Påskvänner!
Vi lekmän borde verkligen få ägna oss åt mer uppbyggliga saker. Det är ju en av biskoparnas främsta uppgifter att freda kyrkan från grova villoläror. Om de inte gör det, eller rent av uppmuntrar och själva företräder sådana villoläror, så är de väl inga biskopar ö.h.t.?
De sköter i varje fall inte jobbet.
Inte jag heller - som borde öva på mina kantorsläxor nu istället för att falla biskoparna i ämbetet!
Ska vi komma överens om en sak, Stiglund, Hagberg, Persenius m.fl.: om ni omvänder er och styrker era bröder, alltså om ni börjar "kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga" (Judas vers 3), så ska jag hålla mej till min läst, d.v.s. mina tangenter.
Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.
Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.
Låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Andreas! Du har både rätt och skyldighet att påpeka för biskoparna att de inte sköter sitt arbete när det gäller att vara väktare på Sions murar.När de inte vill förstå att de skadar Svenska Kyrkan genom att hålla på med att undergräva dess grundvalar då måste medlemmarna säga ifrån. Man hoppas att de lyssnar så att en förändring sker.
Jag tror att kyrkomötet kommer att godkänna vigsel av samkönade par. Detta kommer resultera i att många kommer att lämna kyrkan och gå till andra gudstjänstgemenskaper.
Ja, möjligen. Fast just gudstjänstgemenskaper har vi ju haft av många slag även inom Svenska kyrkan (sedan tidigare). Både bland "rosenianer" och (t.ex.) "laestadianer" m.fl.
Jag tycker som du märkt inte att äktenskapet är en "skitfråga". Vi är nog i långa stycken på samma linje, och jag tackar för uppmuntran. Ändå måste man fråga sej om det är rimligt att göra just homoäktenskap till den kyrkoskiljande frågan, när man stannat kvar i kyrkan när dess biskopar (i praktiken) började utlova allas frälsning, förneka Guds allmakt, prata som Waldenström om försoningen eller viga frånskilda till höger och vänster (utan större pastoral prövning, det var en utfästelse från kyrkans sida helt enkelt, om än inte från dess enskilda prästers, ungefär som i det nu aktuella fallet).
Så hur förklarar vi varför denna fråga är viktigare än evighetsfrågan (som vi inte brutit kyrkogemenskapen på) och hur lämnar vi Svenska kyrkan just nu utan att framstå som de homofober vi känske i vissa stycken faktiskt är?
Kommer människor att lämna sin lokala gudstjänstgemenskap för något som händer på kyrkokansliet eller i kyrkomötet?
De som lämnar på grund av sådant, har de inte redan lämnat? Möjligen följer de upp sitt utträde ur den gudstjänstfirande gemenskapen med sitt utträde ur den kyrkoavgiftbetalande.
Den lokala gudstjänstfirande gemenskapen står och faller i mycket högre grad med hur deltagaren blir bemött av andra i samband med kyrkobesöket och om denne i det lokala sammanhanget får hjälp att upptäcka Kristus och vad det han har gjort betyder för denne.
Det som händer på högre ort slår inte igenom så fort.
--Bengt
Exakt. Men det slår igenom. (Precis som den lutherska reformationen för snart 500 år sedan). Det finns en fördröjning som gör att folk inte lämnar - och jag tycker själv att det verkar taskigt att lämna nu p.g.a. äktenskapsfrågan (det luktar som sagt lite homofobi) när vi i praktiken accepterat så mycket annat dumt.
Men fördröjningen gör också att vi blir grodor som långsamt kokas. Prästrekryteringen påverkas sedan länge av modernitetens krav, vilket faktiskt mer och mer märks på församlingsnivå, och vi lågkyrkliga protesterade inte när de högkyrkliga stängdes ute ("för vi var ju inte högkyrkliga") o.s.v. Och när dom tar oss, kanske p.g.a. kvardröjande heteronormativitet, finns det ingen kvar som kan protestera. (Ni vet, det där som Niemöller sa om att när dom tog kommunisterna sa jag inget för jag var ju inte kommunist, när dom tog judarna sa jag inget för jag var inte jude, när de tog de homosexuella sa jag inget för jag var ju inte homosexuell och när dom tog mej fanns det ingen kvar som kunde säga nåt. Typ).
Vi ska alltså inte försumma att påtala övergrepp mot HBT-personer i Sverige och utomlands. (Senegal har t.ex. nyligen gjort hs straffbart och Iran ska vi bara inte tala om - men även i Sverige finns påtagliga hot). I bl.a. asylfrågor bör vi kunna stå enade, kyrkorna och rfsl. Och även när det gäller ren folkupplysning om HBT-personers situation i Sverige. Homofobi finns verkligen!
Såg en intressant boktitel mitt emot mig på tåget i måndags: War and collective wrongdoing. Det skulle vara intressant att läsa förordet (för den var alldeles för tjock att läsa).
Läste också Luthers dagbetraktelse (utgiven cirka 1945 på svenska och naturligtvis sammanställd i korta bitar, en för var dag i kyrkoåret, av någon tidig 1900-talstysk) idag, vilket påminde mig om vilken bakåtsträvare Luther var. Reformation var återgång, inte utveckling.
Vår EFS-förening heter EFS Lutherska Missionsförening i Västerås. Jag undrar hur många i föreningen som läst någonting (inklusive katekesen) av Martin Luther under de senaste 10 åren (undantaget prästerna).
Hur är Lutherkunskaperna i din förening? Hur mycket läser du själv av honom?
--Bengt
Skicka en kommentar