Lyssnar på Karin Johannesson och Järvsökonferensen just nu (via "Teams") - på temat som är hennes valspråk "Kristus förkunnar vi". Det är ett intressant och bra föredrag hittills. Kristus ska vi förkunna. Kristus som Frälsaren och Försonaren. Kristus i ett mångreligiöst och samtidigt i flera bemärkelser sekulariserat samhälle, där vi i varje fall inte längre har någon enhetskultur (vare sej kristen eller sekulär).
Jag ska dock även försöka ställa frågan vad detta innebär i relation till följande, av Svenska kyrkans biskopar hittills accepterade, förkunnelse från icke avkragade präster i Svenska kyrkan:
Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade. (Marianne Blom i "Utanför lustgården" Verbum 1996, ur en radioandakt i P1 1992 som anmäldes till Stockholms domkapitel men friades där efter expertutlåtande från biskop em Krister Stendahl!)
Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån. (Helene Egnell "Hon gör allting nytt" Verbum 2003).
Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet. (Sabina Koij i Kyrkokalendern Verbum 2017)
Inlägg
