Adventskalender lucka 14: Den hind som så snart

Påskvänner! 

1766, vid 44 års ålder och 8 år efter att han installerades som kyrkoherde i Ladugårdslandet (Hedvig Eleonora), dömdes den i år 300-årige Anders Carl Rutström till avsättning och landsförvisning för sin påstådda "herrnhutism".  I praktiken alltså att på obestämd tid skiljas från hustru (Brita Stiernman) och barn och gammal mor (Brita Steen), som inte ville eller kunde följa med till Danmark och Tyskland. 

Både före och under landsflykten spreds de gräsligaste rykten och smädevisor om Rutström i Stockholm. Under vistelsen i Hamburg påstods han t o m ha förgiftat en av sina välgörare, och han blev tvungen att till Sverige skicka intyg från stadens diakon och andra välfrejdade personer om att ryktet var helt och hållet osant.

Samma år som landsförvisningsbeslutet (1766) införde dock mössorna, som utvisade honom, Sverigen första tryckfrihetsförordning, vilket gav Rutström och hans vänner möjlighet att trycka och ge ut alla handlingar i målet, vilka även mot Rutström kritiska hävdatecknare menar talade till hans fördel. En reservant i riksrådet menade t o m, fastän han själv var mössa, att hela riksrådet borde åtalas för utvisningen av Rutström (det fanns ju f ö herrnhutare även bland mössorna)!

Efs-are idag har all anledning att begrunda både kampen för våra medborgerliga fri- och rättigheter och hur dessa fortfarande saknas på många håll i världen.

Flera av Rutströms psalmer, skrivna vid denna tid, berör landsflykten på olika sätt. Kanske särskilt denna, skriven på melodin till Olov von Dalins populära och otippat uppbyggliga visa "Förblindade värld". En annan melodi, upptecknad av bonden och riksdagsmannen Jonas Andersson i Ölsund (6 km från Iggesund) bifogas också.

(Texten lätt bearbetad av undertecknad).

Alt. koral (efter Jonas Andersson): 

1. Den hind som så snart
så kringjagad vart
när gryning det blev,
i psalm tjugoandra
kung David beskrev
- en bild, oss till stöd,
hur Gud skulle vandra
i landsflykt och nöd.

2. Vår Herre som då
förnedrades så
blev därmed en tolk
att så skulle hända
hans egendomsfolk,
märk även däri:
på jorden omvända
skall främlingar bli.

3. Vad under då att
i blindhet och natt
tyrannerna vill
så grymma och vilda
mot Sion slå till.
Ty himmel och grus,
de är ju så skilda
som mörker och ljus.

4. Till följe därav
på tillvarons hav
vår kullriga båt
i stormar och vågor
blir driven och våt,
när ondskan far blind
förbi våra plågor
med strykande vind.

5. Men hur det än är,
bland stormar och skär,
vår Gud med oss står,
vad än kan tillstunda
vi aldrig förgår.
Vårt A och vårt O,
han låtsar blott blunda,
att pröva vår tro.

6. Den väg är nu vår,
som fordom var svår
till himmelens land
för helga profeter
på stridernas strand,
i blodfärgad skrud,
med kungen som heter
vår broder och Gud.

7. Så tåga vi fram
förnöjda som lamm
med vad som oss sker,
vi ser där vi vandrar
den hjältens banér,
som har i sin hand
det ena och andra 
vårt fädernesland.

8. Besinna då väl,
min sårade själ,
den väg du nu går
är trampad i över
sextusende år.
Så var nu tillfreds,
ty vad du behöver
är redan tillreds.

9. De för inte krig,
Guds barn, emot dig,
vår överstepräst,
den blodige Guden,
den hatar de mest.
Hans heliga ord
för greken och juden
är villa och mord.

10. En jude och grek,
ja, skrymtan och svek,
i var och en bor,
han hete en kristen,
en turk eller mor,
så länge Guds nåd
ej upphävt den bristen,
otrons överdåd.

11. Men skulle den själ
som hatar vårt väl
nu omvända sig,
man honom strax för i
den törniga stig
han anvisat oss.
Som Saulus förgör vi,
som Paulus förgås.

12. Men ära och makt
ske Herren, som lagt
vår salighets grund
och helgat vår anda
i nådens förbund.
Den Herren vi må
gå evigt tillhanda.
Gud låte oss gå!