Bartolomeidagen (Barsmäss)

Påskvänner!

I över 700 år efter Sveriges kristnande var den 24 augusti en helgdag. En "lätthelgdag" visserligen, då det (efter reformationen åtminstone) ansågs okej att gå tillbaka till arbetet efter gudstjänsten i kyrkan, men dock en helgdag. En apostladag till Natanael Tolomeussons minne! S:t Bartolomeus, aposteln som gav namn åt Sveriges sista koloni, ön Saint-Barthélemy i Västindien (nå, just det är inte nån särskilt rolig historia).

Johannes 1:43-51 passar bra att läsa idag. Dagen ska (enligt den evangeliebok som gällde i Sverige fram till "Stora helgdöden" 1772) även firas med Efesierbrevet 2:19-22 och Lukas 22:24-30 samt (enligt psalmvalslistan i 1697 års koralbok) med psalmerna O Jesus Krist i dig förvisst (1986 års psalmbok nr 552, texten i youtubeklippet stämmer men inte insjungningen), Jesus du min glädje (nr 354) och Du själv förordnat, store Gud (nr 419).

Påven Benedikt XVI (Josef Ratzinger) skriver mycket fint och såvitt jag förstår bibelenligt om aposteln Bartolomeus. Passar mycket bra idag. Läs och begrunda gärna emerituspåvens "predikan"!

Det känns särskilt fint att konstatera detta, då ju Bartolomeinatten förknippas med en ruskig sammandrabbning mellan katoliker och protestanter (hugenotter), "det parisiska blodsbröllopet" natten till den 24 augusti 1572, då Henrik av Navarras f d trosfränder mördades, troligen i flera tusental. "Paris är värt en mässa" hade ju Henrik sagt då han övergick till påvens läger, men en fullt medveten serie politiska mord (på de hugenottledare som inte likt Henrik fallit undan) urartade i allmän jakt på de olyckliga hugenotterna.

F ö hade vår son Jonatan en kamrat i Bollnäs som var från Polen och hette Bartolomeus men kallades Bartek. När Jonatan just börjat 2:an här i Iggesund slog hans fröken vad om 200 kronor om att ingen kände någon som hette Bartolomeus. När hon hörde att den nye eleven faktiskt kände en som hette så backade hon och knäckte därmed sin egen trovärdighet i barnets ögon. Jag tycker fortfarande att hon är skyldig Jonatan en Ingmar Bergman-sedel, men har inte kommit mej för att driva in den åt honom :o).

Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

Jag känner mej träffad. Mycket av mitt umgänge med Bibeln präglas tyvärr av "det här kan jag redan", "det här har jag läst". Rosenius behöver påminna oss, ja, redan väckelsens folk på 1800-talet, i sin dagbetraktelse för den 10 augusti:

"Låt Kristi ord rikligen bo i er" (Kol. 3:16)

Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt. Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.

Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.

O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!

Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."

Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.

Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.

Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —

Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

Jakobsmässodagen

Påskvänner!

Evangelietexten idag den 25 juli (Jakobsmässodagen, helgdag här i Sverige i mer än 700 år) är Matteus 20:20-23 - om bönen att få sitta till höger resp vänster om Jesus i det himmelska riket. Tänk att Jakob Sebedaiosson blev den förste av apostlarna att gå hem till Herren - och Johannes Sebedaiosson den siste! Tänk om det verkligen blev så att de tolv sattes i ring allt eftersom de slutade sitt dagsverke på jorden och att bröderna Boanerges på så sätt kom närmast Jesus ändå. Av nåd.

Jag har f ö inte förut tänkt på att bröderna fick tillnamnet Boanerges, Åskans söner, av Herren själv. Har tänkt att det var ett öknamn de fick av övriga lärjungar pga sin önskan att blixten skulle slå ner i huvet på dem som inte ville ta emot dem. Men det är alltså Jesus själv som ger dem namnet, och nog inte bara som klander. Kanske vi denna apostladag får sjunga med väckelseprästen Anders Carl Rutström som dog i Stockholms slottshäkte för i år 250 år sedan: 

"Gör varje präst till tordöns barn, att riva sönder Satans garn!" och: "I herdar, troget ropen, som fören Andans värv, så att den arma hopen må räddas från fördärv!"

 

Vi prisar dej för Jakob

som föll för kungens svärd,

så fick han dricka kalken

du druckit, Herre kär.

Ja, Herre, tämj vår strävan 

att glänsa och stå fram, 

så våra liv och döden 

förhärligar ditt namn.

Tillagt 2023:

Episteltext på Jakobsmässodagen är enligt 1697 års koralbok Romarbrevet 8:28-39 - så härlig text! - Evangelietext är Matteus 20:20-23, om när Sebedei söners moder begär att hennes söner ska få sitta till höger resp vänster om Jesus i hans rike.

Dagens bön: "Herre Gud, himmelske Fader, du som inte har skonat din enfödde Son, utan först givit honom under korset och i döden och sedan låtit honom komma till sin härlighet, och som ville att alla kristna ska i så måtto följa hans fotspår och bli lika honom. Vi är otåliga vid korset och motgången, och lider inte gärna, och därför ber vi din grundliga barmhärtighet att du styrker oss med din Helige Ande, så att vi inte blir klenmodiga och oroliga, utan genom hoppet om den tillkommande härligheten och med en stark tro övervinner all olycka. Amen. 

Föreslagna psalmer i koralbokens psalmvalslista är bl a Jesus allt mitt goda är och Säll är den som sina händer.

Är någonting värt att tro på?

Påskvänner!

Om ni nu (vilket jag faktiskt hoppas) har lyssnat uppmärksamt och grundligt till "biskop" John Shelby Spong (1931-2021) och hans "förkunnelse" (som inte saknar poänger men är ljusår från kristen tro), kan ni framöver istället läsa mer av Timothy Keller (hans "Varför ska jag tro på Gud?" är en modern klassiker) och Stefan Gustavsson ("Skeptikerns guide till Jesus del 1-2" förtjänar samma status). 

Det går också bra att lyssna till föredrag av matematikprofessorn John Lennox, t ex nedanstående på temat "Finns det något som är värt att tro på?"

Eller följande: "Har vetenskapen begravt Gud?" Jfr boken på samma tema som översatts till svenska med huvudtiteln "Guds dödgrävare".

Att inte döma men likväl akta sig och varna för de falska profeterna

Glad "domssöndag"!

Domaren dömer och vi ska därför inte döma. T o m muslimerna tror att Jesus ska döma oss på den yttersta dagen. Det är väl ganska få s k "kristna" som tror det nuförtiden, och enligt förre ärkebiskopen K-G Hammar sker Kristi återkomst enbart i våra hjärtan. Visserligen ber vi i en psalm "döm mitt hjärta här i tiden / innan världen döms av dig", men det handlar alltså inte om att själva Kristi återkomst, som vi bekänner i trosbekännelsen på söndagarna, är något som sker i våra hjärtan och bara där. Man kan ju på visst sätt säga att Jesus befanns skyldig till döden av Stora rådet just för att han tydligt förkunnade sin återkomst i härlighet. "Ni hörde hädelsen".

Domaren dömer och vi har därför inte mandat att avgöra andras eviga öde. Varken så att vi lovar alla evig salighet, som ärkebiskopskandidaterna i utfrågningen i Gottsunda 2013 (Persenius reserverade sig för Hitler), eller så att vi försöker specificera vilka Gud, domaren på korset med rövare på var sida, kan frikänna och inte.

Däremot har vi mandat att be-döma. "Akta er för de falska profeterna" säger Jesus i samma predikan där han uppmanar oss att inte döma varandra. Och det går ju inte att akta sig utan att försöka bedöma vilka dessa profeter är, och det går ju inte att göra en sådan bedömning utan att också försöka varna andra för dem vi bedömt som falska profeter. Muhammed t ex. Det är märkligt att idag i slutet av ärkebiskopens tid i ämbetet läsa vad Svensk Pastoraltidskrift skrev den 25 oktober 2013.

Jag tar nu en risk och publicerar några föredrag av den s k biskopen John Shelby Spong, flerfaldigt inbjuden till Sverige av ledande figurer i Svenska kyrkan, bl a till Västerås stift ("den upproriske tonåringen") och till Stockholms stift (Sofia församling och Hans Ulfvebrand. Även i Uppsala missionsförsamling fick han hålla föredrag på en av sina Sverigeturnéer. Stiftschefen Ytterberg i Västerås skrev förordet till Verbums utgåva av Spongs "En ny kristendom för en ny värld" som biskop de facto Rune Imberg kallade "vidrig smörja" och "satans djupheter" (Spong kallade han "en ulv i ulvakläder"). 

Väl att märka tar vår kyrkoledning tydligt avstånd från sådana som Rune Imberg och vägrar sedan 1994 att prästviga sådana. Men sedan 1994 har man flera gånger inbjudit sådana som John Shelby Spong, och avståndstagandet från John Shelby Spong och hans teologi var lamt eller obefintligt, trots den tydliga uppmaningen i 2 Joh. 1:9-11. Åke Bonnier skrev t o m: "Låt angreppens tid upphöra inom kyrkan!" när han förstod att människor redan i på förhand kritiserade konferensen i Sofia församling, pga Spongs sedan decennier offentliggjorda teologi. Församlingens kyrkoherde Hans Ulfvebrand tyckte i brev till mej inte att man skulle ta avstånd från en person för att man tar avstånd från hans åsikter. Nähä. Men måste man bjuda in personen till kyrkodagar i sin församling och ta emot honom som en biskop?

Jag har underskattat John Shelby Spong, det måste jag säga. Han är en god och medryckande talare, och han sätter fingret just på de punkter som även ateisthumanisterna och andra kristendomskritiker observerat och påtalat, de som var viktiga för mig under min studietid tydligt och medvetet lämnade kristen tro. Det finns verkligen svåra frågor för kyrkan att dryfta, både kring bibeln (och då särskilt gamla testamentet), naturvetenskapen, kyrkohistorien m m. Men John Shelby Spongs nya kristendom är verkligen så ny att den verkar falla under både Paulus´ anatema i Galaterbrevet 1:9 (inte för att Spong bryr sig om Paulus) och Johannes´ redan nämnda föreskrift i 2 Joh. 1:9-11 (vilka skulle annars falla för apostelns renlärighetskrav?).

Ja, jag tar risken att någon blir "spongian" och lägger ut några av hans föredrag, inkl debatten om Jesu uppståndelse med William Lane Craig. Och jag ställer frågan som Sveriges journalister borde ställa till både ärkebiskop och statsminister (som ju är partiledare för kyrkomötets största nomineringsgrupp): varför får prästkandidater med Spongs teologi vigas till präster i vår evangelisk-lutherska kyrka? Medan gammalkyrkliga Kyrkliga förbundets och högkyrkliga Kyrklig förnyelses och lågkyrkligt rosenianska Elm-Bv:s och lågkyrkligt laestadianska Fridsförbundens prästkandidater ratas? Bryr sej Efs? Hur många av oss har redan gått över till Spongs nya kristendom för en ny tid?

Som sagt, man bör inte underskatta Spong. Hans återkommande skildring av "bibeltro" från sin bakgrund i North Carolina, med rasism, misogyni, homofobi et c, gör i långa stycken hans reaktioner begripliga. Inte konstigt om han likt mig själv lämnade sin barndoms tro, inte alls. Men hur fick han för sig att han kunde skapa en ny, "avmytologiserad" kristendom där egentligen ingenting i trosbekännelsen är värt att ta på allvar? Varför blev han kvar, och blev biskop(!), i en kyrka där han föraktade dopritual och barndop som han ändå genomförde? Många frågor blir helt obegripliga, men de frågor han själv ställer är frågor som många i vårt land delar, inte minst våra ungdomar och många präster som utbildats för tjänst i vår kyrka, men utan att längre ens försöka eller vilja ge bibliska svar på. Det är därför jag känt sådan lust att skänka Stefan Gustavssons "Skeptikerns guide till Jesus del 1-2" åt alla våra biskopar. Jag skulle nästan ha råd.

Först: "den stora uppståndelsedebatten" med William Lane Craig, del 1-2. Karln hör uppenbarligen till dem som tror att Jesus ruttnat, men det hindrar visst ingen kyrklig karriär nuförtiden:

Sedan om hur Johannes (enligt Spong) lär oss att inte tolka evangelierna biografiskt:

Om hur försoningsteologin (och då talar han inte om sin egen) kommer att döda kyrkan:

Om att Jesus inte dog för våra synders skull (där har vi tydligen hans egen teologi som han tror kommer att vitalisera kyrkan):

Öivind Andersen om att inte döma

Påskvänner!

Som "arvode" för ett föredrag om Rutström (begärde inget alls) fick jag en andaktsbok av den norske förkunnaren och bibelläraren Øivind Andersen (1908-1994), Jag brukar säga att alla norska förkunnare med självaktning - det var nog Fredrik Wislöff med "Hvil er litt" som började - har skrivit en bok med korta s k dagbetraktelser, och Andersen är inget undantag.

Vill inför söndagen med temat "Att inte döma" återge hans betraktelse för den 13 juli som passar så bra då (jo, jag har tjuvkikat!) och som kommer med både dom(!) och tröst till oss syndare med dömande tendenser:

Döm inte, så blir ni inte dömda (Matt. 7:1)

"Detta ord tycks vålla de kristna svårighet och världen lättnad" (J J Jensen). Det beror på att det blir så missförstått. Att döma är inte detsamma som att uttala en mening, även om denna ger ett negativt uttryck om en annan människa. Ve den som kallar det onda gott och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, som gör bittert till sött och sött till bittert! säger profeten Jesaja (5:20).

Men vad innebär det då att döma?

Att döma är att använda Guds ord som måttstock på andra utan att det först har fått rannsaka och döma oss själva och fört oss in i gemenskap med Gud.

Det ser vi i Rom. 2:1: Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt.

När vi använder Guds ord som måttstock på andra utan att det först fått avslöja och döma oss själva, blir vi hårdhjärtade och onda! Det dödar allt medlidande och all barmhärtighet. Det är egenrättfärdighetens kännemärke.

Därför gäller det att Guds ord först och främst får bli en dom över oss själva. Då kommer vi att upptäcka mer synd i våra egna liv än hos andra. Och då har vi inget behov av att hävda oss på andras bekostnad.

Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen. (1 Kor. 11:32).

När vi upplever detta, talar vi inte om andras synder utom för att hjälpa dem att tro på syndernas förlåtelse till frälsning.

Tar vi sten i våra händer

Påskvänner!

Så här inför "domssöndagen" är det ju synd att vi inte har kvar Liv Nordhaug-psalmen "Tar vi sten i våra händer" i psalmbokstillägget (den fanns i "Efs-tillägget" mellan 1986 och 2003 och än idag finns den i Psalmer och Sånger).

Men den kan ju även sjungas som solosång på söndag till Knut Lökkens fina melodi. Ni hinner träna! Och vi alla hinner lära oss den utantill, det är den värd, både som dikt och som minipredikan.

Allmänna vägen

Påskvänner!

Predikanten, författaren och skärsvarvaren Bengt Gustavsson lär ha skrivit följande stycke (under pseudonymen Pur Adamsson). Vare sej man som Valentin Bergqvist tyckte att han var för konservativ eller tvärtom (som jag) tyckte att han var den siste kvarvarande av de "riktiga" lekmanna- och bygdepredikanterna, av de äkta originalen i Johan Zakrisson- och Gabriel Andersson-stilen, tror jag faktiskt att de flesta av oss kan uppskatta själva stilmedlet, den satiriska allegorin med viss språklig knorr:

SMALA VÄGEN ELLER ALLMÄNNA VÄGEN?

Med anledning av en del resandes erinringar och synpunkter på den gamla smala vägen, utsändes detta meddelande för kännedom.

Vägen anses av många som otidsenligt smal, och presenteras av vissa, med låg eller ingen utbildning alls, vara försedd med en avskräckande, ja, t o m livsfarligt trång ingång. Det finns utanför infarten, och sedan med jämna avstånd efter hela vägen, tio trafikregler, från den tid då människan rätade upp sig och började gå på bakbenen för att få vidgade vyer, som synes ha förlorat sin aktualitet. I synnerhet 3:e, 4:e och 6:e synes inte längre vara normgivande för många, eller ens nödvändiga. Nu äntligen ska väl människans inneboende godhet få sitt tillfälle, menar man.

Vi har startat ett åtgärdsprogram, som vi tror på. AB Vägförbättringar har antagits som huvudentreprenör. Härmed anlitas ett stort, välkänt företag med lång erfarenhet inom branschen, med högt utbildade tjänstemän, däribland på senare år många kvinnor. En samverkan mellan manligt och kvinnligt skall bidraga till att eventuella kvarblivande kurvor skall bli olycksfria, strömlinjeformade och angenäma för resande.

Frågan om namnbyte har väckts. Ett förslag har vi redan, som torde motsvara mångas önskemål: Allmänna vägen. Mycket talar för att det blir antaget.

På vissa håll har redan breddning av vägen påbörjats, så att en del enskilda och grupper som hittills suttit trångt, skall få ett välbehövligt, senkommet erkännande som fullt likvärdiga reskamrater. Även infarten har breddats betydligt, och därmed blivit problemfri för de flesta, och vakterna har omskolats i takt med tidens krav. Vårt önskemål är nu, att där detta arbete ännu inte har kommit i gång, det skall påbörjas med det snaraste, så att vi kan minska irriterande störningar i den inerurbana trafiken och gemenskapen. Vi ser fram emot den tid då vi alla kan vara med i allsången: "Räck mig din hand, vi har samma väg att gå..."

Vare det nu allom kunnigt, att infarten inte längre är så avskräckande och riskabelt trång. Det fordras endast en rituell handling med bifogat intyg, och sedan att man inte avviker från mängden i tro och levnadssätt för att få fortsätta resan. Tidigare har detta beskrivits så svårförståeligt och snävt, att många som försökt komma in icke har förmått det. Många har också med viss framgång försökt att förhandla sig fram till ett acceptabelt certifikat. Deras starka skäl har ofta varit: Vi är visserligen ännu inte så fullkomliga, men vi hoppas vi ska bli det på resan, å för resten, ökeneremiter, pelarhelgon, pietister och domherrar som varit på resa länge har ju sina fula fläckar också, eller hur?

En distingerad man i 40-årsåren, som sade sig föra de ungas talan, gjorde gällande att de tio skyltarna med förbudskaraktär, i synnerhet 3:e, 4:e och 6:e, numera endast distraherar många resande då särskiljande tillämpning skapar osäkerhet och förvirring. Därtill bidrager också att det ännu finns en minoritet som energiskt anser att dessa punkter är omistliga, liksom de övriga sju, och uppträder i trafiken enligt dessa och därigenom orsakas svåra störningar i utvecklingen och förseningar i likriktningen.

Att snabbt montera ned skyltarna med de tio reglerna som någon föreslog anses inte så lämpligt, men förslaget att sätta upp dem på samma avstånd från vägen som annan reklam ansågs antagbart.

Då nu färgen på de tio trafikreglerna har börjat flagna, så att bokstäverna är oklara, har någon hittat på att ändra i texten. I 4:e tavlan har bokstaven h i hedra, ersatts med ett b, bedra din fader och din moder. På tavlan nummer 6 har ordet icke, som en del populära, ledande dignitärer skrapat på, så att det blivit i det närmaste oläsligt, målats över i tavlans färg, så att där står nu: Du skall begå äktenskapsbrott. Att ett kvickhuvud med pensel och färg ändrat lite på ordalydelsen, skall säkert väcka en allmän munterhet bland resande, så att man med tillfredsställelse kan sjunga: "Räck mig din hand, vi har samma väg att gå..."

En del tjänstemän på hög nivå har också uttalat sitt gillande, och betecknar dessa åtgärder som i högsta grad evangeliska, och torde man kunna se fram emot den tid då dessa rostiga, otidsenliga regler inte längre anses behövliga, och man rogivande kan nynna: "Varje själ har sin väg att gå". Då skall dogmen om människans inneboende godhet blomma ut.

Som synes bär vårt arbetsprogram klara kännetecken på att emanera ur människokärlekens och humanismens rena källor, varför vi ser framtiden an med tillförsikt. En ny tidsålder, "New Age", är inom synhåll. "Räck mig din hand, vi har samma mål att nå."

Å Allmänna Vägens interimstyrelses vägnar

Pur Adamsson

Mia Ström kaplan i riksdagen

 Den s k "EFS-chefen" Mia Ström blir ny kaplan för riksdagsgruppen efter Gita Andersson (och tillsammans med "frikyrkans" Niklas Piensoho). Vi hoppas och ber att det blir både lag och evangelium som riksdagsledamöterna får höra. Vår uppgift är inte att förkunna undergång, skriver Niklas Piensoho med anledning av en text ur Jeremia. Men den som läser hela kapitlet (Jeremia 31) och hela Jeremias bok förstår att det var just vad Jeremia gjorde. Också. Tårarnas profet, svårt impopulär. "Ge upp, det är ändå kört!" "Släng honom i brunnen!"

Och mitt i allt, för dem som förts bort i fångenskap, ett alldeles obegripligt hopp. Evangelium. Det som onekligen är vårt huvuduppdrag. "Missmod och uppgivenhet klär inte Guds folk", skriver Niklas Piensoho. Det har han så rätt i.

Mekane Yesus-kyrkans europeiska gren möts i Örebro (eller rättare sagt Götabro)

Påskvänner!

Det här är ju en jättespännande nyhet! Jag känner Belay Negeri lite grann efter distriktsårsmötet på Hagaberg i april, då jag valdes in i Efs distriktsstyrelse där han redan sitter. Gud välsigne konferensen på Götabro som pågår hela nästa vecka! Vi får be med gamle (eller på sin tid unge) prästen Lars Thorstensson Nyberg i Sions Sånger 1745:

1. Mäktigaste segerhjälte,
lejon utav Juda stam,
bind nu svärdet vid ditt bälte,
träd för allas åsyn fram,
så att hela världen ser:
du är Gud och ingen mer.

2. Herre, hjälp, det går så sakta
med ditt verk på jorden vid.
Få vill rätt din nåd betrakta,
största delen har ej tid.
Världen smädar på allt sätt
Frälsaren från Nasaret.

3. Detta ser du, store Herre,
och kan likväl tiga still!
Den som ond är blir allt värre,
alla lever som de vill.
De som kristna än benämns
för ditt namn i sällskap skäms.

4. Om du detta framgent lider,
att all världen rasar så,
fruktar jag att du omsider
litet för din möda får.
Den du köpt är åter såld
i den förre herrens våld.

5. Visa dej då än på jorden
som en segervinnare,
visa meningen med orden
hela världens Frälsare,
du som uppstått sen du dött
och för alla mänskor blött!

6. Låt av dina läppar flyta
fridens evangelium!
När du låter Moses ryta
så att varje mun blir stum,
bjud Johannes strax gå fram
och predika: Se Guds Lamm!

7. Invig präster som predikar
utav kärlek till din hjord,
olika men ändå lika,
trogna mot ditt eget ord.
Lejon utav Juda stam,
låt ditt uppsåt här gå fram!

8. Ja, låt alla vittnen ringa
Andens gåvor ta emot,
låt din kärlek så oss tvinga
att vi inte räds för hot,
att vi går trots svaghet stor,
talar därför att vi tror.

9. Alla ni som frälsning funnit,
sjung er Herres pris och lov!
Tacka för hans blod som runnit,
stäm nu in med himlens hov!
Skäms ej mer, ni syndare,
vittna om er Frälsare!

10. Hedra denne blodsbrudgummen,
Salems döttrar, på allt vis!
Om ni står i ständig stumhet,
ropar stenarna hans pris.
Låt ej himlens nya sång
blir er gammal, tung och lång!

Text: Lars Thorstensson Nyberg 1745 (25 år), bearb. A.H.
Musik: Svensk 1697