Ingemar och Sune

Idag begravs Ingemar Johansson. Han och Sune Jonsson dog båda fredag den 30 januari 2009, idag två veckor sedan. En epok är till ända. Den berömda boxningsmatchen för 50 år sedan satte spår även i min fars EFS-landsbygd - tonåringarna satt klistrade vid radion mitt i natten för att lyssna. Och den bilden, inte bilden av boxningsmatchen, kunde ha varit hämtad ur Sune Jonssons arkiv. Den mannen gjorde historia minst lika mycket som Ingo, fast i en annan bemärkelse.

Det ska inte förnekas att en och annan med tiden kom att se Sune Jonsson som ett slags "varsel". Med osviklig känsla för utdöende miljöer - inte sällan EFS-miljöer - dök han upp med sin kamera strax innan de alldeles försvunnit. Bilder av Nådens barn, Jordgubbar och mjölk, Husen vid Himlastigen...

Å andra sidan - vilka miljöer är INTE utdöende? Kanske Sune Jonssons storhet låg i att han före oss andra insåg alltings förgänglighet, men också evighetsdimensionen i det mänskliga, vardagliga.

Man kan säga med Sune Jonsson att "tiden är ett förunderligt ting". Men man kan också använda Frans Michael Franzéns ord, inspirerade av Sankt Augustinus och återgivna i en boktitel av Hans Alfredson: "Tiden är ingenting." Med Sankt Petrus ord: "För Gud är en dag såsom tusen år, och tusen år såsom en dag."

Vila i frid, Ingemar och Sune.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande.
Ty för honom är alla levande.

Jesus Kristus är densamme
igår, idag och i evighet.