Glad första advent - Karl XII är död men Jesus lever!

Påskvänner!

Vill bara få önska er en god helg och ett gott nytt kyrkoår! Imorgon är det min namnsdag och Karl XII:s dödsdag (enligt juliansk kalender), men det känns inte svårt att välja Jesus som firningsämne den 30 november. Karl XII:s död innebar slutet för de flesta av dennes visioner - Jesus död innebar seger, och liv för hela världen.

Jag samtalade ikväll med en god vän vars fru dog för en vecka sedan och fick höra hur starkt ordet om Jesus lyste upp också hennes sista, svåra vecka på jorden. Då känner man att evangeliet verkligen berör också vår och världens yttersta tid, precis som missionsföreståndare Anders Sjöberg skrev om i Dagen idag. Och därmed berör det vårt liv här och nu, som Olof Edsinger skrev om i Dagen igår. (EFS:arna kommer fram bra i Dagen tycker jag - är det för att en EFS-are är chefredaktör?). För det som håller när allting annat vacklar, det är värt att satsa på under precis alla omständigheter.

Vill också passa på att gratulera Borgå stift (det svenskspråkiga stiftet i Finlands evangelisk-lutherska kyrka) till att domkyrkan nu återuppbyggts efter den förödande anlagda branden den 29 maj 2006. I morgon, den första söndagen i advent, ska domkyrkan "återibruktagas". Vilket vackert ord! Tänk om Guds gode Ande detta nya kyrkoår helt fick "återibruktaga" sitt tempel, våra kroppar!

För visst är det sant att Gud finns och att han kommit oss nära? Lyssna till kvällens helgsmålsbön i SVT (det går bra ända fram till jul).

Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud,
var glad, var glad och hylla din Konung och Gud.

Korsets plats i kyrkan är viktigare än den på kyrkogården

Påskvänner!

Jag har svårt att känna någon större upprördhet inför att Nyköpings kommuns begravningsombud Robert Tholén rekommenderat sockenrådet i Lilla Ryd i Sörmland att inte sätta upp något kors vid en planerad minneslund. Det tyder snarare på en medvetenhet om korsets betydelse - att det inte är en allmän döds- och gravsymbol utan en symbol för frälsningen genom Jesus Kristus. Argumentationen låter vettig: kristendomen har inte längre monopol på begravningsverksamheten och detta är en minneslund där både ateister och hinduer ska kunna samsas med kristna. Då kan det vara rimligt att visa återhållsamhet med tydligt kristna symboler. (Precis som när prästen Stig Jonsson på den sörjande faderns begäran sprättade bort ett kors på den kista där en judisk pojke skulle ligga - bra gjort, anser jag).

På samma sätt har jag svårt att dela somliga kristnas förtvivlan över att allsköns andra symboler än korset det senaste kvartsseklet invaderat dödsannonserna. Under större delen av 1900-talet stod ju dödsannonskorset i praktiken inte för något annat än att personen var död - men nu har korset plötsligt (åtminstone i många fall) återigen blivit en klar bekännelse till den korsfäste och uppståndne Frälsaren.

Den som vill bekänna sin kristna tro och sin tacksamhet över Jesus död på korset kan med fördel ha ett kors i sin dödsannons och låta ett kors ristas in på sin gravsten. Den friheten vill ingen - ännu - ta ifrån oss. Och att smälla upp stora träkors på kyrkogårdar och allsköns berg (den senaste tankeflugan här i Hälsingland åtminstone) betyder ingenting om inte korsets evangelium tydligt förkunnas i våra predikstolar. Jag tänker på historien - sann eller ej - om hur kung Karl XII lät göra ett litet krucifix till predikstolen i Ystads kyrka, för att prästen skulle veta vad predikan borde handla om (den hade enligt sägnen innehållit för mycket devot snack om kung Karl, i alla fall sedan denne gjort entré mitt under gudstjänsten). Är historien inte sann är den åtminstone tänkvärd.

I det urgamla kors, av Guds blod färgat rött,
en förunderlig skönhet jag ser,
ty det är på det korset han lidit och dött,
han som frälsningens nåd åt mej ger.