Det har ju nästan varit absurt hur de kvinnor som sagt ifrån kring behandlingen av våra ofödda nu, pga den slappa uppbackningen från kyrkor och samfund och KD, snarast visar sej ha medverkat till att försämra situationen. (Ja, det är en paradox, och jag anklagar inte de kvinnor som sagt ifrån).
Sedan Ellinor Grimmark och Linda Steen velat tillämpa den samvetsfrihet för barnmorskor som förarbetena till 1974 års abortlag förutsatte, gjordes en skärpning av själva yrkesbeskrivningen på Arbetsförmedlingens hemsida, så att det inte längre skulle råda några tvivel om att varje barnmorska förväntas ställa upp på att genomföra alla slags aborter som abortlagen medger sjukvårdens stöd till (även avlivning av foster med Downs syndrom i vecka 21). Tidigare (före 2010) talades bara om att "medverka vid gynekologisk vård" o dyl. Nu står det rätt ut att det handlar om avsiktliga aborter (d v s det som tidigare, även av Rfsu, kallades fosterfördrivningar). Som alltså numera för första gången räknas in i barnmorskeyrkets själva raison d´etre.
När barnläkaren Katarina Strand Brodd berättade att hon såg det som sin plikt att försöka rädda alla levande födda till livet, även de som fördrivits ur livmodern i akt och mening att de skulle dö, så blev reaktionerna att hennes livräddningsförsök var olämpliga. Och Smer, Statens medicinska råd, har sedan dess t o m visat sej villigt att offra det s k "livsduglighetskriteriet" bara för att avlivningarna av oönskade foster ska få fortsätta t o m v 21, även om kuvöstekniken skulle utvecklas så att barn kan överleva där även om de föds i vecka 18! (Smer föreslår alltså en fast tidsgräns och tycks därmed acceptera att somliga avlivas och somliga räddas till livet i exakt samma ålder, enbart beroende på ifall de är önskade eller ej. Den s k "livsduglighetsprincipen" som hittills förklarats och försvarats i så högstämda ordalag visar sej alltså bara ha varit fastlagd "ad hoc", d v s för att den hittills varit till hjälp vid försvaret av abortlagens tidsgränser).
Och nu i år, när åklagare Jennie Nordin avslöjade att alla foster, inte bara de med någon slags skada eller handikapp, är rättslösa ända fram till förlossningen, verkar hon bara ha åstadkommit ökad livsfara för alla ofödda. Eftersom varken de politiska partierna, media eller kyrkorna reagerat (har de ens noterat hennes larm?), är ju enda följden av hennes vädjanden att alla fosters rättslöshet sakta men säkert sipprar ut till allmänhetens kännedom, och även om det lyckligtvis inte innebär att en massa mammor låter avliva foster i v 30 (på egen bekostnad, för det allmänna ställer ju inte längre upp vid det laget), innebär det ju en ökad risk för att det händer, kanske genom en rik men grym medförälders påtryckningar. (En liten unge i kuvös är alltså fridlyst, men inte en dubbelt eller tiodubbelt så stor unge som är kvar i mammas mage).
När då ärkebiskop Antje Jackelén i Nairobi kritiserar andra länder och - i vissa avseenden begripligt - kräver tillgång till säker och laglig abort för alla kvinnor, måste hon givetvis vara snäll och precisera sig. Dels: 1) uttalar hon sig utifrån pragmatiska eller principiella skäl? D v s anser hon att staten av pragmatiska skäl bör tillåta och hjälpa till med avsiktliga aborter även om de är något dåligt i sig självt och bara kan motiveras som det minst onda (men i vissa fall t o m etiskt mer allvarligt än prostitution eller knarkmissbruk)? Eller anser hon att aborter av principiella skäl alltid bör tillåtas, ja, t o m är ganska oproblematiska även ur etikens och kyrkans synvinkel - och hur långt fram i graviditeten i så fall? 2) Ja, hur länge? Samma fråga har jag ställt till Amnesty som gjort sig till tolk för samma krav. Är det just svensk abortlagstiftning som ska exporteras, och då inklusive det Jennie Nordin uppmärksammat, att aborter i Sverige aldrig någonsin är olagliga ifall kvinnan/modern beställer dem? (Också ett sätt att bli av med illegala aborter - att legalisera dem allesammans!). Och om ärkebiskop Jackelén faktiskt ogillar även svensk abortlag och abortpraxis, varför då inte säga även det någon gång? Kan det vara så att även Svenska kyrkan, som styrs av politiska partier, är en del av hela det här problemkomplexet? I Sverige åtminstone?
I Verbums konfirmandbok "Kyrkans lära" (1968) av Gert Borgenstierna och Åke Ström står det under rubriken Femte budet något som passar särskilt bra som läsning under Livets söndag:
Tre sätt att döda behöver man särskilt varna för i vår tid:
* Att skada eller döda människor på grund av vårdslöshet i trafiken, t ex genom fortkörning, rattfylleri.
* Att döda ett litet barn innan det är fött. Det kalls abort och är lika illa som att döda en levande människa (utom i de fall, då läkare säger att barnet måste tas bort för att moderns liv skall kunna rädds). Även om några ungdomar brutit mot sjätte budet, så att de fått barn innan de är gift, får de inte göra det onda värre genom att också bryta mot femte budet.
* Att döda svårt sjuka eller gamla människor. Det kallas eutanasi (eller numera ofta dödshjälp) och är straffbart. Det är orätt att förkorta någon människas liv, ty Gud ensam skall bestämm hur länge vi skall leva. Varje människas liv är en viktig och oersättlig nådatid, som hon skall använda till att komma närmare Gud och vara till glädje för medmänniskorna.
Sedan talas om att anfalls- och rövarkrig är brott mot Guds bud men att försvarskrig eller nödvärn kan vara berättigat. Och texten fortsätter:
Under alla omständigheter är det vår plikt att arbeta för fred och försoning melln folken. I vår tid är det särskilt viktigt att alla kristna människor energiskt arbetar för att atomkraften bara får användas för fredliga ändamål.
Och så kommer exempel på hur man kan såra andra och bryta mot femte budet även genom ord. Samt positiva exempel på hur femte budet vill få oss att "hjälpa och bistå vår nästa i alla faror och levnadsbehov" (Luther) - som den barmhärtige samariten gjorde. Och det här är viktigt - det behövs både tydliga avståndstaganden från en abortpraxis som spårat ur (det är inte bara abortlagens fel) och positiva insatser för att underlätta fullföljda graviditeter, både inför själva förlossningen och efteråt. Särskilt viktigt är det att papporna är beredda att ta ansvar också för ett barn med handikapp, t ex Downs syndrom. Egentligen borde man - ja, just man! - väl inte ha sex ö h t om man inte är beredd på att göra det - "den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, tar emot mig" sa ju Jesus med syftning på barn ö h t men även på just ett sådant barn.
Ja, det var några tankar på Livets söndag. Jag är visserligen man och ärkebiskopen kvinna, men det är ju främst kvinnor som slagit larm i exemplen ovan. Och som på sedvanligt manér avfärdats som något slags hysterikor. Utom av dem som undertecknat denna debattartikel i Världen idag. Jag noterar att Efs´ missionsföreståndare nuförtiden inte är med på uppropen inför Livets söndag - fick förre missionsföreståndaren alltför hård intern kritik när han gjorde det? Och hade kritiken varit lika hård om frågan hade gällt födda små barn i kuvös? (De foster som Jennie Nordin visat är utan svenskt rättsskydd kan ju vara upp till 10 gånger större och nästan dubbelt så gamla som barn i kuvös!).
Katekesfråga 252: Vilka osynliga gåvor ger Kristus med brödet och vinet i den heliga nattvarden?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar