Adventskalender lucka 4: Vad ljus över griften

Påsk-, jul- och adventsvänner!

Varje söndag är ju en liten påskdag, en Kristi uppståndelses dag. Så även Andra söndagen i advent. Så det är inte helt fel med en påskpsalm idag. Frans Michael Franzéns näst mest sjungna psalm torde vara påskpsalmen "Vad ljus över griften", länge närmast obligatorisk ingångspsalm på påskdagen (ungefär som Wallins "Var hälsad sköna morgonstund" på Juldagen), men å andra sidan sällan sjungen vid något annat tillfälle (även däri liknande den kända julottepsalmen) och därmed trots allt aldrig riktigt "insjungen". Med sina fem långa strofer bräcker den "Var hälsad" som psalmbokens längsta ståpsalm. 

Under min uppväxt på 70-talet var det fullkomligt självklart att alla fem verserna skulle sjungas - ända fram till Kristi återkomst, hans andra advent, och åtskiljandet mellan ogräset och vetet!  Men under det nya millenniet har man ofta sjungit bara två, max tre strofer av påskpsalmen (och t o m ibland även skurit ner julpsalmen till tre strofer!). Därmed mister man, menar jag, den särskilda högtidskänsla som består i att någon enstaka gång, just vid särskilda högtider, sjunga en riktigt lång psalm i sin helhet (t ex psalm 1 i 1986 års psalmbok, "Gud, vår Gud, vi lovar dig", som också helst ska sjungas i sin helhet). Som Efs-are kan man jämföra med att stående sjunga långa "Med Gud och hans vänskap" vid årskonferenserna. Knappast ett gudomligt krav eller anbefallt i bibeln - men ändå!

Här kommer nu psalmen i sin helhet - men inte i originalversion, inte heller i 1986 års psalmboks version (bearb av Karl-Gustaf Hildebrand), inte heller i finlandssvenska psalmbokens (närmare originalet), utan (av upphovsrättsliga skäl) i min egen från Stora Nätpsalmboken:

*1. Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,
o salighets höjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för
hans andes fläkt,
och avgrunden bävar.
Halleluja!

*2. Här var mellan ljuset
och mörkret en strid,
dock segrade ljuset
för evig tid.
Nedstörtad är döden
och tron står nu opp
bland jordiska öden
med himmelens hopp.
Ni sörjande kvinnor,
vem söker ni här?
Den levande ej
bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.
Halleluja!

*3. Så himlen oss givit
försoning och gjort
att graven har blivit
till glädjen en port!
Ni huvun som böjdes
vid korset i bot,
höj blicken och fröjdas
trots fienders hot!
Kom, skingrade hjord,
till din herde igen!
Han lever, han lever
och följer dej än
osynlig från himlen.
Halleluja!

*4. Nu storma, o tider!
Hans kyrka står fast.
Som ljuset sej sprider
hans lära med hast.
Ut går i all världen
hans utsända bud
och vittnar bland svärden
och bålen om Gud,
och vittnar om honom,
o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, ¨
blev genom sin död
en förstling till livet.
Halleluja!

*5. Ni fromma som klagar,
vad sörjer väl ni?
Snart är både dagar
och nätter förbi.
Snart jorden upplåter
sin famn till er ro,
snart uppstår ni åter
likt korn som får gro.
Han själv som dem sådde
ska komma till slut
och samla in skörden,
men först skilja ut
allt ogräs från vetet.
Halleluja!

Text: Frans Michael Franzén 1812 (40 år), bearb. A.H. 2017

Musik: Dansk ca 1528

Lägger även in min kommentar från de psalmbokssidor jag har på nätet:

Den ståtligaste av våra svenska påskpsalmer är utan tvekan denna, som också är psalmbokens längsta "ståpsalm"! Den gavs först ut i Wallins/Franzéns gemensamma häfte Prof-Psalmer 1812, men hade redan 1811 inlämnats till psalmbokskommittén och godkänts av den, och är därmed en av Franzéns tidigaste psalmer.

Faktiskt har vissa av Franzéns jublande utrop ifrågasatts och t.o.m. ändrats - i Missionsförbundets sångbok stod det fram till 1920 "var själ kan bli frälsad" istället för "och världen är frälsad". Och att hela tredje strofen "Så himlen med jorden försonade sig" där var utesluten ända fram till 1986, berodde knappast bara på utrymmesskäl. Den objektiva, i Kristus redan skedda försoningen mellan "himmel och jord", mellan Gud och människa, förnekades ju länge uttryckligen på den kanten. Men nu kan man åter - i strid mot Waldenströms lära från 1875 och framåt - frimodigt säga: "Genom Jesu lidande och död på korset har Gud försonat hela världen med sig själv." (Missionskyrkans konstitution, "Trons grund och innehåll" s. 2). Det innebär inte att människan inte behöver låta sej försonas med Gud, jfr 2 Kor. 5:20. Men den allmänna amnestin är utfärdad och bara att ta emot.

Hymnologen Oscar Lövgren menar för sin del att Franzén bör ha haft de då så aktuella Napoleon-krigen i åtanke när han i vers 4 skriver: "Nu stormen, o tider! / Hans kyrka står fast." Och det är ju troligt. Säkert är att den samtidigt (åter) begynnande världsmissionen får starka uttryck i den versen (t.ex. "Ut gå i all världen / hans sändningabud"). Och i sista strofen ser vi fram emot det kristna evighetshoppet, även om det finns ett stort allvar i slutradernas "...samla in skörden, men först skilja ut ogräset från vetet."

Tyvärr sjungs nuförtiden ofta bara de två eller tre första stroferna, vilket gör att helheten och "förkunnelsen" blir lidande (psalmen är ju en hel predikan). Man kanske skulle låta folk sjunga den sittande för att inte vilja göra slut på psalmen alltför snabbt? Eller också gör vi som seden är i Danmark och förutsätter frejdigt att en psalm ska sjungas från början till slut, oavsett längd.

Melodin tros vara just dansk eftersom den först påträffats i Danmark och trycktes i Thomissöns koralbok 1569 (till texten Gladelig wille wi Halleluia siunge, se noterna hos Sibelius-Akademin!). I Haeffners koralbok gick den i dansant tretakt (vilket var ovanligt i den koralboken!), men den daktyliska versen gör ju även fyrtakten (fr.o.m. 1939 års koralbok) lätt och ledig. Koralen är ju ståtlig - men den är framför allt glad!

F M Franzén: