torsdag 31 mars 2011

Grattis på födelsedagen, stiftschefen!

Påskvänner!

Det ryktas att Per Eckerdal fyller 60 år just idag
, den dag han valdes till stiftschef i Göteborg. Stämmer det vill jag absolut gratulera åtminstone till det förra! (Med fromma förhoppningar - o sancta simplicitas! - om att han trots allt ska visa sej vara eller bli en verklig biskop).

Välsigna oss, giv ljus och frid,
giv fröjd i liv och lära.
Bered vårt folk en sommartid,
ditt namn, o Gud, till ära.

Det blev ännu en Eckerdal

Påskvänner!

Lars Eckerdals lillebror Per blev idag vid lunchtid utnämnd till biskop i Göteborg. Huruvida han blir en biskop i kristen mening återstår sannerligen att se. Det är ju t.ex. inte ens säkert att han menar (eller vågar stå för) att det finns en gudomlig mening för ett barn med att ha en mor. Eller för den delen med att ha en far. (Statens och Svenska kyrkans lednings lära är ju just nu att det i alla avseenden är lika bra med en extrapappa resp. extramamma). Huruvida han i försoningsläran sakligt sett har en annan åsikt än Waldenström - eller för den delen Ulla Karlsson! - kan vi inte heller i dagsläget vara säkra på. Bara att han i vart fall uttrycker sej mer diplomatiskt. Just så illa är läget i Svenska kyrkan just nu. Det ska EFS aldrig försöka mörka för att försvara sin "inomkyrklighet". En självständig väckelserörelse behövs minst lika mycket nu som 1856.

Staffan Grenstedt gjorde nu en "Anders Sjöberg" och vann första omgången utan att kunna vinna över den samlade folkkyrkligheten i andra omgången. Enligt initierad källa avfärdades han av Socialdemokraterna (vad nu detta parti har med ett biskopsval att göra!) som mycket olämplig. Det är hedrande för Staffan. Och kanske han liksom Anders Sjöberg ska tacka Herren för att de inte blev stiftschefer. Med all respekt för de gåvor som EFS-arna Esbjörn Hagberg eller Tony Guldbrandzén (eller den EFS-vänlige Ragnar Persenius) förvaltat, kan jag inte säga att dessa uppträtt med den kraft och konsekvens man kan begära av en andlig ledare i Svenska kyrkans alltmer absurda läroläge (där politiska partier sitter och bestämmer i lärofrågor!!!).

Men eftersom vi ska be för kungar och all överhet, kan vi även be för Per Eckerdal. Vi måste dock inte erkänna honom som biskop. Eller för den delen avfärda honom direkt. Upp till bevis nu, Per, även om Wallins biskopsvigningspsalm knappast lär sjungas i Göteborgs domkyrka mer, i varje fall inte före den nya re-formation vi hoppas och ber om åtminstone till 500-årsminnet av den 31 oktober 1517. Vi kan dock sjunga även med västerfärneboprästen och musikern Mikael Nordin:

Guds kyrka, fri från världens makt,
består i alla tider.
Lik Herren, avklädd jordisk prakt,
hon segrar när hon lider.

Be för biskopsvalet i Göteborg

Påskvänner!

Låt oss be för biskopsvalet i Göteborg, som avgörs idag den 31 mars. Göteborgs stift har alltsedan Bo Giertz´ dagar haft stor betydelse för hela den svenska kristenheten. Inte bara genom sina biskopar. Och det är viktigt att det åtminstone inte blir en biskop som river ned, t.ex. den underbara, gammelhöglågkyrkliga S:t Pauli församling där jag firade gudstjänst med över 400 personer en vanlig söndag för halvannan vecka sedan. Det är inte svårt även för en EFS-are och icke-göteborgare att stämma in i bönen på stiftets hemsida.
Ledarskap har stor betydelse för en kyrka. Det bör även en lågkyrklig kunna inse. Men det innebär inte att vi behöver erkänna biskoparna som våra andliga ledare eller slentrianmässigt låta dem predika på EFS-konferenserna. Den bistra sanningen är att man åtminstone alltsedan K-G Hammars tid inte kan ta för givet att en stiftschef är kristen, långt mindre att en stiftschef är evangelisk-luthersk och förtjänt av hedersnamnet biskop.
Det vore därför orättvist att hänga ut en underordnad kvinnlig präst i Dalarna, se här och här, för att hon i klara verba säger samma sak som K-G Hammar (obs man!) et consortes länge uttryckt i mer diplomatiska ordalag. Formellt ledarskap kan man utnämnas till - reellt ledarskap och de troendes aktning får man allt lov att göra sej förtjänt av. (Genom Guds nåd, förstås). Skjut inte mot Ulla Karlsson i Aspeboda - kolla "biskoparna" och alla som kallas till EFS-sammanhangen istället. EFS-prästen Krister Berg i Piteå uttryckte för två år sedan sin sympati med K-G Hammar och sin antipati mot oss som sa ifrån. Jag kallade hans öppenhet för livsfarlig. Men inte heller Krister Berg ska i första hand ses som ansvarig (om än EFS sannerligen måste se om sitt eget hus) för en utveckling som högre ledningar (dock inte vår Herre) länge bäddat för.
Som sagt, låt oss be för biskopsvalet i Göteborg och att Staffan Grenstedt, om han väljs, inte får ryggraden utdragen under vigningen.

//: Varje gång Guds Ande rör mej,
rör mitt hjärta, vill jag be ://

På hans löfte är det lönt,
se, hur livet spirar skönt!

torsdag 17 mars 2011

Må Staffan vinna... eller...

Påskvänner!

Vid Kom och se-festivalen 2005 sedan ledde jag och min hustru ett möte med Staffan Grenstedt i Pingstkyrkan i Edsbyn. Vi sjöng bl.a. Roland Utbults fina psalm "Du finns här som skapat liv på jorden". Staffan berättade om mission (vad annars?) och vi skojade lite om Hälsinglands apostel med samma namn som han. (Nu har vi också en Staffan).

I dagarna är Staffan Grenstedt aktuell som biskop i Göteborg. Precis som Anders Sjöberg för några år sedan vann Grenstedt i första omgången. Men det säger ju inte mycket. Kanske minns ni att Agne Nordlander vann provvalet i Växjö när Wejryd till slut blev biskop? Förra gången i Göteborg samlade sej "liberalerna" kring Aurelius, vars bror Erik blev biskop i grannstiftet Skara.

Den här gången står Staffan Grenstedt mot Per Eckerdal, och skulle Eckerdal vinna skulle Aurelius både företrädas och efterträdas av en Eckerdal. Klart en EFS-are håller på missionären Grenstedt, eller hur? Utan att göra sej alltför stora illusioner om vilka som vanligen får bli stiftschefer i Svenska kyrkan idag. Sen är ju frågan om själva biskopsvigningen drar ryggraden ur folk, som den gamla barnberättelsen förtäljer...

Förutom att ha skapat en informativ hemsida inför biskopsvalet, svarar Grenstedt kärnfullt och bra på frågor på stiftets hemsida. För en jämförelse länkar jag även till Eckerdals svar. Hela kandidatutfrågningen (med 8 minipredikningar) kan ses här fram till slutvalet den 31 mars. Staffan Grenstedt predikar och utfrågas här. Det är många bra frågor och intressanta svar, men det kan vara väl så intressant att notera vilka frågor som inte ställs och vilka svar som undviks. Alltsedan K-G Hammars dagar är det också uppenbart att det inte är självklart att biskopen är kristen. Och att biskopen är evangelisk-luthersk slutade vara självklart långt tidigare. (Jo, jag vet att komminister Hans Lindholm i Uppsala gick i taket när Hammars tro ifrågasattes, men läser man "Samtal om Gud", "Ecce homo" och "Jag har inte sanningen - jag söker den" kommer man inte undan frågan - med all bävan och respekt för en fin person).

Be för biskopsvalet! (Det gäller ju bl.a. att min svåger i Lysekil får en bra stiftschef ;o).

lördag 12 mars 2011

Ur "Om vägen kunde berätta" (sid. 91)

När vi nu konsekvent vidhåller de inom fornkyrkan så strängt hävdade läropunkterna om arvsyndens tillräknelighet och nyfödelse i dopet, så undrar mången hur det blir med dem som dö utan döpelse. Frågan behöver icke vara framsprungen ur någon sorts spetsfundighet, man kan bliva ställd inför den ute i det praktiska livet. Den har ock sysselsatt teologerna åtskilligt.

I sin uppmärksammade avhandling "Om Arfssyndens Tillräknelighet" har Wilhelm Flensburg framkastat "den förmodan, att Gud i en annan tillvaro har sina särskilda, för oss obekanta medel varigenom frälsning bliver möjlig" för "det barn, vars späda liv döden utsläcker, innan det ännu av dopets nådegåva blivit delaktigt." Kyrkan har enligt den citerade författaren heller aldrig påstått, att ett sådant barn "skulle vara dömt till evig osalighet."

Det där sista kan man hålla med om. Vad så funderingarna om frälsning efter döden beträffar, så visar de endast, och den saken är tillräckligt bevittnad av kyrkohistorien, att när det teologiska tänkandet söker bemästra en svårighet, så råkar det ofta in i en annan och större. Och i detta fall brukar det gå så, att den som börjar spekulera över frågan om bättring efter döden brukar sluta vid den av Schleiermacher hävdade ståndpunkten, att alla till slut blir saliga. Och under den förutsättningen tjänar det inte mycket till att orda om vare sig syndaförlåtelse eller nyfödelse, tro eller dop.

Men det finnes en annan och bättre lösning av ovan berörda svårighet, och det är om denna vi till sist ville nämna något.

Här i landet fick män sådana som Hammar, Fjellstedt, Rosenius m.fl. föra ett s. k. tvåfrontskrig i dopfrågan. Samma var förhållandet i Norge, där Gisle Johnson och Caspari befann sig i skottgluggen - den sistnämndes "Historisk-kritiska Afhandlingar over en Del virkelige och formentlige orientalske Daabsbekjendelser var dock huvudsakligen riktade mot grundtvigianismen i Danmark. I sin av oss förut citerade bok har Johnson uppehållit sig vid förenämnda svårighet och därvid citerat följande ord i norska kyrkoritualet:

Dör ett barn i moderlivet eller förrän det kan komma till dop och kristendom utan föräldrarnas förseelse eller försummelse i något avseende, så kan dessa äga ett lugnt samvete och vara förvissade, att deras barn är ett Guds barn, som funnit nåd för Gud i Kristus Jesus enligt hans löfte, varigenom han förklarat, att han vill vara icke allenast alla troendes Gud utan även deras säds Gud (1 Mos. 17:7, Apg. 2:39). Ty änskönt detta barn efter Guds outrannsakliga vilja icke fick tillgodonjuta de rätta anordnade nådemedlen, så är dock intet tvivel därom, att Gud, som icke är bunden av vissa medel, av sin översvinnliga nåd och efter sin outgrundliga vishet upptager det till salighet på ett annat mindre allmänneligt sätt.


Att så är förhållandet grundar sig givetvis på världens rättfärdiggörelse i Kristus, det allmänna barnaskapet och den allmänna försoningsnåden. Och när en individ kommer till världen, är den icke blott delaktig av Adams syndafall utan även av Kristi upprättelse. De hemligheter, som innefattas i detta Frälsarens verk, har det lilla barnet icke genom uppsåtlig synd och otro förspillt eller förkastat.

Gäller det sedan för oss att komma i åtnjutande av dessa salighetens skatter, har Gud hänvisat oss till nådemedlen, men själv har han icke ovillkorligen bundit sig vid dessa. Härom säger David Hollatius (1648-1713): "Vi är väl bundna vid bruket av salighetens medel, men Gud kan dock verka på ett utomordentligt sätt, liksom vi ordentligtvis begagna oss av födan när vi hungra och läkemedel när vi är sjuka; men Gud förmår väl nära oss utan mat och hela oss utan läkemedel på ett utomordentligt sätt."

I samma riktning går följande yttrande av Luther: "Gud har icke så bundit sig vid sina sakramenter - men genom sitt ord har han förbundit sig med oss - att han icke detsamma förutan på ett annat oss obekant sätt skulle kunna göra de odöpta barnen saliga. Alltså håller jag före och hoppas, att den gode barmhärtige Guden tänker något gott även om dessa barn, vilka utan sin egen skull och utan förakt för denna offentliga befallning icke hava undfått det heliga dopet."

Och i Kristliga Visitations-Artiklar av år 1592, som åtminstone i Sachsen erhöll symboliskt anseende, heter det: "Dopet är nya födelsens bad, emedan vi i det blir födda på nytt och beseglade och benådade med barnaskapets Ande. Utan att en människa varder född av vatten och Ande kan han icke ingå i Guds rike. Härvid är dock ej tänkt på nödfall." Sådana nödfall förelåg ofta i fornkyrkan, då katekumener led martyrdöden utan att ha blivit delaktiga av vare sig det ena sakramentet eller det andra. På samma sätt fick ju rövaren flytta från avrättsplatsen till Guds paradis utan både dop och nattvard. Men skulle han förblivit på jorden någon tid, hade han förvisso behövt båda delarna. Till detta må endast fogas följande bekanta (?) ord av Augustinus: "Icke avsaknaden av dopet utan föraktet för detsamma är det som ådrager dom."

fredag 11 mars 2011

Odöpta barns öde

Påskvänner!

Kyrkohistorikern prof. Carl Fredrik Wislöff (1908-2004) skriver (min övers.):

Vem har inte hört att Augustana lär att odöpta barn hamnar i helvetet? Detta är ett påstående som framställs rätt vad det är. Sammanhanget är ofta det att man vill visa hur omöjligt det är att kräva trohet mot kyrkans bekännelse. Ni tror inte på den själva, sägs det. Augustana säger att odöpta barn blir förtappade - och det tror ni väl inte?

Många föräldrar har gjort sig oroande tankar kring denna fråga. Det finns all orsak att undersöka om det är riktigt, det som påstås om vår kyrkas bekännelse.

Avgörande för vår tro är inte det som står i Augustana (den augsburgska bekännelsen). Bibeln avgör saken. Men nu vill vi ta upp denna fråga, och se om nämnda påstående är riktigt.

Var tar påståendet sin utgångspunkt? Den bygger på uttrycken i artiklarna 2 och 9 i den augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana). I artikel 2 sägs att alla människor föds med arvsynd, d.v.s. utan gudsfruktan och tillit till Gud, och med ont begär - och denna arvsynd lägger alla människor under Guds vrede, om de inte föds på nytt genom dopet och Den Helige Ande.

I artikel 9 sägs att dopet är nödvändigt till frälsning och att barnen måste döpas; vederdöparna, som förkastar barndopet och lär att barnen blir saliga utan dop, fördöms (fördömelsen avser deras lära, inte deras personer). Detta efter den latinska texten. Det var även en tysk text till Augustana, och där heter det: Vederdöparna förkastas, de som lär att barndopet inte är rätt.

Som vi ser läggs här fram en mycket allvarlig syn på människans syndafördärv, sådan hon är i sig själv. Den medfödda syndiga naturen är en så allvarlig sak, att man måste födas på nytt genom dopet och Den Helige Ande för att bli salig. Skriftställen som Ef. 2:3 och Joh. 3:5 har legat till grund. Vidare har det gjorts allvar av Bibelns ord om dopet som pånyttfödelsens bad (Tit. 3:5).

Men så är det detta att några ger sig till att dra en negativ slutsats av dessa ord. De säger: Alltså måste alla som inte döps gå förlorade! Till och med ett litet barn, som varken har gjort gott eller ont - bara för att föräldrarna var för sent ute med dopvattnet!

Är detta meningen med orden i Augustana 2 och 9? I så fall måste detta ha varit tanken hos dem som skrev Augustana och undertecknade den. Det var Melanchton som skrev Augustana. Undertecknad blev den efterhand av alla ledande lutheraner, lekmän och teologer. Menade då alla dessa att odöpta odöpta barn går förlorade? Har de sagt något som pekar i den riktningen?

Svert är att det har de inte.

När det gäller Melanchton, så har han flera gånger givit uttryck för en helt annan syn. Från 1553 har vi sålunda ett uttalande som kort och gott går ut på att dopet och tron normalt hör samman, men om en som tror dör utan att ha fått dopet, så blir han frälst genom tron på Kristus. När det gäller barnen, så blir de i ett sådant fall frälsta genom att föräldrarna i bön och tro bär dem till Kristus. Det finns också andra uttalanden av Melanchton i samma riktning.

Det kan också nämnas att frågan om de odöpta barnen ofta omtalas i de lutherska kyrkoordningarna. Detta är skrifter som blev utgivna i reformationstiden, med riktlinjer för kyrkans liv och praxis sedan de reformerats efter Guds ord.

I dessa kyrkoordningar heter det då regelmässigt att man inte ska tro att de odöpta barnen inte kan bli saliga. Man ska tvärtom trösta oroliga mödrar med Jesu ord: "Det är er Faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad" och: "Låt barnen komma till mig." Så sägs det t.ex. i den danska kyrkoordningen av 1539, som skulle gälla också för Norge. I det senare kyrkoritualet av 1685 blir samma sak sagd, och det gäller också den norska "Altarboken" från 1920, som alla präster skall följa (1972).

Denna vägledning i de lutherska kyrkoordningarna har bl.a. sin bakgrund i den romersk-katolska kyrkans lära om limbus puerorum, barnastället, som romarkyrkan talat så mycket om. Det var en vanlig tanke att odöpta barn varken kom till himlen eller helvetet, men till ett ställe mitt emellan. Där fick de inte del av den fulla saligheten, men hade det för övrigt ganska bra - om detta var det f.ö. en del olika tankar.

Men allt detta är utan stöd i Bibeln, där det varken står om skärseld eller limbus. Därför förkastades sådana tankar. Odöpta barn blev av sina föräldrars böner förda till Jesus - så tänkte man.

- - -

Under källstudier som jag har bedrivit i dessa och liknande spörsmål kom jag över en bok som nu måste sägas vara glömd. Den är skriven av Johannes Bugenhagen, som var församlingspräst i Wittenberg och Luthers gode vän, och som kallades till Danmark för att sätta kyrkan i sitt rätta skick efter Guds ord. Boken heter (i svensk översättning): "Den 29 psalmen utlagd av Dr Johannes Bugenhagen från Pommern. I vilken också (talas) om barndopet, och om de ofödda barnen och om de barn man inte kan döpa. En Tröst av Dr Martin Luther för de kvinnor som det gått galet för under barnafödsel. 1542."

Det är intressant att läsa den gamla boken. Bugenhagen har tillägnat den kung Kristian III av Danmark och Norge, och författaren säger i förordet att han vill lägga fram den syn som han har förkunnat både i Kungens riken och i de nordtyska städerna. Vi ska här ta fram några av huvudtankarna.

Bugenhagen talar då först om dopet, pånyttfödelsens bad - och om barndopet. Han polemiserar mot döparna, som inte ville att småbarnen skulle döpas. Gud ville ju att barnen i det gamla förbundets tid skulle få omskärelsens förbundstecken; ska då inte vi kunna ge våra barn del i förbundets välsignelse?

Han vänder sig mot döparna och frågar om de tror att människonaturen i sig själv är så ren och oskyldig att en ny födelse inte är nödvändig. Om de verkligen tror det, hur kommer de då förbi Bibelns allvarliga ord om vårt medfödda syndafördärv? Och å andra sidan, om de tror Guds ord om detta syndafördärv som vi är födda med, hur menar de då att barnen ska bli hjälpta om vi inte ska döpa dem?

Ska vi leva i ovisshet om en så viktig sak? Nej, vi ska inte det. Jesus har sagt att vi ska föra barnen till honom - och det gör vi i dopet.

Men så vänder han blad och bemöter de romersk-katolska teologer som har skrivit om "barnastället". Han håller sig särskilt till ett mycket allvarligt ställe, som härstammar från Fulgentius, en författare från omkring år 500. Han hade en mycket pessimistisk syn på de odöpta barnens öde. P.g.a. ett missförstånd trodde man i allmänhet att detta citat var från Augustinus. Men av stilistiska skäl tror Bugenhagen inte att det är Augustinus som har skrivit det - och därmed visar han sig som en fin humanist, citatet är som sagt hämtat från en annan mans bok.

Men varför skulle vi tro så galet om de odöpta barnen, säger Bugenhagen. Jesus tar emot de kristna barnen. Och så tar han till en bild:

Då Israels barn gick igenom det Röda havet, då var det också många små barn med. Några av dem var så¨små att de bars i moderlivet. Men de räddades allesamman. Farao fick inte ta dem. Far och mor bar över dem.

Och nu har Jesus gett oss dopet för att vi ska bära våra barn till honom i den, sägs det vidare. Men ibland kan vi inte få våra barn döpta. Det händer att födelsen bli mycket svår, så att barnen dör under födelsen. Kanske dör både mor och barn - sådant hände nog oftare i äldre tid än i våra dagar. Läkarvetenskapen hade inte samma medel och den kunskap som nu.

Men om något sådant händer, då får vi ju inte barnet döpt - och likafullt var det ett levande barn. Och hur tänker vi då? Ska vi tänka att Gud har förkastat barnet?

Alls inte. Kan vi inte föra barnet till dopet, så kan vi anbefalla det till Gud i vår bön. Då Jesus har lovat att våra böner ska höras när vi ber om något efter hans vilja, och då det är hans vilja att de små inte ska gå förlorade, så är det helt säkert och visst att Jesus tar emot dessa små barn.

Denna skrift av Bugenhagen har Luther läst, och han tyckte så bra om den att han fick lust att skriva ett efterord till den. Han ville trösta de kvinnor som hade mist sina barn utan att de var döpta.

Tankegången hos Luther svarar helt emot den vi finner hos Bugenhagen. Gud hör den bön vi sänder till honom i vår nöd. Ja, även om modern i sin nöd inte orkar formulera en bön, så blir själva nöden en bön i Guds ögon, så som det heter hos Moses: han var så full av sorg och ångest att han inte kunde tala, men Gud sa: Varför ropar du till mig? (2 Mos. 14:15). Gud har bundit oss till nådens medel, men han har inte bundit sig själv.

Denna lilla skrift av Bugenhagen och Luther hade på sin tid stor utbredning. Det hänvisas till den i flera av de lutherska kyrkoordningarna, och i Slesvig-Holstein måste alla präster ha ett exemplar.

Här ser vi ett exempel på hur reformatorerna tänkte. Denna skrift är inte skriven av vem som helst, det är Luther själv och en av hans närmaste medarbetare som skriver.

Detta har sin betydelse för oss, inte för att dessa mäns ord i och för sig förpliktigar oss i vår tro. Det är till sist bara Guds ord som avgör alla spörsmål. Men här är det tal om hur en viktig punkt i vår kyrkas bekännelse ska uppfattas. Några ger den en tolkning som verkar meningslös, och drar så den slutsatsen att ingen av oss är bekännelsetrogen.

I en sådan situation är det gott att få klarhet över hur de män tänkte som skrev Augustana eller underskrev den. Vi ser då vad som är sammanhanget. Dessa män gjorde allvar både av arvsynden och av dopets makt och kraft. Men de var inte villiga att dra negativa slutsatser utöver det Guds ord säger.

Bugenhagens tankar har pastoral betydelse den dag som i dag är. De håller sig nämligen till det som Bibeln säger. Guds har bundit oss till nådens medel. Men han har inte bundit sig själv.


(Carl Fredrik Wislöff, ur boken "I Jesu navn", Lunde 1972. Övers. A.H. 2011).

torsdag 10 mars 2011

Den nya sången

Påskvänner!

Måste få göra lite reklam för Den nya sången, en sångbok i ringpärm som givits ut på BV-förlag under redaktion av Johan Åström, Karna Arvidsson och Anders Andersson.
Den nya sången
Liksom Ung psalm (red. Anna Braw m.fl.) och Sjung till Herrens ära (red. Gunnar Eriksson och Jan H Börjesson) innehåller sångboken en fräsch blandning av gammalt och nytt i lättillgänglig formgivning. Som Jesus säger: "En skriftlärd som blivit en himmelrikets lärjunge är som en välbärgad man, som ur sitt förråd hämtar både nytt och gammalt". Köp, sprid och sjung!

Fyll hela jorden med lovsång!
Lova Herren med allt vad du har!

EFS i Bollnäs hade eget möte på söndagseftermiddagen

Påskvänner!

Jag firar påsklov i Lule just nu. Men jag måste bara få berätta om söndagseftermiddagens speciella EFS-möte i Bollnäs (mycket EFS på fastlagssöndagen, således). I en lägenhet med fastlagslila gardiner och fastlagsmässigt festfika - dock utan semlor - läste vi Per Harlings berättelse om bakgrunden till Olov Hartmans psalm "För att du inte tog det gudomliga", bad och tackade vår Herre - och tittade på nya riktlinjer för EFS:s missionsarbete. Samt tog in medlemsavgifter och valde folk till distrikts- och årskonferenser. Innan det var dags för gofikat, men jag gick faktiskt före tårtan efter att ha högläst Tore Nilssons originella fastlagsdikt "Här i fastlagens is och snö / går du, Herre, bort för att dö".

Jag fick förtroendet att bli föreningens ombud till årskonferensen i Piteå i början av juni - senast jag var ombud (då för Ume-Ersmarks EFS) var för nio år sedan, då konferensen också ägde rum i denna sommarstad vid Norrbottens riviera. Det ska bli mycket intressant och jag hoppas att jag får möjlighet att ta med mej barnen. Vad tycker ni förresten att man ska motionera om? Att EFS ska ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013? (Det kan väl i varje fall inte vara mer opassande än om Socialdemokraterna gör det?).

Men till årskonferensens sommar, en förebild till evighetens glädje, är det långt. Först har vi vårvinterns fastetid och sedan vårens påsktid. "Till paradis den vägen bär - men en smärtornas väg det är", som seminarierektorn Carl Gotthard Liander i Bollnäs skrev om

VIA DOLOROSA
("Jesus vandrar i vår bygd")

Här i fastlagens sol och snö
går du, Herre, bort för att dö.
Vintrigt väller från isig fors
brus kring dig och ditt kors.

Ännu tiger vårens trast,
ännu blommar ej videts kvast,
men snart slår dock törnet ut,
ej i blom men som vassa spjut.

Buller från smedjor hör väl du.
Spikar smider vårt folk ännu.
Tecknas ett gissel nu i kvällens sken
av en vriden dvärgbjörksgren?

Öppen laddörr som ett gap
ropar om grav och främlingskap.
Ensam går du och oförstådd,
utestängd och fegt förrådd!

Över älven går du isens bro.
Skaren klirrar under din sko.
Jorden är frusen, tom och död-
Brinner din hjärteglöd?

Ja, den tvingar rosor slå ut
under törnekvistarnas spjut.
Genom fastlagens snö och is
banar den väg till paradis.

(Tore Nilsson 1919-98)

tisdag 8 mars 2011

Tillbaka i S:t Olov på Fastlagssöndagen

På kyrkhelg i St Olov med EFS-inspiratören m.m. Ingrid Lundström.

I söndags fick jag chansen - efter att ha spelat på en lördagsbegravning - att än en gång fara till S:t Olovs kapell i Edsbyn och spela på en gudstjänst. Det var Rune Månsson som predikade - och gjorde det bra. Han talade om Guds kärleks väg i både skapelse- och frälsningsperspektivet. Om skillnaden mellan att tvingas av Kristi kärlek och att tvingas av duktighetsambitioner. Och han gjorde det grundligt, inemot en halvtimme, vilket jag är gammalmodig nog att uppskatta - i en tid när somliga undrat om det är förbjudet att predika mer än 10 minuter!

Annars verkade det nog som om Gustav Vasas färd från Sälen till Mora ansågs mer värd att fira - även av de troende - än Jesus´ sista färd från Galiléen till Jerusalem. En gång på 60-talet väckte det stort rabalder att EFS-predikanter åkte Vasaloppet. Det talades om sabbatsbrott, medan andra talade om förlegade, olutherska tolkningar av tredje budet.

Men vad säger Luther i sin förklaring till tredje budet? Han talar visserligen inte om att söndagen skulle ha ersatt lördagen som sabbatsdag i gammaltestamentlig mening, men han säger: "Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta predikan och Guds ord, utan hålla det heligt, gärna höra och lära det."
Själv tycker jag nog att det är begripligt om den som själv åker tävlingsvasan (annars finns ju faktiskt öppet spår, tillägg 10/3) i evangelisk frihet uteblir från just den dagens 11-högmässa (det finns ju dessutom ofta gudstjänster på kvällstid). Men huruvida det är försvarbart att utebli från församlingsgudstjänsten för att BEGLO hela loppet på TV, det får var och en fundera över. (Starten kl. 8.00 är dock en familjetradition att se även hos oss).

torsdag 3 mars 2011

Inför Fastlagssöndagen - den pakistanske ministern Shabaz Bhatti om Jesus och korset

Påskvänner!

Inför Fastlagssöndagen och temat "Kärlekens väg", lyssna på Pakistans siste (?) kristne minister Shahbaz Bhatti, nu dödad. Och läs Anders Gustafssons kommentar i Dagen. Och Johan Candelins i Kyrkpressen.

Läs både Joh. 3:16 och 1 Joh. 3:16. Nog känner man sej hälsosamt liten. Shahbaz Bhatti, tack för vittnesbördet. Må du leva i evighet. Och må Gud för sin egen skull och för din välsigna ditt muslimska land och vårt hedniska med "all den himmelska världens andliga välsignelser". Mot allt förnuft.