måndag 16 februari 2009

Reformation eller deformation

Påskvänner!

Med risk för att, som johannelundsrektorn m.m. Torsten Nilsson på 60-talet anmärkte på David Hedegårds tidskrift För biblisk tro, bli alltför felfokuserad och negativ, måste jag informera om att "biskop"
John Shelby Spong, som jag tidigare avfärdat som en ensam galehuk, tydligen har ett ganska brett kontaktnät inom Svenska kyrkan och varit inbjuden både 2004, 2005 och 2006 - samt nu i vår (till Sofia kyrka och provvalsvinnaren Hans Ulfvebrand)!!!!

En ny reformation, som i realiteten måste vara en svårartad deformation, verkar förberedas av likasinnade och håller förmodligen redan på att genomföras i Svenska kyrkan genom biskopar som exempelvis Lennart Koskinen. (Claes-Bertil Ytterberg skrev ju förordet till John Shelby Spongs bok om "en ny kristendom" - gammal som ormen - och bjöd in honom till Västerås stift och Rättviks stiftsgård). Jonas Nordén i Örnsköldsvik skriver klarsynt på Budbärarens debattforum. Och i fråga om Svenska kyrkans nya missionssyn kan man säga att missionsföreståndare Anders Sjöberg har "talat och räddat sin själ".

Jag är långtifrån alltid överens med teol dr Rune Imberg eller tidningen
Kyrka och Folk på västkusten. Men att inte fler rutit ifrån så rejält som Imberg om Spongs vidriga smörja! Någon gång måste saker nämnas vid sitt rätta namn. Det finns en artighet och diplomati som är fullständigt förödande, och som jag definitivt hoppas att nye missionsföreståndaren Stefan Holmström INTE tänker ägna sej åt. Det finns saker som inte går att förena under ekumenikens täckmantel, ståndpunkter man inte kan gå till mötes en millimeter hur intressanta själva frågorna än är. Galaterbrevet 1 och 2 Johannesbrevet är Guds ord också i vår tid, vad Spong än får oss att tro.

Det är inte att undra på att många idag söker sej från den Svenska kyrka, som komprometterat evangelisk-luthersk tro och lära så fatalt, till den stora och på många sätt imponerande romersk-katolska kyrkan. Ska man ändå vara med i en urspårad kyrka, kan man väl lika gärna vara med i "moderkyrkan" - så har jag i a f tänkt. Men även där finns alltså fortfarande behov av
Reformationens (den riktiga) viktiga mementon. Och f.ö. tar den inte ens emot mej som för mitt liv inte kan tro på påvens ofelbarhet i lärofrågor eller att någon mer än Jesus varit fullkomligt syndfri under hela sitt jordiska liv. Så då har jag inte den utvägen. Men vart ska man ta vägen? Gå med i Missionskyrkan på riktigt, som Bengt B. föreslog i en kommentar? [Korrigering efter påpekande av Bengt: han föreslog inte utan ställde bara frågan, precis som jag nu också gör]. Den är ju i a f inte politiskt styrd som Svenska kyrkan. Men den kan å andra sidan av princip inte avvisa en sådan som John Shelby Spong, så länge han i någon mening kallar Jesus herre (och det gör han). Och en kyrka värd namnet MÅSTE ha en njurfunktion (om än det kunde drabba mej själv).

Mitt i all denna debatt: hur har JAG det själv med Gud? Hur ser mitt liv med honom ut, med bibel, bön, brödragemenskap, brödsbrytelse och barmhärtighetsgärningar (fler fina ord på B mottages tacksamt ;o). Det här med kyrkostrukturen verkar inte gå att lösa fort och bra, och som Torsten Åhman, pastor i Missionskyrkan, brukar framhålla är det främst på lokalplanet vi har chansen att göra en verklig insats. Därmed inte sagt att centralfunktionerna är oviktiga; de har nog ofta underskattats inte minst av oss lågkyrkliga.

Kyrkan kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast ett kan du göra:
ett barn, en ung människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva himmelen ler.
En uträknad människa mindre
betyder ett syskon mer.

Grip du mej, helige Ande,
drabba mej, låga klar.
Visa vägens riktning,
ge mina frågor svar.

5 kommentarer:

SigridL sa...

Jag har grunnat mycket på det där. Vart tar vi vägen om vi känner att vi måste lämna skutan? Eller om kyrkan spricker? Var hamnar EFS? Hur väljer man handlingssätt och hemvist?
Det där kan variera från plats till plats och från person till person. Men vi kanske behöver samtala om det innan det händer.
Kanske per epost om inte annat.

Unknown sa...

Jag har nog inte föreslagit att vi skulle gå in i Missionskyrkan, men jag har ställt frågan!

--Bengt

Anonym sa...

SigridL. du frågar vad du tar vägen om samarbetet spricker. Återgå till den verksamhet som var innan EFS blev samarbetspartner till Svenska kyrkan. Då blir EFS mycket friare i sin verksamhet.

SigridL sa...

Nej, anonym, egentligen frågar jag inte vart JAG tar vägen. Frågan är svårare än så. Inte alls så enkel som du skriver, även om du antagligen har rätt. Hoppades kunna starta åtminstone en tankeveksamhet hos oss (inte bara EFS-are) på hur vi ska agera. Det gäller inte bara som enskild, utan också som gemenskap. I en förening men kanske även på riks- och distriktsnivå. Börja samtala om detta, två och två eller flera tillsammans.
Andreas, ställer du upp som bollplank??

Andreas Holmberg sa...

Hej Sigrid! Ja, jag är gärna med på ett hörn (problemet är att jag ofta skriver alldeles för långt). Men fortsätt gärna låta kommentarfunktionen bli använd i den här frågan.

Hittills har det ju mest gällt K-G Larsson de gånger kommenterandet gått igång på allvar (hans fall ligger ju i o f s inte direkt ljusår från den här frågan).

Själv är jag högst osäker och, hoppas jag, bedjande (ibland åtminstone...). Jag ser liksom ingen väg. I praktiken är jag ju associerad missionare, men känner varmast för Svenska kyrkan och dess andliga tradition (inkl. EFS). Svenska kyrkan skulle ju vara en bekännelsekyrka och borde ha lättare än t.ex. Missionskyrkan att hålla kursen - men i praktiken gör man det inte eftersom div. partiprogram väger tyngre än bekännelseskrifterna. EFS delar SvK:s tro och bekännelse, men... ja, jag vet inte. Här i Bollnäs känns inte EFS som ett "församlingsalternativ" (jag vet att det är lite annorlunda i t.ex. Edsbyn och ännu mer i Järvsö och Färila).

Nä, sannerligen om jag det visste...