Den här psalmen behöver ingen särskild presentation, eller hur? Möjligen tycker någon att den inte är någon riktig adventspsalm. Men i 1937 års psalmbok stod den under rubriken "Advent". Himmelriket är nära!
I min konfirmationspsalmbok 1983 stod "Jesus från Nasaret" fortfarande bland adventspsalmerna. Och den här årgången är den ju given på Andra söndagen i advent, när Jesus ropar: "Tiden är inne, Guds rike är nära, vänd om och tro evangelium!" Varje vers i psalmen slutar ju: "Himmelriket är nära", som i sista versen föregås av: "Tro evangelium!"
Detta är den äldsta av alla de Frostenson-psalmer vi har i psalmboken. Hösten 1934 hade vännen och psalmdiktaren Gustav Thorsell ringt nästan varje vecka och bett honom börja skriva psalmer. Anders Frostenson berättar:
Vi var goda vänner. Men jag slog ifrån mig och sa: Se, det kan jag inte, jag har inte skrivit någon regelbunden vers, knappt några rim heller. - Men han var envis och stötte på mig gång på gång. Och så lovade jag: jag ska försöka. På nyåret [1935] reste jag till Sigtunastiftelsen en vecka. Jag började med detsamma på kvällen och märkte att skriva regelbunden vers var inte så svårt, det är bara att räkna takten på fingrarna. Jag skrev, på prov liksom, två strofer och byggde på slutorden i den 139 psalmen i Psaltaren: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta." (Till min överraskning fick jag senare se att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tagit in den psalmen i sin nya sångbok [den har anslaget "Pröva mig, Herre, denna stund", skr. anm.]).
På morgonen började jag med den psalm som blev adventspsalmen, nr 48. Ordet jag skulle bygga upp den på, blev klart för mig på en gång: "Himmelriket är nära" (Mark. 1:14). Det var då och sen långt fram det mest centrala bibelordet för mig. Det hörde samman med min första gudsupplevelse på den skånska slätten.
På Sigtunastiftelsen bodde jag på ett rum, där det hängde ett porträtt av Grundtvig, den nordiska folkhögskolans skapare. Just på den här platsen var det ju heller inte så konstigt att tankarna gick till Grundtvig och till hans kyrkpsalm Gammal är kyrkan, Herrens hus. Jag gjorde alltså en kyrkpsalm med fem verser (psalmkommittén tog omsider bort första och sista verserna - och så blev det, till min överraskning, en adventspsalm av den...
Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 39 (Skeab 1981).
Första resp. sista strofen i den ursprungliga versionen löd för kännedom så här:
Klockorna kalla till Herrens hus, vitt över land och stad. Kommen I alle. Ur malmens brus tonar en hälsning glad: Himmelriket är nära.
[---}
Hastigt vi nalkas den tysta värld, som vi har kommit från. Klockorna snart kring vår sista färd ringa med mäktigt dån. Himmelriket är nära.
"Man monterade ner klockorna", kommenterade Frostenson lakoniskt psalmkommitténs förkortning, som nog måste betraktas som ganska lyckad - och i varje fall starkt har bidragit till att psalmen så ofta blivit sjungen. Annars påminner ju originalets memento mori-motiv starkt om Franzén-psalmen Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, som också låter kyrkklockan ringa kallande och manande. Hastigt nalkades i varje fall vännen Gustav Thorsell en annan värld. Frostenson berättar: Så reste jag tillbaka till Stockholm en söndagkväll. Och tänkte att jag genast skulle ringa upp Gustav Thorsell och be att få komma upp och visa de här psalmförsöken. Men det var sent på kvällen; jag tänkte: jag ringer i morgon bitti i stället. Så ringde jag då upp och frågade efter honom. Det blev alldeles tyst i telefon; sen sa hans hustru: "Gustav Thorsell har dött i natt." Jag blev oerhört skakad. Men så kände jag också något annat: det var ett testamente – att ha ett ansvar för svensk psalm. (Citerat efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem (Skeab 1981)). Gustaf Nordquists melodi har ju blivit lika klassisk som texten. Men Jonas Gustafssons nytolkning är inte så dum den heller:
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
