Om att kritisera påven, del 2

Sen är det ju nästan alltid så att vissa delar av även seriös kritik visar sej ogrundad och byggd på oinformation eller omedvetna missförstånd. T.ex. frossade jag under min fromma bibelläsande tonårsperiod i alla dumma, oinitierade invändningar mot Skriften och trosbekännelserna som kom från ateistiskt håll, ibland lärarhåll. Men sen insåg jag ju att ingenting är sant bara för att det finns dumma invändningar mot det (inte ateismen heller för all del!), och att Bertrand Russell m.fl. också hade en hel del starka argument mot kristendomen - argument som tillsammans med de ohyggliga utrotningskrigen i Gamla testamentet för en tid fick mej att överge kristen tro.

Mycket kritik mot påven är ju t.ex. helt snurrig. T.ex. upptäckte min fru att en antikatolsk sajt på nätet utmålade påven som satanist för att han hade ett uppochnervänt kors på sin stolsrygg. Både hon och jag visste ju dock att S.t Petrus enligt traditionen korsfästes upp och ner - och jag har ALLTID vägrat anse ett kors, om än aldrig så uppochnervänt, som någon djävulssymbol (om än det på visst sätt är en förbannelsesymbol - som blivit frälsningens). Men det innebär ju inte automatiskt att all kritik mot påven behöver vara irrelevant eller orättvis, jfr http://erixon.com/blogg/2015/09/paven-hanar-politiska-fangar-pa-kuba/  

(Därmed å andra sidan inte heller sagt att diplomati visavi diktaturer är enkelt, minns Wejryd hos al-Assad t.ex. Det finns saker som är lättare att säga i USA än på Cuba, och det är inte att undra på om man då - i alla fall offentligt! - säger mer i USA än på Cuba. Det är inom parentes likadant för EFS i Eritrea - att som missionsorganisation gorma jättemycket där om Dawit Isaak kan drabba helt oskyldiga trosfränder... Men visst kan det upplevas som en passivitet och ett hån även i det fallet. Inte lätt).