Fyra andra stiftschefer säger också vad dom tycker

Påskvänner!

Nu säger fyra andra stiftschefer också vad dom tycker på DN Debatt. Ärkechefen står tydligen höjd över dessa partistrider.

Man kan diskutera språkvård (hur vi vill definiera ordet äktenskap) och vigselrätt (ska vi ha det som i Sydeuropa eller inte?) i det oändliga. Och åtminstone den senare frågan hänger intimt samman med relationen mellan stat och kyrka, som för mej som politiskt liberal är den allt överskuggande frågan inför kommande valrörelser.

Men naturligtvis är det inte dessa saker som är själva grundfrågan i det som nu vållar sådan strid inom Svenska kyrkan och det s.k. biskopsmötet.

Det stiftscheferna - för vem kan längre kalla dem biskopar? - inte orkat ta i är ju själva grundfrågan: Ska vissa personers behjärtansvärda men rätt särpräglade situation (att trots - som regel - intakt fysisk utrustning inte kunna tända sexuellt på någon av motsatt kön, vilket förvisso är en medmänsklig och pastoral utmaning att ta på stort allvar), även inom kyrkan - staten är en annan sak - tillåtas ge anledning inte bara till pastorala undantag utan till ett helt paradigmskifte, som innebär att även ungdomar och andra som mycket väl kan tända på folk av motsatt kön nu får besked av kyrkans stiftschefer, pastoratschefer och konfirmandledare om att de lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt?

Av historiens tydliga vittnesbörd - och en smula fördomsfritt förnuft - att döma kan de flesta av oss, med lite övning och borttränade tabun/fobier, uppnå sexuell njutning tillsammans med någon av samma kön. Att vi på ett själsligt plan kan attraheras djupt även av personer med samma kön som vi själva är ju allom bekant - närmast en plattityd. Så frågan gäller ju, här som i så många andra fall, inte om kärlek och starka emotionella band är OK utan om vilken kärlek som enligt kyrkan är etiskt OK att uttrycka direkt sexuellt (vi pratar ju nu inte om kramar och närhet i största allmänhet, ej heller om att få äta frukost tillsammans med någon man älskar, som Lars Gårdfeldt försökt få oss att tro).

Och utifrån ett barnperspektiv gäller frågan nu dessutom om inte ens kyrkliga företrädare får hävda att det, allt annat lika, kan vara en fördel för ett barn att inte bara ha två föräldrar i största allmänhet utan också att någon av dessa är en pappa? (Fädernas betydelse har ju annars betonats rätt kraftigt åren runt millennieskiftet, men den är ju tydligen nu på väg bort helt i debatten). Eller - för den delen - att någon av dessa är en mamma? I det här fallet har jag faktiskt lite svårt för att förstå även den statliga, ickekyrkliga, positioneringen.

Blir det nya paradigmet att "all kärlek är bra kärlek" också i familjebildningsavseende, och blir vuxenhet, ömhet och frivillighet även kyrkans enda ledstjärna på det sexuella området (blir det statens säger jag som liberal inte så mycket), så kommer stiftscheferna inte att ha något vettigt att sätta emot den dag äktenskapsdefinitionen vidgas ytterligare. Det duger ju knappast att då komma dragandes med bibelcitat mot polyamorösa eller mycket endogama förbindelser, som ju har betydligt fler bibelstöd än enkönade - och enligt Wejryd i Budis 2006 kan ju moralfrågor, frågor på lagens område alltså, ö.h.t. aldrig vara kyrkoskiljande för ett lutherskt samfund.

Den tesen torde kanske finna anklang också hos en del EFS-are, som oroas över "moralisering" och "lagiskhet", kanske även på denna blogg. Och det är visst och sant: evangeliet om Gud nåd i Jesus Kristus (men bara där!) riskerar ständigt att tappas bort - och antingen drunkna i lagiskhet och moralism eller urarta till onormativitet och låt-gå-mentalitet. Men Wejryds tes är lika snurrig som hans och stiftschefernas behandling av äktenskapsfrågan (finns det kanske något samband?). Självklart kan även frågor på lagens område visa sej bli kyrkoskiljande, även om jag ger Wejryd rätt så långt att det nog då också hänger ihop med skillnader i synen på evangeliet.

Vishet, o Herre,
giv oss av höjden.