På EFS:s hemsida [och i tidningen Dagen, anm. 090506] meddelas att förre budbärarredaktören, johannelundsrektorn m.m. Torsten Nilsson (1925-2009) har avlidit i en ålder av 83 år.
Om det finns mycket att säga. Jag hörde redan i unga år mycket om Torsten Nilsson men läste först i vuxen ålder något av honom. Läsningen har i huvudsak givit positiva intryck, särskilt "Ropet och svaret" förtjänar sin minor classic-status. Även "Nutidsmänniskan och evangeliet" och "Tio bud eller inga" (vilken provocerande men inadekvat titel!) var ytterst fängslande och till allra största delen bibelförankrad och övertygande läsning. Fast särskilt den sistnämnda vållade på sin tid en oerhörd debatt (distinktionen mellan 10 Guds bud som icke-bindande moselagstiftning och 10 Guds bud som av Nya Testamentet bekräftad evig morallag - med reservationer för sabbatsbudet - är förvisso inte helt lätt att uppfatta). Och tillsammans med mer eller mindre offentliga tankar kring bibelsyn och bibeltolkning ö.h.t. gjorde den att förtroendet för Torsten allvarligt rubbades bland många EFS-are, bl.a. i Västerbotten (där Lutherska Bibelstudiestiftelsen, nuvarande Evangelisk-Luthersk Samling, bildades i början av 1970-talet), men även på andra håll. Bl.a. Olof Emgård, ledamot i EFS riksstyrelse, som också i dagarna gått ur tiden, hade starkt kritiska synpunkter.
Och genom att den av goda skäl mycket beundrade Torsten Nilsson fr.o.m. 1970-talet - genom bl.a. sitt bidrag till den omdiskuterade boken Bibelsyn och bibelbruk och sin mot teol dr David Hedegård riktade pamflett Lystring - kom att uppfattas som (och kanske också verkligen blev?) mer fronderande mot konservativa bibelläsare än (som tidigare) mot förnekare och liberalteologer (dit många, säkert till största delen med orätt, nu räknade honom själv), så tycks åtskilliga av hans lärjungar och efterföljare - så mycket anser jag bestyrkt genom egna förstahandsintryck - ha blivit fullständigt oförmögna att på skarpen ta itu med det alldeles obestridliga och alltmer uppenbara avfall från inte bara evangelisk-luthersk lära utan igenkännlig kristen tro ö.h.t. som under de senaste decennierna börjat grassera inom Svenska kyrkan. Räddade vi oss verkligen från det stenhårt konfessionalistiska dike som David Hedegård drog mot bara för att tillsammans med hela Svenska kyrkan styra mot liberalteologins och religionsblandningens avgrund - och därmed, paradoxalt nog, i praktiken närmast övertydligt bekräfta relevansen i David Hedegårds varningsrop både i debattartiklar mot Torsten Nilsson (och biskoparna) och i böcker som "Ekumenismen och bibeln"?
Framtiden får visa det. Själv har jag en förhoppning om och, faktiskt, en förväntan på att Spong- och Gardell-evangeliet ska få alla krafter inom EFS som fortfarande i någon begriplig mening står för evangelisk-luthersk tro och bekännelse att enas i försvaret för de fullständigt grundläggande delar av det kristna budskapet som rör Guds själva existens som Skapare och Upprätthållare och Herren Jesus betydelse som sann Gud och sann människa. Och som "det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens."
Även om man anser att David Hedegård gick för långt i biblicism, luthersk-konfessionalism och Torsten Nilsson-kritik kan man väl ändå inte anse att kampen för vårt budskaps bevarade innehåll och för en kristustrogen skriftutläggning är principiellt onödig eller ska föras med undfallenhet och mildhet? Ger vi upp eller är alltför försiktiga får vi så klart Spongs lärjungar som biskopar. (Om vi nu inte faktiskt redan har fått det, redan före Ulfvebrands kandidatur - jag tänker bl.a. på Claes-Bertil Ytterberg och K-G Hammar). Och den dag jag måste motivera för ledande EFS-are varför det är katastrofalt, så har EFS förlorat hela sitt existensberättigande.
Vad gäller både Hedegård, Emgård och Nilsson m.fl. inblandade i debatten för 40 år sedan får vi nu ödmjukt säga: Vila i frid till uppståndelsens morgon.
Länge, länge har mitt hjärta
suckat, längtat efter friden,
sökt i oro och i smärta,
aldrig funnit den i tiden.
Du, o Gud, dess rop besvarar,
vanmakt du i visshet vänder,
du din vilja uppenbarar
när till oss din Son du sänder.
Salig, salig, den som kände,
den som trodde dig allena,
sanne Gud, och den du sände
att med dig oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
Inlägg
2 kommentarer:
Hej Andreas!
Som du vet kan jag ingen kyrkohistoria i den meningen av olika mäns tolkningsmodeller. Nu skriver du om en bok, som vågar visa på att Guds bud är lika aktuella i NT som i GT. Tack! Jag har undrat över hur någon kan ifrågasätta, att de skulle upphöra när Jesus sa, att han fullbordade lagen. Går det att få tag på Torsten Nilssons bok?
Fint att du finns med dina inlägg och Bloggar!
Gunnel
Jag vet inte - jag har inte boken själv och den är säkert slutsåld för länge, länge sedan. Kolla Bokbörsen www.bokborsen.com.
Men Torstens poäng, som han faktiskt argumenterar mycket väl för, är att GT:s bud och stadgar (där det faktiskt inte alltid är så enkelt att skilja på tidlöst och tidsbundet, morallag och ceremoniallag) I PRINCIP angår det judiska folket och inte oss annat än som förebildlig helighets- och Kristusförkunnelse, SÅVIDA INTE Nya testamentet bekräftar buden som tidlösa eller kanske snarare "uppgraderar" dem och deras giltighet.
Vad gäller matförbud förklarar ju Jesus all mat för ren, och sabbatsbud och bildförbud upprepas inte i apostlarnas brev (som de övriga av "de tio orden"). Torsten menade, såvitt jag förstår, att en kristen kyrka i första hand borde utgå från förmaningsord i de apostoliska breven, snarare än att betona just Moses stentavlor, medan jag tycker som Martin Luther (som dock till stor del verkar stödja TN:s resonemang, bl.a. kring sabbatsbudet) att de 10 buden är så bekräftade av Nya Testamentet att man - förutsatt en friare tolkning av sabbatsbudet - kan använda dem som grund också i nya förbundets etikundervisning. (De framhävs ju också som tidlösa mer än andra bud genom att de nedtecknades på stentavlor).
Men Torsten verkar ha en poäng i sin grundläggande princip om att Mose lag inte bara var vår "uppfostrare till Kristus" utan vår "uppfostrare tills Kristus kom." Lagen definierad som Moselagen är inte längre vår bindande auktoritet (även om den innehåller tidlösa regler som bekräftas av Kristus och NT, vår nya auktoritet), men lagen definierad som Guds tidlösa vilja med våra liv (Luther: vad Gud kräver av oss) är naturligtvis fortfarande fullt giltig. En kristen trälar inte under lagen i den definitionen heller och kommer inte under dess dom (är fri från lagen o.s.v.), men är naturligtvis angelägen om att följa Guds vilja och behöver även lagens förmaningar som korrektiv för sitt liv.
Det blir dock lätt absurt eller åtminstone pedagogiskt ansvarslöst, menar jag, att som EFS-prästen Bo Lindberg prata om 10 Guds bud som "upphävda", eftersom det i vanligt folks öron (konfirmanders m.fl.) då ju låter som om man numera får begå äktenskapsbrott, ha andra gudar m.m. Jag tror att en del av Torsten Nilssons anhängare komprometterat hans tänkande genom att förenkla hans mycket subtila men dock bibliskt och lutherskt förankrade teologiska resonemang till något som lätt framstått som ren antinomism (avvisande av lagpredikan ö.h.t.). Vill dock med glädje framhålla Bo Lindbergs bok "Kriser och segrar" som exempel på att man mycket väl i praktiken kan hålla en skarp lagpredikan med ett gott och rikt evangelium även om man i teologiska diskussioner har en (som jag tycker) mycket märklig profil.
Är 10 Guds bud upphävda? Ja, i så fall är de då i praktiken genast återinförda och nytestamentligt vidimerade, om jag läser Kristus och apostlarna rätt. (Med reservation för tolkningen av sabbatsbudet).
Skicka en kommentar