Ett vittnesbörd att glädjas åt. Mitt i all sorg och bedrövelse. Vare sig vi lever eller dör får vi alltså tillhöra Herren. Som är Undrens Gud - och som en dag ska väcka upp även dem som blivit begravda.
Visar inlägg med etikett Nyköping. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nyköping. Visa alla inlägg
tisdag 16 november 2021
onsdag 13 augusti 2008
Bra att folk gifter sej - även om det inte är kyrklig vigsel
Påskvänner!
Det är med det sjunkande antalet kyrkvigslar som med korsförbudet i Nyköping - det är på ett sätt tråkigt, men på ett annat sätt en positiv markering av kyrkans och korsets betydelse. Människor tror trots allt inte - som vissa kyrkopolitiker verkar tro - att kyrkan är en neutral arena som kan användas och formas till ungefär vad som helst. Eller att korset är en religiös symbol vilken som helst (trots att det förvisso förekommer i fler kulturer och religioner än den västerländska och kristna).
Det är för mej viktigt att markera att jag hellre ser en ökning av antalet som gifter sej, även om de flesta gifter sej borgerligt, än jag ser en minskning av antalet som gifter sej, om än med aldrig så stor bibehållen kyrklig dominans. Man kan ju nämligen inte ta för givet att s.k. "kyrkbröllop" är uttryck för tro på Herren och hans välsignelse, även om det kanske blir mera så i framtiden.
Och när präster i Svenska kyrkan - även EFS-pastorer - hävdar att sambopar redan är gifta teologiskt sett eller "inför Gud", så är det väl inte att undra på om även kristna ungdomar numera tror att Gud inte är särskilt intresserad av deras offentliga löften eller av att de förklarar varandra för man och hustru (och inte för avelstjur eller sommarhångel eller "nån man bor ihop med", s.k. sam-bo). Det vore ju verkligen ironiskt om äktenskapet i framtiden skulle värnas mer av homosexuella eller ateister och agnostiker än av heterosexuella kristna. (Ungefär som präster ibland framstått som yrkesgruppen med högst andel skilsmässor).
Sen finns det en lite lustig dubbeltydighet i Dagens artikel "Kyrkan ratas när fler gifter sej." Där står att "allt färre av de som gifter sig gör det i kyrkan." Men det tycks vara så att även allt färre av dem som gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen samfundet) gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen kyrkorummet). Många tar med sej prästen till trädgården eller bryggan, och det är ju en sak för sej. Fast den konkreta uppgift som ligger till grund för artikeln och rubriken verkar vara följande: "Bara 46,2 procent av alla vigslar skedde i Svenska kyrkans regi förra året, jämfört med 79,3 procent 1970." Och om alla som ratar Svenska kyrkan verkligen ratar "kyrkan" kan man ju diskutera - det är ju många som gifter sej frikyrkligt också, vilket väl en tidning som Dagen borde vara medveten om?
Du som är vår frälsning,
tack för ständig rening,
tack att vi får leva
ledda av din lag.
Ge vår livsgemenskap
ljus och tröst och mening,
mod att bära bördor,
kraft för varje dag.
Det är med det sjunkande antalet kyrkvigslar som med korsförbudet i Nyköping - det är på ett sätt tråkigt, men på ett annat sätt en positiv markering av kyrkans och korsets betydelse. Människor tror trots allt inte - som vissa kyrkopolitiker verkar tro - att kyrkan är en neutral arena som kan användas och formas till ungefär vad som helst. Eller att korset är en religiös symbol vilken som helst (trots att det förvisso förekommer i fler kulturer och religioner än den västerländska och kristna).
Det är för mej viktigt att markera att jag hellre ser en ökning av antalet som gifter sej, även om de flesta gifter sej borgerligt, än jag ser en minskning av antalet som gifter sej, om än med aldrig så stor bibehållen kyrklig dominans. Man kan ju nämligen inte ta för givet att s.k. "kyrkbröllop" är uttryck för tro på Herren och hans välsignelse, även om det kanske blir mera så i framtiden.
Och när präster i Svenska kyrkan - även EFS-pastorer - hävdar att sambopar redan är gifta teologiskt sett eller "inför Gud", så är det väl inte att undra på om även kristna ungdomar numera tror att Gud inte är särskilt intresserad av deras offentliga löften eller av att de förklarar varandra för man och hustru (och inte för avelstjur eller sommarhångel eller "nån man bor ihop med", s.k. sam-bo). Det vore ju verkligen ironiskt om äktenskapet i framtiden skulle värnas mer av homosexuella eller ateister och agnostiker än av heterosexuella kristna. (Ungefär som präster ibland framstått som yrkesgruppen med högst andel skilsmässor).
Sen finns det en lite lustig dubbeltydighet i Dagens artikel "Kyrkan ratas när fler gifter sej." Där står att "allt färre av de som gifter sig gör det i kyrkan." Men det tycks vara så att även allt färre av dem som gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen samfundet) gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen kyrkorummet). Många tar med sej prästen till trädgården eller bryggan, och det är ju en sak för sej. Fast den konkreta uppgift som ligger till grund för artikeln och rubriken verkar vara följande: "Bara 46,2 procent av alla vigslar skedde i Svenska kyrkans regi förra året, jämfört med 79,3 procent 1970." Och om alla som ratar Svenska kyrkan verkligen ratar "kyrkan" kan man ju diskutera - det är ju många som gifter sej frikyrkligt också, vilket väl en tidning som Dagen borde vara medveten om?
Du som är vår frälsning,
tack för ständig rening,
tack att vi får leva
ledda av din lag.
Ge vår livsgemenskap
ljus och tröst och mening,
mod att bära bördor,
kraft för varje dag.
söndag 10 augusti 2008
Korsets plats i kyrkan är viktigare än den på kyrkogården
Påskvänner!
Jag har svårt att känna någon större upprördhet inför att Nyköpings kommuns begravningsombud Robert Tholén rekommenderat sockenrådet i Lilla Ryd i Sörmland att inte sätta upp något kors vid en planerad minneslund. Det tyder snarare på en medvetenhet om korsets betydelse - att det inte är en allmän döds- och gravsymbol utan en symbol för frälsningen genom Jesus Kristus. Argumentationen låter vettig: kristendomen har inte längre monopol på begravningsverksamheten och detta är en minneslund där både ateister och hinduer ska kunna samsas med kristna. Då kan det vara rimligt att visa återhållsamhet med tydligt kristna symboler. (Precis som när prästen Stig Jonsson på den sörjande faderns begäran sprättade bort ett kors på den kista där en judisk pojke skulle ligga - bra gjort, anser jag).
På samma sätt har jag svårt att dela somliga kristnas förtvivlan över att allsköns andra symboler än korset det senaste kvartsseklet invaderat dödsannonserna. Under större delen av 1900-talet stod ju dödsannonskorset i praktiken inte för något annat än att personen var död - men nu har korset plötsligt (åtminstone i många fall) återigen blivit en klar bekännelse till den korsfäste och uppståndne Frälsaren.
Den som vill bekänna sin kristna tro och sin tacksamhet över Jesus död på korset kan med fördel ha ett kors i sin dödsannons och låta ett kors ristas in på sin gravsten. Den friheten vill ingen - ännu - ta ifrån oss. Och att smälla upp stora träkors på kyrkogårdar och allsköns berg (den senaste tankeflugan här i Hälsingland åtminstone) betyder ingenting om inte korsets evangelium tydligt förkunnas i våra predikstolar. Jag tänker på historien - sann eller ej - om hur kung Karl XII lät göra ett litet krucifix till predikstolen i Ystads kyrka, för att prästen skulle veta vad predikan borde handla om (den hade enligt sägnen innehållit för mycket devot snack om kung Karl, i alla fall sedan denne gjort entré mitt under gudstjänsten). Är historien inte sann är den åtminstone tänkvärd.
I det urgamla kors, av Guds blod färgat rött,
en förunderlig skönhet jag ser,
ty det är på det korset han lidit och dött,
han som frälsningens nåd åt mej ger.
Jag har svårt att känna någon större upprördhet inför att Nyköpings kommuns begravningsombud Robert Tholén rekommenderat sockenrådet i Lilla Ryd i Sörmland att inte sätta upp något kors vid en planerad minneslund. Det tyder snarare på en medvetenhet om korsets betydelse - att det inte är en allmän döds- och gravsymbol utan en symbol för frälsningen genom Jesus Kristus. Argumentationen låter vettig: kristendomen har inte längre monopol på begravningsverksamheten och detta är en minneslund där både ateister och hinduer ska kunna samsas med kristna. Då kan det vara rimligt att visa återhållsamhet med tydligt kristna symboler. (Precis som när prästen Stig Jonsson på den sörjande faderns begäran sprättade bort ett kors på den kista där en judisk pojke skulle ligga - bra gjort, anser jag).
På samma sätt har jag svårt att dela somliga kristnas förtvivlan över att allsköns andra symboler än korset det senaste kvartsseklet invaderat dödsannonserna. Under större delen av 1900-talet stod ju dödsannonskorset i praktiken inte för något annat än att personen var död - men nu har korset plötsligt (åtminstone i många fall) återigen blivit en klar bekännelse till den korsfäste och uppståndne Frälsaren.
Den som vill bekänna sin kristna tro och sin tacksamhet över Jesus död på korset kan med fördel ha ett kors i sin dödsannons och låta ett kors ristas in på sin gravsten. Den friheten vill ingen - ännu - ta ifrån oss. Och att smälla upp stora träkors på kyrkogårdar och allsköns berg (den senaste tankeflugan här i Hälsingland åtminstone) betyder ingenting om inte korsets evangelium tydligt förkunnas i våra predikstolar. Jag tänker på historien - sann eller ej - om hur kung Karl XII lät göra ett litet krucifix till predikstolen i Ystads kyrka, för att prästen skulle veta vad predikan borde handla om (den hade enligt sägnen innehållit för mycket devot snack om kung Karl, i alla fall sedan denne gjort entré mitt under gudstjänsten). Är historien inte sann är den åtminstone tänkvärd.
I det urgamla kors, av Guds blod färgat rött,
en förunderlig skönhet jag ser,
ty det är på det korset han lidit och dött,
han som frälsningens nåd åt mej ger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
