fall
och leva för evigt han skall.

tisdag 4 juli 2023

Waldemar Åhlén och evangeliebokskommittén slog undan benen för af Wirséns mästerverk

Påskvänner!

Har ni också märkt att man nästan aldrig får höra En vänlig grönskas rika dräkt i sin helhet nuförtiden, inte ens på begravningar! På fredag ska vi tydligen sjunga vers 1 och 5 - hur bra går de ihop? - och rätt ofta börjas det fr o m vers 3 - så trist! - eller slutas efter vers 2 så att Gud inte ens behöver nämnas (händer mest vid vigslar). 

Jag vill nog hävda att det var ett oklokt beslut att införa Waldemar Åhléns körkoral i psalmboken 1986, åtminstone som allenarådande melodi. Gastorius´ koral är mycket raskare och gör det lättare att verkligen sjunga hela psalmen, så som af Wirsén naturligtvis tänkte att vi skulle göra. (Att Åhlén i typisk körtradition bara hade med tre strofer - så att kören inte skulle sjunka alltför mycket - är en sak för sej som inte behövt drabba församlingssången, om nu inte koralbokskommittén fått för sej att melodin skulle användas där med).

Fem strofer med Åhlen tar 250 sekunder, alltså 4 minuter och 10 sekunder. Fem strofer med Gastorius tar 175 sekunder, alltså 2 minuter och 55 sekunder. Lite förspel ska man väl också ha, men det är tydligt att Åhléns koral förlänger själva psalmen med ca 30% i tid. När då också evangeliebokskommittén ryckt undan mattan för En vänlig grönska och tagit bort Jesaja 40 som nu varken läses på Midsommardagen eller Annandag Midsommar (Johannes Döparens dag), ja, då börjar man ju med Tore Littmarck undra varför man ska sjunga om hö till midsommar (vilket kändes naturligare i det gamla bondesamhället då gräset ju snart efteråt skulle slås och hässjas!) och börjar kanske i ren protest sjunga "Över berg och dal" istället, nästan som en kontrafakt.

Åhléns körkoral, 50 sekunder per strof:


Gastorius´ koral, 35 sekunder per strof:


1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.


Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt S Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm,  

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

C D af Wirsén: