Gud välsigne konferensen!

Påskvänner!

Efter tisdagens kontraktskonvent med Psalmer i 2000-talet (köp den - jag får något öre per ex.!) och gårdagens begravning med Gammal fäbodpsalm är det nu dags för Kristi Himmelsfärdsdag. Ni sjunger väl "Halleluja! Sjung om Jesus!" som lovsång på gökottan?

Idag börjar EFS rikskonferens i Skellefteå. (Samt EFS Västerbottens distriktskonferens därsammastädes).

Och jag är fortfarande här i Bollnäs ;o). Nåja, jag ska styra kosan mot Mellansel i eftermiddag. Alltid något.

Gud välsigne konferensen! "Våga växa" är ett bra tema. Men apropå söndagens evangelietext - som jag hoppas kommer att läsas på söndag - är väl frågan om vi då också vågar lida? För Jesu skull?

Jesus sa: När Hjälparen kommer, som jag ska sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då ska han vittna om mej. Också ni ska vittna, för ni har varit med mej från början. Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall. De ska utesluta er ur synagogorna - ja, den tid kommer då den som dödar er tror sej bära fram ett offer åt Gud. Och detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mej. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, ska minnas att jag har sagt det.

"Martyrernas blod är kyrkans utsäde" var det någon som sa en gång apropå det här med att våga växa. "Flest martyrer vinner", sa någon annan. Vi ska alltså inte trakassera våra ideologiska motståndare, om vi vill nå framgång. Vi ska inte söka martyriet själva heller, vilket fornkyrkan ibland fick ingripa mot. Frågan är dock om särskilt många kristna i Sverige idag fallit för just den frestelsen? Är vi inte (inkl. mej själv) snarast lidandesskygga? Och blir då inte också vår växtkraft därefter?

Att lida är svårt.
Att lida utan att älska är svårt.
Att älska utan att lida är icke möjligt.
Att älska är svårt.

Jag får va hos dej,
jag får be till dej,
jag får lovprisa ditt namn.
Du har tid med mej,
när jag söker dej.
Min Herre, min Gud!