Waldemar Åhlén och evangeliebokskommittén slog undan benen för af Wirséns mästerverk

Påskvänner!

Har ni också märkt att man nästan aldrig får höra En vänlig grönskas rika dräkt i sin helhet nuförtiden, inte ens på begravningar! På fredag ska vi tydligen sjunga vers 1 och 5 - hur bra går de ihop? - och rätt ofta börjas det fr o m vers 3 - så trist! - eller slutas efter vers 2 så att Gud inte ens behöver nämnas (händer mest vid vigslar). 

Jag vill nog hävda att det var ett oklokt beslut att införa Waldemar Åhléns körkoral i psalmboken 1986, åtminstone som allenarådande melodi. Gastorius´ koral är mycket raskare och gör det lättare att verkligen sjunga hela psalmen, så som af Wirsén naturligtvis tänkte att vi skulle göra. (Att Åhlén i typisk körtradition bara hade med tre strofer - så att kören inte skulle sjunka alltför mycket - är en sak för sej som inte behövt drabba församlingssången, om nu inte koralbokskommittén fått för sej att melodin skulle användas där med).

Fem strofer med Åhlen tar 250 sekunder, alltså 4 minuter och 10 sekunder. Fem strofer med Gastorius tar 175 sekunder, alltså 2 minuter och 55 sekunder. Lite förspel ska man väl också ha, men det är tydligt att Åhléns koral förlänger själva psalmen med ca 30% i tid. När då också evangeliebokskommittén ryckt undan mattan för En vänlig grönska och tagit bort Jesaja 40 som nu varken läses på Midsommardagen eller Annandag Midsommar (Johannes Döparens dag), ja, då börjar man ju med Tore Littmarck undra varför man ska sjunga om hö till midsommar (vilket kändes naturligare i det gamla bondesamhället då gräset ju snart efteråt skulle slås och hässjas!) och börjar kanske i ren protest sjunga "Över berg och dal" istället, nästan som en kontrafakt.

Åhléns körkoral, 50 sekunder per strof:

Gastorius´ koral, 35 sekunder per strof:

1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt S Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm,  

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

C D af Wirsén: