I dagens nummer av Budbäraren (det näst sista som tvåveckorstidning, eller hur?) berättas om det stundande "skarpa" biskopsvalet i Västerås. Och Christina Schenning, som vann provvalet, dissas av EFS-arna Bengt Burström och Bengt Gustavsson p.g.a. något krakel med EFS i Akalla under hennes tid som kyrkoherde i församlingen. Sven Hillert förordas däremot som en god ledare och teolog som påstås stå EFS nära.
Jag måste ju säga att skälet mot Christina känns lite magert. Det är som om man drar väldigt stora slutsatser av en enskild konflikt, som hon också bereds tillfälle att förklara i dagens nummer. Skälen för Sven Hillert känns om möjligt ännu magrare - vad är det rent konkret som gör att han skulle vara en bättre biskop än Christina? För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det - varför varnar oss Jesus för att gå förlorade och varför gör dagens förkunnare inte det? - och redan därför borde vara diskvalificerad för ett så ansvarsfullt ämbete som biskopens. Med argumentet att en dubbel utgång skulle vara en elakhet av typen "Du får inte vara med och leka" (jo, Sven framställde saken så i Budbäraren för något år sedan) blir man ju allvarligt oroad även över Svens förmåga att ta itu på skarpen med olämpliga präster eller andra medarbetare. Ser han inte att det inte handlar om att "välja lag"? Alla bjuds verkligen in att vara med! Men ser han inte att t.o.m. Gud till slut måste avvisa dem som inte ångrar sin egoism och som inte vill ta emot nåd och barmhärtighet - d.v.s. dem som medvetet vill "fortsätta sabba spelet"? Vad för en himmel - eller vad för en ny skapelse - skulle vi få om alla släpptes in, oberoende av attityd? Det skulle nog bli rätt likt det gamla...
Dessutom antar jag att alla biskopskandidater - men fråga gärna! - ansluter sej till kyrkans nuvarande avståndstagande från heteronormen (alltså att inte ens de som faktiskt kan välja ska få höra att man i första hand bör bilda familj med motsatt kön). Och då kan det faktiskt i mina ögon vara hugget som stucket vem man väljer. Ur teologisk synvinkel alltså. Då kan man väl ägna sej åt att utjämna könsfördelningar och sånt. Alltså rösta på Christina Schenning. Eller varför inte den lokala domprosten Margarethe Isberg?
Inlägg
En blodig historia – Personlig
12 timmar sedan
5 kommentarer:
Allt som står i tidningarna är sant. Utom i ett undantagsfall: Då man själv känner till det tidningarna skriver om.
Efter att ha samtalat med Sten Nordlander, som var ordförande i EFS-föreningen i Akalla när Schenning var där, är jag mycket besviken på Budis artikel om henne. Den tar inte fram på ett konktret sätt vilken dålig ledare hon visade sig vara.
Jag tycker Schenning mycket väl kan få en ny chans som präst, och kanske som kyrkoherde. Då kan hon visa om hon lärt av läxan. Men att sätta henne som biskop riskerar att bli som att sätta bocken som trädgårdsmästare. Om man en gång visat sig maktfullkomlig och manipulativ som kyrkoherde, måste man bevisa en förändring innan man får stiga i graderna. Håller du inte med om det?
Om Sven Hillert: Honom har jag själv hört tala om detta ämne och läst hans egna böcker. Han ser på frågan om vem som blir frälst utifrån vad som står i Bibeln, inte vad vi under generationer lärt oss borde stå där. Han ser båda linjerna; Jesus och Paulus varnar för domen och helvetet, samtidigt som man förkunnar att alla ska bli frälsta. Att det är svårt att förena, rättfärdigar inte att man väljer den ena linjen och blundar för den andra. Båda finns. Och den osäkerheten måste vi leva med. En biskop som är öppen för båda linjerna tror jag passar både för det folkkyrkliga Västerås stift och för det fåtal EFS-föreningar som finns i stiftet. Därför skulle jag gärna ställa mig bakom honom om jag hade fått rösta.
--Bengt Burström, Ordförande i EFS Lutherska Missionsförening i Västerås
Hej Bengt! Tack för din mycket intressanta kommentar - du livar verkligen upp bloggen! Eventuella övriga läsare torde glädjas åt att slippa läsa bara vad jag skriver.
Problemet som även konservativa lilla jag ser för kvinnliga biskopskandidater är att de jämt verkar slå i "glastaket". Och man behöver inte vara särskilt feministiskt lagd för att börja undra varför. Jag tyckte t.ex. själv att Tuulikki Koivunen Bylund borde ha passat jättebra som biskop för mitt (Uppsala) stift, medan Ragnar Persenius gärna hade fått stiga i graderna ytterligare. Men de vittnesbörd jag hört om henne (från män) liknar dem om Christina Schenning - hon är nog duktig men ingen bra ledare o.s.v. Exakt detsamma har man hört om Lisa Tegby som förgäves sökt en mängd biskopstjänster och till slut faktiskt blev utnämnd till domprost i Härnösand - bara för att till slut bli av med tjänsten innan hon ens börjat.
Det är naturligtvis inte uteslutet att just denna kvinna (Christina Schenning) är särskilt olämplig som ledare. Men mönstret är beklämmande - vilket t.o.m. en kvinnoprästmotståndare som Dag Sandahl konstaterat. Man utnämner en kvinnlig biskop - och sedan en till för att hon inte ska se FÖR ensam ut. Sedan är det stopp. När den tredje kommer är det som ersättare för den som går i pension - och så var dom fortfarande två.
Min poäng är inte att Christina Schenning är så bra. Det kanske t.o.m. är sant att hon skulle bli en dålig biskop. Min poäng är att det inte kan spela någon större roll vem man väljer om (obs OM!) ALLA biskopskandidater visar så ofattbart dåligt omdöme och usla ledaregenskaper att de 1) inte tydligt kan förorda en livskamrat av motsatt kön ens för ungdomar som kan välja (bisexuella alltså) och 2) inte förmår dra den rätt självklara slutsatsen av NT:s påstådda otydlighet om evigheten, nämligen att man - likt Jesus, Johannes och Paulus - i så fall för säkerhets skull måste varna människor för att gå evigt förlorade (om än naturligtvis inte döma i det enskilda fallet), eftersom man inte kan lova att alla blir evigt saliga. Och har man så dålig ledarförmåga i dessa livsavgörande frågor - den senare t.o.m. (som jag tror) evighetsavgörande - då blir eventuella övriga, om än aldrig så dokumenterat dåliga, ledarinsatser på församlingsnivå rätt futtiga och ointressanta.
Och då kan man väl lika gärna passa på och förstärka biskopskollegiets kvinnliga sida? Ifall man nu säger sej tro på 1958 års reform. Passar inte Christina har vi ju t.ex. Margaretha Isberg. Och bland männen ligger väl Thomas Söderberg närmast till hands - kyrkoherden i Enviken har ju varit nära så många, så många gånger att man nästan tycker att själva villigheten någon gång bör belönas ;o)
Men jag kan ju ha fel - det finns kanske signifikanta teologiska skillnader mellan kandidaterna? Det finns kanske rent av någon dissident?
Jag har inget emot en kvinna som biskop. Anledningen att jag svarade Hillert på fråga vilken kandidat jag kunde ha tänkt mig stödja var, som jag uppgivit tidigare, att det är den enda kandidat jag har mött personligen och att hans ambivalens i frågan om vem som kommer till himlen passar mig bra som EFS-are. Vi har ju länge fått stoltsera med berömmet att vara föredömliga i vår oklarhet. Det är liksom vår lott, mitt emellan statskyrka och frikyrka som vi alltid varit.
Christina Schenning är nog synnerligen olämplig som biskop, så om det är viktigt med en kvinna får det nog bli Marianne Isberg. Jag har inte mött henne själv, men de som haft med henne att göra är imponerade.
Sen tycker jag definitivt att det finns betydligt större frågor än de av fördömande karaktär som du tar fram, nämligen frågan om att förbjuda vissa par att gifta sig och den att det är viktigt att tala om för människor att de inte får komma in i himlen.
Som jag förstår Jesus är det i stället mycket viktigt att ägna sig åt andra frågor än dem gay-lobbyn och fariséerna sätter på agendan. Som att värna om fattiga, förtryckta och främlingar.
Det är allvarligare om vi glömmer dem än om vi viger homosexuella, när vi nu väl har böjt oss för samhällstrycket och viger frånskilda. Om man vill följa lagen får man för sjutton följa hela lagen och inte välja ut några lagar som passar att slå andra i huvudet med. Eller så får man ta emot nåden och acceptera att den räcker för alla, inte bara för oss präktiga rätt-troende.
Det är bättre att uppmuntra människor att leva i Guds anda. Hans rike är ju nära, säger Jesus. Det är bättre än att skrämma folk med helvetet. Det biter inte riktigt på människor idag, är min erfarenhet. Om man försöker varna dem med helvetet, får man garanterat idiotstämpel och når inte fram. Helvetet, om det finns kvar i språket förutom som svordom, är en plats som kan upplevas väldigt nära. Evangelium är att visa att Guds rike också är nära, inte långt ifrån någon av oss. Och att alla är välkomna in i det rike som präglas av Guds anda, bäst karaktäriserad av kärlek till fienden, inte bara till dem som tror rätt.
Metakommunikation: Jag blev riktigt taggad. Det dök upp åsikter som jag själv blev förvånad över. Ser fram emot ditt svar, så vi får se om mitt resonemang håller.
--Bengt
Jag har följt debatten kring biskopskandidaterna på den här sidan, och vill bara göra en liten kommentar: Det handlar så klart om att de som talar för ”sin” kandidat bär på en erfarenhet av denne. En erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för. Jag hoppas att kommentaren: ”För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det”, bara var avsett som ett retoriskt stick i baken på oss som lyft fram hans namn. För att liksom hålla liv i debatten…Det är ok. Jag har känt mig välsignad av det jag läst av Sven Hillert och jag vill gärna citera några rader ur hans (dessvärre) slutsålda bok, "Frälsning för alla? En biblisk vision":
”På senare år har alltfler forskare betonat att var och en som läser Bibeln har ett ansvar att se och välja mellan de olika traditioner och olika synsätt som kommer till uttryck i texterna. Från olika utgångspunkter har man visat hur Bibelns texter kunnat användas för att mana till krig eller skapa fred. Det handlar inte heller bara om hur texterna tolkas eller används, utan det finns faktiskt grund i själva texterna för mycket olika utläggningar och tillämpningar.”
Jag ser ingenting i det här stycket som utlovar något, bara vikten av att själv ta ställning bland de olika synsätt som faktiskt Bibeln serverar. Ibland kan jag känna att världsbilden i vårt älskade EFS är ganska trång. Senaste tidens debatt i Budis har visat detta. Jag kan känna mig lite oroad över den näst intill militanta fromhet (oj, det var ett nytt uttryck tror jag!) som allt oftare skymtar fram.
Missionsföreståndaren ger i sin omdebatterade skrift uttryck för hur ”hans” EFS
skulle se ut. Vad är detta om inte ett pekande med hela handen om en önskad rikting för alla i Rörelsen, oavsett om man känner sig inkluderad eller ej?
De sista raderna i "Frälsning för alla? En biblisk vision lyder":
” Den kristna religionen har sina djupaste rötter hos den Jesus som levde med de utslagna och dog för varje människas rätt och delaktighet, för att upprätta och ge liv. Den spreds över världen tack vare förmågan hos Paulus och andra att överbrygga olikheterna mellan skilda folk. Om denna religion kan hitta tillbaka till dessa utgångspunkter så kan den också hitta vidare i en ny tid. Alla får betydelse och ingen lämnas utanför när tron på rättvisa och tron på allas delaktighet åter blir två sidor av samma sak. Orden om uppdelning i bibeltexterna skall då inte hindra människor från att se att frälsning för alla är en biblisk vision.”
Jag erbjuder gärna boken för utlåning till seriöst intresserade. Vill man fördjupa sig ytterligare finns nog uppföljaren Till Befrielse- öppenhetens evangelium, kvar på Verbum.
-Bengt ”Begis” Gustavsson-
OK - tack för kommentaren, "Begis"! Jag såg den tyvärr inte förrän nu, men jag tycker att den är minst lika intressant att framhäva och i min tur kommentera som Bengt B:s. Så jag gör det i ett nytt blogginlägg (om du inte har något emot det; annars tar jag bort blogginlägget och nöjer mej med att kommentera mer diskret på denna plats).
Skicka en kommentar