Ja, S:ta Clara har nått det himmelska målet (får vi tro), men S:ta Clara kyrka är ännu inte riktigt i hamn. Fast nästan. Det vore ju fantastiskt spännande med ännu en "icke-territoriell församling" i Stockholms innerstad, denna gång med en EFS-förening som ansvarig huvudman.
Helt riktigt strategiskt tänkt, tycker jag. Något sånt här måste ju hända om inte Sahlbergs pensionering ska bli slutet för S:ta Claras diakonala och teologiska profil. (Varför inte låta de högkyrkliga och Dag Sandahl ta S:t Jakob, som Erika Cyrillus föreslog halvt på skämt, halvt på allvar? Så skulle också den kyrkan fyllas betydligt bättre).
Svenska kyrkan är en koloss på lerfötter, och den styrs till stor del av de politiska partierna. På ett närmast pinsamt övertydligt sätt. Men det händer alltså även saker som får en att hoppas på en framtid för åtminstone delar av Svenska kyrkan. Det sticker upp maskrosor genom asfalten.
Forma mej för ditt rike, uppväck mej, ge mej liv. Ta mej nu in i din lydnad. Herre, förvandla mej.
Låter intressant, eller hur? S:ta Clara EFS:s nyaste "samarbetskyrka"? Något måste absolut göras inför Carl-Erik Sahlbergs pensionering, om S:ta Clara - liksom t.ex. Bo Branders S:t Laurentii i Lund - ska få förbli den teologiskt intakta men väckelsekristet öppna tillflyktsort inom Svenska kyrkan som den under de senaste decennierna har utvecklats till.
S:ta Claras vänner är definitivt en av de mer spännande EFS-föreningarna i landet. Det är bra för EFS att ha en så sakramentalt och diakonalt fokuserad förening i sin mitt. Roligt att ledningen för EFS i Mittsverige nu är inblandad i konstruktiva samtal med Stockholms domkyrkoförsamling om S:ta Claras framtid. Svenska kyrkan behöver allt mer av lekmannaengagemang och frivillighet när övriga resurser sinar. Och framför allt behöver Svenska kyrkan kraften i Guds ord. Ge kyrkan kraft att vara för stadens folk ett hem, i handling uppenbara Guds närvaro bland dem.
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!