En fastepsalm av Guds nåde

Påskvänner!

SvPs 619 i all ära (sjung gärna dess tre verser, 1937 års psalmbok hade bara två) - men den fullständiga versionen av Brorsons psalm "Jag går i fara var jag går" med sina sex verser uttrycker trons paradox ännu starkare! De tre första verserna är fyllda av oro och varningar, de tre sista av tro och tillförsikt. 

Hur detta kan gå ihop i en kristens liv och i kristen förkunnelse är förstås en gåta - en gåta som återspeglar både kontrasten och samhörigheten mellan lag och evangelium. Men båda sidorna måste med, inte minst en tid som denna. Skriv innerligt gärna en ny psalm på samma tema inför 2030 års psalmbok, men försök inte släta ut paradoxen:

 

1. Jag går i fara var jag går,
jag måste alltid tänka
att Satan invid vägen står
med färdigsmidda länkar.
Hans dolda helvetsbrand
mej lätt förvilla kan
när inte på min vakt jag står.
Jag går i fara var jag går.

2. Jag går i trångmål var jag går,
mot synden ska jag strida.
Om Herren lägger korset på,
då ska jag tåligt lida.
Rätt ofta jag ej ser
en väg att vandra mer,
när motgångsdimman blir för svår.
Jag går i trångmål var jag går.

3. Jag går mot döden var jag går
vart än jag här mej vänder.
Förrän jag vet det, klockan slår
och döden bud mej sänder.
Ett litet andetag,
så slutar livets dag
och jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

4. Jag går bland änglar var jag går
och de ska mej bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg,
jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

5. Jag går med Jesus var jag går,
han har mej vid sin sida.
Han läker mej med sina sår
och hjälper mej att strida.
Där han står ondskan mot,
jag sätter ner min fot.
Om allting än min ofärd spår,
jag går med Jesus var jag går.

6. Jag går till himlen var jag går,
så fatta mod, mitt hjärta!
I himlen du en ände får
på all din nöd och smärta.
Bort, världens lust och prakt,
ni hör vad jag har sagt:
all världens ära jag försmår,
jag går till himlen var jag går.