Ur Luthers predikan på Tredjedag Pingst

Påsk- och pingstvänner!

Kyrkoherden i Hedvig Eleonora Anders Carl Rutström från Luleå, som fyller 300 år i år, behövde, likt generationskamraten och hovpredikanten Anders Nohrborg med sin berömda postilla (med predikningar för alla tredje- och fjärdedagar jul, påsk och pingst), aldrig uppleva den s k Stora helgdöden som berövade oss ca 20 helgdagar på ett bräde. Bl a alla de särskilda apostladagarna, t ex S:t Andreas dag den 30 november, då Rutström föddes och fick apostelns namn tillsammans med den tre år dessförinnan stupade konungens.

Men vi som lever efter Stora helgdödens tid kan faktiskt våga vägra sluta fira pingst i förtid! Särskilt just under pingsttiden passar det ju bra att församlingen möts till enkla gudstjänster (kanske i hemmen?) några dagar i följd. Idag är det alltså Tredjedag pingst, och enligt 1697 års koralbok med evangeliebok är det följande texter och psalmer som gäller idag: Epistel Apg. 8:14-17. Evangelium Joh. 10:1-10. Särskilt föreslagna psalmer är (förutom de allmänna pingstpsalmerna) Gud har av sin barmhärtighet, Kom Helge Ande, Herre Gud och Jesus är min vän den bäste. 

Även i min gamla kyrkopostilla (Luthers alltså) finns det en predikan för Tredjedag Pingst (ja, två t o m!). Den avslutas med nedanstående strålande appell till trosfrihetens försvar. Visst misslyckades det "lutherska" Sverige länge att följa honom här - tänk bara på 1686 års kyrkolag och konventikelplakatet från 1728! - ja, somliga superlutheraner har ju nästan verkat beredda att av "en harkling från Luther själv" göra en trosartikel. Men ord som dessa av Luther har varit ett starkt stöd för både Efs och frikyrkorörelsen när det gäller att själva läsa Skriften och pröva förkunnelsen (också Luthers):       

Jesus sade: Och sina egna får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han har släppt ut sina egna får, går han före dem, och fåren följer efter honom, ty de känner hans röst. Men den främmande följer de inte, utan flyr ifrån honom, ty de känner inte deras röst som är främmande. (Joh. 10:4-5)

Ur Luthers predikan för Tredjedag Pingst: 
"I dessa ord är två ting som väl bör märkas: 1) Friheten till att tro och 2) Makten till att undersöka. 

Ni vet ju att våra själamördare har avspisat oss med det som möten, lärda män och stora doktorer fastställer och beslutar: det måste man hålla för gott och inte undersöka om det är rätt eller inte. Däri har de blivit så säkra på sig, att de nu påstår (som man uppenbarligen ser) att folket, vid risk för bannlysning, bör ta för gott allt vad de säger. Men här måste du ta ett spjut i handen och göra ett hål på deras sköld med, ja, deras beslut ska bli dvärgnät, och man ska ta tillbaka det svärd från dem, som de har rövat från oss, och rikta dess udd mot dem själva.

Märk därför väl, att fåren äger makt att undersöka det som man föreställer dem, och att de bör säga: Vi har Kristus till Herre, och framför alla djävulens och människors ord vördar vi hans ord; det vill vi förstå och undersöka huruvida Påven, Biskoparna och flera sådana kaxar gör rätt, eller inte. Ty Kristus säger här att fåren dömer och känner vilken röst som är den rätta eller inte. Nåväl, har de beslutat och fastställt något, så vill vi se efter om det är rätt, och döma därom efter den makt att döma som är lämnad åt varje kristen särskilt, ja, som ej är oss given av människor, utan av Gud själv. Ty så gör också de naturliga fåren, så att de flyr en främmandes och håller sig till sin herdes röst.

Härmed ogillar alltså Evangelium alla möten och alla påvliga stadgar, och lär att vi inte ska ta emot något utan undersökning, eftersom vi har makt att undersöka, och den makten tillhör oss ännu i denna dag. Men de har tagit svärdet ut ur våra händer, så att vi ej kunnat göra utslag i någon lära, utan har måst låta allehanda läror tränga sig in. Därför lär det väl göra dem ont i magen, att vi vill ta tillbaka svärdet från dem. Men man måste sannerligen ta det tillbaka, inte med våld, utan med ordet, och därför våga allt vad vi har, och säga: Jag är ett Guds får, hans ord vill jag ha och anamma; om ni ger mig det så vill jag hålla er för herdar. Men om ni sätter för mig någon bilära, och inte ger mig rena Evangelium, så vill jag inte hålla er för herdar, ej heller höra er röst. Ty det ämbetet, som ni berömmer er av, sträcker sig ej vidare än så långt ordet går. Finner vi nu att någon på detta sätt är herde, så ska vi ta emot honom; varom icke, så ska vi avsätta honom från ämbetet, ty fåren bör känna och urskilja herdens röst. Ger han inte rätt bete, så bör man ta staven av en sådan herde, och hatten av en sådan biskop, ty en med pärlor besatt hatt och en med silver beslagen stav gör ingen till herde, utan omsorgen om fåren och deras bete.

För att inga göromål måtte komma under omprövande, har de trängt sig till den myndigheten, att de kunnat ta svärdet ifrån oss, eller beröva oss rättigheten att undersöka, så alldeles att vi utan undersökning har måst anta allt som de föreställt oss, och det har nu snart kommit så långt med detta, att man av enbart en harkling från Påven är färdig att göra en trosartikel. De har jämväl föregivit, att överheten äger rättighet att förelägga sina undersåtar vad de behagar, utan att andra ska undersöka och döma därom, och det har haft en så faslig skada till påföljd, att om vi inte vore kristna skulle vi väl önska hundra tusen svärd över en enda Påve. Detta vet de också själva, och därför försvarar de med all makt sina lagar och stadgar. Ty om de skulle låta gemene man döma om dem, så torde deras stadgar måst stå tillbaka, och de måst predika Guds rena ord; men då bleve också deras buk smalare och dessa hingstarna inte så många.

Därför: beväpna er med detta ord, så att ni hugger sönder och genomränner allt det som inte är överensstämmande med Guds ord. Ty makten att döma tillkommer fåren, och inte endast predikanterna. Därför har ni frihet att undersöka och döma om allt som predikas. Ty hade vi inte den makten, så hade Kristus förgäves sagt i Matt. 7:15: 'Vakta er för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar.' Vi kunde ju inte vakta oss, om vi inte hade makt att döma om deras lära, utan hade måst acceptera allt som de säger och predikar.

Det andra stycket visar hur man inte bör tvinga någon till tron; ty fåren följer den de känner men flyr de främmande. Nu vill Kristus att man inte ska tvinga någon, utan låter var och en följa av frivilligt hjärta och lust, och inte av fruktan för skam eller straff. Man bör låta ordet gå ut och uträtta alltsammans. Vinner man därmed deras hjärtan, så kommer de väl självmant. Tron går inte av hjärtat, såframt det inte har Guds ord. Därför är vår tids herrar galna och rasande, i det de tar sej före att med makt och med svärd driva folk till tron, ty Kristus vill här att fåren ska komma självmant, därigenom att de känner hans röst. Men med utvärtes tvång kan man inte tvinga eller vinna hjärtat, såsom Påven med sina lagar har nödgat folk till skrift och nattvard. Kristus vill ha det fritt: han hade också kunnat bruka tvång, men han ville uträtta det med sin ljuvliga och kärleksfulla predikan. Den som följde med, han blev därvid, och lät ej rycka sig därifrån. Men dessa vill med svärd och eld, det är med ursinnighet, uträtta allt. Därför märk väl: man bör bara låta Guds rena ord ha sin gång, och sedan låta dem som man därigenom vinner följa med fritt; ja, då lär de väl frivilligt och av sig själva följa med.

Men därmed vill jag dock inte ha det världsliga svärdet avskaffat; ty det kan så hålla styr på folk, att de förblir i fred, och ej gör andra skada. Därför måste det blänka och brukas för de arga skalkar, som ej aktar på något Guds ord; men ingalunda kan det tvinga hjärtat och bringa det till tron. Därför måste svärdet bli stilla i trossaker. Där måste man gå in genom dörren, predika ordet och göra hjärtat fritt. Och på det sättet för man folk till tron, och annars inte. Det finns ju två slags regementen, nämligen över de fromma och över de onda; de fromma leds och kommer till rätta genom ordet, men de onda måste man hålla i ordning med svärdet.

Kristus förklarar själv sina ord när han säger: 'Jag är dörren in till fåren, och alla de som kommit före mig är tjuvar och rövare.' Därmed menas inte de som var sända av Gud, såsom profeterna, utan de som har kommit okallade, av sig själva, som berövar Gud äran och med sin falska lära dräper eller rövar bort människosjälar. 'Den som går in genom mig ska bli salig och ska gå in och ut och finna bete.' Här talar Kristus om den kristliga friheten, som består däri att de kristna nu är fria ifrån förbannelsen och lagens tvång, och kan hålla lagen allt eftersom de ser att kärleken till nästan och dess nödtorft kräver det.

Det gjorde också S:t Paulus: när han var hos judarna höll han lagen med judarna; hos hedningarna höll han den så som de höll den, såsom han själv säger i 1 Kor. 9:19-23: 'Fast jag är fri för var man, har jag likväl gjort mig till var mans tjänare; för att jag må vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, fr att jag ska vinna judarna; för dem som är under lagen har jag blivit som en under lagen, för att jag ska vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som om jag vore utan lag (fast jag inte är utan Guds lag, utan är i Kristi lag), för att jag ska vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att jag ska vinna de svaga; jag har för var man blivit allehanda, för att jag ska få göra några saliga. Men sådant gör jag för evangeliets skull, för att jag ska bli delaktig.'

Detta kan tjuvar och mördare, de falska predikanterna och profeterna, inte göra; de uträttar inte annat än att de stjäl, mördar och fördärvar. Men Kristus, den sanne och rätte herden, kommer allenast till det ändamålet att fåren ska ha liv och övernog. Detta vare nu nog sagt över detta Evangelium. Vi vill härvid låta det bero och bedja Gud om nåd att rätt förstå och fatta det."