onsdag 20 mars 2019

Kyrkhelg på Vårfrudagen

Påskvänner!

Det blir en riktig kyrksöndag här i Njutånger på Jungfru Marie bebådelsedag. Högmässa kl 11 med predikan av Bo Brander, kyrklunch och föredrag kl 13 av Bo Brander ("Kristen på offensiven i en kyrka på defensiven"). Och så barnkörcafé på Efs kl 18 (kanske blir det våfflor :o) under ledning av Katarina Pettersson.

Så här ser Bosse Brander ut nuförtiden (han var min studentpräst i Lund 1993-95)
Bildresultat för Bo Brander bilder

Välkomna ska ni vara! (Kampsöndagen som går bort i år kan ni ju läsa texter och psalmer för hemma).

Katekesfråga 163: Vad menas med de dödas uppståndelse?

måndag 18 mars 2019

Tio kyrkogångare

Påskvänner!

Här kommer en uppmuntrande visa för varje krympande församling och Efs-förening, en visa från vårt broderland Norge, översatt till svenska och något utvidgad på slutet:




1. Tio kyrkogångare möttes alla tio,
regnet skrämde en av dem, och därmed var de nio. 

2. Nio kyrkogångare snarkat utan måtta. 
En försov sej rätt rejält, och därmed var de åtta. 

3. Åtta kyrkogångare, solen skiner nu. 
En for ut till stugan sin, och därmed var de sju. 

4. Sju små kyrkogångare hade kroppskomplex. 
En gick jämt på träning, och därmed var de sex. 

5. Sex små kyrkogångare satt i sina hem. 
En blev fast vid teven, och därmed var de fem. 

6. Fem små kyrkogångare, goda råd är dyra: 
trädgårn måste krattas, och därmed var de fyra. 

7. Fyra kyrkogångare ännu man fick se. 
En blev stött på pastorn, och därmed var de tre. 

8. Tre små kyrkogångare fortsatte att gå. 
För en var psalmen okänd, och därmed var de två. 

9. Två små kyrkogångare satt i kommittén. 
Snart så blev de osams, och därmed var de en. 

10. En kyrkogångare bad till Herren då, 
tänkte på en ensam själ, och plötsligt var de två. 

11. Två små kyrkogångare lät Guds Ande styra, 
mötte några vänner, och plötsligt var de fyra. 

12. Fyra kyrkogångare stressade med måtta, 
läste Bibeln, sjöng och bad, och plötsligt var de åtta. 

13. Åtta kyrkogångare handlar denna text om: 
de fick se behoven, och plötsligt var de sexton! 

14. Sexton kyrkogångare hör vi på oss kalla: 
Kom, följ med och fira att Jesus är för alla!

AMEN!

lördag 9 mars 2019

Mer Ester åt folket!



Vi läste ur Ester som helgsmålsbön ikväll. En ganska läbbig berättelse, superpatriarkal och så, men också uppmuntrande. Endast i 16 år har hon lästs regelbundet i våra kyrkor (vart tredje år i a f, vid Fastlagssöndagens andra årgångsserie). Kan inte låta bli att tänka att det kunde ha gjort skillnad i antisemitiska tidevarv - jfr denna artikel om det antijudiska arvet - om Ester lästs flitigare i den offentliga gudstjänsten också i den kristna kyrkan.

Bara Vänge kyrka i Uppland har en kyrkmålning som föreställer Ester - se ovan - och med tanke på hur många medeltida helgon som finns uppmålade landet runt i t ex Enångers gamla kyrka kan man - inte bara som protestant - undra varför bibelns kvinnor (utom Maria då, förstås) behandlats så relativt styvmoderligt i den kyrkliga konsten. (Tacka vet jag konstnären Eva Söderström i Rosvik!).

Varför har boken liksom tappats bort? För att den inte citeras i NT? För att den aldrig nämner Guds namn? Vilket förvisso är ett märkligt drag i en kanonisk skrift, men även en annan av de judiska "festrullarna", nämligen Höga Visan (påskens festrulle), har faktiskt detta underliga kännemärke!

Judarna läser ju boken varje år - särskilt vid purimfesten i mars. Vi ska prova fira purim, eller åtminstone fira Ester och purimfirandet, på min födelsedag om ett par veckor. Med vederbörligt oväsen när Hamans namn läses. I vår kristna kontext blir det som en sorts passionsandakt: Ester är ju en av bibelns många gammaltestamentliga Jesus-förebilder när hon förbereder sig som en överstepräst, med fasta och vaka, inför att gå in i "det allraheligaste" och vinna förlossning åt sitt folk. (Med sitt eget liv som insats, jfr "Visa på Fastlagssöndagen").

Katekesfråga 161: Hur ska den helige Ande fullända sitt verk med dig och hela Kristi kyrka?

Gudstjänst på Efs

Påskvänner!

I morgon på Första söndagen i fastan är det gudstjänst i bönhuset, EFS Njutånger (s k EFS-kyrkan) kl 11, vid järnvägsövergången. Alla hälsas hjärtligt välkomna! Sigrid leder mötet och Zack predikar. Det handlar om "Prövningens stund" så det blir kanske inte alltför roligt. Men vem har sagt att det ska vara roligt jämt? Söndagen är dock, nu som alltid, en Kristi uppståndelses fest, och därför finns det hopp även i prövningens stund. Välkomna!

Katekesfråga 160: Genom vem ska ordet predikas och sakramenten utdelas i församlingen?


onsdag 6 mars 2019

Botdagen och barnen i mammas mage

Påskvänner!

Det finns mycket att göra bot för. Klimatförsyndelser, #metoo-synder, brist på kärlek och generositet. Men värst är kanske det onämnbara, dit rättslösheten för barn i mammas mage hör. Hur kunde det bli så här? Vem har inte ett medansvar för detta? Och hur blev saken onämnbar?

Katekesfråga 159: Var finns Kristi kyrka?

Botdagen och 68-kyrkan

Påskvänner!

Visst är det som Anders Wejryd sa att även 1918-kyrkan hade sina försyndelser att bekänna. Men Johan Sundeen har forskat kring 68-kyrkan och den är onekligen mer aktuell idag. Aktuell kanske särskilt så här på Botdagen, även kallad Askonsdagen. Aktuell även för oss Efs-are och för den nyvalde biskopen Andreas Holmberg i Stockholm.

(OBS f ö det raka svaret på katekesutvecklingens fråga 158 nedan - den är dock ännu inte ersatt som Svenska kyrkans kortversion av den lutherska och allmänkristna dogmatiken).

Här Johans föredrag på Laurentiistiftelsen:




Katekesfråga 158: Varför kallas kyrkan de heligas samfund?

tisdag 5 mars 2019

Nu är det allvar, Andreas!

Påskvänner!

Idag väljs efter all sannolikhet min namne Andreas Holmberg till ny biskop i Stockholms stift. Det är ju roligt att ha en Andreas Holmberg i biskopskollegiet, därtill ett missionärsbarn som själv varit lärare i Tanzania. Men en del saker bekymrar mej dock vad gäller just Andreas´ biskopsroll. Så här skrev jag i en insändare till Kyrkans Tidning för tre veckor sedan (den togs aldrig in, så nu publicerar jag den här istället).

DET ÄR ALLVAR NU, ANDREAS!

I fjol våras hade jag, N Andreas Holmberg, en liten debatt i Kyrkans Tidning med min namne B Andreas Holmberg, stiftsadjunkt i Stockholms stift och nu biskopskandidat med, som det verkar, mycket starkt stöd i stiftet. Diskussionen gällde hur biskoparna ställer sig till företeelser som nätverket "Kristen bortom Gud" och kh Åke Nordströms tes att det är orimligt att försöka få folk att tro på en "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk varelse". Eller tesen att Jesus "gudomlighet kommer sig av att det är vi som i tro erkänner honom som Kristus". (KT 15/3 2018

Likaså påtalade jag (KT 19/4) hur domkyrkolektor Sabina Koij i Kyrkoalmanackan för reformationsåret 2017 framställde syndafallet som något positivt. ("De får inte äta, men måste göra just det för att bli sanna människor. [---] Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." Dagbok med Kyrkoalmanacka, Verbum 2017, s 50). Och jag undrade om inte även klassiskt högkyrkliga och laestadianer då måste få bli prästvigda igen. Säga vad man vill om dem - men de är ju i alla fall emot synden och tror på Gud! 

Till min glädje höll stiftsadjunkten Andreas Holmberg i sitt svar (KT 17/5) med om att en icke-teistisk kristendom är en orimlighet. Däremot tycktes han mena att det räckte om en biskop i enskildhet förehöll den icke-teistiske kyrkoherden detta. Jag menar däremot att offentligt framställd villolära också måste rättas offentligt - så att ingen som lyssnat blir bedragen. 

Så har inte skett, men vad jag kan se sitter kh Nordström ändå säkert i Gustav Vasa. Allt medan t ex teol dr Rune Imberg på Församlingsfakulteten i Göteborg blir avkragad och meningsfränder till sådana svenskkyrkliga profiler som prof Bengt Holmberg och teol dr Bo Brander alls inte kommer ifråga för prästvigning i vare sig Stockholm eller Göteborg. 

 Om en stiftsadjunkt kan tillåtas sväva lite på målet, måste väl ändå en biskopskandidat kunna ge raka svar: 1) Kan en icke-teistisk kyrkoherde (läs Åke Nordström i Gustav Vasa och hans meningsfränder) få fortsätta verka i vår kyrka? 2) Om så är fallet, försvinner då inte hela legitimiteten hos det prästvigningsförbud från 1994 som drabbat klassiskt troende hög- och gammalkyrkliga, samt lågkyrkliga av laestadianskt och Elm-rosenianskt snitt?

N Andreas Holmberg
Iggesund

Katekesfråga 157: Hur uppstår och växer kristenheten på jorden?

onsdag 27 februari 2019

Dikt på Fastlagssöndagen

Påskvänner!

Det finns stunder när man inte vill.
Det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
Kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund 
som du föddes till världen? 

Drottning Ester våndades så svårt,
skulle hon nu för sitt folk få offra sitt liv? 
Hamans onda planer tog hon hårt,
ord från Mordokai var liksom skurna med kniv: 
"Kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund, 
kanske var det för en sådan stund 
som du kröntes till drottning?" 

Herren Jesus kände också så, 
ville slippa, om det gick, all plåga och nöd. 
Smärtans väg, den valde han ändå, 
som Guds vetekorn han gav oss liv i sin död. 
För det var ju just för denna stund,
för det var ju just för denna stund, 
för det var ju just för denna stund 
som han föddes till världen. 

Det finns stunder när man inte vill, 
det finns stunder när man bara önskar sej bort, 
när man knappt ens orkar finnas till, 
men när kärlek visar väg i vått och i torrt. 
Kanske var det i en sådan stund, 
kanske var det i en sådan stund, 
kanske var det i en sådan stund 
som du föddes till världen?

(Est. 4:14b, Joh. 12:27, 16:21).

Katekesfråga 156: Vilket är det samfund där den helige Ande utför helgelsens verk?

tisdag 26 februari 2019

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Påskvänner!

Carl Olof Rosenius gästbloggar om människans skapelse:

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Det första som är märkvärdigt i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antyds ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger inte: Jag vill göra människan, eller: Göre jorden av sej människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, bara med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålls en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt var här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som inte bara skulle ha en jordisk och förgänglig kropp, utan också en odödlig själ, som skulle tas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik." Då nu Gud därtill med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände som skulle härflyta av det, då ville han inte släppa ut denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sej dess frälsning.

Den andra märkvärdiga omständigheten vid människans skapelse är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sej! — Göre jorden av sej! varav det tycks som om Gud inte handlade omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sej!" Men när människan skulle skapas, då fick inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förenar sej, då heter det: Låt oss göra människan! 
Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sej vara,  utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. 

Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betraktar ursprunget till människans två beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk och blev också det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran om, att vi är stoft och jordmaskar, varför också den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; för att vi aldrig ska glömma hur förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det som tillhör själen och evigheten. 

Och Gud blåste in en levande ande i hans näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud blåste in den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dej, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi är också Guds släkte." Så har vi sett hur både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sin avbild. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyder orden: "Gud sa: Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds avbild. Om vi än aldrig här i tiden rätt ska förstå denna Guds avbild, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds avbild. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därför kunde också Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och like, och "skämdes inte för att kalla oss bröder" — och kom för att återställa vad som genom syndafallet var förstört; därför ska vi också genom honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade. 

Genom den nya födelsen, den nya skapelsen blir vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan ska dagligen förnyas till dens kunskap och avbild, som har skapat oss. Men helt återställt blir aldrig Guds avbild i oss förrän vi i uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi är nu Guds barn, och det är inte ännu uppenbart vad vi ska bli. Men det vet vi, att när han blir uppenbar, då blir vi honom lika; ty vi får se honom såsom han är."

Utav lera formar
Gud en härlig kropp.
Anden föder livet,
människan står opp.

Som en bild av Faderns
kärlek står de där,
Adam och hans Eva
Faderns avbild är.

Genom dem skall livet
ständigt strömma ut
dit där kärleksljuset
inte fanns förut.

Faderns Son är planen,
han är meningen,
och i honom finner
varje mänska den.

Katekesfråga 155: Vad ska den troende människan göra för att behållas i tron?

måndag 25 februari 2019

Psalm på Reformationsdagen 2

Påskvänner!

Igår sjöng vi under högmässan SvPs 373 "Behåll oss vid ditt rena ord", SvPs 67 "Som torra marken dricker regn," SvPs 377 "Därför att Ordet bland oss bor",  SvPs 399 "Vi bär så många med oss" och avslutningsvis - eftersom det var sverigefinnarnas dag, vår största minoritets - även SvPs 646 av den riksfinska diakonen Pia Perkiö.

Jag blev så inspirerad, och glad efter eukaristin, att jag t o m ledde sången på finska (men den som ville fick förstås sjunga på svenska)! Anden förstår ju alla tungomål - och finska är faktiskt ganska lättläst eftersom det uttalas som det skrivs! Förståelsen är en annan sak, men vi såg ju den svenska texten på samma psalmboksuppslag, så...

Skulle väl bara ha introducerat slutpsalmen med hjälp av Carl Olof Rosenius´ ord om den helige Ande och Andens förhållande till dagens tema, "det levande ordet":

"Anden kommer inte omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten! Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, han ska inte utebli!" (Dagbetraktelsen för den 21 januari).

söndag 24 februari 2019

Psalm på Reformationsdagen

Påskvänner!

En sång ur sångboken "Sånger för små och stora" (Verbum på 90-talet nån gång) saknar jag i psalmboken denna dag och ända fram till påsk och pingst (liksom Margareta Melins Jag tänker på min Herre i tonsättning av Marta Bäckman). Jag tror jag citerar den - den är så bortglömd att de som gjorde den (P Cervin? + en kompositör) knappast känner sin upphovsmannavärdighet kränkt av att den koms ihåg så här - förhoppningsvis kan det glädja dem (melodin är lika fin):

Som ett naket frö i handen,
så låg barnet i ett stall.
Kungar sade när de fann det:
Han är störst i alla fall!

Som små frön som sås i jorden
är de ord som Jesus sa.
Glädjen växer när man tror dem,
mer och mer för varje dag.

Som ett litet frö begraves
för att blad och blommor få
Jesus dog, i grav han lades.
Undret måste börja så.

Som ett frö som plötsligt lever
när det kommer vår och påsk
Jesus uppstod: "Jag är med er!"
Himlen växer nu hos oss.


Som små frön i trädgårdslanden
ligger stilla där och gror,
växer tro med hjälp av Anden.
Skörden kommer att bli stor!

Glad vårvinter och glad Reformationsdag tillönskas er alla!

Katekesfråga 153: Vad är det att ha en död tro?


lördag 23 februari 2019

Firar Efs Reformationsdagen?

Påskvänner!

Imorgon firas Reformationsdagen i kyrkorna. (Somliga envisas med att använda det konstiga namnet Sexagesima - däremot inte Quinquagesima nästa söndag :o).

Firar reformationsrörelsen Efs särskilt den här dagen? Som har temat "Det levande ordet". Något borde i alla fall göras särskilt denna dag, ifall vi är glada åt reformationen. Augsburgska bekännelsen i Rune Söderlunds/Hans Lindholms översättning kan säljas. Framför allt kan den heliga Skrift och olika bibelläsningsplaner lyftas fram. Och både gamla och nya sånger, t ex "Ditt ord består" (se nederst).

Den här psalmen skrev reformatorn Martin Luther till en egenkomponerad melodi. Vi får gärna skriva nya på samma tema, men helst inte slarva bort själva kamptemat:






1. Behåll oss, Herre, vid ditt ord!
Försvara själv din svaga hjord
mot dem som går med trots och hån
i kamp mot Jesus Krist, din Son!

2. Låt se din makt, o Jesus kär,

som alla herrars Herre är,
och hjälp din arma kristenhet,
så tackar vi i evighet!

3. O kraftens Ande, ren och god,

ditt folk giv endräkt, frid och mod!
Hos oss i nöd och död förbliv
och för oss till ett evigt liv!

Text: Martin Luther "Erhalt uns, Herr, bei deinem Wort", övers. 1921, ngt bearb. A.H. 2012
Musik: Martin Luther 1542 (59 år)

Och här nedan kommer Lutherrosen med konstnärens uppbyggliga förklaring (se även här invid till höger). Pins och tygmärken med Lutherrosen kan beställas här för endast 20 kr. (finns längst ner på listan om du scrollar). Observera att det är Jesus, den korsfäste, som är i centrum, inte Luther!
Lutherrosen 
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)


Katekesfråga 152; Hur visar det sig att en människa har liv i Kristus?

torsdag 21 februari 2019

Josefin Holmström om Shtisel

Påskvänner!

Josefin Holmström är en gåva till både kristenheten och det svenska kulturlivet. Hennes iakttagelser och tankar beträffande serien Shtisel, om ortodoxa judar i Jerusalem, är verkligen mitt i prick. Kanske behövs det kulturpersonligheter som hon för att drömmen om en liknande serie om kristna familjer i Sverige ska kunna bli verklighet?

onsdag 20 februari 2019

Känner du till det kosmologiska argumentet?

Påskvänner!



(OBS kanske inte det absoluta gudsbevis som ateisten måste böja sig för - men ett riktigt gott argument som nog kan sätta en del nyttiga myror i huvudet på honom/henne! S k "preevangelisation".)

Katekesfråga 150: Hur helgar den helige Ande människan i tron?


lördag 16 februari 2019

Jonas predikan

Påskvänner!

Hoppas någon präst, pastor eller predikant talar om Jona i morgon på Septuagesima. Där finns många lärdomar att hämta - men framför allt "Jonas tecken". Jona var på många sätt en dålig profet, men helt oavsiktligt en fantastisk påskpredikant!



Se Nineve, den stora stad!
Den gjorde bot, som Jonas bad.

De EN predikan hörde.
Men oss predikas år från år,
Gud ingen bättring av oss får.
Ack synd, ack tunga börda!

PS. Njutångers Efs har f ö årsmöte imorgon kl 14. DS.

Katekesfråga 148: Hur handlar Gud med människan, då hon med en rätt tro omfattar Kristus?


torsdag 7 februari 2019

Kodar applåder om gudstjänsten?

Påskvänner!

Applåder i kyrkan är inget nytt - kyrkofadern Johannes Krysostomos (Guldmunnen) på 300-talet fick tydligen dånande applåder ibland när han predikade - och det kan väl vara kul och nästan uppbyggligt att åtminstone vid gudstjänstens slut få tacka en medverkande barnkör eller annan sånggrupp med en liten (eller stor) applåd.

Men om Joel Halldorf har rätt - att applåder i parti och minut faktiskt kodar om gudstjänsten från tillbedjan till föreställning - finns det nog goda skäl att ransonera applåderna under själva gudstjänsten. Som Viktor Klimenko sa när han sjöng i Örnäset i Luleå: det står i bibeln om att klappa händerna, men då är det nog under själva psalmerna/sångerna. Så han undanbad sej applåder, men vi fick gärna klappa takten :o)

Är applåder vanliga i Efs? På söndag är det gudstjänst i Efs-bönhuset i Njutånger, så jag får väl kolla. Jag tror att det bara är strax före kyrkkaffet, i den mån det alls förekommer. Någon applåd efter predikan har jag i varje fall aldrig varit med om. Skulle möjligen kunna bli på söndag, när kyrkoherde Pär Stenberg håller sin sista (officiellt i alla fall) predikan i vår församling.

Katekesfråga 147: Vad kallas det att en människa i ånger och tro vänder sig från synden till Kristus?

måndag 4 februari 2019

Försvar för kongregationalismen - och lågkyrkligheten?

Påskvänner!

Prosten Anders Brogren skriver överraskande och tänkvärt (för oss alla!) inför den mindre vanliga Femte söndagen efter Trettondedagen. Han och Svensk Pastoraltidskrift (högkyrklig) ska ha all heder av den söndagsbetraktelsen, där han ger söndagens texter rubriken "Försvar för kongregationalismen".

Betraktelsen är också ett memento för de biskopar (alla Svenska kyrkans officiella, inklusive de med Efs-bakgrund) som vägrar Anders Brogrens högkyrkliga vänner prästvigning, men som tydligen gladeligen släppt igenom (eller accepterat att biskopskollegerna släppt igenom) sådana som öppet förnekar jungfrufödelsen, Kristi kroppsliga uppståndelse och t o m Guds existens som "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen".

torsdag 31 januari 2019

Bengt Sjöberg ryter ifrån

Påskvänner!

Pastor Bengt Sjöberg ryter ifrån. Inte svårt att förstå. Har några Efs-präster samma erfarenhet?

Katekesfråga 145: Vad gör upplysningen genom evangelium?

måndag 28 januari 2019

Pär Stenberg och Magnus Persson

Påskvänner!

Igår på Tredje söndagen efter Trettondedagen avskedspredikade högkyrklige aKF-aren Pär Stenberg i vår församling. Den 27 januari var hans prästvigningsdag, så det passade ju extra bra. Sådana som han får inte längre prästvigas i vår kyrka. I övrigt tycks det ju inte finnas stora krav på tro, lära och bekännelse, men vid klassisk högkyrklighet går tydligen gränsen.

En annan som nu får fira den 27 januari lite speciellt är Magnus Persson (och Magnus Tunehag), som från att ha varit pingstpastor nu blir präst inom lågkyrkliga Efs.

Vi önskar både Pär och Magnus (och Magnus) Guds rika välsignelse. Ingen av dem är med i nätverket Kristen bortom Gud eller tror att Jesus har ruttnat. (Man får i vår tid vara tacksam även för det lilla).

Man får väl aktualisera sin insändare till Kyrkans Tidning. Den insända rubriken var. Prästvig högkyrkliga igen!

Katekesfråga 144: När ångrar vi rätt våra synder?

lördag 26 januari 2019

Anders Eriksson skriver så klokt och insiktsfullt om vem som tror

Påskvänner!

Det är en stor glädje att få länka till den kloke Anders Eriksson och hans seriösa men varmhjärtade utredning i tidningen Dagen av skillnaden mellan fides qua och fides quae. Bland det mest välskrivna jag läst på debattsidan i den tidningen.

Migrationsdebatten i veckan har varit viktig, och kritiken mot somliga frågor i förhören, "populariserade" av Micael Grenholm i hans omtalade test, är förvisso högst relevant. Men nog har tron - i alla fall hos en vuxen, tänkande människa - också en kunskapssida, ett objektivt innehåll. Annars skulle ju Dalai lama vara kristen eller K-G Hammar buddhist - bara för att de kallat sej så själva.

Man kan även tänka på katekesfråga 1 i vår kyrkas ännu gällande katekesutveckling - och dess svar: "Varför kallas du kristen? Jag kallas kristen, eftersom jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling, och med församlingen tror och bekänner att Jesus är min Frälsare och Saliggörare."

Katekesfråga 143: Vad gör upplysningen genom lagen?




O Gud, ditt folk dej beder

Påskvänner!

Fortfarande aktuell psalmrubrik - men inte i närheten av att finnas i psalmboken. (Eller?).




1. O Gud, ditt folk dej beder
i hopp och ödmjukhet,
att du vårt val nu leder,
o du som allting vet.
Vi av din hand idag
en herde vill begära,
som kan oss troget lära
ditt bud och ditt behag.

2. Den ge oss, dej till ära,
som delar ordet rätt,
dej prisar med sin lära
och med sitt levnadssätt,
en ledare och vän,

som mödans tid berikar
och med sitt liv predikar.
Gud, lär oss välja den. 

Katekesfråga 142: Hur upplyser den helige Ande med sina gåvor?

Ekumeniska böneveckan över

Påskvänner!

Så är då ekumeniska böneveckan (eller "böneveckan för kristen enhet") över för denna gång. Tydligen är den alltid 18-25 januari, vilket innebär att den - som nu - egentligen breder ut sej över två kalenderveckor. Generalsekreteraren för Sveriges Kristna Råd (SKR), Karin Wiborn, besökte oss i år, höll föredrag på lördagen (14-16) och predikade på söndagen i S:ta Maria kyrka. Det var mycket intressant att höra om onsdagens/torsdagens manifestationer för utsatta konvertiter, liksom att samtala om arbetet i SKR över huvud taget.

Att kyrkorna i världens största muslimska land, Indonesien, denna gång var de som valt tema och böner, var en händelse som ser ut som en tanke. Det är inte lika tufft eller omöjligt att vara kristen i alla muslimska länder som det verkar vara i t ex Afghanistan och Pakistan. Ändå är det ingen idyll att vara kristen i Indonesien heller, och vi kan gärna fortsätta be för de kristna i Indonesien - och för de kristnas enhet - ända fram till nästa ekumeniska bönevecka, som alltså infaller den 18-25 januari 2020!

Katekesfråga 141: På vilket sätt når nådens verk framgång hos den kallade människan?

torsdag 17 januari 2019

Rosenius gästbloggar om livet i dopet

Påskvänner!

Många, både beundrare och kritiker, talar som om Carl Olof Rosenius (1816-68) vore någon slags "mjukis" eller "honungspredikant". Lite grann kunde väl fjolårets väggalmanacka från Efs också ge det intrycket, även om det verkligen valts härliga och trosstärkande tänkespråk för varje månad (plus de dagliga bibelorden!). Dagbetraktelsernas samlare, de skarpa brudarna Amy Moberg och Lina Sandell, var dock ännu mer måna om att få med också "den salte Rosenius", d v s både lag och evangelium, precis som i bibeln. Och dagens dagbetraktelse, för den 17 januari, bär ju syn för sägen. Vem vågar predika så här idag? Det måste ju ske med egna och mer nutida formuleringar - men saken, själva saken skulle väl ändå framstå lika klar? Om inte Rosenius - eller Paulus - är ute och cyklar.

"Vet ni inte att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)


Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med, så ska vi leva med; lider vi med, så ska vi med regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.

Katekesfråga 140: Hur kallar den helige Ande genom evangelium?

onsdag 16 januari 2019

Ekumeniska böneveckan, Sveriges Kristna Råd och Migrationsverket

Påskvänner!

I år har ekumeniska böneveckan - eller "böneveckan för kristen enhet" - ett tema valt av kyrkorna i Indonesien (världens största muslimska land!), hämtat från 5 Mos. 16:20 (slå gärna upp och läs)!

Egentligen börjar böneveckan först på fredag (18-25 januari). Men vi kan förstås be redan! I måndags kl 19.30 var det bön på Efs i Njutånger. Och idag klockan 9.00 är det morgonbön med Per-Olof Svedberg  (POS) från Buränge församling i S:ta Maria kyrka. Han arbetar hos oss som diakoniassistent, fast han har en diakoniutbildning från Equmeniakyrkan så jag räknar honom som diakon. Dessutom är han bl a busschaufför.

Vi får be för och med varandra, oavsett vilket samfund vi tillhör. Det är en stor tillgång. Idag ber vi särskilt för Sveriges Kristna Råds möte med Migrationsverket idag, ja för hela dagens manifestation för kristna konvertiter i vårt land och för deras situation:

Gud, Du som har skapat och älskar alla människor och ser på oss med stor barmhärtighet, beskydda dem som har drivits på flykt. Vi ber särskilt för våra systrar och bröder som utvisas mot sin vilja till länder med svår förföljelse. Tack för att du står på deras sida. Vi ber att de system som utsätter människor för livsfarliga situationer bryts ned och förändras. Tack för att du hör vår bön. Jesus Kristus, Du som vandrar med oss, Och gett oss uppdrag att vara ljus och salt i världen. Vi ber särskilt för kvinnor och män som öppnar sitt hjärta för människor på flykt. Tack att du är med dem. Ge dem kraft och tro och omslut dem med kärlek. Tack för att du hör vår bön. Heliga Ande, Du som tröstar, förnyar och utmanar. Du ser den växande frustation vi bär över vårt lands brister i mötet med asylsökande och konvertiter. Låt vår vrede vara helig och stärk den profetiska rösten. Vi ber särskilt för dagens möte mellan Sveriges kyrkor och Migrationsverket. Tack för att du hör vår bön. I Jesu namn.  Amen.

På lördag håller Karin Wiborn från Sveriges Kristna Råd föredrag i församlingsgården kl 14 ("Kyrkorna tillsammans i tro och handling"). Det blir servering och tillfälle att ställa frågor. För att be tillsammans är en sak. Att, också utåt, agera tillsammans - utöver allmän förkunnelse och kärlekstjänst - är betydligt svårare.

Men bara det att kyrkorna samlas i Sveriges Kristna Råd och håller en anständig samtalsnivå, träffas, ber och ibland faktiskt också talar ut offentligt är mycket bättre än ingenting. Jag tror att det är bra att SKR finns - inte som en "överkyrka" utan som ett gemensamt forum för de många kristna samfunden i Sverige. Alla är ju inte med, men bra många (nu även trosrörelsen). Och jag tror att Karin Wiborn passar bra som generalsekreterare för SKR. Det ska bli intressant att lyssna till henne.

Katekesfråga 139: Hur fortsätter den helige Ande sitt verk hos den döpta människan?

lördag 12 januari 2019

Nya präster

Påskvänner!

Jul- och påskvänner!

Glad Tjugondedag Knut på er!

Vi i Enånger-Njutångers församling behöver två nya präster inom ett halvår - en kyrkoherde och en komminister. (Jfr Bäckebykyrkan i Västerås som länge sökt präst). Men alla psalmer vid prästval är försvunna, och någon provpredikan är tydligen inte heller aktuell.

Nå, jag har grävt fram en gammal bön från 200-årsjubilerande wallinska psalmboken och bearbetat den lite. Behövs inte såna här böner/psalmer längre, eller vad? För anställande kyrkoråd åtminstone? Eller för anställande Efs-föreningar? Jag tror det. Så skriv nya böner/psalmer, du som tycker att den här låter för gammal!

Låt oss be:


1. Du som din församling vårdar,
med ditt blod den återlöst
och i dina helga gårdar
söker oss med fridens röst,
hör idag ditt folk begära
sej en herde av din nåd,
som predikar livets lära
och förkunnar dina råd.

2. Hjälp oss du att rätt bedöma

vad som hör till herdens kall.
Skulle vi vårt ansvar glömma,
går vi mot vårt snara fall.
Låt oss sakens utgång bära
utan skam och samvetskval.
Själars frälsning och din ära
vare målet för vårt val.



Katekesfråga 138: Hur har den helige Ande först gjort dig delaktig av frälsningens nåd?

onsdag 9 januari 2019

Bach som apologet

Jul- och påskvänner!

Anders Brogren skriver intressant om musik som gudsbevis. Eller som ett slags evangelisation. Eller kanske, likt apologetiken, ett slags pre-evangelisation?

Det kommer mig att tänka på Peter Kreeft som med både humor och allvar nämner Bach som ett av gudsbevisen (i sin bok "Till den kristna trons försvar"). Med det lakoniska tillägget: "Antingen förstår man det, eller också förstår man det inte."

Och på Ingmar Bergman som skriver: "Jag har alltid ansett att musikens värld närmar oss jordevarelser till det ofattbara, till Gud."

Katekesfråga 137: I vilken ordning verkar den helige Ande helgelsen?

söndag 6 januari 2019

Glad Trettondedag Jul med en missionär i bönhuset!

Påskvänner!

Efter resa till Lule och äten morgongröt ska vi nu få fara till bönhuset och lyssna till en missionär. Waw! (Det var ett tag sen). Jag har glömt vad hon heter, men snart vet jag.

God helg allesammans!

[Else Berglund hette hon, brorsdotter till Hans. Mycket intressant föredrag med aktuella bilder från bl a eritreanska flyktingläger i Etiopien!].

Katekesfråga 136: Genom vilka medel verkar den helige Ande helgelsen?

tisdag 1 januari 2019

Gott Nytt Clara Ahnfelt-år!

Påsk- och julvänner!

Bilden kan innehålla: 1 person

Gott Nytt År! I fjol högtidlighöll vi den svenska söndagsskolans moder Betty Ehrenborg-Posse. I år är det dags för Clara Ahnfelts 200-årsjubileum. Författaren till "Ack saliga stunder", "Bön om Andens frukter", "Farväl, kära vänner", "Förgäves ropar den redan dömde", "Nu är min träldom slut",  "Vi har nu i himlen en överstepräst" m fl sånger.

När vi talar om "Ahnfelts sånger" må vi besinna att karln (Oscar) inte skrev en enda av dem själv. De flesta var Lina Sandells sånger, men sex av dem var alltså hustruns. I Karlshamn var hon en pelare i församlingen. För Efs var hon genom sina sånger en andlig moder. Och vem i hela kristenheten har skrivit en bättre sång än hon om Kristus som vår store överstepräst (kom tyvärr inte med i psalmbokstillägget 2003). Det får bli hennes och min nyårshälsning detta Herrens år (Anno Domini) 2019 och denna Nyårsdag på temat I Jesu namn:

Vi har nu i himlen en överstepräst,
och gärna förbarmar han sej.
En sådan ju passar för syndare bäst,
en sådan ju passar för mej.

Ack, skulle jag själv komma fram inför Gud,
för evigt jag borta då blev,
ty jag har ju syndat och brutit hans bud,
den lag i vårt hjärta han skrev,

den lag som han sedan på Sinai gav
och sände från himmelen ned,
att visa oss alla sin helighets krav
och att han av synden blir vred.

Vår överstepräst, han tog på sej att stå
som medlare för oss hos Gud,
att själv under lagens förbannelse gå
och hålla de brutna Guds bud.

Ett fullkomligt offer för oss han frambar,
o djup av Guds eviga råd!
Fullkomligt för evigt det offret ju var.
Så är vi då frälsta av nåd!

Så är han den nya och levande väg,
som in genom förlåten går.
Är detta ej saligt, o syndare, säg?
Till Herren vi komma nu får.

Själv frestad i allting just lika som vi,
fast helt utan synd i sin själ,
han kan oss i frestelsestunden stå bi
och fostra och hjälpa så väl.

Så har vi förvisso en överstepräst,
och gärna förbarmar han sej.
En sådan ju passar för syndare bäst,
kan han då ej passa för dej?




Katekesfråga 135: Varför måste den helige Ande göra oss delaktiga av frälsningens nåd?