EFS-präster får genomföra homovigslar

Påskvänner!

Så kom då EFS-styrelsens svar till de frågande EFS-prästerna. Och inte vart åtminstone jag så mycket klokare (men det kan ju bero på att jag är så klok från början ;]). Att man som präst, EFS-are eller inte, har formell "väjningsrätt" är ju ingen nyhet, det slogs ju tvärtom fast i samband med kyrkomötesbeslutet. Och att just EFS skulle ha blivit så queert att rörelsen inte ville bli företrädd av dem som håller fast vid definitionen av äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, det trodde väl ändå ingen?

Nej, Dagen gör en totalt felaktig rubriksättning. Den verkliga nyheten, det anmärkningsvärda i styrelsens brev är att EFS-präster tydligen får viga en karl med en karl till äktenskap (nb äktenskap!) med styrelsens goda minne, utan att bli prickade, uppsagda el. dyl. I relation till missionsuppdraget förklarar styrelsen därmed äktenskapsfrågan vara tämligen irrelevant. Det ska bli intressant att höra syskonkyrkornas reaktioner.

Det är enligt min mening helt orimligt att en evangelisk-luthersk väckelserörelse endast kräver följande:

För samvetsfrihetens skull är det viktigt att kommande vigselordning utformas med en sådan bredd att det blir möjligt att välja alternativ i linje med en traditionell uppfattning om äktenskapet. Vi förväntar oss att vår kyrka tar allvarligt på detta.

Själv förväntade jag mej att EFS skulle ta allvarligare än så på saken. Det handlar ju inte om att skapa mångfald, om att själv få vara lite konservativ så där medan andra får vara desto queerare. Det handlar om att avslöja och få bort en välviljans dårskap, ett helt sanslöst kyrkomötesbeslut som måste tas tillbaka, ju fortare dess bättre, inte minst för att som seriös samtalspartner kunna befordra insikten om verkligt homosexuellas situation i Sverige och Afrika.

All fait accompli-mentalitet är förödande och försvårar för alla runt om i vårt land som just nu sätter sin plats på spel i den här frågan. Kyrkomötesbeslutet 22 oktober saknar såväl teologisk som demokratisk legitimitet. Vi ska INTE kämpa för en vigselordning med queerartad bredd, utan för en vigselordning där Jesusorden om äktenskapet i Matt. 19 återigen blir obligatorisk läsning för alla par. (Just nu är de inte längre det - ens för Daniel och Victoria). Och för en kyrka där pastorala undantag får vara just undantag som bekräftar regeln - inte förändrar den.

Läs också gärna vad chefredaktör Erika Cyrillus skriver på sin blogg om såväl EFS-prästerskap som missionsprofilering och utflyttning från Kyrkans Hus.

Livsfarlig låtgå-attityd hos EFS-präst i samarbetskyrka

Påskvänner!

Nu har jag - efter 16 dagars väntan på andra ev. debattörer - skrivit ett svar till samarbetskyrkoprästen, alltså EFS-prästen, Krister Berg i Piteå, som alltså för 16 dagar sedan apostroferade mej på Budbärarens debattsida. Jag hoppas förstås att mitt (lååånga!) inlägg tas in på Budbärarens hemsida och länkas till från EFS:s, men i väntan på det kan ev. intresserade läsa det här. Bedöm själva - har jag rätt eller bedömer jag Krister Bergs attityd för hårt? Man får gärna kommentera här på bloggen, men ännu hellre på Budis´ debattforum (texter skickas då till webbmaster@efs.nu).

OBS 1: Jag vidhåller att de som i bibelsynsdebatten på 70-talet - eller senare - gick på Torsten Nilssons linje nu har ett EXTRA stort ansvar att ryta ifrån mot John Shelby Spongs och Jonas Gardells kristologi och bibelsyn - och deras erbjudna roll som förkunnare inom församlingar i Svenska kyrkan. Annars kommer ALLA framtida problematiseringar och små avsteg från den allra mest rigida verbalinspirationsläran att (inte utan skäl) komprometteras och missaktas ("se vad det ledde till").

OBS 2: Jag förstår till viss del Krister Bergs oro. Bekännelsetrohet och kamp för tron kan absolut urarta i köttslig maktsträvan och hårdhet (se Danell-länken nedan). Men är det verkligen i det diket EFS och Svenska kyrkan befinner sej idag? (Vad man nu än tycker om mej). Eller är det verkligen på den sidan hästen den fulle gubben senast har ramlat av, för att nu använda den berömda Luther-liknelsen.

OBS 3: Kristi kyrka består oavsett lärdomsväder, det är sant. Om Svenska kyrkan består eller inte, det är däremot en helt annan sak, som bl.a. beror på om vi tar vara på Guds ord eller ej. Ljusstaken kan flyttas. Hur många spår finns det t.ex. idag av de församlingar/kyrkor som nämns i Uppenbarelseboken 2?

Nå, så här skrev jag idag till Budis debattforum:

LIVSFARLIG SLÄPPHÄNTHET, KRISTER BERG!

Ja, Jesus föddes i ett stall. Eftersom det inte fanns rum för honom i härbärget! Ja, Jesus dog på ett kors. Eftersom vi inte erkände honom som härlighetens Herre! Ja, Jesus saknade eget tak över huvudet och var ofta värre ute än rävar och fåglar. Men ska vi därför också idag erbjuda honom en ruin, ett förfallet hus utan tak?

Låt oss inte blanda ihop begreppen. Det är sant, Krister Berg, att kristendom inte är att ha alla rätt på skrivningen. Det är sant att Gud bygger sitt tempel bland ruinerna av våra fromma föresatser, ja i en mening bara kan bygga det när de fullständigt rasat samman, att han som bibeln uttrycker det är nära dem som "har en förkrossad ande". Det är sant.

Men det är inte sant att Gud vill att hans kyrka ska vara en tummelplats för allsköns läror. Visst har du väl läst de apostoliska breven i Nya Testamentet? Rakt upp och ner alltså, inte bara i form av evangelieboksklipp? Nog borde det vara svårt att efter det acceptera dina lösa boliner. "Pastor/präst måste kollas så att de lever upp till bibelns krav på församlingsledare o.s.v." skriver du ogillande om mitt önskade "kvalitetsarbete". Men vad är det som är så orimligt med det? (T.o.m. dagens Svenska kyrka kollar ju rätt noga att dess präster tror "rätt" i vissa enligt kyrkoledningen avgörande frågor; om det handlar om just bibelns krav kan man förstås diskutera, men det borde väl i a f ha handlat om dem). Det är väl självklart att varje samfund som ö.h.t. har ett budskap måste kolla att dess företrädare framför och representerar det på ett någorlunda hyggligt sätt i lära och liv? Blir det inte bara nonsens att förneka det i vissa sammanhang men förutsätta det i andra? Vad är det för fel på någon slags kvalitetsmärkning på ett samfund - skulle inte epitetet "evangelisk-luthersk" vara just ett sådant?

Och när nu såväl John Shelby Spong som Jonas Gardell upprepade gånger bjuds in till församlingar i Svenska kyrkan, inte till debatt med typ Stefan Gustavsson utan som undervisande teologer, så finns det all anledning att påminna om att kristendomen faktiskt har ett identifierbart läroinnehåll. Vad som helst är inte kristet, även om både Spong och Gardell på många sätt är sympatiska och har tänkvärda synpunkter på en del saker. Vi ska inte förvänta oss att villoläran måste verka otrevlig och frånstötande.

Att som du Krister nämna John Shelby Spong som medarbetare till Tomas Sjödin, Peter Halldorf och Harry Månsus (när det gäller att "riva murarna") gör mej närmast illamående. De murar Spong försöker riva är skyddsmurar som måste få stå kvar. (Eller byggas upp igen, se Nehemja bok). Gå gärna in på John Shelby Spongs hemsida eller låna (ej köp!) hans bok "En ny kristendom för en ny värld" (Verbum!) och begrunda Rune Imbergs kommentar . Vad gäller Gardell läs Stefan Swärds analys av hans bok om Jesus . Det som inte är kristendom ska inte kallas kristendom; det handlar inte om intolerans utan om saklighet och anständighet.

Om du och jag i största allmänhet haft olika åsikter om hur allvarlig en villolära måste vara innan man säger ifrån på skarpen, så hade jag inte blivit lika bekymrad som nu. Det kommer alltid att finnas olika avvägningar att göra och personliga hänsyn att ta - mer eller mindre berättigade. Men när du, som så många i vår tid, verkar ta avstånd från all andlig urskiljning och se avståndstagande från någon som helst teologi som "brist på trygghet och tillit till Gud", ja, ser det som "den stora villoläran: rädslan att Gud inte skulle ha allt i sin hand" - ja, då blir det ju bara självmotsägande (och lite lustigt) att du alls replikerade på mej och tog avstånd från min text. Varför har du sådan brist på trygghet och tillit till Gud att du måste gå i svaromål mot mej?

Du har dock rätt i att kampen för "den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga" (Judas brev v. 3) ofta förts på ett ovärdigt sätt (både på 1950-talet, 1500-talet och ännu tidigare). Lika ofta har den nog dock också karikerats av andra, och varje bekymmer för andras frälsning har, liksom idag, ofta stämplats som andligt högmod. I vilket fall som helst ska vi väl inte vara som den fulle bonde Luther talade om, som trillat av hästen men genast ramlade av på andra sidan när man hjälpt honom upp igen. Svaret på alltför hård och kärlekslös kyrkotukt är den tårögda, förebedjande och omsorgsfulla - men i sak oböjliga - som Skriften talar om. Inte ett fullständigt upphörande av all kyrkotukt eller en bakvänd kyrkotukt som ger sej på dem som fortfarande står för kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse.

Det jag ser som en andlig farsot verkar - av Facebookdiskussioner och annat att döma - ha spridit sej långt in i EFS led, längre än det - än så länge - har spridit sej in i styrelsen, som jag känner mej trygg med. Jag tror att du Krister tyvärr kan ha en poäng i följande mening: "EFS:are och andra kristna är generellt inte alls intresserade av varken [vare sej?] teologi eller bibelsyn." Det är väl därför vi nuförtiden så sällan läser t.ex. Johannesbreven, Petrusbreven och Paulusbreven tillsammans under bön och samtal. (Vart tog "läsarna" vägen?).

Men på vilket sätt har vi därigenom blivit mer skickade än Maja-Lisa Söderlund, Calle Rosenius och Lina Sandell att sprida tro, hopp och kärlek hos de människor som saknar det? Vad blir det då för tro (allmän förtröstan?), hopp (allmänt positiva visioner?) eller kärlek (allmän medmänsklighet?)? Det är jättebra med förtröstan, visioner och medmänsklighet i största allmänhet, men talar inte bibeln om "den seger som övervinner världen", "det själens fasta ankare som når innanför förlåten" (alltså ända in i Guds himmel) eller "den kärlek som Gud har i oss och som vi har kommit till tro på"? Och är inte detta just teologi, rentav god och viktig sådan? Ifall vi fortfarande har den bibelsynen (!) att bibeln innehåller Guds uppenbarade ord?

Tack i alla fall för att du svarade, Krister! Jag hade hoppats att någon annan skulle replikera på dej, men jag fick visst göra det själv till slut. Det du skriver får nämligen inte stå oemotsagt! Ur mitt perspektiv är din inställning visserligen så uppenbart förödande att du genom det du skriver själv borde göra dej omöjlig som EFS-präst tills du ändrat dej (liksom jag i annat sammanhang uttryckt att Olof Edsingers alltför engagerade folkutrotningsförsvar i "Krigen i Gamla testamentet" borde göra honom omöjlig som ungdomsledare tills han modifierat sej). Men av någon obegriplig anledning har jag en otäck känsla av att många i EFS, norröver åtminstone, håller med dej, även om jag förvisso inte tror att alla som tigit i just den här debatten samtycker med närmast föregående talare.

EFS styrelse! Avgående och tillträdande missionsföreståndare! Ni måste naturligtvis ta itu med det här och prata allvar både med Svenska kyrkans ledning (som tycks acceptera Spong och Gardell som förkunnare) och med era egna medarbetare (som inte alla tycks ställa upp på EFS syftemål)! Jag vill inte - som Krister tror - bedriva "kättarjakt" bland alla EFS-medlemmar. Men naturligtvis vill jag säkerställa att åtminstone ledare och förkunnare håller sej någorlunda till sina löften om trohet mot kyrkans bekännelse. (Det handlar ju om ren och skär anständighet!). Och bland de ledare som själva är trogna mot den måste vi få bort "jag tror si men det är också OK att tro så"-attityden i avgörande lärofrågor. Att öppna dörrarna för vadsomhelst är inte stort bättre än att själv predika vadsomhelst.

Viktig läsning i dessa frågor - av bättre skribenter än jag:
Fredrik Wislöff (om de båda sidorna av saken):
Ole Hallesby (om kärlekens apostels policy gentemot uppenbara, grova villolärare):
G A Danell (bra komplement)
Gilbert Keith Chesterton (roligt om ortodoxi och kätteri)

Djupt bekymrade hälsningar från Andreas Holmberg i Bollnäs
andreas.holmberg@skutan.smf.se

Lär oss i det stora och det lilla
troget bliva vid din sanning än
och i ödmjukhet och kärlek stilla
alltid känna syskonen igen.

28% av EFS-prästerna säger INTE nej till att viga samman två av samma kön med varandra

Påskvänner!

Med stöd av Budbärarens undersökning rapporterar Dagen idag om att "EFS-präster säger nej till samkönade vigslar." Samtidigt innebär den rubriceringen att man utgår från den för mej besynnerliga tanken att EFS-präster normalt skulle säga ja till samkönade äktenskap. (Nu handlar ju diskussionen inte längre om att välsigna partnerskap, för partnerskapsbegreppet var ju bara en parentes som är på väg bort).

Jag väljer istället att utgå ifrån att EFS-präster, liksom Svenska kyrkan tills för några veckor sedan, säger nej till enkönade äktenskap. Då blir det verkligt uppseendeväckande att endast åtta av tio EFS-präster avvisar det breddade äktenskapsbegreppet och att endast sju av tio säger nej till att viga samkönade par!

Bland de mindre avvisande EFS-prästerna är visserligen ungefär hälften tveksamma, och man kan fundera över om de som är vigselberedda är det rent generellt, eller bara i enstaka hjärteknipande undantagsfall (är det sådana frågan gällde kommer saken i delvis annat ljus). Men som läget är idag är det generell vigselberedskap som efterfrågas av kyrkans ledarskap; några pastorala undantag i frågan vill man inte höra talas om från det hållet, lika litet som från Rfsl eller media, och sådana är därför inte heller relevanta för diskussionen inom just Svenska kyrkan.

Inte minst oroande är följande replik från en EFS-präst: ”Är begreppet äktenskap viktigare än vårt ansvar att acceptera alla?” Det måste ju betraktas som en svammelfråga. Vårt ansvar att acceptera alla handlar knappast om att till äktenskap viga alla som känner lust att däri ingå. Om mina barn vill gifta sej med varann om 10 år hoppas jag att de inte träffar denna EFS-präst. Dennes resonemang om acceptans öppnar för vilka galenskaper och stolleprov som helst. (Men prästen har kanske 10 av 100 EFS-präster med sej, glöm inte det!).

"Det är många som viger de som varit frånskilda trots att det finns bibelställen som talar mot det. Varför är inte det lika problematisk då? frågar en präst i en kommentar." En betydligt vettigare kommentar. Det finns naturligtvis en risk att verklig homofobi kommer upp till ytan i den här diskussionen - naturligtvis borde kyrkans generella utfästelse att viga frånskilda heteron också ha ifrågasatts, långt tidigare (den kan ju faktiskt innebära välsignelse av ren och skär otrohet, anm. 20090221). Enligt mej kan sådan vigsel bara ske som just "pastoralt undantag" efter ingående samtal - om den alls borde ske kyrkligt - och skulle därmed till vissa delar kunna anses som en parallell till homofrågan. Vi kan inte som kyrka lämna dörren till homosexuellt samliv vidöppen för alla som har lust - fler än man tror har enligt historiens vittnesbörd fysiska/psykiska förutsättningar för det - utan OM det alls ska förekomma någon välsignelse av sådant samliv (vilket jag som sagt varit öppen för men se nu vad det har lett till!) så ska det i så fall endast ske som pastoralt undantag för entydigt funktionshindrade - jfr Matt. 19:11f. - och på enskild pastors ansvar, jfr vigsel av frånskilda.

Evalotta Kjellbergs, EFS-präst i Örkelljunga, replik i Budis-intervjun är av stort intresse:
– Kyrkan borde helst avsäga sig vigselrätten, det skulle lösa ett av problemen. Men det största bekymret återstår, det är när den här vigselakten ska in i handboken. För då blir det en bekännelsefråga för mig.

Ja gode Gud, hur ska det bli? Någon gång i utvecklingen blir det upp till bevis för oss alla. Alla är vi konservativa moralister jämfört med någon annan ännu liberalare, det är bara att inse.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd...