måndag 26 oktober 2015

Väl mött i bön-huset!

Påskvänner!

Nu är det tätt mellan bönhusmötena! Igår var det medlemsmöte - tack Torbjörn för att du hämtade mej, vi var flera som hade glömt bort mötet! - och ikväll är det bönemöte. Många böneämnen fick vi igår, och jag vill tacka vår ordförande som trots viss omgivande rörighet såg till att vi fick börja med ett gott Guds ord och sluta med Herrens bön. Men ikväll kan vi alltså fortsätta be tillsammans.

(Det är två veckor mellan bönemötena på "EFS-kyrkan" eller bön-huset som jag föredrar att kalla det, så direkt "överfromma" kan vi nog inte anklagas för att vara. Men man får ju faktiskt be därhemma också mellan varven).

Ta tid till att bedja, sök stillhet och ro.
I Frälsarens närhet du alltid ska bo. 
När tillvaron uppfylls av stress och av strid, 
sök vila hos Jesus. Han själv är din frid.

Ett samhällsproblem

Ja, visst har Niklas Orrenius rätt om rasismen. Och om terroristerna Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson.

onsdag 21 oktober 2015

Ut med de politiska partierna!

Påskvänner!

Lars B Stenström skriver klockrent här. Ska det verkligen kunna tigas ihjäl? 

Och här i Kyrkans Tidning!

UT MED DE POLITISKA PARTIERNA OCH DERAS AVLÄGGARE UR SVENSKA KYRKANS BESLUTANDE ORGAN, SENAST REFORMATIONSÅRET 2017!

Reclaim the church! Reformation 2017!

lördag 17 oktober 2015

Bakelser på bönhuset

Påskvänner!

Imorgon vid gudstjänsten i EFS-kyrkan i Njutånger kl 11 ska jag tävla i församlingsbakelsetävlingen. Mats Hylander spelar och Mats Sandström predikar på temat "Att leva tillsammans" utifrån den märkliga texten om vilka som egentligen är Jesus´ bröder, systrar och - mödrar! (Minns plötsligt att Tin Mörk predikade över den texten i Järvsö för sex år sedan - de tre årgångsserierna gör ju att det blir lättare att "placera" en viss gudstjänst under ett visst årtal. Eller har det faktiskt gått längre tid än så - var det redan 2006 jag var i Järvsö Tjugonde söndagen efter Trefaldighet?).

Välkomna hur som helst! Även till musikalen "Frälsning och dom" som spelas i Iggesunds vita kyrka på söndag kl. 17.00 och 18.30! Själv har jag bl.a. rollen som sprängdegsbagaren Degenbang - PANG!

Apropå "EFS-kyrkan": jag säger som sagt hellre bönhuset. Det är ett fint ord - "mitt hus ska vara ett bönhus" sa ju Jesus själv. I måndags kväll var det i varje fall ett bönhus; jag var nästan en timme där med bönegruppen som samlas där. Vi läste ur Guds ord, samtalade en liten stund och bad, framför allt bad om det som låg oss på hjärtat. Och tackade - fast i mitt fall nog så kort och klent - för de goda gåvor vi fått så rikligt av.

fredag 16 oktober 2015

Brittsommar på Brogården

En sommarsolig oktoberdag som på eftermiddagen touchade 14 graders-strecket slutfördes den sedvanliga "vintringen" av Brogården. Och äntligen fick vi ut de halvmögliga vedklabbar som legat under Österstugan - samt en hel del användbar ved, det måste tilläggas. Kanoten upp, skylten ned, möblerna in m.m. m.m. Ett improviserat medlemsmöte på kapelltrappen hanns också med. Gud signe besluten!

Rosenius gästbloggar om helgelsen

Gud har inte kallat oss till orenlighet, utan till helgelse (1 Tess. 4:7)

Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt: det andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa två huvudstycken: Kristi rättfärdighet för oss och Andens helgelse i oss. De förhåller sej till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.

Tusen själar, som "börjat i Anden, har lyktat i köttet", bara för att de inte nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, inte nog gav akt på Herrens ord och Ande, då Han ville verka helgelsen i dem.

Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon söker bättra sej, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Kristus. Men det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller, står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräcks och förtvivlar — kort sagt: "synden överflödar".

I denna olyckliga belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron allena. Här får hon liv, här blir hon frälst, i detta nådens ord finner hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu i sanning leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort fri, är rätteligen fri".

Nu följer genast med detta trons liv ett nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är den rätta helgelsen sannfärdigt påbörjad; hon är nu planterad på det rätta stället såsom palmträden vid vattenbäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.

Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta skulle kunna alstras, som snart ska kunna göra hela den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och hur sker det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:

Först och främst infinner sej tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, eftersom han inte kunde med lagen förvilla och fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och inger henne en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från dödens och djävulens våld, så är hon också undkommen all fara, så har hon inget att frukta, utan bör ha idel ro.

Men nu är detta en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är inte undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man inte fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla förbund med djävulen och världen.

Fastän nu denna inneboende synd inte tillräknas eller fördömer dej, så länge du blir i Kristus, kan den dock göra något annat ont, om den inte i tid angripes och under daglig bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den — och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig hade vunnit den.

Men till nämnda förvillelse av satan kommer också några bidragande omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att inte låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan förbli stående i den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tar hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen, att hon nu inte mycket bör bry sej om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — och blandar så samman (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet, rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.

Då nu ordet även talar om frihet ifrån lagen, och hon inte väl åtskiljer, vad som skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därtill särskilda frestelser till synd påkommer, då sker det lätt, att hon "låter friheten ge köttet tillfälle" och "drar vår Guds nåd till lösaktighet".

Mitt gamla jag, hur strävar det
i oavlåtlig strid
att komma mellan mig och dig
och röva bort min frid!

Jag längtar efter helig ro
och segerkraft jämväl.
O Herre, härska du i mig
till ande, kropp och själ!

Nu i din hand jag lämnar mig
och verket framgång får.
Ty vem kan verka så som du,
allsmäktig Gud, förmår?

[Tillagt 17/10: Mer om helgelsen undervisas vi om i nästföljande dagbetraktelse för den 17 oktober!]

torsdag 15 oktober 2015

Melanchton gästbloggar inför Allhelgona

Påskvänner!

Finns det längre några EFS-are som har läst vår kyrkas bekännelseskrifter? (Nu när inte ens alla biskopar gjort det). Så här inför Alla helgons dag kan man nog repetera artikel 21 i Augsburgska bekännelsen och dess apologi. Även om man kanske inte tycker att David var så mycket till föredöme för en regent, vare sej man tänker driva ut "turken" ur fäderneslandet eller inte. Men låt inte det störa - det var väl ett litet fjäsk för kejsar Karl - utan läs igenom teserna och dess skäl och fundera om inte mycket fortfarande är synnerligen aktuellt. Hur mycket har romersk-katolska kyrkan egentligen backat? Hur mycket kan den backa? Och vad lär Svenska kyrkan idag om helgonen, bönen och rättfärdiggörelsen inför Gud?

Nu till vad Svenska kyrkans bekännelseskrifter säger om åkallandet av helgonen.

Ur Augsburgska bekännelsen, artikel XXI: Om åkallandet av helgonen:

1] Om dyrkan av helgonen lär de [våra kyrkor], att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi ska lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme, när det gäller att föra krig och driva ut turken ur fäderneslandet.

2] Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte, att vi ska åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare.

3] Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täcks honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.

Ur Augsburgska bekännelsens apologi:

1] Den tjugoförsta artikeln förkastar motståndarna utan vidare, eftersom vi inte kräver åkallandet av helgonen. Om ingen annan fråga utvecklar de mera frikostigt sin talekonst. Och likväl åstadkommer de inget annat än uppvisandet av att helgonen bör äras och att de heliga under livstiden ber för sina medmänniskor. Fördenskull ska åkallandet av de avlidna helgonen vara nödvändigt!

2] De åberopar Cyprianus, eftersom denne bett Cornelius, medan han ännu levde, att han vid sin bortgång skulle be för sina bröder. Med detta exempel söker de bevisa det berättigade i åkallandet av de döda! De anför även Hieronymus' skrift mot Vigilantius. I denna strid säger de att Hieronymus, för elva hundra år, sedan besegrat Vigilantius. Så triumferar motståndarna, liksom om striden redan vore avgjord. Men dessa åsnor ser inte, att det i Hieronymus' skrift mot Vigilantius inte finnes en enda stavelse om åkallande. Han talar inte om att åkalla helgonen, utan om att ära dem!

3] Inte heller har de övriga gamla författarna före Gregorius omnämnt ett sådant åkallande. Säkert är, att detta åkallande av helgonen tillsammans med vad motståndarna lär om tillägnandet av helgonens förtjänster inte har några stöd hos de gamla författarna.

4] I vår bekännelse bestrider vi inte, att helgonen bör äras. Här tillerkänner vi dem nämligen en tredubbel ära. För det första tacksägelse. Ty vi bör tacka Gud för att han för oss framställt exempel på sin barmhärtighet och visat, att han vill frälsa människor, samt givit åt sin kyrka lärare och andra goda gåvor. Och dessa gåvor bör vi prisa såsom de högsta, och helgonen själva, som troget brukat dessa gåvor, bör vi ära, såsom Kristus prisar de goda och trogna tjänarna.

5] För det andra innebär ärandet av helgonen stärkandet av vår egen tro. Då vi ser, att Petrus får förlåtelse för sin förnekelse, upprättas även vi till att så mycket fastare tro, att där synden överflödar, där överflödar nåden mycket mer.

6] Det tredje ärandet av helgonen är efterföljelsen först och främst av deras tro och sedan av deras övriga dygder, vilka var och en bör efterlikna i sin kallelse.

7] Detta sanna ärande av helgonen efterfrågar inte motståndarna. De tvistar bara om åkallandet av dem, vilket även om det inte innebure någon fara, likväl inte är nödvändigt. Matt. 25:21, 23 Rom. 5:20

8] Dessutom medger vi även att änglarna ber för oss. Ty det finns ett vittnesbörd i Sak. 1:12, där ängeln ber: Härskarornas Herre, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem o.s.v.?

9] Även om vi beträffande helgonen medger, att såsom de här på jorden ber för hela kyrkan, de även i himmelen gör det, så finns likväl i Skriften inget vittnesbörd om att de döda ber, med undantag av en dröm, som står i 2 Mack.15:14.

10] Vidare – låt vara att helgonen ber för kyrkan, så följer dock inte därav, att de bör åkallas. Och vår bekännelse påstår också bara detta, att Skriften inget lär om att vi ska åkalla helgonen eller be dem om hjälp. Men då varken något bud eller löfte om eller exempel på åkallandet av helgon kan anföras ur den heliga Skrift, följer därav, att samvetet inte kan hava någon visshet om ett sådant åkallande. Och då all bön bör framgå ur tro, hur kunna vi då veta, att Gud har behag till detta åkallande av helgonen? Hur kunna vi utan något Skriftens vittnesbörd veta, att helgonen uppfattar de enskildas böner?

11] Somliga tillskriver rent av helgonen den gudomliga förmågan att kunna läsa våra hjärtans hemliga tankar. De avhandlar frågan, huruvida helgonen har en övernaturlig s.k. morgonkunskap eller en naturlig s.k. aftonkunskap, måhända därför att de är i tvivelsmål om huruvida de hör dem om morgonen eller om aftonen. Detta uppdiktar de inte för att hedra helgonen, utan för att försvara den inkomstbringande helgondyrkan.

12] Motståndarna har inget att anföra mot det av oss anförda argumentet, att då åkallandet inte har något stöd i Skriften, man icke kan med säkerhet påstå, att helgonen uppfattar vårt åkallande av dem eller – även om de skulle göra det – Gud har behag till det.

13] Därför borde motståndarna inte tvinga oss till något så ovisst, emedan en bön utan tro inte är någon bön. Med hänsyn till att de åberopar bruket inom kyrkan, är det en känd sak, att detta bruk är nytt, ty även om de gamla bönerna omnämner helgonen, innehåller de likväl inte något åkallande av dem. Dock är även detta nyligen uppkomna åkallande av helgonen något helt annat än åkallandet av enskilda helgon.

14] Motståndarna kräver vidare vid helgondyrkan inte blott åkallandet av dem, utan de låter även helgonens förtjänster komma andra till del och gör av helgonen inte bara förebedjare utan även försonare. Detta bör på inget sätt fördras. Ty härigenom överförs på helgonen den ära som tillkommer Kristus allena. De gör dem nämligen till medlare och försonare, och även om de skiljer mellan förebedjande medlare och försonande medlare, gör de likväl tydligen av helgonen försonande medlare.

15] Och även detta deras påstående är utan stöd i den heliga Skrift, att helgonen är förebedjande medlare, vilket – huru försynt det än sägs – ställer Kristi verk i skuggan och överflyttar på helgonen den förtröstan om Guds barmhärtighet, som vi bör ställa till Kristus allena. De inbillar sig nämligen, att Kristus är strängare, men helgonen mildare, och de sätter mera sin förtröstan till helgonen än till Kristi barmhärtighet och undviker Kristus men taga sin tillflykt till helgonen. Så gör de i själva verket helgonen till försonande medlare.

16] Därför vill vi visa, att de verkligen gör helgonen inte bara till förebedjare utan även till försonare, d.v.s. frälsande medlare. Vi talar här inte om det missbruk som folket gör härav, utan bara om lärarnas meningar. Om missbruken kan även de oerfarna döma.

17] Till en försonare hör två ting. För det första måste det finnas ett Guds ord, varigenom vi med visshet vet, att Gud vill förbarma sig över och bönhöra dem, som genom denne försonare åkallar honom. Ett sådant löftesord finns om Kristus: "Vadhelst ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er." Men om helgonen finss inte något sådant löftesord. Därför kan samvetena inte vara fast och visst övertygade om att vi genom att åkalla helgonen får bönhörelse.

18] Därför sker inte åkallandet av helgonen av tro. Vidare har vi även ett direkt budord att åkalla Kristus i enlighet med denna utsaga: Kom till mig, ni alla som arbetar o.s.v., vilket förvisso är sagt även till oss. Och Jesaja säger i det elfte kapitlet: På den dagen ska telningen från Jesse rot stå såsom ett tecken för folken, och hedningarna ska i bön vända sig till honom. Och i Psalt. 43 heter det: Alla de rika i folket tillber dig, samt i Ps. 71: Alla jordens konungar ska tillbe honom, och kort därefter: De ska ständigt be inför honom. I Joh. 5 säger Kristus själv: För att alla ska ära Sonen, såsom de ärar Fadern. Och i 2 Tess. 2 säger Paulus bedjande: Vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, hugne era hjärtan och styrke er o.s.v. Men vilket bud och vilket exempel kan motståndarna anföra ur Skriften angående åkallandet av helgonen?

19] – Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas såsom rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles så som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del, så att vi räknas såsom rättfärdiga genom vår förtröstan på Kristi förtjänster, då vi tror på honom, alldeles såsom hade vi egna förtjänster.

20] Ur båda dessa moment, nämligen löftet om och meddelandet av Kristi förtjänster, framgår förtröstan på Guds barmhärtighet. Denna förtröstan på Guds löfte och Kristi förtjänster måste vara med i bönen. Ty vi bör i sanning vara övertygade om både att vi för Kristi skull får bönhörelse och att vi genom hans förtjänster har en blidkad Fader.

21] Nu påbjuder motståndarna för det första åkallandet av helgonen, fast de varken har ett Guds löftesord eller budord därom eller exempel därpå ur Skriften. Likväl åstadkommer de därmed att människorna sätter större tillit till helgonens barmhärtighet än till Kristi, fast Kristus bjudit oss att komma till sig, men inte till helgonen.

22] För det andra överflyttar de helgonens i likhet med Kristi förtjänster på andra och ålägger människorna att sätta sin tillit till dem, liksom skulle vi räknas rättfärdiga genom helgonens förtjänster, såsom detta verkligen sker genom Kristi förtjänster. Här uppdiktar vi inte någonting.

23] De påstår, att de genom avlaten kan överflytta på andra människor helgonens förtjänster. Vid tolkningen av mässordningen säger Gabriel öppet ifrån: Enligt en av Gud instiftad ordning bör vi ta vår tillflykt till helgonens hjälp, på det att vi må frälsas genom deras förtjänster och förböner. Dessa är Gabriels egna ord. Och likväl kan man överallt i motståndarnas skrifter och predikningar läsa sådant, som är än mera befängt. Vad är att göra helgonen till försonare om icke detta? Vidare jämställs de med Kristus, om vi bör förtrösta på att bliva frälsta genom deras förtjänst.

24] Var månne står det, att den av Gabriel omtalade ordningen, att vi bör ta tillflykt till helgonens förtjänster, är instiftad av Gud? Må han anföra ett exempel ur Skriften eller ett budord. Möjligen har han hämtat denna ordning från de kungliga hoven, där det är tillbörligt att använda vänner såsom förespråkare. Men om konungen förordnat en viss förespråkare, så vill han inte att ärendena skola föredragas genom andra. Då nu Kristus är förordnad till förebedjare och överstepräst, varför söker vi då andra?

25] Rätt allmänt använder man denna avlösningsformel: Vår Herres Jesu Kristi lidande och den högt saliga jungfrun Marias och alla helgons förtjänster vare dig till syndernas förlåtelse. Här meddelas avlösningen, eftersom vi blir försonade och räknade såsom rättfärdiga inte bara genom Kristi förtjänster utan även helgonens.

26] Några av oss har bevittnat, hur en lärare i teologi, som låg för döden, en munk, som även var teolog, kallats till tröst. Denne bad ideligen för den döende blott denna bön: Nådens moder, skydda oss för fienden, och upptag oss i dödens stund. Joh. 16:23 Matt. 11:28 Jes. 11:10 Psalt. 45:13 Psalt. 72:11, 15 Joh. 5:23 2 Tess. 2:16f. 27 Även om vi kan medge, att den saliga Maria ber för kyrkan, så frågar vi: upptar hon själarna i dödens stund, besegrar hon döden, levandegör hon? Vad gör Kristus, om den saliga Maria gör detta? Fast hon är värd den största ära, så vill hon likväl inte jämställas med Kristus, utan hon önskar, att vi ska betrakta och följa hennes exempel.

28] Det är nu en känd sak, att enligt en allmänt utbredd mening den saliga jungfrun vidare blivit satt i Kristi ställe. Henne har människorna åkallat, hennes barmhärtighet ha de satt sin förtröstan till, genom henne ha de velat blidka Kristus, liksom han inte vore försonare, utan bara en fruktansvärd domare och hämnare.

29] Men vi vet, att vi inte bör förtrösta på att helgonens förtjänster överflyttas på oss och att Gud för dessas skull försonas med oss eller räknar oss såsom rättfärdiga och frälsar oss. Ty blott genom Kristi förtjänst får vi våra synders förlåtelse, då vi tror på honom. Om de övriga heliga heter det: Var och en ska få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete, d.v.s. de kan inte dela med sig av sina förtjänster åt varandra, såsom munkarna säljer sina klosterordnars förtjänster.

30] Och Hilarius säger om de fåvitska jungfrurna: Eftersom de fåvitska jungfrurna, sedan deras lampor slocknat, inte kunde gå brudgummen till möte, bad de de visa, att de skulle låna dem olja, men de svarade dem, att de inte kunde ge dem någon, eftersom den törhända inte räckte till åt alla, d.v.s. ingen kan få hjälp genom en annans gärningar och förtjänster, emedan var och en måste skaffa sig olja till sin lampa. 1 Kor. 3:8

31] Då motståndarna sålunda lär, att vi ska förtrösta på åkallandet av helgonen, då de till stöd härför varken har något Guds ord eller något exempel ur Skriften, då de överflyttar helgonens förtjänster på andra och överför den ära, som tillkommer Kristus, på helgonen, kan vi inte godkänna vare sig deras åsikter om helgondyrkan eller deras sed att åkalla helgonen. Ty vi vet, att vi bör sätta vår förtröstan till Kristi förbön, eftersom Guds löfte gäller endast denna. Vi veta, att endast Kristi förtjänster utgör försoning för oss. För Kristi förtjänsters skull räknas vi såsom rättfärdiga, då vi tror på honom, såsom Skriftens ord lyder: De som tror på honom ska inte komma på skam. Men inte bör vi lita till att räknas såsom rättfärdiga på grund av den heliga Jungfruns eller andra helgons förtjänster. Rom. 9:33 1 Petr. 2:6 Jes. 28:16

32] Även den villfarelsen vidlåder de lärda, att olika uppdrag är givna åt varje enskilt helgon, så att Anna ger rikedom, Sebastian avvänder farsot, Valentin botar fallandesjuka och Georg är beskyddare av ryttare. Dessa vidskepliga åsikter härrör tydligen från hedniska förebilder. Ty hos romarna ansågs på samma sätt Juno ge rikedom, Febris avvända febersjukdomar, Castor och Pollux beskydda ryttare o.s.v.

33] Och även om vi intalar oss, att man på ett synnerligen måttfullt sätt lär om åkallandet av helgonen, så frågar vi oss likväl, då detta åkallande är ett mycket fördärvligt föredöme, varför man nödvändigtvis ska försvara detsamma, då det inte är av Gud påbjudet eller har något stöd i Guds ord, ja, inte ens i de gamles skrifter.

34] Ty då, såsom jag ovan framhållit, man vid sidan av Kristus söker andra medlare och sätter sin förtröstan till dessa, kommer först och främst den oavkortade kunskapen om Kristus att fördunklas. Detta visar erfarenheten. Till en början synes omnämnandet av helgonen, sådant detta förekommer i de gamla bönerna, ha skett i ett gott syfte. Sedermera följde åkallandet av helgonen och på åkallandet följde varjehanda vidunderliga och värre än hedniska missbruk. Från detta åkallande av helgonen gick man att göra bilder av dem. Även dessa bilder dyrkade man, och dem ansåg man besitta en viss kraft, såsom trollkarlar och mager uppdiktar, att det finns kraft i de avbildningar av stjärnbilder, som man vid en viss tidpunkt framställt. Vi har i ett kloster någonstädes sett en bild av den heliga Jungfrun, vilken på konstgjort sätt sattes i rörelse, liksom rörde den sig själv, så att den tycktes antingen vända sig bort från de bedjande eller nicka bifall till dem.

35] Men vidskepelsen i samband med alla bilder och målningar av helgonen överträffas av helgonlegenderna, som man med stor myndighet offentligen förkunnar. Barbara begär, medan hon torteras, den lönen, att ingen, som åkallar henne, skall dö, innan han mottagit nattvarden. En annan läste dagligen upp hela Psaltaren, stående på en fot. Någon förståndig man har en gång tecknat en bild av Kristoffer för att därigenom ange, att det fordras stor själsstyrka hos dem, som skola bära Kristus, d.v.s. hos dem, som skola predika eller bekänna evangeliet, ty de måste utstå stora faror. Sedan ha de dåraktiga munkarna tagit sig före att lära folket åkalla Kristoffer, liksom hade en dylik Polyfem någonsin funnits.

36] Men även om helgonen utfört storverk både till det allmänna bästa och till föredöme i det enskilda och omnämnandet härav skulle kunna vara tjänligt såväl till trons stärkande som till föredöme, hur vi böra handla, så har ingen framdragit detta ur dras verkliga livshistoria. Men det är gagneligt att höra, huru heliga män biträtt i rikenas styrelse, i vilka lägen och faror de stått, huru de varit konungar till hjälp i stora faror, hur de förkunnat evangelium och vilka strider de haft att utkämpa med kättare. Nyttiga är exemplen på hur de undfår barmhärtighet, såsom då vi ser, hur Petrus fått förlåtelse för sin förnekelse och hur det tillgivits Cyprianus att han övat trolldom och hur Augustinus, som under sjukdomen erfarit trons kraft, med visshet betygar, att Gud verkligen hör de troendes böner. Sådana exempel, som rör tron eller gudsfruktan eller samhällets styrelse, vore till gagn att omtala.

37] Men en del gycklare, som inte äger någon kännedom om tron eller samhällets styrelse, har med skaldeverk såsom mönster hopdiktat legender, som blott innehålla med vidskepelse bemängda exempel på böner och fastor jämte en del inkomstbringande ting, såsom uppdiktade underverk med rosenkransar och dylikt. Här är inte nödvändigt att ange ytterligare exempel. Ty det finns legender, såsom de kallas, och förebildsspeglar och skrifter, kallade rosarier, i vilka det mesta inte är olikt Lucianus' "sanna berättelser".

38] Biskopar, teologer och munkar ger dessa vidunderliga och gudlösa legender sitt bifall, ty dessa är inkomstbringande, men oss kan de inte tåla, eftersom vi, för att Kristi ära och verk må bli mera uppenbar, inte kräva åkallandet av helgonen, utan kritiserar missbruken vid helgondyrkan.

39] Fast alla rättsinniga människor önskar dessa missbruks avskaffande genom biskoparnas myndighet och predikanternas klokhet, så låtsas likväl våra motståndare i vederläggningsskriften inte alls om till och med de uppenbara bristerna, liksom ville de tvinga oss att efter antagandet av vederläggningsskriften godkänna även de mest kända missbruken.

40] På detta försåtliga sätt är vederläggningsskriften avfattad inte bara på denna punkt, utan nära nog överallt. Ingenstans gör de någon åtskillnad mellan sina lärosatser och de uppenbara missbruken. Likväl erkänner några bland dem, som till äventyrs är förståndigare, att många falska meningar vidlåder de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas lära, och att många missbruk vunnit insteg i kyrkan genom prästernas stora oförstånd och liknöjdhet.

41] Ty Luther var inte den förste som klagade över de allmänt förekommande missbruken. Många lärda och framstående män har långt före denna tid klagat över missbruken med mässan, förlitandet på klosterväsendets stadgar, den inkomstbringande helgondyrkan och förvirringen i läran om boten, som bör vara högst klar och tydlig i kyrkan. Vi har själva hört framstående teologer uttala önskemål om en modifiering av den skolastiska läran, som innehåller mycket mera av filosofiska resonemang än av fromhet. Och dock står bland dessa de äldre närmare Skriften än de nyare. Efter hand har deras teologi alltmera urartat. Orsaken till att många hedervärda människor börjat fatta kärlek till Luther har inte varit någon annan än att de sett honom frigöra människornas sinnen från denna härva av de skolastiska teologernas och kyrkorättslärarnas förvirrade dispyter utan ände samt lära människorna det, som befrämjar gudsfruktan.

42] Därför har motståndarna inte handlat öppet och ärligt, då de i syfte att vi skulle samtycka till vederläggningsskriften icke låtsade om missbruken. Och om de ville kyrkans bästa, så borde de synnerligast på denna plats vid detta tillfälle anhålla hos Hans Maj:t Kejsaren, att han ville sörja för att avskaffa missbruken, då vi ju tydligt förmärkt, att han är i hög grad angelägen om god och hälsosam ordning i kyrkan. Men motståndarna handlar inte så, att de bistår kejsaren i hans mycket hedervärda och heliga uppsåt, utan åsyftar bara att undertrycka oss.

43] Många tecken visar, att de är föga bekymrade om kyrkans tillstånd. De bemödar sig inte att låta folket lära känna huvudstyckena av kyrkans lära. De försvarar uppenbara missbruk med en förut inte känd eller brukad grymhet. De tål inte några skickliga lärare i kyrkan. Rättsinniga människor kan lätt avgöra, varthän de syftar med detta. Men på detta sätt tillgodoser de varken rikets eller kyrkans bästa. Ty sedan de rätta lärarna röjts ur vägen och den sunda läran undertryckts, kommer svärmandar att uppstå. Och dem är motståndarna ur stånd att hålla tillbaka, då de med sina gudlösa läror bringar förvirring i kyrkan och vända upp och ned på hela den kyrkliga ordningen, som vi för vår del i synnerlig grad önskar bevara.

44] Fördenskull ber vi dig, stormäktige kejsar Karl, för Kristi äras skull, som du – enligt vad vi är förvissade om – önskar öka och utbreda, att du inte må ge ditt samtycke till motståndarnas våldsplaner, utan söka andra medel att upprätta endräkten på sådant sätt, att gudfruktiga samveten inte må bliva betungade och ingen grymhet, såsom hittills skett, må förövas mot oskyldiga människor och den sunda läran inte må undertryckas i kyrkan. Ty först och främst av allt är du skyldig Gud att bevara och till efterkommande fortplanta den sunda läran och försvara de rätta lärarna. Ty då Gud hedrar konungarna med sitt eget namn och kallar dem gudar, i det att han säger: Jag har väl sagt, att ni är gudar, så fordrar han, att de ska sörja för att det, som hör Gud till, d.v.s. Kristi evangelium, bevaras och fortplantas på jorden och att de såsom Guds ställföreträdare ska skydda oskyldigas liv och välfärd.

Är reformatorernas kritik inaktuell? I varje fall beskrivs avlaten så här som bl.a. ett sätt att minska reningslidandena här och i skärselden - genom "Kristi och helgonens förtjänster":

Ur katolska kyrkans katekes (2015): 
1478 Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. 

Man må väl också tillägga Melancthons avslutande ord i förordet till Augsburgska bekännelsens apologi:

Vi vill därför anbefalla vår sak åt Kristus, som en gång skall döma över dessa strider, och vi ber honom, att han i nåd må se till sin betryckta och söndrade kyrka och återföra den till en bestående endräkt i tron.

Rosenius gästbloggar

"Såsom för en människas olydnad många har blivit syndare, så blir också för ens lydnads skulle många rättfärdiga." (Rom. 5:19)

Såsom alla Adams barn blev dömda till syndare bara genom hans olydnad; så döms också all Kristi säd för rättfärdig blott genom hans lydnad. För ens lydnads skull.

Här säger nu aposteln uttryckligt, vari Kristi rättfärdighet består; han säger: Det var hans lydnad, hans eget personliga fullgörande av all Faderns vilja. Såsom syndafallet bestod i "ens olydnad", så skulle dess gottgörande ske genom "ens lydnad". Hela Kristi liv på jorden, ifrån krubban till korset, var idel lydnad. "Kärleken är lagens fullbordan", säger aposteln.

Kristus hade en fullkomlig kärlek både till sin Fader och till oss människor. Av kärlek till oss och lydnad för sin Fader kom Han till jorden och blev vår broder; i samma kärlek och lydnad gick Han omkring, gjorde väl och hjälpte alla; av kärlek till oss och lydnad för sin Fader ville Han också "smaka döden för alla". Han var "lydig intill döden, ja, intill korsets död". Och ingenting mindre än en sådan hög och fullkomlig lydnad kunde frälsa människan från den fördömelse, som för ens olydnad var kommen över oss.

Men se nu här, i denna Kristi fullkomliga lydnad, vad som betäcker allas vår beständiga olydnad! All de heligas andliga nöd och klagan är just den, att de inte rätteligen kan lyda Gud, utan ännu beständigt gör Honom emot. Där anden är villig och helig, där är det medfödda fördärvet bara desto mer kännbart och tryckande, och alltid såsom en olydnad. All synd i hjärtat eller i levernet, i tankar, begär, ord och gärningar, utgör alltid en olydnad emot Gud, som i sin heliga lag förbjuder allt detta onda. Då ängslas, kvider och förskräcks de trogna, såsom olydiga emot sin Gud.

Men se nu här! Mot all denna vår olydnad har Gud satt sin Sons lydnad. Hans lydnad ska vara vår lydnad. Så säger denna text: "Genom ens lydnad blir många rättfärdiga." Just därtill sände Gud sin Son under lagen, att Han skulle förlossa dem, som var under lagen. Då Gud av evighet såg alla människor fallna under synden och domen och uppfyllda med ett sådant fördärv, att ingen enda kunde fullkomligt lyda eller fullgöra lagen, beslöt Han i sin eviga barmhärtighet att själv bota allt detta: Hans Son skulle bli en sann människa, men med fullkomlig lydnad, och såsom en ny stamfader för oss fullgöra lagen och utstå dess förbannelse; för att, såsom vi blivit syndare genom den förste stamfaderns olydnad, vi också skulle bli rättfärdiga endast genom den andres lydnad.

Och det är just denna Kristi fullkomliga lydnad, som egentligen utgör själva rättfärdigheten, varmed vi består för Gud. "Därför ser tron", säger Konkordieformeln, "på Kristi person, såsom den där för oss är gjord under lagen, burit vår synd och i sin gång till Fadern för oss, arma syndare, bevisat sin himmelske Fader den fullkomliga lydnaden och därmed betäckt allas vår olydnad, som bor i vår natur och framsticker i dess tankar, ord och gärningar, så att denna vår olydnad inte tillräknas oss till förömelse, utan av ren nåd allenast för Kristi skull blir oss tillgiven och förlåten".

Därför ska var och en, som gärna vill vara en kristen och tro Guds nåd, men förhindras och trycks av sin egen mångfaldiga olydnad, med allvar fatta denna tröst och säga: Kristi lydnad är min lydnad. Med min egen lydnad och rättfärdighet är det så alldeles förlorat, att jag måste helt förtvivla och aldrig mer tänka på saligheten, om jag ska dömas efter lagen; men därför har Herren Kristus varit under lagen och bevisat en fullkomlig lydnad, att Han skulle därmed "förlossa oss, som var under lagen". Ty Han behövde ju sannerligen inte vara under lagen för sin egen person, utan gjorde det ju alltsammans för oss, i vårt ställe och oss till godo.

Detta är då min enda rättfärdighet, nämligen inte min lydnad, utan hans lydnad; ty även då min nya människa vill vara lydig, är likväl den gamla naturen i mej full med olydnad. Därför är nu det min enda tröst, att Kristus var lydig för oss.

På detta sätt ska vi göra oss gagn av denna trösterika text. Ty säger någon: Vad hjälper mej det, att Kristus var lydig, då jag inte själv kan vara det? så svaras: Om inte Kristi lydnad är din lydnad, är du evigt förlorad. Här säger oss Herrens apostel, att vi endast "genom ens lydnad ska bli rättfärdiga". Vi ska då med mycket nit och allvar inprägla i våra hjärtan dessa dyra ord: "genom ens lydnad." Annars måste vi alltid för känslan, samvetet och otrons ingivelser föras omkring såsom spånor på det vilda havet.

Däremot, vilken salig tröst och trygghet för en arm, uttröttad syndare att få vila vid denna fasta klippa: Guds eviga rådslut, att såsom vi alla blev syndare genom ens olydnad, vi också ska bli rättfärdiga endast genom ens lydnad.

Det lagen kräver, det alla vakna
väl hos sig söka, men alltid sakna,
se, det har Kristus för oss fullgjort.
Tänk, när Guds Ande gör detta stort!

Ty Kristi lydnad den är vår lydnad.
Insvep dig väl uti denna prydnad!
Då är du klädd, trots all skröplighet,
i ende Sonens rättfärdighet!

onsdag 14 oktober 2015

Viktiga bönestunder - och gudstjänst i bönhuset

Påskvänner!

I måndags kväll var EFS-kyrkan enligt god sedvänja ett verkligt "bönhus", d.v.s. en liten skara samlades till bibelläsning och bön. I dag om en dryg timme är det bön i Iggesunds vita kyrka, där vi igår hade konfaträff om syndafall och ondska - och försoning och förlåtelse. Stora löften är knutna till bön i Jesu namn - och särskilt till gemensam bön. ("Där två eller tre..."). En gåva att ta vara på.

På söndag blir det gudstjänst i bönhuset där jag lovat bidra till kyrkkaffet med en "kyrkbakelse" - eller blir det då en "bönhusbakelse"? Det pågår en tävling i församlingen om vilket bakverk som ska bli "församlingsbakelse" (final Första advent), och jag vet faktiskt inte om någon ställer upp mot mej i det här "första heatet". Kanske jag vinner på walk over? Eller ska jag fråga bakelsefantasten, professor Dick Harrison?

I varje fall är temat "Att leva tillsammans" och texten den intressanta om när Jesus´ anhöriga kom för att ta hand om honom - eftersom de trodde att han blivit galen - och Jesus till synes förnekar dem. ("Vem är min mor och vem är mina bröder?") till förmån för den lyssnarskara han hade omkring sej. Men i själva verket inbjöd han dem ju att vara hans mor och hans bröder också genom att tillhöra hans lärjungar, vilket ju också blev fallet (med hans mor först och hans bröder efter hans uppståndelse - innan dess heter det ju att "inte ens hans bröder trodde på honom").

Och åtminstone du kvinna kan enligt Jesus själv få bli hans mor - utan att den saliga Maria blir ett dugg svartsjuk! (Även om hans ord måste ha tagit hårt den gången). "Detta är Guds vilja att ni tror på den han sänt." "Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."

F.ö. har just den här söndagen - 20:e söndagen efter trefaldighet - inte firats på tre år, så texterna är precis desamma som förra gången. Texten om Tabita - och alla hennes skjortor och mantlar! - hör till de underbaraste i bibeln och jag undrar varför inte fler tjejer fått heta som hon? Anita är ju vanligt men Tabita?

Annars kan vi nog undvara tredje årgångens (i o f s mysiga) text ur apokryfiska Tobits bok (HUR hamnade den i en luthersk kyrkas evangeliebok?). Värre är att det - just i dessa tider! - snart dröjt sex år mellan de tillfällen andra årgångens episteltext föreläses i kyrkan: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp. Som tur är får vi läsa och tillämpa verserna själva ändå. (Hebr. 13:2-3).



Alt. utjämnad koralvariant:



1. O Gud, vår Herre, vi dej ber
att du i nåd till alla ser
som lider marter, kval och hån
för tron på dej och på din Son.

2. Ja, stärk dem i den svåra strid

de kämpar i vår hårda tid.
Var nära dem med frid och tröst,
fyll mörkret med din Andes röst.

3. Den tåresådd de nu bär ut

låt bli en glädjeskörd till slut,
och dem förlös från nöd och tvång
till salig fröjd och segersång.

Text: Johannes Johansson 1932, bearb. A.H. 2011 

Musik: Wittenberg 1543

Ett memento för både romerska katoliker och rosenianer

Påskvänner!

I dagbetraktelsen för igår inskärper Carl Olof Rosenius ett viktigt bibliskt memento för både "rosenianer" och romerska katoliker. Observera att varken han eller Paulus driver den tragikomiska läran att goda gärningar vore skadliga för saligheten (som en vilsen "lutheran" fick för sej på 1500-talet, givetvis genast isolerad av övriga). Men det gäller verkligen att ha sin förtröstan till Kristus, och "Kristus allena". Och där löper vi alla risk att få fel fokus. Och det (inte goda gärningar i sej) är skadligt för saligheten.

Och för det glada tjänandet.

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
bort i det yttersta mörkret försvann.

Mildaste Frälsare, skona oss, lär oss
räkna allt eget för skada och skam!
Vita rättfärdighetsskruden iklä oss
som du har vunnit åt oss, o Guds Lamm!
Klädd i den dräkten skal bruden då föras
in uti brudgummens konungahov,
där skall din ära i evighet höras,
strålande skaror förkunna ditt lov.